ÖSTEN TOLKAR SKÅNSKA POETER

Den här skivan är som poesi (!) om man själv kommer från Skåne och tycker om poesi. Östen Warnerbring har gjort en varsam, inkännande samling tolkningar av skånska poeter, från Anders Österling och gamla bygdepoeter, till de på 70-talet samtida Göran Sonnevi, Jacques Werup och Hans Alfredson.

"Skåne" (Philips LP 1972, ny version utökad med "Kivikspolka" 1973). är en av Östen Warnerbrings "seriösa" album, och hans mest kända som just helt album betraktat.

Han hade som alla vet en bred bakgrund som populär schlager-sångare och underhållnings-artist på 1960. Som bäst sjungande i en sober Sinatra-tradition ("En sommarvind").  Med sin vackra, säkra baryton var det inte för inte han kallades "Östen med rösten". Ibland med dragning åt det klämkäcka ("Tyrolerhatten"). Och även med tradjazz, krogshower och visor i bagaget.

Tillsammans med arrangörerna Georg Riedel och Berndt Egerbladh gjorde han så den mycket lyckade "Skåne", där han öppnade upp för en ny, lyrisk sida av sig själv. Mest kända sången här är "Kivikspolka", en storartad hyllningssång till författaren Fritiof Nilsson Piraten som avlidit strax innan, 1972. Den fanns inte på första upplagan utan lades till i 1973 års LP-version och placerades där som öppningsnummer.

Sedan sjunger Östen i stora drag kronologiskt. "Mitt hjärta bor i en gammal gård" av Theodor Tufvesson, och dikter av Alfred Ulrik Bååth och Daniel Rydsjö. Bortglömda namn ur de lokala antikvariatens hyllor. Men fin poesi, kärleksfullt framförd. De varvas med klassiker som "Till en näktergal i Malmö" av Hjalmar Gullberg, "Ales stenar" av Anders Österling och finalen "Arv och eget" av Gabriel Jönsson ("själv sjöng jag blott en liten stund / sjung för mig evigt, Öresund").

De nyare dikterna är överraskande valda. Mest oväntad är "Om kriget i Vietnam" av Göran Sonnevi. Hans Vietnam-dikt väckte rabalder 1965. Nu 1972, när USA:s anfallskrig eskalerade som värst, läser Östen dikten stramt med Egerbladhs marsch-liknande arrangemang. Det blir mycket effektfullt, med diktens växlingar mellan långt borta och nära, mellan Hanoi och Lund. Allt mot en vintergrå fond.

Stämningsbilder av Jacques Werup och Artur Lundkvist varierar, liksom lustigheter av Hasse Alfredson och Max Lundgren. Den senares "Uppslagsord Lund" är en grov burlesk. Som helhet är Östens "Skåne"-album ett mycket väl komponerat och kärleksfullt framfört bidrag till den svenska vishistorien.

Betyg: ****

TED GÄRDESTADS SORGLIGA SOLSKENS-SAGA

Det är såklart något speciellt och sorgligt med Ted Gärdestad. Så begåvad, så ung och sprudlande entusiastisk. Och så vägen utför.

När det begav sig runt 1972-76 tyckte jag att Ted var en fin melodisnickrare, men jag var i annan ålder och lyssnade mer på Peps och Zappa. Men visst fanns Teds musik alltid runt omkring, på radio och hos yngre publik, som min systerdotter Rebecka.

Sedan hände ingenting på flera decennier. På 1990-talet fick vår lilla dotter Malin, då 7 år, av en slump höra Ted och älskade hans musik. Vi började plocka fram min frus gamla Ted-skivor och vi älskade också dem. Strax efter, en sommardag 1997, kommer nyheten att Ted Gärdestad omkommit under tragiska omständigheter.

Denna fina samling ger en bra helbild av geniet och den oslagbare melodikern. "Kalendarium 1972-1993" (Polar saml.-CD 1993) gavs alltså ut medan han fortfarande levde, men ännu var lätt bortglömd. Det har senare kommit ut flera snarlika Ted-samlingar, och en prisvärd box med alla hans album (de var inte så många).

Men "Kalendarium" är mycket bra. Går kronologiskt, en fördel. Börjar således med "Helena" och "Jag vill ha en egen måne" från första LP:n "Undringar" (1972), inspelad av en då 16-årig (!)  sångskrivare. Jag använder gärna ordet underbarn.

Från andra LP:n "Ted" (1973) kommer självklara klassiker som "Sol, vind och vatten" och "Jag ska fånga en ängel" (med Blood, Sweat & Tears-influerat arrangemang!). Allt med en sådan livsglädje och en sådan sprittande, ungdomlig kärleksträngtan. "Eiffeltornet" och "Buffalo Bill" (1974), "Angela" och "Chapeau-claque" (1976) är flera, naivt roliga popsånger. Jag kan kanske sakna fina titelsången från "Franska kort (1976).

De blir hopp från festivallåten "Satellit" (1979) och den innerliga men överproducerade "Låt kärleken slå rot" (1981) fram till "Himlen är oskyldigt blå" (1993). Den senare är nyinspelad för denna utgåva och översättning av hans äldre sång "Blue Virgin Isles" (1977). Den går direkt till hjärtan med sin melankoli.

År 1991 var Ted Gärdestad gäst hos Jacob Dahlin i direksänt "Caramba" i SVT. Där var han i mycket dåligt skick. Men denna samling 1993 blev ändå försök till en nystart. Året efter lyckades han göra ett nytt album, hans sista (återkommer om det). Efter hans död följde en väldig Ted Gärdestad-våg som kommer att bestå. Denna samling visar en stor artist med sånger som är fullkomligt tidlösa i sin klara, paradoxalt sorglösa musikalitet.

Betyg: ****

VISSÅNGAREN FREDS TVÅ SIDOR

Det är sällan man hört talas om visdiktaren, låtskrivaren Fred Åkerström. Fred var en trubadur som till större delen var uttolkare av andras verk. Av Bellman förstås. Och av Ruben Nilsson, Stig Dagerman, Fritz Sjöström m.fl.

Det hände att han skrev egna visor, men de var inte många. Det är i stort sett några av de som finns på detta album, "Två Tungor" (Metronome LP 1973). Och det är fina sånger.

Titelpoemet "Två tungor" talar om Freds dubbla konstnärliga sidor: Den finstämt lyriska och den uppkäftiga. Skivan, alltså ursprungliga LP-vinylen, var också upplagd så: En sida mollstämda ballader, en med politiska och burleska visor.

Det är en mycket lyckad skiva. Kanske Freds bästa, vid sidan om Bellman-tolkningarna. Den lyriska sidan inleds med den kärleksfulla, mycket älskade balladen "Jag ger dig min morgon", som är Freds översättning av en Tom Paxton-visa. Freds båda norska vänner Finn Kalvik och Lillebjörn Nielsen spelar gitarr i skivans sparsamma, akustiska viskomp.

"Oslo" är en fin hyllning till staden, "ty ännu finns det glädje uti Oslo / en glädje Stockholm aldrig mera får..." och där nämns också dottern Cajsa-Stina, "en femårs, äkta infödd Stockholmstjej". Andra egna sånger är den poetiska "Natt i en stad" och den förtvivlade "Sannah". Vilken utmärkt åtskrivare Fred Åkerström var! Varför skrev han inte mer?

Första sidans fint sammanhållna melankoli övergår så alltså i den fräcka sida två. "Den gamle skärsliparen" är en gammal, dansk visa ("Den gamle skaerslippers foraarssang"), som åter visar vilken fantastisk, enastående uttolkare Fred var. Han går in i texten och sjunger med blod och kraft och känsliga nyanser.

"Vissångarvisa" är en beskt självironisk text om den välgödde protestsångaren i välfärds-samhället. Jag uppfattar den som egen självrannsakan. Andra har spontant uppfattat den som att han sjunger om Cornelis (vid denna period var de inte alls på samma plan).

Efter några tradiga texter präglade av hans dåvarande engagemang i KFLM(r), avslutas skivan med en mycket stark politisk sång. "Den trettionde i första sjuttiotvå", om händelserna den "blodiga söndagen" i Belfast på Nordirland. Fred Åkeströms "Två Tungor" är en mycket övertygande skiva. Allting han gjorde borgade för kvalitet och trovärdighet.

Betyg: *****

KEBNEKAISES STOLTA FOLKROCK

Liksom Samlas "Måltid" en svensk klassiker från året 1973. Proggklassiker, om man så vill. Kebnekaise, och deras andra album "Kebnekaise" (Silence LP 1973) är en sådan som borde ingå i en svensk kulturkanon.

Vi talar folkrock. Svensk folkrock. Men det stora bandet Kebnekaise hade vid denna tid en egendomlig sättning som kanske inte såg ut som folkmusik: Tre elgitarrer, elfiol, två elbasar, två trumslagare och congas.

De alternerade inte, utan alla spelade samtidigt. Hela tiden. Varför gjorde man så? Jo, förklaringen är att detta stora Kebnekaise i själva verket var en sammanslagning av två band: Homo Sapiens och tidiga Kebnekaise. Rötterna längre tillbaka fanns bl.a. i psykedeliska Mecki Mark Men.

Det dubbla bandet blev alltså till mera av en slump (alla får vara med) än av någon beräkning. Med dubbel uppsättning gitarrer, basar och trummor, plus fiol och slagverk, borde det bli ett ganska klumpigt sound och svårhanterligt. Japp. Men det blev också poängen. Det tungfotade stompet passade utmärkt till att räkna in en svensk polka och driva detta suggestivt repeterande.

För det var repertoaren hos Kebnekaise. Svenska folklåtar. Fem titlar totalt på detta album, varav fyra är traditionella. Vissångerskan Turid (Lundqvist) är gäst och trallar ordlöst i högt läge i inledande "Rättvikarnas gånglåt". Det blir en märklig, spännande hybrid mellan folklig trallning och tunga rockklanger. En spännvidd mellan fäbod och rockhall.

I "Horgalåten" och "Skänklåt från Rättvik" drar kompet igång tunga, lunkande rytmer som får växa. En minimalism som länger plattformen för Kenny Håkansson och Ingemar Böcker på elgitarrer. De spelar folkmelodierna ganska rakt av, men den expansiva formen gör att musiken ändå känns improvisatorisk. Det är stort, mäktigt och vackert.

"Barkbrödlåten" är en rak folkmelodi (hade också spelats in av Monica Törnell året innan). Så den avslutande, långa sviten "Comanche Spring". Den enda egna låten på plattan, skriven av Ingemar Böcker. I stora vyer frammanas bilderna av en morgon på prärien hos indianerna. Bland de nio fina musikerna i denna kollektiva grupp kan också nämnas Mats Glenngård - fiol, Göran Lagerberg - bas (han som var med i Tages på 60-talet), Pelle Ekman - trummor och Hassan Bah - congas.

För många renläriga folkmusik-puritaner blev Kebnekaises tunga rocksound och dånande elgitarrer påfrestande. Men för många av oss som gillade musikaliska korsbefuktningar var Kebnekaise ett unikt, spännande folkrockband. Detta album, som ofta kallas "Kebnekaise 2", är deras bästa. På nästa, "Kebnekaise 3" (1975) hade man förlorat ena trumslagaren, och därmed tappade man en del av sitt unikum i soundet.

Betyg: ****

SAMLA MAMMAS MANNA - BARA BÄST !!!

Så är det dags för den bästa och käraste favoriten bland alla svenska proggskivor. Ja, bland alla svenska skivor över huvud taget. Och min älsklingsgrupp på den svenska scenen i Sverige på 1970-talet.

Samla Mammas Manna. De kom från Uppsala och hade det knasigaste av alla fantasifulla bandnamn. Spelade en vild, humoristisk och mycket driven improvisations-musik av helt eget märke.

Lars Holler - elpiano, Coste Apetrea - gitarr, Lars Krantz -bas och Hans Bruniusson - trummor, var en samspelt kvartett som lekte fram en slags jazzrock, med inslag av cirkusmusik, polka, avantgarde och "trivialmusik" i en yster och fullkomligt hämningslös gryta. Då och då sjöng de vansinninga, ordlösa stämmor i vrålande falsett. Det gav ett helt dårpippigt intryck. Men främst av allt var Samla underbara musiker med superkänslig kommunikation.

Finns det musikalisk humor? Då bortsett från nonsenstexter här som "Syster System" och "Svackorpoängen". Jo, det finns en rolighet i dessa stilparodier, oväntade hopp och vilda taktbyten. Och så de där tjutande vrålen igen. En underbar musikalisk barnslighet. Den kan associeras till Frank Zappa eller King Crimson. Men lika gärna till Povel Ramel eller Spike Jones.

Denna skiva, "Måltid" (Silence LP 1973), med fin omslagsmålning av Tage Åsén, var deras andra. Den är också deras bästa. I öppningsnumret "Dundrets fröjder" sätter ett kort friform-intro tonen, innan man rullar iväg ett snabbt, virtuost jazzrock-tema som sedan varieras med många växlingar och variationer. I "Oförutsedd förlossning" kämpar falsettvrålens klaustofobiska värkar. Det finns en oerhörd spänning i musiken.

"Den återupplivade låten" är ännu en hisnande, snabbdribblad resa över stora djup och musikaliska äventyr. Coste Apetras gitarrsolo är fantastiskt, över Bruniussons piskande, flyhänta trumspel. Finstämda "Folkvisa i morse" är kanske ett svar på Pink Floyds "Alan's psychedelich breakfast". Hollmer och Apetrea spelar en folkviseliknande melodi.

Och så fortsätter det. Lars Hollmer på piano driver cirkuslasset framåt i titlar som "Tärningen" och "Minareten". Jag skulle gärna kalla det superb jazzrock eller jazzfusion, om det inte var för just det: Samla Mammas Manna avskydde etiketter och gränser. För dem var all musik ett öppet råmaterial att gå lös på, driva med, älska, kivas och retas med. Allt med samma lyhörda, lekfulla humor och barnsliga vansinne.

På CD-utgåvan finns som bonusspår bl.a. "Cirkus Apparatha" från deras första, mindre kända LP (1970). En rolig sång som Lars Hollmer sjunger, som visar hans begåvning för fina melodier. Något han skulle återknyta till på sina soloalbum senare.

Betyg: *****

KIM LARSEN - FRA KÖBENHAVN I HALVFJERSERNE

Liksom The Savage Rose nyligen, en härligen återblick till Köpenhamn och Danmark. Kim Larsen var redan sångare i populära Gasolin, när han gjorde sin första skiva i eget namn: "Vaersgo" (CBS LP 1973).

Det är en härlig skiva med akustiskt präglade visor och mycket gott humör. Ett avskalat, nära sound långt från den bombastiska ljudvägg som ofta Gasolin drogs med senare.

Kim Larsen sjunger och spelar gitarr och lite piano. I övrigt ytterligare någon gitarr och ibland någon bas. Helt akustiskt är det inte. Franz Beckerlee (från Gasolin) spelar försiktig Moog synthesizer på "Sylvesters dröm". Och Willy Jönsson (också från Gasolin) spelar orgel på "Jacob den glade" och något spår till. Men frånvaron av trummor ger ändå "Vaersgo" karaktären av ett visalbum. Och ett riktigt trivsamt sådan.

"Nanna", "Byens hotel", "Blaffersangen" (betyder Liftarvisan), "Hvis din far gir dig lov", "Den rige og den fattige pige" och "Christianhavns kanal" är bara några av de många sånger som Kim Larsen sjunger. En underbar sångare med väldig inlevelse, stort gemyt, stark faktor av folkkärhet och med relativt tydlig danska. De flesta melodierna är hans egna, några är traditionella, men texterna är i flera fall skrivna av andra visdiktare, däribland Mogens Mogensen (ej att förväxla med John Mogensen, en äldre, lika folkkär vissångarkollega, bl.a. känd för "Der er noet galt i Danmark").

En sång som sticker ut är den fina "Johanna". Där sjunger inte Larsen själv, utan någon som förvånansvärt nog låter som "en lille dreng". Det är det också. Den då 13-årige (!) gossen Sören Bernbom sjunger med fantastisk utlevelse denna skivans allra bästa melodi. Han sjunger även solo på "De fjorten astronauter". Vad hände sedan med en sådan fantastisk begåvning? För Kim Larsens del är debuten "Vaersgo" hans bästa och mest inspirerade soloalbum någonsin.

Betyg: ****

ROBERTA FLACK - MITT I NATTEN, MED STEARINLJUS

Ja, en sådan skiva är det. Roberta Flack fick en världshit 1973 med den mycket sensuella soulballaden "Killing me softly (with his song)". Hon var då en lite "äldre", erfaren artist, fast många trodde det handlade om en one-hit-wonder.

Sången blev populär i olika inspelningar. Lill Lindfors gjorde den på svenska som "Sången han sjöng var min egen". Drygt 20 år senare blev den en förfärlig cover i r'n'b-version med The Fugees (Wyclef Jean m.fl.) En fullkomlig okänsligt hamrad tolkning som blev en 90-talshit - för att många inte hört den fina melodin förut.

Men tillbaka till Roberta Flack. Hon var verkligen inte bara en "one-hit-wonder". Och detta album, "Killing me Softly" (Atlantic LP 1973), hänger inte bara på en hitlåt, utan är en jämn skiva med enhetlig, sensuell stämning.

Roberta Flack sjunger med en sådan innerlig värme och närhet att hon finns hos dig i rummet. Spelar dessutom piano och elpiano mycket bra. Titellåten inleder och fångar en direkt. "Jesse" är en lika varmt sensuell, längtande soulballad. "Jesse, come home / there's a hole in my bed".

Några enstaka uptempo-låtar bryter av. "No tears (in the end)" och glada "When you smile". Men de drömska, långsamma balladerna dominerar. Som den svävande "Conversation love", med eteriskt stråk-arrangemang. Eumir Deodato har arrangerat sångerna med stor känslighet.

Avslutande spåret är en lång, expansiv version av vackra "Suzanne" av Leonard Cohen. När en annan soulsångerska, Nina Simone, tolkade samma sång fyllde hon den med energi och rörelse. Roberta Flack tar istället fasta på mystiken, melankolin. Båda dessa tolkningar har stora förtjänster och mäter sig väl med originalet. Hos Roberta Flack mynnar "Suzanne" ut i ett berusande, böljande stråk-inferno. Det är mycket vackert. Hela skivan är mycket vacker.

Betyg: ****

BLOOD, SWEAT - UTAN SVETT I BASTUN

Det sjätte albumet med Blood, Sweat & Tears, "No Sweat"  (CBS LP 1973) blir det sista i raden jag tar med här med min gamla favorit-grupp. Vi har nu kommit rätt långt ifrån deras tre första, epokgörande kanon-album.

Det första, med Al Kooper (1968) tände något helt nytt. Det andra (1969) och tredje (1970), med David Clayton-Thomas, formulerade en fräsch jazzpop med sofistikerade blås-arrangemang. Ännu oöverträffade i sitt slag.

På deras förra LP "New Blood" (1972) tillkom sångaren Jerry Fisher, liksom svenske Georg Wadenius ("Jojje"). Försöken att utveckla den jazziga sidan av bandets musik där har i stort sett getts upp på "No Sweat". B, S & T var inte längre kommersiellt heta. Här märks istället en ambivalens som skulle prägla fortsättningen. Det stora bandet skulle också plågas av ideliga medlemsbyten.

"No Sweat" har ett överproducerat sound som känns lite störande. Om man kan tala om ett "kommersiellt sound" (vad det nu är?) så är det här. Så var det inte på "New Blood". Men det hindrar inte "No Sweat" från att ha bra låtar, välgjorda arrangemang och oklanderligt snyggt spel. Alla var de förstklassiga musiker.

Det vitsiga omslagsfotot med frackklädda herrar i bastun kan möjligen vara ett ironiskt svar på den kritik de redan fått uthärda. I gengäld blev det mera avklätt och svettigt på fotot på baksidan. "Roller coaster", "Empty pages" (av Traffic), "Almost sorry" och "Back up against the wall" är drivna, snabba jazzpop-låtar. Jerry Fishers faiblesse för gospel hörs i "My old lady" och "Save the ship" (två snarlika sånger).

Men roligast av allt är de små instrumentaler de klämmer in mellan popsångerna. De sakralt vackra hornen i "Song for John" och klassikern "Django" (av John Lewis) hade man gärna hört mer av, än som enminuts pausnummer. Samma med festliga "Hip pickles", ett burleskt bräkande brass med Dave Bargeron på bastrombon i fronten.

Och så det bästa, finalen. Täta jazzrock-instrumentalen "Inner Crisis", där Jojje Wadenius får fullt spelrum att sträcka ut sig med gitarrsolo och sin säregna, unisona, ordlösa scatsång. Det numret är superhäftigt och det är bland det allra bästa Jojje Wadenius gjort - någonsin.

Betyg: ***

LEKFULLA LABYRINTER I ETT GLASHUS

Ännu ett album med kluriga, knixiga, roliga gruppen Gentle Giant.  "In a Glass House" (Vertigo LP 1973). Deras mycket intrikata proggrock är avantgarde med pusselbitar av melodi-fragment, taktarter och en hel verkstad full av musik-instrument.

Gillar man den här musiken, vilket jag verkligen gör, så är det här en välkommen fortsättning på deras speciella bana. Konstmusik-influenserna kommer snarare från renässans, gamla psalmer och 1900-tals-modernism än från Tjajkovskij-symfonier (som hos Genesis).

Vi befinner oss alltså i ett glashus. Det börjar med tonbestämda ljud av krossat glas. En effekt som är enkel att uppnå med sampling i våra dagar, men som måste ha varit rätt uppseendeväckande 1973. Sedan blir det en snirklig resa med knepiga irrgångar och skrymslen. I "An inmate's lullaby" klickar ljuden av spröda vibrafoner, klaockspel och pukor. Glashus på ett annat sätt.

Sju välskrivna kompositioner med spännande musik. Och det är just precis vad det är, skrivna kompositioner. Ibland kan legobygget bli väl krångligt och sångmelodierna lite FÖR strävt icke-konventionella. Men på det hela taget är det en spännande resa. Frambringad med en god dos av svårdefinierbar musikalisk humor. Och framburen av en grupp som inte liknade någon annan.

Betyg: ***

SOFISTIKERADE SANTANA

Carlos Santana och hans grupp Santana hade på kort tid gjort succé med sina speciella latin-rock. Framträdandet i "Woodstock"-filmen och framför allt LP:n "Abraxas" (1970) gjorde dem snabbt till ett stort och unikt namn.

Ganska snart började den unge Carlos Santana söka sig mot två riktningar: österländsk andlighet och musikalisk jazz-fusion. "Welcome" (CBS LP 1973) är ett välkommet steg in i detta rum, som förebådats av den föregående LP:n "Caravanserai" (1972).

Och "Welcome" är ett briljant, klockrent album. Lika vackert sofistikerat som det vita, rena omslaget. Det är jazzrock (fusion) i syntes med den samba, salsa och afro-beat som de från starten odlat. Smältdegeln är ytterst smakfull.

Det omstuvade Santana lanserades här också som "New Santana Band". Det var bara unga trummis-geniet Michael Schrieve och den ena conga-spelaren José "Chepito" Areas, förutom Santana själv förstås, som var kvar sedan tidigare. Istället inträder en rad nya musiker, som Hammond-organisten Tom Coster, i bandet. Och på detta album också en rad fina gästartister.

Öppningen är gudomligt vacker, med stillastående meditationen "Going home" (av Alice Coltrane), där Santanas långa gitarrtoner är lika varma som en romantisk violin, mot ett hav av orglar och slagverk. Det är grandiost.

Jazzsångaren Leon Thomas gästar i "Love, devotion and surrender" och "When I look into your eyes". Båda på läckra sambarytmer. Där medverkar också flöjtisten Joe Farrell, och brasilianska Flora Purim sjunger i "Yours is the light". De båda sistnämnda känner vi igen från samarbetet med Chick Corea.

Enda tunggrodda spåret är "Flame - Sky", en lång, gungande gitarrduell med Mahavishnu John McLaughlin. De två hade samma år gjort skivan "Love Devotion Surrender", en näst intill olyssningsbar, introvert extatisk lovsång à la Zenbuddism. Där blev det för mycket. Men denna skiva "Welcome" med Santana är ändå balanserad och ytterligt sofistikerat snygg.

Betyg: ****

LOU REEDS DYSTRA BERLIN-SAGA

En gråkall januarivecka 1976 reste jag till Berlin. Det var min första utlandsresa på egen hand, och fastän Berlin inte ligger långt från Skåne var det verkligen som att komma in i en annan värld.

Jag minns rykande ånglok genom DDR, den synnerligen kluvna och splittrade staden. Tristessen i Östberlin. Vakttornen vid Potzdamer Platz. Den spännande underground-kulturen i Västberlin. Proggkollektivet där jag bodde. Förundrad gled jag omkring i allt detta.

Lou Reed och hans album "Berlin" (RCA LP 1973) blev mitt soundtrack under den resan. Fortfarande är det en skiva som andas av Bauhaus-byggen, tyska gatunamn, snöslask, nattliv och spöklig Kalla kriget-närvaro. Fast skivan egentligen bara på ett yttre plan utspelar sig i Berlin. Och fast det visade sig att Lou Reed inte ens hade varit i Berlin när han skrev musiken.

Men "Berlin" är ett mäktigt, sorgligt, vackert album. Ett episkt konceptalbum om några trasiga människor på livets botten i Väst. Prostitution, drogmissbruk, våld, självmord, barn som far illa. En ganska vanlig temavärld för att vara av Lou Reed, alltså.

Redan inledningen fångar mig direkt. En hysteriskt förvrängd allsång på en krog tonar in i ett stillsamt, outsägligt vackert pianospel av producenten Bob Ezrin. Lou Reed talsjunger dämpat en solkig paradisbild av "...in Berlin by the wall". Så lyrisk är man inte van att höra honom. Men det är en bedrägligt vacker bild sotad av sorg. Mörka, hotfulla skuggor ruvar och förebådar vad som ska komma.

Rockbandet kommer in först i "Lady Day", "Men of good fortune" och "Caroline says 1". Oerhört fina sånger. Men i "How do you think it feels?" och "Oh Jim" slår pendeln över i nattsvart, våldsamt mörker. En musikalisk naturalism i råa bilder.

Andra sidan (LP-sidan) är långsam, nedtonad. Gripande balladen "Caroline says 2", "She's so cold / that her friends call her Alaska". Ett objektivt registrerat självmordsförsök. Men sedan blir det nästan outhärdligt plågsamt. De autentiska barnskriken som ropar efter mamma i "The kids". När allt slutar i hymnen "Sad song" är det i en melankoli, vacker som när Edith Piaf sjöng om trasor och sorg på mörka regngator.

"Berlin" är den av Lou Reeds skivor som står mig närmast och berör mig mest. En mängd välrenommerade musiker medverkar: Stevie Winwood, Jack Bruce, Aynsley Dunbar och många fler. Kanske var skivan alltför ambitiös för att bli publiksuccé när den kom ut. Med tiden har den växt till en ståtlig klassiker.

Betyg: *****

GENESIS SAGOLIKA SVITER

"Selling England by the Pound" (Charisma LP 1973), en poetisk titel på detta femte studio-album med engelska Genesis. Ännu mer poetisk är den vistiga låttiteln "Dancing with the moonlit knight".

Den inleder albumet och visar på alla sätt det bästa av Genesis. Ett intelligent upplagt musikstycke med vacker sångmelodi och intrikata ackord- och tempo-växlingar i en tilltalande svit.

Peter Gabriel sjunger både lyriskt och dramatiskt, Tony Banks lägger ut harmonierna på Hammond-orgel och synthesizers. Den följande sången "I know what I like (in your wardrobe)" är utsökt läcker i sina storstilade refräng. En riktig hitlåt, fastän hits inte var något man räknade in i denna genre.

Texten är där fyndigt sagolik och illustreras på omslagsmålningen, närmast lik en illustration till en barnbok. Här visar det sig överraskande nog vara gräsklipparen (!) som är berättaren. Sagor och metaforer präglade texterna. Jag har själv aldrig lyckats tränga in helt i dessa koder.

Hela albumet är musikaliskt, smart, närmast akademiskt komponerat i en stil som kallades konstrock, eller "symfonisk rock" (symfonirock). En progressiv rock som då var mycket populär men sedan blev sönderhackad av punk-generationens kritiker. Av den orsaken är jag alltid benägen att försvara symfoni-rocken.

Ändå var Genesis, Yes och de andra inte riktigt min grej på 1970-talet. Suddiga, svävande mellotroner och omständliga sago-skivor kunde lätt bli lite tradiga. Men "Selling England by the Pound" med Genesis är inte så. Här finns en klarhet och briljans i både kompositioner och spel. Peter Gabriel har aldrig varit min favoritsångare, men här är han bra. Det är inte för inte som "Firth of Fifth" och andra stycken från detta album blivit favoriter hos studenter på musikhögskolor.

Betyg: ***

PINK FLOYDS PRISMA GENOM VÄRLDEN

Pink Floyd - "The Dark Side of the Moon" (Harvest LP 1973) är ett av historiens mest med berömda och mest bästsäljande album någonsin. En kopiös framgång - över tid.

Men det var inte helt givet att det skulle utvecklas så. 1973 var Pink Floyd fortfarande en "smal" grupp. Med avstamp i 1967 års brittiska psykedelia var de några år senare ett av ganska få band som fortfarande höll fast vid någon slags psykedelisk rock.

Deras drömmande, musikaliska projekt med inslag av science-fiction utvecklades i album efter album, och de fick en trogen, sakta växande publik. De hade arbetat länge med "The Dark Side of the Moon" i EMI-studion på Abbey Road i London, men verkade närmast snopna över att just det albumet fick ett så makalöst genomslag, jämfört med deras tidigare.

"The Dark Side of the Moon" är verkligen ett album som präglade en period, åren då jag själv gick i gymnasiet i Helsingborg. Jag är glad att ett så pass avancerat, musikaliskt progressivt album blivit så framgångsrikt (vilket är rätt sällsynt i rockhistorien). Samtidigt måste jag tillstå att det inte är min egen favorit-Pink Floyd.

Men "Dark Side" är bra som enhetligt konceptalbum (något Pink Floyd brukade lyckas väl med). Psykisk sjukdom och socialt kaos är vanliga temata i deras sånger. Här är också en skarp dos samhällskritik. "Money" är bra exempel på det. "Dark Side" är Pink Floyds prisma genom universum, men också med ljusstrålarna projicerade mot närmiljöerna. Konsumtionssamhället, myndigheter, kontroll, utslagning.

"Breathe" är lika långsam, drömskt, glidande som många tidigare Pink Floyd-sånger. Roger Waters och David Gilmour sjunger släpigt i vackra melodier. "Time" likaså. Här väcks vi chockartat av hundra väckarklockor på en gång. "On the run" är rolig electronica, besläktad med Kraftwerk. Och i "The Great Gig in the Sky" får gästande Clare Torry brista ut i klaustrofobiskt skrikande, ordlösa improvisationer.

"Money" är speciell, med sin vers i 7/8-takt, som övergår i saxsolo i rak 4/4-takt. Vackrast och mäktigast är därpå följande "Us and them", återigen i det drömskt släpiga tempot, som mynnar ut i Richard Wrights fantastiska solon på ropande synthesizers i rymden.

Ljudmässigt är "The Dark Side of the Moon" en upplevelse. Pink Floyd ingick tidigt en symbios med stereoindustrin. Kombinationen av vackra, förföriska melodier och mörkt, närmast psykotiskt text-innehåll är effektfullt. Ett oerhört välproducerat album. Men ändå, i mitt tycke - inte lika stort som "Atom Heart Mother" (med kossan, 1970). Inte ens som "Meddle" (1971). Och absolut inte som det kommande storverket.

Betyg: ***

LED ZEPPELINS REGNSÅNGER

Utmärkt skiva, gräslig omslag. Ja, "Houses of the Holy"  (Atlantic LP 1973) med Led Zeppelin måste ha ett av de värsta 70-talskitchiga omslag som skådats. I klass med här i spalten tidigare visade "Valentyne Suite" med Colosseum (från 1969) och de två första med Osibisa.

Men musiken är bra. Jag var, som jag tidigare skrivit om här, aldrig någon fan av Led Zeppelin på den tiden. Tyckte de var en trögrullande, vulgär ångvält snarare än ett glidande luftskepp. Tycker fortfarande att "Whole lotta love" är en fruktansvärd låt.

Men i efterhand fick jag upp ögonen för deras andra sidor, i utkanten av hårdrocken. De akustiska gitarr-kaskaderna, folk-influenserna. Sökandet utanför de ramar av hårdrock de själva satte standard för. Och, faktiskt, nyanserna.

Tredje LP:n och sedan "Stairway to heaven" är förstås fantastiska. Och jag har så fastnat för "Houses of the Holy", deras femte album. När jag väl kommit förbi det ful-mystiska omslaget väntar en musikalisk brygd av flera öppna fält. På "Houses of the Holy" är det väldigt lite av ren hårdrock. Istället drar flera spår åt symfoni-rock, progressive rock.

Jag tycker mycket om de drömmande, melankoliska mellotron-klangerna (av John Paul Jones) i "The Rain song" och "No Quarter". Jag tycker också om den snabba, snärtiga inledningen med "The Song Remains the Same". Bara att inse att Robert Plant är en mycket skicklig sångare med utsökt känsla för dynamik. Och att Jimmy Page givetvis är en lysande gitarrist,

Ett spår som "Over the Hills and Far away" är mycket snyggt upplagd, medan t.ex. "The Crunge" och "Dancing Days" drar åt de tjatiga. Men allt är ändå övertygande framfört. Till och med en lustighet som "Dy'er Maker", en reggae-pastisch med nonsenstext där hårdslående trumslagaren John Bonham hörs med sitt kanske inte helt subtila spel. Men kontanta: "Houses of the Holy" är mitt eget favorit-album med Led Zeppelin.

Betyg: ****

BOWIE SJUNGER JACQUES BREL

Inte ofta jag tar med singlar här. Men det händer. Vill gärna puffa för "Port of Amsterdam" (RCA singel 1973), där David Bowie ger själ åt den franska visan av Jacques Brel med den äran.

Bowie som teatralisk rockikon i avancerade, dekadenta maskspel, ja. Men David Bowie om trubadur? Ja, även denna roll axlar han ypperligt. Som en roll bland övriga roller han agerar. Brels text om misär på livets botten i dyngsura hamnkvarter passar Bowie fint. Liksom att sången kräver laddat utspel och spänd känslostyrka.

"Amsterdam" med David Bowie var på denna singel A-sida (eller B-sida) till sången "Sorrow", hämtad från hans cover-album "Pin-Ups" (1973), som kom ut strax efter "Aladdin Sane". Och med snarlikt stiliserat, uppsminkat omslagsfoto (fast med modellen Twiggy vid sin skuldra).

"Pin-Ups" är en kul Bowie-skiva där han tolkar brittisk 60-talsrock : The Who, The Kinks, Yardbirds, Pretty Things, Them, Pink Floyd m.fl. På CD-utgåvan finns singelspåret "Port of Amsterdam" med. Den fanns också med på samlings-LP:n "Rare" som gavs ut 1982 på vinyl.

Betyg: ****

DAVID BOWIE - ROCKENS KAMELEONT

I gymnasiet var David Bowie superhet. Speciellt när denna skiva kom, "Aladdin Sane" (RCA LP 1973). Inlindad i ett omslag som fått konsthistoriker att slå knut på sig i djupa analyser.

Det tog ett tag innan jag fattade grejen. Jag som hade varit brådmogen "popexpert" under sent 60-tal. Sedan halkat in på klassisk musik och fastnat där. Under tiden hade rockscenen förändrats radikalt utan att jag hängt med.

Det som nyss var hippie-estetik hade ersatts dels av hårdrock, dels av en estetik som låg flera mil från 60-talet. En spektakulär "sminkrock". En teatralisk glitter-scen som jag inte förstod. Där befanns sig fånar som Sweet och Slade och annat trams. Men framför allt den märklige David Bowie. (Och Roxy Music, första LP:n som jag nyss skrev om, men den upptäckte jag långt senare).

Att David Bowie verkligen var en stor artist upptäckte jag efterhand. En aktör som spelade olika roller i en konstgjord, sexuellt tvetydig värld. Med en avancerad musik som både hade omedelbar hitkänsla och progressivt nyskapande fronter. På det sättet lik Beatles. Musikaliskt framåtskridande,  men alltid med hitmelodier mitt i de marigaste experimenten.

Men framför allt var (och är) David Bowie en stor vokal konstnär. En tekniskt skicklig sångare som kan sjunga både rockigt, vackert högt, pratsjunga kyligt och göra förtvivlade, starka utspel. Hans register är stort. En aktör som kompletterar sina märkliga röstroller med smink, dräkter, agerande och sceniska uppsättnningar på gräns till opera och musikal.

"Aladdin Sane" (kan utläsas "A lad insane") är en musikaliskt lysande skiva. Stark inledning med snabba, utlevande rocklåten "Watch that man" (en Jesus-parafras?). Och titellåten "Aladdin Sane" är något av det mest fantastiska jag hört. Bowie sjunger en svalt dekadent melodi om "swinging an old bouguet...", varefter avantgarde-pianisten Mike Garson går loss med ett av de mest vansinniga friform-pianosolo jag hört. Detta mot en rak rockrytm. Effekten blir häpnadsväckande spöklig. Enorm!

"Drive-in Saturday" tar avstamp i amerikanskt jukebox-50-tal. Jag är mindre förtjust i hårda rocklåtar som "Cracked actor" och "The Jean Genie", men desto mer i de Brecht-lika, teatraliska balladerna som "Time", "The prettiest star" och den drömska "Lady Grinning Soul". Även där med Mike Garson på fantastiskt pianospel. Framstående musiker är också Bowies då trogne gitarrist Mick Ronson.

Jag tycker mycket om David Bowies tidigare album "Hunky Dory" (1971), fast jag (ännu) inte har den med i denna räkning. Jag har däremot aldrig fastnat för hans mest kända,  "Ziggy Stardust" (1972). Den är många andras favorit, inte min. Men jag tycker mycket om "Aladdin Sane",  med sitt märkligt smink-stylade, gåtfulla och utmanande omslag.

Betyg: ****

ZAPPAS SENSATION PÅ SKANSEN

Åren runt 1973-75 fick Frank Zappa en helt ny publik och blev riktigt folkkär. Skivor som "Overnite Sensation" och "Apostrophe'" blev kommersiella framgångar och hamnade på Kvällstoppen.

Det var en ny, mera utåtriktad, lättillgänglig rock som Frank Zappa & The Mothers presenterade, först här på "Overnite Sensation" (DiscReet LP 1973). Utan att Frank hade gett minsta avkall på sin särart eller sin avancerade musikalitet.

Hans skivor innan dess, t.ex med gamla Mothers of Invention, var mera obskyra och kufiska underground. Och efter 70-talet, ja då blev Zappas väldiga utgivning  mest en angelägenhet för redan inbitna fantaster. Men här, från 1973, var han alltså en artist på allas läppar (älskad eller hatad).

För mig kändes det onekligen lite konstigt. Här hade man haft sin gamla "Uncle Meat" för sig själv i unga år. Inte många (i min ålder) kände till den knasiga gruppen, och om någon fick höra dem skakade man på huvudet. Det hade känts lite ensamt, men samtidigt blev Mödrarna någon eget privat. Nu var Zappa en allmänt kul kändis.

Men visst var det glädjande också. Frank Zappa & The Mothers, i exakt den här uppsättningen, var gäster hos Claes av Geijerstam (Clabbe) i TV:s direktsända "Opopoppa" från Solliden på Skansen. Det var en fin spelning som finns i SVT:s arkiv och tills vidare kan ses på YouTube.

Den nya  i Zappas stil var bl.a. att han talsjöng extremt nära mikrofonen, vilket gav ett starkt personligt (och kanske lite snuskigt-ironiskt) intryck. Med denna kanonuppsättning musiker ger han sju nya, relativt korta och överskådliga låtar med väldig slagfärdighet. George Duke på elpiano, Bruce Fowler på trombon, franske Jean-Luc Ponty på elviolin, härliga Ruth Underwood på marimba och slagverk, och hennes make Ian Underwood (kvar från gamla Mothers) på saxar och klarinett. Det var några i bandet.

Öppningen "Camarillo Brillo" är det närmaste en riktig hitlåt Zappa har kommit. En suverän poplåt om någon knäpp sexfantasi. "I'm the slime" är en smart, elak text där Zappa gisslar skräpet i det amerikanska TV-utbudet. Det är "skräpet" som har berättarrollen i en gåta. "Har du gissat vem jag är? Jag är smörjan som spyr ut ur din TV-apparat".

 I "Fifty-fifty" låter inlånade sångaren Ricky Lancelotti desperat vrålande, med underbart violinsolo av Ponty. "Zomby Woof" är en freudiansk saga med snillrikt arrangemang. Men fräckisen "Dinah-Moe Humm" är påfrestande jobbig i sin porriga discoyra (tycker jag, andra gillar den). Däremot är avslutande "Montana" fantastisk. En prata om en cowboy i Montana som odlar tandtråd (läs droger). Arrangemang och Zappas (korta) gitarrsolo gör den till en av de definitiva Zappa-låtarna - någonsin.

Betyg: ****

TRUMMÄSTARE - OCH JAZZFUNK MED KNOCKOUT!

Det var i gymnasiet. Min bäste kompis Peter Fors och jag var nyfikna på allt nytt. Vi hade hört jazz blandas med rock hos Björn J:son Lindh, hos Zappa förstås, och annat.

Men när Peter köpte skivan "Spectrum" (Atlantic LP 1973) med trumslagaren Billy Cobham, då ramlade vi in i väggen och tjöt av förtjusning. Det här var rena tornadon!

Billy Cobham, vem var han egentligen? En muskelstark, svart slagverkare född i Panama. Han hade just lämnat Mahavishnu Orchestra. "Spectrum" var hans första album i eget namn. Ett laddat paket av soul- och funk-rytmer parat med jazz och rock.

I det makalösa öppningsspåret "Quadrant 4" dundrar Billy Cobham in med explosiva trumkaskader i expressfart. Gitarristen Tommy Bolin öser på som den värste hårdrockare. Lee Sklar på elbas och Jan Hammer på elpiano och Mini-Moog fyller på. Det är denna kvartetten som spelar på alla ytterspåren (på LP-skivan räknat). Spänningsladdad funk i titlar som "Stratus" och "The Red Baron".

I de två mittenlåtarna (åter igen på LP-skivan räknat) är det mera jazzprägel. Ett jazzrock-band med blåsarna Joe Farrell (sax, flöjt) och John Owens (trumpet). Samt musiker som Ron Carter (kontrabas) och Ray Baretto (congas). De är också skönt funkiga men har en jazzprägel som balanserar fint mot de mera rockiga ytterspåren. En av de två jazzlåtarna, titellåten "Spectrum", var f.ö. signatur till SVT:s kulturmagasin "Centrum" med Eva Beckman, om ni kommer ihåg det.

"What is Life but a Spectrum / and what is Music but Life itself", lyder Billy Cobhams enkla men kloka programförklaring. I de korta trumsolo-spåren mellan låtarna hörs vilken enastående musiker han är. Jo - visst har han ofta beskyllts för att vara teknisk robot. Hans säkerhet och kraft är nästan övermänsklig. Men hör vilka nyanser han har i sina väl komponerade slagserier. Med "Spectrum" var Peter Fors och jag definitivt frälsta på det nya: Fusion.

Betyg: *****

CORNELIS LARS FORSSELL-VISOR

"Visor, svarta och röda : Cornelis sjunger Lars Forssell"  (Philips LP 1972) var det andra albumet med Cornelis Vreeswijk på Philips, efter bytet från Anders Burmans Metronome.

Det är en lika trivsam skiva som den förra, Bellman-tolkningen "Spring mot Ulla, spring!" Gemensam nyckel nu är att Lars Forssell skrivit och/eller översatt texterna, vilket innebär att sångerna kan komma från olika håll.

Mest markanta är de franska visor som Forssell blev känd för att tolka. En chanson-tradition inplanterad i det svenska kabaretlivet som blomstrade upp på 1950-talet. Det var då Ulla Sjöblom sjöng "Jag står här på ett torg" (efter Boris Vian). Samma melodi finns på denna skiva, nu med ny text under titeln "Desertören". De andra franska som finns med här är "Djävulens sång", efter Georges Brassens, och "Menuett på Haga" efter Charles Trenet (i original "Polka du Roi").

Det är en Cornelis på gott humör, som också sjunger duett med sitt unga fynd Monica Törnell i "Jenny Jansson". En visa som blir lustigt ekivok fast inget ekivokt sägs i texten. Han sjunger också Forssells variant av "Staffan var en stalledräng", den poetiskt sorgmodiga "Herr Andersson", den ruggiga "Jack Uppskäraren", den för mig helt obegripliga "The Establishment" och en varm "Vaggvisa för Cornelis, Bim och alla andra människor på jorden". Och mitt i alltihop kampsången "Avanti Popolo", med dundrande pukor.

Kjell Andersson är arrangör, samme som gjorde de fina dräkterna till "Mera Ruben Nilsson" med Fred Åkerström, och innan dess "Cornelis sjunger Taube". Jag tycker mycket om hans fantasifulla, lite snirkliga arrangemang som framhäver olika instrument på ett kommenterande sätt. Däremot är doa-tjejerna på gott och ont. När de klämkäckt upprepar de makabra detaljerna i "Jack Uppskäraren" blir det parodiskt. En avsiktlig effekt, eller bara aningslöst? Jag vet inte.

Men "Visor, svarta och röda" är en fin skiva. Cornelis lyfter med värme fram texterna, och Kjell Andersson lyckas (trots nämnda fadäs) ge dem en fin och färgrik inramning. Som till exempel i den frihetsdoftande "Helena", hon på motorcykeln och en öppen väg.

Betyg: ****


 PUGHS VÄG FRAMÅT I ROCKEN

Att Pugh Rogefeldt gjorde revolution i svensk rock med sin första LP "Ja, dä ä dä" 1969 är känt för alla. På uppföljaren "Pughish" 1970 röjde han vidare i vild friform-rock med fantasifulla nonsens-texter. Samma kanontrio Pugh, Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Carlsson.

Detta är Pughs tredje album, "Hollywood" (Metronome LP 1972), och här tar hans nyskapande rock delvis annan riktning. Fler musiker medverkar nu, bl.a. Kenny Håkansson (gitarr) och Göran Lagerberg (bas).

Pughs sång och låtskrivande är som vanligt lysande. Inte minst i det suveräna öppningslåten "Jag är en liten pojk..." ("ifrån staden /som har åkt till landet hela dagen..."). En av hans absolut bästa sånger någonsin. Den naivistiska texten med tidstypisk gröna vågen-touch, och Pughs busiga ton som ALLTID har rockkänsla i grunden, är helt betagande.

I "Jag har en guldgruva" går Pugh loss solo på munspel. Det är uppenbart att hans stora kärlek till gammal, hederlig rock'n'roll ska ange vägen i hans kommande utveckling. "Visan om Bo" är en annan makalöst svängig sak (rock med mustig kontrabas) som också blivit en klassiker.

Titelspåret "Hollywood" är hämtat från Brecht (liksom "Surabaya-Johnny" på "Ja, dä ä dä"). Här är det uppläsning av poemet till vansinnes-gitarr. Effektivt, och ett utslag av Pughs teater-intresse. Andra titlar som "Till gröna ängar" och "Jag är himmel" doftar av gröna vågen och frisk natur.

Det gör även "En stilla havsvals" som är en duett med Bernt Staf, medan sista spåret "Klosettvisa" är duett med Kisa Magnusson. "Hollywood" är en fin Pugh-skiva och en intressant brytpunkt i hans utveckling, från tidiga, fria former på väg mot de raka räls som skulle föra fram succéerna "Bolla och rulla" och "Ett steg till" några år senare.

Betyg: ****

BLÅ TÅGET - BANDET SOM RETADE MÅNGA

Två saker retade upp många när det gällde gamla proggbandet Blå Tåget på 1970-talet : Att de ansågs för extremt vänster-politiska och att de påstods inte kunna spela. Jag var själv ingen större fan av gruppen på den tiden.

Fick upp ögonen för dem i efterhand. 1982 utgavs boken "Elektriska drömmar : Författare om rock", en antologi under red. av Dick Schyberg. I den skrev Leif Nylén en rolig essä kallad "Ett begagnat trumset för 800 kronor", om hela tillkomsthistorien för den underliga orkester som blev Tjalles Horisont, sedan Gunder Hägg och sedan Blå Tåget.

Det blev en aha-upplevelse. Dels är Leif Nylén en synnerligen välformulerad och god skribent. Dels framkom att allt uppstod i 1960-talets konstnärliga avantgarde-klimat, i kretsarna kring Moderna Museet. Medlemmarna hade bakgrund i bildkonst, poesi, dadaism, visor och tradjazz. Men knappast i rock. Det var de lite för gamla för.

De flesta var amatörer som musiker - men professionella som konstnärer. Det var erfarenheterna av att utmana, förbrylla en publik (ännu i en slags dadaistisk tradition), som motiverade en galen happening att likna en "popgrupp", när de inför en lätt besvärad skara debuterade som underliga orkestern Tjalles Horisont en kväll på Moderna 1968 .

Men snart förändrades kulturklimatet radikalt. Medlemmarna påverkades djupt av världspolitiska läget. De började författa politisk-satiriska, radikala texter. Där någonstans uppstod ett samband. Från obskyra underground-kretsar hamnade de mitt i yran av Gärdesfester och den gryende musik-rörelsen. De blev ett anarkistiskt band som inte liknade något annat. Mycket skevare och omöjligare än t.ex. Hoola Bandoola.

Det många nog missade var humorn. Det i botten dadaistiskt utmanade, och de litterärt kvalitativa texterna rika på metaforer. Skrivna av verbala proffs, de flesta äldre än progg- och rock-generationerna.

"Brusta Hjärtans Hotell" (MNW 2-LP 1972) är deras mästerverk. Här finns Leif Nyléns "Den ena handen vet vad den andra gör", senare känd under titeln "Staten och kapitalet" i en lyckad punkversion med Ebba Grön. Här finns en bisarr humor i berättande sånger som "Balladen om den amerikanske frisören" eller knasiga "Kan sparsamhet rädda proletariatet", som Torkel Rasmusson sjunger i gäll falsett till käck polka.

"I Hagalund" och "Konsten, fru Ramona" (båda av Tore Berger) visar den mera lyriska sidan av Blå Tåget, som sannerligen inte ska glömmas bort. "I miljonärskvarteren" är en nobelt, ironiskt elegant dikt av geniale Carl Johan De Geer". Ja, här finns många sånger att bara njuta av. Den enda jag har svårt för är den Dylanskt ödesmättade "På väg till koppargruvan", som flirtar med politiskt våld på ett sätt som smakar illa idag.

Spelmässigt hade Blå Tåget sin kantiga, oslipade - och mycket personliga stil. Med Tore Bergers mörka, vackra röst och Torkels Rasmussons parodiskt gälla. Man kan skratta gott åt Carl Johan De Geers töntiga trombonspel. Det är skön humor. Men om man skäller på Blå Tåget för begänsad spelteknik glömmer man en sak: I bandet fanns också Kjell Westling. En super-musikalisk multi-musikant som växlade obehindrat mellan de flesta blås-, stråk- och alla andra instrument.

För mig var Blå Tåget främst en humoristisk grupp. Och satirisk. Som en slags svenska Mothers of Invention. För just den paradoxen - att de inte liknade några andra.

Betyg: ****

FLÄSKET BRINNERS ANDRA

Fläsket Brinner var en intressant grupp. Kallades proggband men var väl snarare en tidig, svensk jazzrockgrupp. Inte mycket finns dokumenterat om dem.

Första LP:n "Fläsket Brinner" hade kommit ut på Silence 1971. Den hade absurt omslag med brinnande grishuvud. En bra skiva inspelad delvis live (de var förband till Zappa på Stockholms Konserthus) och delvis i studio.

Detta är deras andra album, "Fläsket" (Ljudspår 2-LP 1972), och den är alldeles sensationellt bra. Kvintetten har utvecklat och finslipat sin speciella, mycket melodiösa jazzrock. Det här var jazzrock innan funken och soul-rytmerna började färga genren i sin amerikanska variant. Fläsket Brinner är snarare influerade av just Frank Zappa (särskilt "Hot Rats"-perioden), av psykedelisk rock, jazz à la Charles Mingus, av svensk folkmusik och av turkisk musik.

Det är progressiv rock i sin internationella betydelse (musikaliskt framåtskridande). Suveräna musiker som Gunnar Bergsten på (altsax, barytonsax), Sten Bergman (orgel, flöjt) och Bengan Dahlén (gitarr) spinner snabba, intrikata slingor ihop med Per Bruun (bas) och Erik "Kapten" Dahlbäck (trummor). Den sistnämnde f.ö. yngre bror till rolige komikern Bernt Dahlbäck.

I "Batum" ger turkiske musikern Maffy Falay orientalisk jazzfärg. Bland andra medverkande finns Bo Hansson (orgel), och i "Anderssons groove", denna skivas enda sångnummer, sjunger vännen Mikael Ramel en riktig skittext. En sång av synnerligen anal karaktär (ja ni läste rätt). Men en väldigt bra låt.

Så långt detta albums första skiva, studiodelen. Den borde få fem poäng med sina fantastiska spår som "Klotet", "Bennys hammare" och "Puppans sång". Men på ursprungliga dubbel-LP:n finns även en andra liveskiva från en spelning i Örebro. Den drar ner betyget väsentligt. Den är helt enkelt skitdålig. Dels känns det konstigt med ett Fläsket Brinner utan vare sig orgel eller saxofon, det som var signum för gruppens speciella sound.

Dels är det skräpigt ljud och långa, tradiga gitarrjam där Mikael Ramel och Bengan Dahlén leker Grateful Dead. Den skivan har faktiskt ingenting bra att ge. På CD-utgåvan av detta album "Fläsket" (Polydor / Universal CD 2003) är allt nedbantat till en disk. Då är båda ursprungliga LP:na obetydligt förkortade. Sammanfattning: Studiodelen är fantastiskt bra. Den tråkiga live-delen får man på köpet. Alltså:

Betyg: ****

MIKAEL RAMEL - TILL DEJ, EN AV DE BÄSTA SVENSKA SKIVORNA NÅGONSIN

Ja, det finns sannerligen pärlor i den svenska skivhistorien. Flera album med Cornelis, Monica Z, Fred, Jan Joh, Peps och många andra.

Och så finns det de där enskilda ädelstenarna som glimrar till så härligt. Pughs "Ja, dä ä dä" och Bernt Stafs "När dimman lättar" hör till dem.

Och så har vi Mikael Ramel "Till Dej!" (Ljudspår LP 1972). En av de roligaste, varmaste, mest musikaliska och personliga skivor jag vet. Insvept i ett flummigt, naturromantiskt och flippigt skivkonvolut som väl stämmer med den kluriga, psykedeliska vispopen.

Povel Ramels musikbegåvade son Mikael hade på 60-talet gjort några singlar med sin grupp Steampacket. Ett typiskt popband i den svenska Beatles-imiterande vågen. Men sångerna på denna skivan är enligt konvolutet skrivna runt 1969, alltså samma tid som Pugh gjorde sin första rock på svenska.

Med på "Till dej!" är bl.a. musikerna i Fläsket Brinner, som Mikael Ramel ofta samarbetade med. Dessutom Turid, jazzmusikerna Bobo Stenson och Kenneth Arnström med flera, med flera. "Pengar" är en alldeles genialisk melodi som mynnar ut i härligt flöjtsolo. Mikael Ramel är överhuvudtaget en fantastisk melodimakare med sin ljusa, flexibla röst. Han spelar själv gitarrer, hammond-orgel och mycket annat här.

Musiken har ekon av Zappa, Santana och av San Francisco-psykedelia. Men i "Långt in i naturen" är melodiken mer besläktad med pappa Povel. Den gröna-vågen-doftande texten mynnar ut i ett experimentellt ljudcollage där trollfigurer hoppar runt i skogen. Lekfullhet och barnasinne färgar också denna skiva.

I sviten "Artificiell Prana" handlar det om droger. Texten, sannolikt självupplevd, varnar för flitigt intag av cannabis och marijuana, och expanderar i ett långt, flummigt gitarrjam. Ljudkvalitén där har en del att önska. Men allt uppvägs av hela skivans värme och fantasi.

Så slutar "Till Dej!" med en överraskande barnslighet som "Vi må oxå". Nej, det är inte smurfarna. Det är mycket roligare än så. På CD-utgåvan av "Till Dej" får vi extraspår. Alternativ-tagningar och tidigare outgivna låtar som "Luffin' away". Vanligtvis brukar sådant mest vara utfyllnad. Här är det fina spår som ytterligare belyser Mikael Ramels underbara musikalitet.

Betyg: *****

PROGGEN PÅ KVÄLLSTOPPEN

Hoola Bandoola Band var knappast det band jag satte främst på den tiden det begav sig. Det fanns ju så mycket annat: Samla Mammas Manna, Kebnekaise, Arbete & Fritid, Bo Hansson osv.

Men Hoola Bandoola Band var populära. De åkte upp på Kvällstoppen (liksom senare Nationalteatern). Och runt omkring bland kompisar, på fester och Amnesty-möten i gymnasiet spelades alltid Hoola Bandoola Band.

Speciellt då denna LP, "Vem kan man lita på?" (MNW LP 1972), som var deras andra. Jag var länge rätt kluven till dem. Tyckte de lät lite väl lalliga och fick oproportioneligt mycket uppmärksamhet jämfört med Kebnakaise och andra, mera spännande progg-grupper. Samtidigt hade de något visst. Mikael Wiehes låtskrivande var definitivt begåvat. Och musiken spred en gemenskaphetskänsla som inte var oväsentlig då.

Långt senare har jag lyssnat mycket till Mikael Wiehe, mest som soloartist (80-talsskivorna). I det perspektivet är det lättare att se hur bra Hoola Bandoola var. De gjorde bara fyra album. Men vilken fantastisk nivå på sångskrivandet som Wiehe hade redan här, som 26-åring.

Det gäller inte minst sången "Keops Pyramid", som jag räknar som ett av hans absoluta mästerverk. Den gillade jag redan då. Hur skickligt han sammanflätar metaforerna om antikens historier med klasskamp. Det är poetisk, starkt och drabbande. Den orientaliskt färgade melodin med marsch-tema är tät och organiskt inlemmad.

Inledande "Herkules" är också mästerlig. Liksom Bob Dylan tar Wiehe gärna litterära referenser (Stiernhielm) för att skildra vilsenhet. Hoolas musik här låter nästan mer The Band än The Band själva. Detta inte sagt i negativ mening, tvärtom.

I titellåten (också av Wiehe) sjunger Björn Afzelius dylanska bilder av kända figurer, på temat tiden är ur led. Låten är en given svensk klassiker. Också i "Man måste veta vad man önskar sig" är poetisk sångtext och träffsäker vismelodi sammanvävd som en flätad videkorg. Särskilt starkt i sista versen där alla i bandet sjunger unisont. Kollektivt var budskapet.

Hoola Bandoola Band var bra musiker. Hör t.ex. säkre trumslagaren Per-Ove Kjellgren, och Peter Clemmedsons korta, täta gitarriff. Melodierna är mycket sångvänliga. Men ibland kan det bli tjatigt. "Maya", i någon udda tonart, blir malande tjatigt. Men att skivan är en milstolpe i svensk populärmusik är det ingen tvekan om. Och samtidigt så tidsfärgad på ett positivt sätt.

Betyg: ***  

DANSK BALETTMUSIK FÖR ROCKGRUPP

Danska The Savage Rose var en intressant musikgrupp. Började som ett hippieband i Köpenhamn på 60-talet, debuterade 1968. Spelade en färgrik, psykedelisk rock i helt egen dräkt, men musikaliskt besläktade med Jefferson Airplane vid samma tid.

I gruppen fanns bl.a. bröderna Thomas Koppel (piano) och Anders Koppel (Hammond-orgel). De var söner till tonsättaren Hermann D Koppel. Men frontfigur i den kollektiva gruppen var ändå unga sångerskan Annisette (Hansen i efternamn). Med sitt vilda, burriga hår, sin färggranna klädsel och speciella ljusa, mycket pressade röst.

Att som rockgrupp få spela balettmusik på Det Kongelige Teater i Köpenhamn var förstås speciellt. Koreografen Flemming Flindt satte 1971-72 upp baletten "Dödens Triumf", efter en litterär förlaga av Eugéne Ionesco. Musiken skrevs av Thomas Koppel och framfördes av The Savage Rose.

Föreställningen blev succé och väckte uppmärksamhet för sina nakenscener. Innehållet var politiskt laddat, men den har mest gått till historien för att dansarna i flera partier var helt nakna. Musiken gavs ut på denna skiva, "Dödens Triumf" (Polydor LP 1972), som blev mycket omtyckt.

Den är instrumental, med undantag av den avslutande sången "Dear little mother", som Annisette sjunger. Men den lånades från deras tidigare album "Your daily gift" (1971). Själva balettmusiken läggs upp i korta tablåer med titlar som "Byen vågner", "De unge elskende", "Den döde by" och "Modebutikken plyndres".

Det är en vacker, målande musik. Mollstämda klanger i rullande melodier på Hammond, piano, dragspel, gitarr och slagverk. En enhetlig stämning av melankoli som bara bryts av någon gång i dramatiska utbrott av polissirener och gevärssmatter på trummorna. En programmusik som ibland blir lite väl repititiv, vilket förklaras av att den skapades för rörelser på scen och inte för skiva. Men den målande stämningen kan erinra om vad Bo Hansson skapade på sina "Sagan om Ringen"-inspirerade album vid samma tid.

Jag har en personlig minnesbild av den här skivan. Vi lyssnade på den i ett konstnärshus vid havet hos min danske vän Jan Holmgård i Nyhamnsläge de åren. Harmonin vid havet och den stämningsfulla musiken med The Savage Rose satte ett speciellt avtryck. Och så tycker jag om den för att den är dansk.

Betyg: ****

ZAPPAS JAZZROCK - SYSKONSKIVAN

"The Grand Wazoo" (Reprise / Bizarre LP 1972) är syskonet till "Waka Jawaka" och en ovanlig skiva i Frank Zappas väldiga katalog. Ja, jag vill faktisk placera den som en av hans allra främsta. Som vinyl faktiskt utgiven som The Mothers of Invention (ett flexibelt begrepp).

Här utvecklar han sin speciella, egenartade variant av jazzrock och t.o.m. storbandsjazz. Men självklart i en egen, burlesk tondräkt som inte skulle kunna vara gjord av någon annan.

På första sidan (alltså LP-sidan) arbetar han med detta jazzrock-storband. Fullmatad uppsättning av saxar, trumpeter och tromboner, elektriskt komp och rikligt med slagverk. "For Calvin (and his next two hitchhikers)" har en besynnerlig sångmelodi i experimentell tonalitet. Den är bra. Mycket bra. Som arrangör och kompositör firar Frank Zappa här triumfer.

Titelmelodin "The Grand Wazoo" är en längre jazzlåt med arrangemang som drar mera åt traditionell storbandsjazz, men utmejslad på ett smart sätt. Bra solo på trombon av Billy Byers (som var en gammal jazzveteran). Mera tveksamt, gurglande sordinsolo på trumpet av Sal Marquez. Efter Zappas gitarrsolo går Don Preston lös vilt på sin Mini-Moog. Det gör han också i öppningens "For Calvin", i ett fritonalt solo som får en att tappa andan.

På andra sidan (ja, LP-sidan) jobbar Zappa med en mindre grupp. Först bisarra sången "Cleetus Awreetus Awrightus" (med Ernie Watts på galen tenorsax). En låt i samma stil som sångerna på "Waka Jawaka". Så följer en riktigt laddad, makalöst svängig fusion-utflykt kallad "Eat that question", där underbare George Duke får blomma ut för fullt på elpiano. Vilken musiker!

Skivan slutar med "Blessed Relief", ett överraskande vilsamt, harmoniskt och riktigt vackert nummer för att vara av Zappa. Sal Marquez spelar cool trumpet med sordin. Ja, denna låten för faktiskt tankarna till Miles Davis gamla "Kind of Blue"-album.

Det knäppa omslaget (liksom "Waka") som vanlig designat av Zappas lika knäppe konstnär Cal Schenkel. Något med gamla romarriket, lika obegripligt som novellen på omslaget. Men det spelar ingen roll. Musiken är lysande! Båda dessa Zappas "jazzalbum" kom snart i skymundan av hans kommande, mera utåtriktade och framgångsrika rockalbum.

Betyg: *****

FRANK ZAPPA GOES JAZZROCK

Efter en kort Zappa-period som jag inte gillade (live-skivorna 1971-72 med Flo & Eddie), följde en annan mycket kort Zappa-period som jag tycker desto mer om. Den bestod egentligen bara av två skivor (plus inspelningar från samma veva som getts ut senare).

Det var de båda syskonskivorna "Waka Jawaka" (Reprise / Bizarre LP 1972) och "The Grand Wazoo". Båda innehöll rolig, nyskapande och samtidigt Zappaskt bisarr jazzrock eller fusison.

Men det är som alltid med Frank Zappas utpräglade signum och helt egna tonspråk. Staccato-artade blåsriff i snabba löpningar, udda taktarter, solon och temata i snirkligt kromatiska skalor. Klanger av gälla saxofoner, skarpa gitarrer, lustiga röster och rikligt med slagverk.

Bara fyra titlar, varav två längre jazziga excesser som inramar två korta sångnummer. "Big Swifty" är första långa spåret. Ett intrikat tema i täta blåsare öppnar för fina soloinsatser av George Duke på elpiano och, inte minst, Sal Marquez på trumpet, som har sin stora stund på denna skiva. Och så gitarrsolo av Frank Zappa själv, förstås. Konstigt vore det väl annars.

"Your mouth" är krämig rhythm'n'blues-jazz som sjungs (tror jag) av Janet Ferguson. Hon och Sal Marquez sjunger också den helt surrealistiska "It must be a one-shoot deal". En knepighet som bryts av med Jeff Simmons på tjusig slide-guitar.

Och i den avslutande, långa titellåten "Waka Jawaka" får bl.a. Don Preston glänsa och sträcka ut sig i fint solo på Mini-Moog. Preston var en av de burleska, färgstarka personligheterna i gamla Mothers of Invention. Han var ett förmodat musikaliskt geni, men samtidigt lite svår att få grepp om som solist. Därför välkommet att höra honom få visa framfötterna här.

Betyg: ****

EN HÄRLIG ÅTER-FÖRENING I JAZZ

"We're all together again for the first time" (Atlantic live-lp 1972), ett härligt utrop som titel på den här skivan med Dave Brubeck, Paul Desmond och Gerry Mulligan.

Inspelad vid konserter i Paris och Rotterdam. Tre av de mest centrala musikerna i framför allt 1950-talets amerikanska Cool jazz. Här "gamla" veteraner. Nåja, de var här i 50-årsåldern. Rena ungdomen jämfört med många av dagens etablerade rockmusiker.

Paul Desmond på altsax hade ingått i pianisten Dave Brubecks kvartett sent 50-tal och gjort nyskapande inspelningar som "Take Five" från LP:n "Time Out" (1959). Avantgardisten Brubeck hade experimenterat med jazz i udda taktarter och ovanliga harmonier. En jazz som då blev mäkta populär, inte minst i studentkretsar. Men Paul Desmond hade brutit sig ur och bildat eget. Fick en halvstor karriär i eget namn på 60-talet.

Gerry Mulligan, virtuos på barytonsax, hade på 50-talet bl.a. sin pianolösa kvartett tillsammans med fine trumpetaren (och sångaren) Chet Baker. Gerry Mulligan och Dave Brubeck hade jobbat en hel del ihop på 60-talet, förevigade t.ex. på en fin live-inspelning från Berlin.

Men detta är alltså första gången som alla tre återförenas. Och det är verkligen en härlig skiva som vibrerar av spelglädje och musikalitet. "Unfinished woman", "Rotterdam blues" och den japanskt spröda "Koto song" är några av titlarna. Och så en lång, uttöjd version av gamla jazzhiten "Take Five", där alla fem får blomma ut. De övriga musikerna är Alan Dawson på kontrabas och Jack Six på trummor (med ymnigt solo i "Take Five").

Förutom spelglädjen finns här också ett kraftigt driv jämfört med gamla studioskivorna. Paul Desmonds altsax kunde annars bli lite VÄL lätt och luftig. Poetisk men kraftlös. Här matchas han fint av Gerry Mulligans frodiga, tunga baryton. Mulligan, vid denna tid rätt hipp med långt hår och stort, yvigt skägg, spelar här bättre än någonsin. En mycket trivsam återförening. Och publiken är entusiastisk förstås.

Betyg: ****

CHICK COREAS KRISTALLKLARA BRAZILJAZZ

Jazzpianisten Chick Corea hade startat i bebop och friform på 60-talet. Sedan gjorde han en vändning eftersom han ansåg friform alltför icke-kommunikativ (tycker jag också). Bytte stil och siktade på - skönhet.

Då passade det bra med det nystartade västtysk-norska skivmärket ECM. Tyske producenten Manfred Eicher hade 1970 startat ECM i München, med mottot: "Endast tystnaden är vackrare". Det skulle bli ett mycket respekterat varumärke, med all sin sköna cool jazz, kristallklara ljud och naturnära skivomslag.

Amerikanen Chick Corea spelade alltså in sina två solovolymer "Piano improvisations" i Arne Bendiksens studio i Oslo. Dessutom en duoskiva, "Crystal Silence"(1972) tillsammans med Gary Burton, vibrafon.

Nästa projekt blev en brasilianskt färgad samba-jazz-grupp, med bland annat äkta paret Flora Purim, sångerska, och Airto Moreira, trummor och slagverk. Båda från Brasilien men bosatta i USA. Resultatet blev denna skiva, "Return to Forever" (ECM LP 1972). Så fick även själva gruppen heta Return to Forever. En kvintett som också innehöll Joe Farrell, flöjt och sax, och den unge Stanley Clarke, ett virtuost under på båda elbas och kontrabas.

Det är en lätt, luftig, estetiskt klangskön latinjazz som presenteras. En nästan överjordisk musik som pendlar mellan meditativ stillhet och orgiastiskt svängig samba. Men hela tiden med samma grace i klangspelet. Chick Corea själv spelar uteslutande Fender Rhodes elpiano här, var spröda kristalltoner smälter väl ihop med flöjten, kontrabasen och Flora Purims härligt utlevande sång.

Bäst är Flora i titellåtens ordlösa röstutsvävningar. Den sången. "Return to Forever", går från stilla nollpunkt till Floras närmast erotiska utlevelse. I de två sångerna med text märks att Chick Corea nu fått kontakt med scientologin och ständigt tackar tvivelaktige L Ron Hubbard. Det speglas också i den menlösa texten till "What game shall we play today?", fast melodin är bra.

Hade detta varit på 70-talet hade jag utan tvekan gett denna skiva fem poäng. Men den har åldrats en aning. Det som kändes magiskt då känns mera som segt tempo nu. Men musikens skönhet och musikernas fantastiska spel ger ändå absolut ......

Betyg: ****

GENTLE GIANT - OCH DERAS MÄSTERVERK

Gentle Giant befann sig i fronten även inom den avancerade, brittiska, progressiva rocken på 1970-talet. Då menar jag givetvis progressiva i musikalisk mening. För begreppet "symfonirock" känns alltför klyschigt och har dessutom blivit så nersvärtat.

Men musikaliskt progressiva var Gentle Giant i högsta grad - med sina klurigt invecklade melodier, udda taktarter, ständiga växlingar av instrument, påverkan av allt från medeltida musik och psalmer till rock, jazz och avantgarde. Och dessutom - deras stillsamt galna humor.

Just instrumentväxlingarna blev något av ett signum. Alla sex musikerna (varav tre var bröderna Shulman) var multi-instrumentalister. Förutom vanlig rocksättning förekom gott om blockflöjter, saxofoner, små orglar, vibrafoner och stråkar.

Jag fick flera skivor av Gentle Giant på en gång, vilket gjorde att jag fick svårt att skilja dem åt. Alla är bra, välgjorda och finurliga. Men just "Octopus" är deras mästerverk. En så vacker kärleksballad som "Think of me with kindness" träffar både mitt symfonipoppiga hjärta, och säkert många andras hjärtan också. "Raconteur, troubaour" är en sällsynt fin sammansmältning av en antik folkton och snillrik artrock. "The boys in the band" och "River" är också sträva, med djärva melodier och rikligt med musikaliska finesser.

Gentle Giant var på 1970-talet inte den typ av band som nådde större kommersiella toppar. Men de fick en trogen publik, inte minst i studentkretsar. Efter att punken sopat bort och tystat ner större delen av proggrocken försvann både Gentle Giant, "Octopus" och hela genren ut i kylan för en lång tid. Idag finns åter ett stort intresse, både bland yngre indie-vänner och bland oss som var med, för ett udda band som detta.

Och för mig blev det ett välkommet återhörande av skivor jag bara hörde i periferin bland vänner på den tiden. Min nyupptäckt började faktiskt när jag en lördagmorgon fick höra "Think of me with kindness" - i "Ring så spelar vi"! Jag kastade mig genast ut på stan för att få tag på denna skiva.

Betyg: ****