LED ZEPPELINS REGNSÅNGER

Utmärkt skiva, gräslig omslag. Ja, "Houses of the Holy"  (Atlantic LP 1973) med Led Zeppelin måste ha ett av de värsta 70-talskitchiga omslag som skådats. I klass med här i spalten tidigare visade "Valentyne Suite" med Colosseum (från 1969) och de två första med Osibisa.

Men musiken är bra. Jag var, som jag tidigare skrivit om här, aldrig någon fan av Led Zeppelin på den tiden. Tyckte de var en trögrullande, vulgär ångvält snarare än ett glidande luftskepp. Tycker fortfarande att "Whole lotta love" är en fruktansvärd låt.

Men i efterhand fick jag upp ögonen för deras andra sidor, i utkanten av hårdrocken. De akustiska gitarr-kaskaderna, folk-influenserna. Sökandet utanför de ramar av hårdrock de själva satte standard för. Och, faktiskt, nyanserna.

Tredje LP:n och sedan "Stairway to heaven" är förstås fantastiska. Och jag har så fastnat för "Houses of the Holy", deras femte album. När jag väl kommit förbi det ful-mystiska omslaget väntar en musikalisk brygd av flera öppna fält. På "Houses of the Holy" är det väldigt lite av ren hårdrock. Istället drar flera spår åt symfoni-rock, progressive rock.

Jag tycker mycket om de drömmande, melankoliska mellotron-klangerna (av John Paul Jones) i "The Rain song" och "No Quarter". Jag tycker också om den snabba, snärtiga inledningen med "The Song Remains the Same". Bara att inse att Robert Plant är en mycket skicklig sångare med utsökt känsla för dynamik. Och att Jimmy Page givetvis är en lysande gitarrist,

Ett spår som "Over the Hills and Far away" är mycket snyggt upplagd, medan t.ex. "The Crunge" och "Dancing Days" drar åt de tjatiga. Men allt är ändå övertygande framfört. Till och med en lustighet som "Dy'er Maker", en reggae-pastisch med nonsenstext där hårdslående trumslagaren John Bonham hörs med sitt kanske inte helt subtila spel. Men kontanta: "Houses of the Holy" är mitt eget favorit-album med Led Zeppelin.

Betyg: ****