FEIST - FIN SÅNGPOET FRÅN KANADA

Min fru Eva hade biljett till konsert med Feist på Cirkus. Hon blev sjuk och jag hoppade in. Såg konserten tillsammans med vår vän Karin Original. Det var mitt första möte med Leslie Feist, som då var helt obekant för mig.

Nu har jag skrivit "obekant för mig" i tre inlägg i följd här. Om Abbey Lincoln, Alison Kraus och nu Feist. Men så är det, jag är inte längre med i strömmen.

Konserten på Cirkus var våren 2012. De två skivorna med henne i denna blogg upptäckte alltså Eva och jag i efterhand. Här har vi först "The Reminder" (Polydor CD 2007).

Konserten på Cirkus lämnade då inga jättestora intryck. Karin gillade den. Jag mötte min vän Magnus Broni från SVT som var full av entusiasm inför den kanadensiska sångerskan. Och publiken var heltända och gav varm respons till varje sång. Alla verkade så initierade. Jag tyckte Feist lät OK, men med vare sig låtar eller någon särskilt personlig röst som gav avtryck. Och unga sångpoeter med akustisk gitarr och folksong-poser fanns det numera gott om, även om jag gillade tendensen.

Först efter att ha lyssnat mer på hennes skivor började jag bli fascinerad. Det är någonting med eftertänksamheten. Det dröjande, sparsamma, med utrymme för pauser. Det finns en poesi i det. Jag tycker fortfarande inte hon har jättemärklig röst, men hon har en ärlighet och en helhet i musiken som slår an.

Och - jo, hennes sånger är bra, starka, välgjorda. Också på ett eftertänksamt sätt som kräver tid. Inga topplistehits som sätter sig direkt. Men de stannar kvar. "So sorry", "Sea lion woman", "1234" och "How my heart behaves" är några av de tretton titlarna på "The Reminder", som är hennes tredje studioalbum.

Betyg: ***

TRADITIONELL FOLK - OCH LÅNGT FRÅN LED ZEPPELIN

Om Abbey Lincolns mogna vokaljazz-CD gick spårlöst förbi kritik och publik 2007 var det annorlunda med denna. Robert Plant och Alison Kraus, "Raising Sand" (Rounder Records CD 2007). Den hyllades samstämmigt, sålde bra och utsågs av många till årets skiva.

Man kan inte låta bli att slås av den långa resan i stil och uttryck av den förre Led Zeppelin-sångaren Robert Plant. Hans ylande mistlur till Zeps öronbedövande urladdningar ligger många, många mil från den nedtonade, varsamma och mycket nyanserade folkrock som presenteras här.

Visserligen har Plant hunnit med en egen, rätt lyckosam solokarriär sedan alla år som gått sedan luftskeppet LZ ankrade för gott, men ändå. Hans duettpartner på denna skiva är Alison Kraus, betydligt yngre amerikanska, väl förankrad i country och bluegrass. Det är alltså inte smör-country, utan den mera genuint traditionella folkmusiken hon har som arbetsfält. Som skicklig violinist och sångerska har hon hunnit med en lång karriär och stor skivkatalog, fastän hon för mig var obekant innan denna skiva.

Detta musikaliska möte inom den musik som kallas Americana kompletteras här av en tredje musikskapare, T-Bone Burnett som producerat och spelar sträng-instrument. Här är en ren, klar ljudbild med mycket fingerpicking, gitarrer, banjo, fiol och cittra i kompet, liksom av dova trummor som ofta spelas utan cymbaler.

Det finns många skäl att beundra detta möte, som verkligen doftar av musikaliska fusioner. Alison Kraus sjunger fin country utan alltför bräkiga manér, och Robert Plant lyckas ingjuta rockkänsla även om det handlar stillsamma ballader och fiollåtar.

Det rullar på bra och rockigt i "Gone, gone, gone" av Everly Brothers. Att det låter både modernt och som 1959 samtidigt är väl ett bevis på tidlösheten. Gene Clark från gamla The Byrds bidrar med "Polly come home" och "Through the morning, through the night". Plant och hans gamle parhäst Jimmy Page har skrivit den vackert folkloristiska "Please read the letter", och Alison Kraus sjunger själv Tom Waits "Trampled rose" till stompigt banjo-komp. Och så vidare.

Det är bra, det är snyggt, det är begåvat. Ändå når denna skivan inte riktigt fram till mitt hjärta, såsom den fått många andra att falla pladask. Kanske är det något filter i den där dova trumman, eller - jag vet icke vad. Värd all uppmärksamhet, men för min del blir betyget bara -

Betyg: ***

EN JAZZENS GRAND OLD LADY

Det var min käre svåger Leif som introducerade denna dam för mig. Abbey Lincoln, "Abbey Sings Abbey" (Verve CD 2007). Leif är min jazznestor och har introducerat massor av spännande jazz förr.

Vem är hon, Abbey Lincoln? Jag vet inte mycket mer än att hon föddes 1930 i Chicago, och således var (eller skulle bli) 77 år gammal när denna skiva gjordes.

Och det är också med ålderns värdighet som denna vackra jazzsång strömmar ut med en väl lagrad grace. Abbey Lincoln, som enligt amerikanska Wikipedia gjort en lång rad jazzplattor (bl.a. med tolkningar av Billie Holiday) från 50-talet och framåt, varit gift med bebop-trummisen Max Roach och skådespelat i Spike Lees film "Mo Better Blues" (1990).

Men för mig var hon okänd. Typiskt nog finns ingen artikel i svenska Wikipedia om henne. Och tre år senare, efter detta njutbara album, avled hon 80 år gammal i New York. Jag kan inte minnas att jag såg någon notis i något media om det.

"Abbey Sings Abbey" är alltså en sympatisk, lugn vokaljazz-skiva genomsyrad av en väldig värme och en klok eftertänksamhet. Hon sjunger "Blue Monk" (byggd på och hyllning till Thelonius Monk), "Throw it away", "The world has falling down", "Bird alone", "Learning how to listen", "The music is the magic" och flera andra sånger. Allt material komponerat av henne själv. Långsamma ballader eller rytmiskt uppsluppna låtar i en New Orleans-betonad stil. Jag har alltid haft intrycket att Abbey Lincoln var sångerska OCH pianist. När jag nu efterforskar har jag svårt att hitta belägg för det där med pianist. Å andra sidan finns ingen uppgift på "personnel" om vem som står för allt det fina pianospelet här, om det inte skulle vara hon själv.

Jag har ett speciellt minne förknippat med den här skivan. Min fru Eva och jag hälsade på just min svåger Leif med fru Agneta på vackra Tågaborg i Helsingborg. Det blev vår språngbräda till en minisemester. Precis där efter körde vi över till Danmark, till Jylland och ner till Sönder-Jylland.

För första gången sedan min barndom (senast 1966) skulle det äntligen bli av att jag fick återse den lilla orten Egernsund, i närheten av Gråsten och Sönderborg. Den lilla byn där familjen hade tillbringat somrarna och som jag bara mindes från solblekta fotografier. Skulle förväntningarna hålla? Både ja och nej. Det har egentligen ingenting alls med Abbey Lincolns musik att göra. Men det är ett minne som blev en tidsmarkör. Eva och jag lyssnade mycket på "Abbey Sings Abbey" i hyrbilen, och vi tyckte om den.

Betyg: ****

THE CONCRETES - FÄRGSTARK INDIEPOP

Jag har tidigare hyllat brittiska The Magic Numbers, och här kommer en svensk kusin inom den melodiösa Indiepop-grenen. Jag gillar verkligen den här nya, unga musiken (ja, nya och nya, skivan är tio år gammal, allt är relativt med mina referenser av 30-talsschlagers och 50-talsjazz).

The Concretes, "In Colour" (EMI CD 2006) är en alldeles underbar, svensk popskiva. Ett färgstarkt (ja, just det) musik-kollektiv på inalles åtta personer plus gäster. I kärnan av gruppen fanns vid denna tid medlemmarna Victoria Bergsman, Maria Eriksson och Lisa Milberg,

Alla tre på sång, Maria också på gitarr och Lisa också på trummor. Jag är inte helt på det klara med vem av dem det är som sjunger intagande, med en varm, något manierad röst med drag av både naiv trulighet och av Nicos alienerade uttryck (som hon sjunger "Sunday mornng" på "Velvet Underground & Nico"). Det är sagt som beröm. För jag älskar den personliga sångrösten i sångerna på "In Colour", vem det nu är av dem som sjunger (möjligen är de flera, men snarlikt uttryck).

I gruppen finns också gitarristen Daniel Värjö, som dubblar på mandolin. Jag lärde känna honom när han jobbade som radioreporter på Sveriges Radio P3 Dokumentär, men det var efter upptäckten av denna skiva. Att jag köpte "In Colour" på ren intuition med en grupp jag aldrig hört talas om berodde nog på omslaget och de läckra flower power-vibbarna.

Det slog väl ut. "In Colours" är tolv lysande popsånger i den nygamla folkrock- / America-stil som jag tycker så mycket om, som känns både ny och retro på samma gång. Varma melodier, klingande gitarrer och komp spetsat med någon trumpet här, någon liten orgel där, lite slagverk här. Färgsättning är ordet. Och så den varma sångrösten.

Det modernistiska draget består mycket i att trots att melodierna är tydliga och sångbara, ligger också ofta långa gitarrtoner (av Daniel Värjö) och spinner repetitiva vävar, vilket ger ett sällsamt och eget sound. "On the radio", "Sunbeams", "Change in the weather", "A way of life" och "Song for the songs" är några av titlarna.

Jag nämnde brittiska The Magic Numbers tidigare. Här finns kopplingar. Dess sångare Romeo Stodart sjunger duett med trummisen Lisa Milberg i "Your call". På andra spår dyker Jens Lekman och Frida Hyvönen upp. "In Colour" är en lysande musikalisk palett i många färger.

Betyg: *****

EN SINGEL FRÅN 2006

Ovanligt att jag tar med singlar här i spalten. Men det händer. "Dumpa mig" (Universal CD-singel 2006) med Veronica Maggio är en sådan.

En radiohit som fastnade. En egentligen ganska fånig låt men enveten i sin refrängstarka monotoni. Veronica Maggio var då ung debutant. Singeln var också med på hennes första album "Vatten och bröd" som kom samtidigt.

Veronica Maggio sjunger på ett speciellt sätt. Naivistiskt, flickaktigt kanske, men samtidigt med en paradoxal kaxighet. Hon skulle snart utveckla det till att bli en lysande och stilsäker popsångerska. Här är hon inte riktigt ända framme.

Men sången, skriven av Stefan Gräslund, är bra och handlar om just det, slutet på ett förhållande. Maggio lyfter den till något stort med sin närhet och dubbeltydighet i uttolkningen. Hon ruvar snarare på någon listig hämnd än låter sig nerslås.

Sedan är det ett märkligt förfarande av Universal att ge ut singlar som promotion för album med det upplägget som var så vanligt på CD-tiden. En singel med samma låt två gånger i följd. Den ordinarie versionen plus en förlängd, uttöjd remix. Säkert bra för ett dansgolv, men omåttligt tråkigt som lyssning.

Betyg: ***

JANE B ÅTERVÄNDER TILL LONDON

Dags för den tredje skivan Med Jane Birkin från 2000-talet i denna spalt. "Fictions" (Capitol CD 2006). Hon är en fransk stilikon ich jag gillar hennes smart designade omslag.

Men egentligen är Jane Birkin brittiska. Var ganska känd skådis i 60-talets Swinging London (bl.a. i drama-thrillern "Blow Up") innan hon träffade Serge Gainsbourg och flyttade till Frankrike i sluter av 60-talet.

Och det är just uppväxten hemma i England det handlar om på denna skiva. Sångerna är växelvis på franska och engelska. Vid första lyssningen blev jag besviken på det. Att höra Jane Birkin sjunga på franska är läckert, sensuellt, en smula exotiskt. På engelska blir hon lätt slätstruken i en allmänt hållen popschlager-populärmusik.

Men här finns ljuspunkter. "Waterloo Station" (av Rufus Wainwright) är en sång om en sång. När hon reser tillbaka hem till London kommer ungdomens intryck emot henne och hon tänker på gamla "Waterloo sunset" med The Kinks". Den citeras också och sången blir en slags symbios. Nostalgiska tankar vävs in i sången om låten och blir till en kärleksfull ljus eloge av hemlängtan och minnen. Jag tror att Ray Davies uppskattade denna snygga parering.

"Home" och hennes egen "Living in limbo" är på samma tema. Hon gör också en skaplig cover av "Harvest moon" av Neil Young. Den passar in i den lugna, drömmande lunken. En annan bra cover är "Mother stans for onfort" av Kate Bush.

På franska sjunger hon bl.a. "Où est la ville?", "La Reine sans Royame" och den som är min egen favorit : den avslutande "Image Fantome" som är hennes textläsning över pianostycket "Pavane för en död prinsessa" av Maurice Ravel. Ett av de vackraste musikstycket jag vet, skrivet av min favorit-kompositör. Jane Birkin framför sin speciella version med den äran. Som helhet en skiva som inte är särskilt märkvärdig på något vis, men trivsam och med en närhet som känns varm.

Betyg: ***

VI SÖRJER DAVID BOWIE

Ett tillfälligt avsteg från kronologin. För i morse nåddes vi av den helt oväntade, tragiska nyheten att David Bowie har avlidit. Detta bara två dagar efter sin 69:de födelsedag.

Och mitt i den allmänna euforin över hans alldeles nya album "Blackstar" som fått lysande kritik och som, vid min första genomlyssning, låter mycket spännande. Ett album som jag säkert får anledning att återkomma till i denna spalt.

Det är en fruktansvärt sorglig förlust som jag tror berör de allra flesta. Är man som jag uppväxt på 1970-talet så fanns David Bowie alltid där.

Även om han inte tillhört mina främsta husgudar så är det omöjligt att inte ha blivit påverkad av hans sällsamma och egensinniga musikskapande, hans visuella och teatraliska idéer, hans expressiva sångröst och förmåga att skapa hitkänsla och musikalisk attraktion även när han experimenterat som allra mest och borde varit svårtillgänglig.

Han skapade sina egna konstnärliga världar. Aldrig realistiska utan alltid stiliserat dystopiska. Märkliga mardrömslika scenarier i förföriska, sceniska fantasier och alltid med någon särskild finess i det musikaliska. Han var en ständig sökare och han röjde verkligen upp nya vägar och fick ständiga efterföljare. En slipad aktör, men privat till synes en artig och trevlig, brittisk gentleman.

Mina favoritalbum med David Bowie är "Hunky Dory" (1971), "Aladdin Sane" (1973), "Station to Station" (1976) och inte minst den undergångssköna "Low" (1977), som var en del i den s.k. Berlin-triloin. Men en av de finaste enskilda låtarna jag vet med David Bowie är hans tidiga "The man who sold the world". Bilden ovan är däremot från ett samlings-album kallat "Changes Two" (RCA 1982).

NYSKAPANDE, KLASSISK SOUL MED AMY WINEHOUSE

Det kanske låter som en paradox att skriva både nyskapande och klassisk i samma mening, men det är det inte. Inte när det gäller Amy Winehouse.

Hon hade en sådan unik naturbegåvning för att sjunga soul. Under sin korta och tragiska karriär hann hon bara med att göra två ordinarie album. Det första, "Frank" från 2003 hade hon en mer jazzig linje. Den skivan har jag redan skrivit om och hyllat,

Detta andra, "Back To Black" (Island CD 2006) är hennes mest kända. Och här är hon helt hemma. Hennes sång, låtarna, arrangemangen - allt bär språkdräkt av klassisk soul, Tamla Motown, Dusty Springfield etc, och det är med största kärlek och stilkännedom.

Amy var inte bara en gudabenådad sångerska med en unik röst, utan också en säker låtskriverska. Hon skrev utelämnande om mycket av det hennes röriga liv kretsade kring ; droger, sex och relationer. Hon sjunger om "Rehab", "You know I'm no good", "Love is a losing game", "Wake up alone" och "Addicted".

Hela produktionen av Mark Ronson är snygg och klassiskt soulig. Mycket barytonsax, många täta körstämmor, spänstigt svängande komp och stor rumskänsla. En perfekt fond för Amy som sjunger med en sådan känsla, närvaro och storhet att det är omöjligt att inte bli berörd.

Amy Winehouses fortsatta öde vet vi. Missbruken tog död på kreativiteten tills hon dog 2011 i den beryktade åldern av 27 år. Dokumentärfilmen "Amy" från 2015 visade vilket dåligt skick hon var i på slutet. Bland annat stod hon på en scen inför stor publik i Belgrad, Serbien, till synes frånvarande och oförmögen att kunna ta en enda ton. Hon blev utbuad på det mest förnedande sätt. Låt oss komma ihåg henne när hon var som mest lysande. Och det var just på denna skiva.

Betyg: *****

SOVJET-FÖDDA NEW YORK-RÖSTEN REGINA SPEKTOR

Nej, hon ska inte förväxlas med någon av Phil Spectors eller Ronnie Spectors klaner. Unga Regina Spektor stavar med k och har en helt annan bakgrund.

Hon föddes i Sovjetunionen, i Moskva år 1980. Växte upp där i en super-musikalisk, judisk familj där föräldrarna hade klassisk skolning. Det var så hon började spela piano.

År 1989, när Michail Gorbatjovs "Glasnost" och "Perestrojka" hade tinat upp det gamla Sovjetväldet på väg mot sin egen upplösning, tog familjen beslut om emigration och flyttade till New York. Då var Regina således 9 år gammal.

Och där, i Bronx,  växte hon upp och formades. I New York fick hon en gedigen akademisk musik-utbildning och var på väg att bli konsertpianist. År 2001 skivdebuterade hon emellertid som en sällsynt mogen singer-/songwriter. Skivan "Soviet Kitch" väckte ett visst uppseende 2004, med sitt avstamp i och uppgörelse med barndomens kommunist-Ryssland.

Men det var med detta underbara och helt igenom lyckade album hon fick sitt breda genombrott : "Begin To Hope" (Sire CD 2006), en skiva som gavs ut omväxlande med gult och vitt omslag. Jag är svagast för detta gula.

Det är en strålande samling sånger skrivna och framförda av en så professionell och säker artist, med en sådan integritet, begåvning och musikalitet att man bara baxnar. Här är det låtskriveri av högsta klass. Fastän Regina Spektor skriver in sig i en amerikansk, New York-baserad tradition av Carole King, Joni Mitchell och Laura Nyro, så är det inga influenser som rubbar eller står i vägen för hennes egen lyskraft.

"Fidelity", "Samson". "On the radio", "Hotel song", "Edit" och "Summer in the city" (ej Lovin' Spoonfuls) är bara några av titlarna i detta pärlband av sånger med osviklig popkänsla. Och i "Après moi" sjunger hon inte bara växelvis på franska. Här brister hon också ut i dramatisk sång på ryska, hennes modersmål. Det är helt underbart att höra henne så självklart väva ihop nämnda Carole King-idiom med både fransk chanson och ett ryskt, passionerat vissångar-idiom av klassiskt snitt. Och ihop med hennes briljanta pianospel. Fem poäng. Utan minsta tvekan. En av 2000-talets riktigt stora popskivor.

Betyg: *****