FLEETWOOD MAC ÖVER ATLANTEN MED HELT NY KARRIÄR

 Och här kan man verkligen tala om olika, skilda perioder hos ett band eller en artist. Fleetwood Macs första LP från 1968 hade en soptunna på omslaget. Det markerade en rå och smutsig blues. Covers av Chicago-blues dominerade till en början, även om bandet då tack vare Peter Green samtidigt fick inslag av mjuk, melodiös rock.

Men rock och blues var det. Det är det tidiga Fleetwood Mac som är "mitt", det med Peter Green. Via flera medlemsbyten transformerades gruppen till en andra period cirka åren 1971-74. Den perioden har jag väldigt dålig koll på.

Så flyttade delar av bandet över till USA, slog sig ner i Kalifornien och nybildades som ett i praktiken helt nytt band, men fortfarande med namnet Fleetwood Mac. Trummisen (Mick) Fleetwood och basisten Mac (John McVie) var kvar som grundstomme. Sångerskan och klaviatur-spelerskan Christine Perfect från brittiska bluesgruppen Chicken Shack tillkom. Hon gifte sig med nämnda basist och blev därmed Christine McVie.

Gruppen fullbordades med de båda amerikanerna Lindsey Buckingham (gitarr, sång) och Stevie Nicks (sång). Denna kaliforniska uppsättningen av Fleetwood Mac debuterade med en självbetitlad LP 1975 som blev omedelbar succé. Därefter följdde denna, "Rumours" (Warner Bros LP 1977) som måste vara en av skivvärldens största framgångar överhuvudtaget.

Här presenteras en ljus palett med ett luftigt, snyggt, mycket proffsigt och sofistikerat sound. De blev en del av den amerikanska västkustrocken som blev jättestor på 70-talet (Eagles, Doobie Brothers, Steely Dan osv. Det var samtidigt så långt, långt, långt från den samtida punkrock och New Wave man kunde komma.

Fleetwood Macs succé-LP "Rumours" utmärks av ett förstklassigt låtskrivande. Ett annat karaktärsdrag är den växelvisa sång som många låtar har. Utmärkt passande ett band med många bra vokalister. En tredje aspekt är att texterna fick extra laddning av de kärleksförhållanden, passioner, kriser och uppbrott som fanns inom gruppen.

"Rumours" är så bra bland annat därför att det är en sådan där skiva med väldigt enhetlig, sammanhållen stämning trots många inbördes variationer. Så spelar det liksom ingen roll om låtarna heter "Dreams", "Don't stop!", "Go your own way" eller "Gold dust woman". Allt är lika bra ändå. (Även om jag trots allt föredrar tidiga Peter Greens Fleetwood Mac, men det är något annat).

Betyg: ****