EN TIDIG AVSTICKARE MED PAUL SIMON SOLO

Det finns en del märkliga turer i skivhistorien. Som till exempel gällande det här albumet, "The Paul Simon Songbook" (CBS LP 1965) med Paul Simon. Skivan gavs enbart ut i Europa, tydligen till följd av några lyckosamma spelningar för BBC.

Simon & Garfunkel hade redan påbörjat sin karriär med debut-LP:n "Wednesday Morning 3 a.m." året innan. Då var de ännu en akustisk "folkmusik"-duo, och denna soloskivan är likaså helt akustisk. En visskiva snarare än pop.

Det lustiga är att alla låtar utom två ("The church is burning" och "The side of the hill") också finns inspelade med Simon & Garfunkel på deras skivor, före och efter denna. Så grovt sett är denna lite lätt överflödig. Brittiska delen av CBS tyckte att det kunde passa med detta fånigt romantiska omslag.

Så varför tar jag ändå med den här? Därför att jag blivit närmast besatt av gamla Simon & Garfunkel de senaste åren, och därtill först nu på allvar upptäckt Paul Simon som soloartist. Duon S & G hade en sparsmakad katalog med bara fem LP mellan 1964 och 1970. Då räknar jag inte in filmmusiken till "The Graduate" / "Mandomsprovet", som till större delen är en samlings-LP plus lie instrumental filmmusik. Man kan lägga till återförenings-livedubbeln "The Concert in Central Park" från 1982. Men det blir ändå en sparsam biografi.

Här på "Songbook" får vi alltså andra men mycket snarlika versioner av "A am rock", "Leaves that are green", "Sounds of silence", den insiktsfulla "A most peculiar man" - om den ensamme mannen som gasade ihjäl sig och grannarna som sa´"Men var han inte lite underlig ändå?", och många andra av dessa litterärt och musikaliskt komprimerade mästerverk.

Här finns också men egen favorit "A simple desultory Phillipic", en svår titel på en snabb, kort och ironisk svada där Simon frossar i namndroppande. Sången var också med på duons LP "Parsley, Sage. Rosemary and Thyme" där Paul sjöng den själv, varvid denna version är identisk. "The Paul Simon Songbook", en "överflödig" första solo-LP av Paul Simon som oftast hamnat vid sidan av. Men med tanke på alla kvaliteter i Paul Simons förtätade, fantastiska sånger kan man mer än gärna höra dem en gång till här,

Betyg: ***

TILLBAKA TILL MUSIKALISK OSKULD

Neil Sedaka, ett nerslag i min barndoms första musikminnen. Lite rotande i min storasyster Kittes skivsamling någon gång tidigt 60-tal. Ett typiskt "flickrum" med fräcka tapeter med något franskt utecafé-motiv. En enkel grammofon med högtalare i locket. Mono förstås, liten så att den gick att fälla ihop.

Där var min systers skivsamling, en synnerligen osorterad hög med singlar och EP-skivor (ofta utan omslag). Cliff Richard, Paul Ankas "Diana", Ray Adams "Violetta". Någon singel med Bibi Johns som hade sexigt omslag (uppfattade jag då fast jag var liten). Lite franskt med Edith Piaf och Francoise Hardy.

Egentligen var det väl mera schlager än pop. Jag gillade "Red river rock" med Johnny & Hurricanes, mest för att de poserade rockande på en VW-buss på omslaget (ja, just den hade omslag). Bilen och låten var lika spännande. Och där i högen fanns också "Oh Carol" med Neil Sedaka. Den påminde om Paul Ankas "Diana". Samma passionerade sångutspel och samma rumba-liknande rytmer och körer.

Det här var musik pre-Beatles. De mera poppiga bröderna Hagman i vår trappa spelade Beatles "She loves you" och "A hard day's night" på full volym uppe hos sig. Storebror Lasse Hagman hade sitt pojkrum tapetserat med idolbilder på Beatles, Stones och Kinks. Sådant beundrade jag avundsjukt. Det fick inte jag ha på mitt rum.

Men min syrra var lite äldre, född på 40-talet, så där var det singlarna med Cliff Richard och Neil Sedaka som gällde. Jag lärde mig älska denna musik. Den perioden föll senare i glömska när 60-talets enorma, frodiga utveckling i rocken bara fortsatte och fortsatte. Mot hippies och Jimi Hendrix var Sedaka en redan åldrad, korthårig tönt, helt ute ur leken (trots samma generation).

Nu som vuxen, eller snarare gammal och nostalgisk, vänder jag gärna tillbaka till rötter - som då inkluderar denna musikaliska oskuld. Den stora 60-talsrocken kan jag redan utantill. Men allt tidigt och töntigt runt omkring intresserar mig. Gammal Svensktopp, Siw Malmkvist, Arne Lamberth och Hootenanny Singers, franska schlagers och danska. Och så vidare, och så vidare.

Och så var det ju då Neil Sedaka. Jo här är härliga låtar på denna "Greatest Hits" (RCA saml.-CD 2000). Naturligtvis "Oh Carol!", som handlar om fina låtskriverskan Carole King som han tydligen var kär i. "Happy Birthday sweet sixteen" har vi hört med Flamingo-kvintetten. "One way ticket" sjöngs in av Eleonor Bodel (minns ni henne?). Andra sånger som "Calendar girl", "Next door to an angel" och "Breaking up is hard to do" är lika smäktande som bedårande. Och hans "Stairway to heaven" skrevs 1960 och har alltså ingenting med Led Zeppelins låt att göra.

Betyg: **** 

JAZZ I ATOMBOMBENS SNYGGA LJUSSKEN

Ja ja, rubriken är ironi förstås. Få skivomslag i historien har väl fått tiden emot sig så mycket som "The Atomic Mr. Basie" (Capitol LP 1958) med Count Basies orkester.

På 50-talet levde alla i skuggan av Kalla kriget och kärnvapenhotet. Skrämmande, ogreppbart, mystiskt och hotfullt. Men kanske också på något diffust sätt spännande. Det talades om atomkraft, rymdfart och science fiction. I Sverige marknadsfördes något slags rakvatten med ord av atom- och radium-.

Och andemeningen med "The Atomic Mr. Basie", och dess smaklösa omslag med en kärnsprängning, var säkert att det här var musik med en djävla kraft, och att Mr. Basie själv var en krutgubbe med sitt dynamiskt laddade storband. Omslaget var (såvitt jag förstått) redan på 50-talet kontroversiellt. Med 60-talets pacifistiska rörelser blev det snarast omöjligt.

Men ett omslag är ett omslag. Och är det bra musik så får både skivan och omslaget leva sitt eget liv. Hur många gräsliga hårdrock-omslag (eller för den delen bisarra Zappa-omslag) har inte väckt anstöt när de kommit ut, för att senare ha levt vidare som klassiker utan ha någon ryckt på ögonbrynen.

Grejen med denna Count Basie-LP är att den var en nytändning (ursäkta dålig ordvits igen) för honom och hans band. Han hade, liksom rivalen Duke Ellington, haft sin verkligen guldålder på 30- och 40-talen när storbandsjazzen blommade. De två var hjältar i en jättelik musikalisk våg av drösar av storband där också Earl Hines, Fletcher Henderson, Benny Goodman och andra axlade hela Swing-epokens vilda era.

Sedan, efter väldskriget, föll den eran ihop som ett korthus. Ellington och Basie fortsatte, liksom tuffe Dizzy Gillespie. Woody Herman och Stan Kenton lyckades förnya genren. Men dessa nämnda var undantag. Det fanns ingen "rörelse" längre, utan på 50-talet var det mindre grupper som gällde.

Men Count Basies Atom-LP är känd i historien som en mycket stark comeback efter en låg period. Och, hur låter den idag? Nja, mina förväntningar var nog högre än så här. "Whirly-Bird" är den låt som under min uppväxt blev någorlunda känd eftersom den var vinjett,usik till TV:s "Tekniskt magasin" (med Erik Bergsten). Ni vet, de snurrande kugghjulen.... (se SVT Öppet Arkiv).

Den är ganska typisk för låtmaterialet. Fräsig storbandsjazz nästan i punktempo. Ja, ett jäkla drag finns här. Bra spel  av ett förstklassigt bigband. Fina detaljer. Men för mig känns musiken daterad. Count Basie har aldrig tillhört mina större husgudar inom jazzen. Ellington ligger mig mycket närmre (från hans guldålder, märk väl, medan hans 50-talsskivor kan låta ganska trötta). "The Atomic Mr. Basie" är absolut inte dålig. Men det intressantaste med den är nog ändå att diskutera olika tidsaspekter av det underliga omslaget.

Betyg: *** 

SKIVOMSLAGSKONST FRÅN 1950-TALET

Ja, vi börjar där. För detta är ett av de snyggaste och mest smakfulla omslag jag vet i skivhistorien (efter The Beatles "Rubber Soul"). 1950-talets omslag till jazzskivor är ett synnerligen läckert kapitel i konst- och design-historien. I synnerhet om skivorna kom ut på bolag som Blue Note, Verve eller Prestige.

Miles Davis 50-talsskivor är alla klassiker, mer eller mindre, och det är hans gulddecennium, vad man än föredrar i övrigt av hans livslånga, dynamiska karriär. Men eftersom mängden Miles-skivor är så stor är det svårt att orientera sig. Själv har jag hittills hållit mig till hans CBS-skivor från 50-talet. Det har varit mycket nog.

Det här är egentligen en "rest" av kontrakten. Han skrev på sitt lyckosamma avtal med CBS (Columbia Records) 1956. Det skulle sedan hålla sig vid liv ända tills 1985 års "You're Under Arrest" plus någon rest efter det. 30 år på samma bolag! En sådan trohet har man nog sällan sett hos någon annan artist.

Men före debuten på CBS, "Round 'Bout Midnight"  1956, hade Miles Davis spelat in för de Blue Note och Prestige. För Prestige var Miles enligt kontraktet bunden att ge ut ytterligare fyra LP. Dessa producerades i ett svep : "Workin'", "Steamin'", "Cookin'" och "Relaxin'", alla med följden "with Miles Davis' Quintet". De gavs ut samtidigt 1957-58, men spelades in under 1956.

Och detta är alltså : "Relaxin' wih Miles Davis Quintet" (Prestige LP 1957). Radarparet Miles på trumpet och John Coltrane på tenorsax, Red Garland på piano och i kompet unge Paul Chambers på bas samt Philly Joe Joes på trummor. Vem som målat det snyggt minimaliska konstverket på omslaget har jag inte lyckats utröna.

Fem låtar, varav fyra standars och en var av kollegorna Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. Inga egna kompositioner alltså. Min favorit här är "I could write a book" av Richard Rodgers. Den har också fått en speciell, personlig betydelse för mig. Min gode vän, den fine TV-programledaren och kulturjournalisten Christoffer Barnekow dog hastigt och tragiskt i början av 2018. Precis då jag skaffat denna skiva.

Christoffer älskade och var uppväxt med jazz, som Chet Baker och Miles Davis. För mig handlar "I could write a book" om honom, och låttiteln om den spännande memoarbok han höll på att skriva, som aldrig blev fullbordad eller utgiven. En tanke till dig i himlen, käre Christoffer.

Betyg: ****

ETT STORT HOPP FRAM TILL ROCKENS 50-TAL

Här blir det ett sådant där skönt hopp mellan genrerna igen. Bill Haley var en man som drogs med otur i sin karriär. Han var pionjär i 50-talets tidiga rock och upplevde en mycket kort guldålder runt 1955-56.

Så blev han brädad av den mycket yngre, mycket snyggare och mycket bättre Elvis Presley som sjöng skjortan av alla. Bill Haley framstod redan då som en töntig, överårig, småfet rockare med sin hopplösa hårlock i pannan.

Bortglömd och ute under flera år. I slutet av 1960-talet, mitt under hippieeran, fick Bill Haley & The Comets en liten renässans i en "rock revival"-vindpust. De turnerade runt och öste på efter bästa förmåga. I intervjuer upprepade Bill Haley patetiskt samma uttalande: "OK, vi är kanske inte bäst. Men vi var först." (De var inte först heller).

Sedan blev det åter glömska. Bill Haley sjönk in i bitterhet, alkoholism och psykisk sjukdom. När han så dog, i början av 1981, kom även den nyheten i skymundan. En kort tid innan hade John Lennon mördats brutalt utanför Dakota House i New York. Ett vansinnesdåd som skakade om hela världen, alla som växt upp med Beatles och popen. Inte många lade märke till notisen om gamle Bill Haleys död.. Till och med hans bortgång hamnade i skymundan och periferin.

Jag vill hävda att Bill Haley med sina Kometer är en djupt underskattad artist. Han har alltid fått leva med töntstämpeln. Musikaliskt sett aldrig tagits riktig på allvar. Elvis sopade vägen, OK. Och, jovisst, Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis hade säkert större påverkan på utvecklingen. Men Bill Haley hade något annat. Ett skönt gungande, ganska flyktigt stomp som hade rötter i country och jazzig Western-swing. En rockabilly kanske inte var så hård, men hade både spelglädje och elegans.

"Ultimate Legends" (Ultimate Legends saml.-CD 2003) är en samling så god som någon. Serie-utgåvans omslag ser ut som något man hittar i reabacken på macken. Men det gör inget. "Rock around the clock" har såklart alla hört. "See you later, alligator" är också en skönt gungande sak med Rudi Pompillis honkande tenorsax. Många roliga låtar med nonsenstexter ("Razzle dazzle", "ABC Boogie").

Och visst har covern av Big Joe Turners "Shake, rattle and roll" inte alls samma råa sexgung som originalet. Inte heller samma våldsamma, snabba racersväng som Elvis cover av den. Men Bill Haley & The Comets vaggar smidigt framåt i sin bakåtlutade mediumtempo. Den här skivan är kanske inte världens viktigaste att ta med sig på en öde ö. Men den är välkommen - och kul. Sådant räcker långt.

Betyg: ***

SJOSTAKOVITJS FEMTE SYMFONI

Det här blir den sista skivan av klassisk musik på ett tag. Sedan väntar helt andra grejor. Den rysk-sovjetiska kompositören Dmitjij Sjostakovitj är i mitt tycke mycket fräckare och roligare i sin musik än den nyligen nämnde Sergej Prokofjev (som han ofta jämförs med).

Sjostakovitj var / är också ibland kontroversiell. Han kunde ibland hemfalla åt lojala, propagandistiska verk i dåtidens Sovjetunionen. Om detta kan vi inte döma. Att verka som konstnär i Stalins grymma diktatur var behängt med eftergifter, anpassningar och tvång om man skulle överleva.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är förtjust i Sjostakovitj båda 20-talsfuturistiska "Symfoni nr 2, Till Oktoberrevolutionen" och "Symfoni nr 3, Första Maj". Här finns en måhända naiv resning, lika bisarr och stiliserad som de muskulösa revolutions-affischer från den tiden, eller som Eisensteins film "Pansarkryssaren Potemkin".

De två symfonierna är nog de som har lägst status av Sjostakovitj hela 15 stycken. Det vet jag för jag följer kommentarfälten i Facebook-forumet "Vi som älskar klassisk musik", där både den djupa kunskapen och koketteriet har stora omfattningar.

Här är vi istället framme vid rejäla saker. "Symfoni nr 5, d-moll" (Mirare CD 2013), här med Jurij Temirkanov och St Petersburgs Symfoniorkester, är istället en av de tyngsta och mest statusfyllda av tonsättarens verk. Skriven 1937, mitt under den mörkaste skräcktiden av Stalins paranoida utrensningar.

Den lojale och politiskt ointresserade Dmitrij Sjostakovitj komponerade såväl underhållningsmusik som filmmusik och "jazzmusik" (låter inte som jazz), men den tyngsta essensen utgörs ändå av symfonierna, operorna, instrumentalkonserterna och kammarmusiken. Symfonierna är brett anlagda med dramatiska, episka skeenden och mycket detaljer. Ibland kom han på kant med regimen när det gällde själva musikestetiken. Men på något sätt klarade han sig i slutändan.

En tung Sjostakovitj-femma med en rysk mästerdirigent som Jurij Temirkanov är väl det bästa man kan önska. Men ibland känns hans musik väl krigisk och tung. Jag har ännu inte lyssnat in mig tillräckligt utan har en bit kvar att fördjupa mig i. Tills dess:

Betyg: ***

HARY JANOS GALNA ÄVENTYR

Bra klassisk musik kan ofta frammana någon slags pojkaktigt naiv vision av sagor och äventyrs-lystnad. Så är det till exempel med "Tavlor på en utställning" och "Nötknäppparsviten", liksom med nyss nämnda Prokofjev.

Dit hör definitivt också ungerske Zoltan Kodály och "Hary Janos-svit", här med "Danser från Galanta" på en skiva med titeln "The Best Music of Zoltan Kodály" (Mangora Classical CD 2013) med Ferenc Fricsay och Radio-Symphonie Orchester Berlin.

"Hary Janos-svit" är en pigg och rolig 20-talsmusik, full, av fantasi och lekfullhet i en brokig musikalisk modernism. Den korta satsen "Wiener Spielwerk" är en rolig imitation av ett mekaniskt klockspel, med rikhaltigt slagverk och en barnramse-aktig melodi som sig bör.

Satsen om "Napoleons nederlag" är en förvriden marsch med fokus på en solistisk altsaxofon. Det är bra. Sax i klassisk musik är alltid en rolig krydda, från Bizet till Ravel och här hos Kodály. Finalsatsens ståtliga brassfanfaren i satsen om kejsarens och hans hov är mycket, mycket mäktig. En orkestersättning med åtskilligt utökat bleckblås får triumfera.

Däremellan finns också den folkloristiskt sångbara satsen "Lied", med solo på ungersk cimbalon (!), ett sträng-instrument som slås an med strängar. Snyggt och mycket melodiöst. Det här är glansfull musik för stor symfoniorkester, med framträdande solister i de enskilda satserna. 

"Danser från Galanta" har inte riktigt samma glans och styrka, men den ungerska folktonen ger en paprikastark färgsättning. Jag är glad åt att jag äntligen hittade fram till denna inspelning med Ferenc Fricsay. Det här är en återutgivning (Fricsay dog redan 1963), och skivans omslag är tradigt och banalt, som det ofta är på återutgivningar. Men musiken, den glänser.

Betyg: ****