CORNELIS LARS FORSSELL-VISOR

"Visor, svarta och röda : Cornelis sjunger Lars Forssell"  (Philips LP 1972) var det andra albumet med Cornelis Vreeswijk på Philips, efter bytet från Anders Burmans Metronome.

Det är en lika trivsam skiva som den förra, Bellman-tolkningen "Spring mot Ulla, spring!" Gemensam nyckel nu är att Lars Forssell skrivit och/eller översatt texterna, vilket innebär att sångerna kan komma från olika håll.

Mest markanta är de franska visor som Forssell blev känd för att tolka. En chanson-tradition inplanterad i det svenska kabaretlivet som blomstrade upp på 1950-talet. Det var då Ulla Sjöblom sjöng "Jag står här på ett torg" (efter Boris Vian). Samma melodi finns på denna skiva, nu med ny text under titeln "Desertören". De andra franska som finns med här är "Djävulens sång", efter Georges Brassens, och "Menuett på Haga" efter Charles Trenet (i original "Polka du Roi").

Det är en Cornelis på gott humör, som också sjunger duett med sitt unga fynd Monica Törnell i "Jenny Jansson". En visa som blir lustigt ekivok fast inget ekivokt sägs i texten. Han sjunger också Forssells variant av "Staffan var en stalledräng", den poetiskt sorgmodiga "Herr Andersson", den ruggiga "Jack Uppskäraren", den för mig helt obegripliga "The Establishment" och en varm "Vaggvisa för Cornelis, Bim och alla andra människor på jorden". Och mitt i alltihop kampsången "Avanti Popolo", med dundrande pukor.

Kjell Andersson är arrangör, samme som gjorde de fina dräkterna till "Mera Ruben Nilsson" med Fred Åkerström, och innan dess "Cornelis sjunger Taube". Jag tycker mycket om hans fantasifulla, lite snirkliga arrangemang som framhäver olika instrument på ett kommenterande sätt. Däremot är doa-tjejerna på gott och ont. När de klämkäckt upprepar de makabra detaljerna i "Jack Uppskäraren" blir det parodiskt. En avsiktlig effekt, eller bara aningslöst? Jag vet inte.

Men "Visor, svarta och röda" är en fin skiva. Cornelis lyfter med värme fram texterna, och Kjell Andersson lyckas (trots nämnda fadäs) ge dem en fin och färgrik inramning. Som till exempel i den frihetsdoftande "Helena", hon på motorcykeln och en öppen väg.

Betyg: ****


 PUGHS VÄG FRAMÅT I ROCKEN

Att Pugh Rogefeldt gjorde revolution i svensk rock med sin första LP "Ja, dä ä dä" 1969 är känt för alla. På uppföljaren "Pughish" 1970 röjde han vidare i vild friform-rock med fantasifulla nonsens-texter. Samma kanontrio Pugh, Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Carlsson.

Detta är Pughs tredje album, "Hollywood" (Metronome LP 1972), och här tar hans nyskapande rock delvis annan riktning. Fler musiker medverkar nu, bl.a. Kenny Håkansson (gitarr) och Göran Lagerberg (bas).

Pughs sång och låtskrivande är som vanligt lysande. Inte minst i det suveräna öppningslåten "Jag är en liten pojk..." ("ifrån staden /som har åkt till landet hela dagen..."). En av hans absolut bästa sånger någonsin. Den naivistiska texten med tidstypisk gröna vågen-touch, och Pughs busiga ton som ALLTID har rockkänsla i grunden, är helt betagande.

I "Jag har en guldgruva" går Pugh loss solo på munspel. Det är uppenbart att hans stora kärlek till gammal, hederlig rock'n'roll ska ange vägen i hans kommande utveckling. "Visan om Bo" är en annan makalöst svängig sak (rock med mustig kontrabas) som också blivit en klassiker.

Titelspåret "Hollywood" är hämtat från Brecht (liksom "Surabaya-Johnny" på "Ja, dä ä dä"). Här är det uppläsning av poemet till vansinnes-gitarr. Effektivt, och ett utslag av Pughs teater-intresse. Andra titlar som "Till gröna ängar" och "Jag är himmel" doftar av gröna vågen och frisk natur.

Det gör även "En stilla havsvals" som är en duett med Bernt Staf, medan sista spåret "Klosettvisa" är duett med Kisa Magnusson. "Hollywood" är en fin Pugh-skiva och en intressant brytpunkt i hans utveckling, från tidiga, fria former på väg mot de raka räls som skulle föra fram succéerna "Bolla och rulla" och "Ett steg till" några år senare.

Betyg: ****