SAMLA MAMMAS MANNA - BARA BÄST !!!

Så är det dags för den bästa och käraste favoriten bland alla svenska proggskivor. Ja, bland alla svenska skivor över huvud taget. Och min älsklingsgrupp på den svenska scenen i Sverige på 1970-talet.

Samla Mammas Manna. De kom från Uppsala och hade det knasigaste av alla fantasifulla bandnamn. Spelade en vild, humoristisk och mycket driven improvisations-musik av helt eget märke.

Lars Holler - elpiano, Coste Apetrea - gitarr, Lars Krantz -bas och Hans Bruniusson - trummor, var en samspelt kvartett som lekte fram en slags jazzrock, med inslag av cirkusmusik, polka, avantgarde och "trivialmusik" i en yster och fullkomligt hämningslös gryta. Då och då sjöng de vansinninga, ordlösa stämmor i vrålande falsett. Det gav ett helt dårpippigt intryck. Men främst av allt var Samla underbara musiker med superkänslig kommunikation.

Finns det musikalisk humor? Då bortsett från nonsenstexter här som "Syster System" och "Svackorpoängen". Jo, det finns en rolighet i dessa stilparodier, oväntade hopp och vilda taktbyten. Och så de där tjutande vrålen igen. En underbar musikalisk barnslighet. Den kan associeras till Frank Zappa eller King Crimson. Men lika gärna till Povel Ramel eller Spike Jones.

Denna skiva, "Måltid" (Silence LP 1973), med fin omslagsmålning av Tage Åsén, var deras andra. Den är också deras bästa. I öppningsnumret "Dundrets fröjder" sätter ett kort friform-intro tonen, innan man rullar iväg ett snabbt, virtuost jazzrock-tema som sedan varieras med många växlingar och variationer. I "Oförutsedd förlossning" kämpar falsettvrålens klaustofobiska värkar. Det finns en oerhörd spänning i musiken.

"Den återupplivade låten" är ännu en hisnande, snabbdribblad resa över stora djup och musikaliska äventyr. Coste Apetras gitarrsolo är fantastiskt, över Bruniussons piskande, flyhänta trumspel. Finstämda "Folkvisa i morse" är kanske ett svar på Pink Floyds "Alan's psychedelich breakfast". Hollmer och Apetrea spelar en folkviseliknande melodi.

Och så fortsätter det. Lars Hollmer på piano driver cirkuslasset framåt i titlar som "Tärningen" och "Minareten". Jag skulle gärna kalla det superb jazzrock eller jazzfusion, om det inte var för just det: Samla Mammas Manna avskydde etiketter och gränser. För dem var all musik ett öppet råmaterial att gå lös på, driva med, älska, kivas och retas med. Allt med samma lyhörda, lekfulla humor och barnsliga vansinne.

På CD-utgåvan finns som bonusspår bl.a. "Cirkus Apparatha" från deras första, mindre kända LP (1970). En rolig sång som Lars Hollmer sjunger, som visar hans begåvning för fina melodier. Något han skulle återknyta till på sina soloalbum senare.

Betyg: *****