PINK FLOYDS PRISMA GENOM VÄRLDEN

Pink Floyd - "The Dark Side of the Moon" (Harvest LP 1973) är ett av historiens mest med berömda och mest bästsäljande album någonsin. En kopiös framgång - över tid.

Men det var inte helt givet att det skulle utvecklas så. 1973 var Pink Floyd fortfarande en "smal" grupp. Med avstamp i 1967 års brittiska psykedelia var de några år senare ett av ganska få band som fortfarande höll fast vid någon slags psykedelisk rock.

Deras drömmande, musikaliska projekt med inslag av science-fiction utvecklades i album efter album, och de fick en trogen, sakta växande publik. De hade arbetat länge med "The Dark Side of the Moon" i EMI-studion på Abbey Road i London, men verkade närmast snopna över att just det albumet fick ett så makalöst genomslag, jämfört med deras tidigare.

"The Dark Side of the Moon" är verkligen ett album som präglade en period, åren då jag själv gick i gymnasiet i Helsingborg. Jag är glad att ett så pass avancerat, musikaliskt progressivt album blivit så framgångsrikt (vilket är rätt sällsynt i rockhistorien). Samtidigt måste jag tillstå att det inte är min egen favorit-Pink Floyd.

Men "Dark Side" är bra som enhetligt konceptalbum (något Pink Floyd brukade lyckas väl med). Psykisk sjukdom och socialt kaos är vanliga temata i deras sånger. Här är också en skarp dos samhällskritik. "Money" är bra exempel på det. "Dark Side" är Pink Floyds prisma genom universum, men också med ljusstrålarna projicerade mot närmiljöerna. Konsumtionssamhället, myndigheter, kontroll, utslagning.

"Breathe" är lika långsam, drömskt, glidande som många tidigare Pink Floyd-sånger. Roger Waters och David Gilmour sjunger släpigt i vackra melodier. "Time" likaså. Här väcks vi chockartat av hundra väckarklockor på en gång. "On the run" är rolig electronica, besläktad med Kraftwerk. Och i "The Great Gig in the Sky" får gästande Clare Torry brista ut i klaustrofobiskt skrikande, ordlösa improvisationer.

"Money" är speciell, med sin vers i 7/8-takt, som övergår i saxsolo i rak 4/4-takt. Vackrast och mäktigast är därpå följande "Us and them", återigen i det drömskt släpiga tempot, som mynnar ut i Richard Wrights fantastiska solon på ropande synthesizers i rymden.

Ljudmässigt är "The Dark Side of the Moon" en upplevelse. Pink Floyd ingick tidigt en symbios med stereoindustrin. Kombinationen av vackra, förföriska melodier och mörkt, närmast psykotiskt text-innehåll är effektfullt. Ett oerhört välproducerat album. Men ändå, i mitt tycke - inte lika stort som "Atom Heart Mother" (med kossan, 1970). Inte ens som "Meddle" (1971). Och absolut inte som det kommande storverket.

Betyg: ***