PUGH TAR ETT STEG TILL - LIVE

Livedubbel-LP var ett mycket populärt format på 1970-talet, men såvitt jag vet var det här den första svenska livedubbeln inom rocken. Alltså borträknat revyskivor med Hasse & Tage och Povel. Och det dröjde ända tills 1975.

Pugh Rogefeldt var då en av Sveriges främsta rockartister, så det är inte så konstigt att han fick äran att axla fornatet. "Ett Steg Till" (Metronome live-2LP 1975) med kombon Pugh & Rainrock var resultatet. Därtill medverkade gästerna Ola Magnell och Janne "Lucas" Persson.

Inspelad under tre olika konserttillfällen, på Kristianstads Konserthus, Helsingborgs Konserthus och Halmstad Teater julen 1974. Jodå, jag hade flera kompisar i gymnasiet som var med i det för mig hemtama konserthuset i Helsingborg. Jag var inte där, för jag var just under den perioden inte särskilt intresserad av Pugh.

Jag hade haft min Pugh-period med fantastiska debut-LP:n "Ja Dä Ä Dä" 1969, och i någon mindre grad med de efterföljande "Pughish" och "Hollywood". Med de mera rock'n'rolliga "Pugh on the Rocks" och "Bolla och Rulla" tappade jag honom. Det är nog rätt typiskt. Pugh har haft en lång och rätt brokig karriär med - föreställer jag mig - ibland olika publik som alla har uppfattat honom som "sin".

Icke desto mindre är "Ett Steg Till" ett av mest hyllade och legendariska album. Kanske hans högst rankade efter debut-LP:n. Det är en mycket kompetent Pugh i högform, och kombon med gäster ger också fin variation.

Han inleder solo med "Små lätta moln", den magiska balladen från "Ja, Dä Ä Dä" som här fick renässans till den milda grad arr Pugh senare blev mätt på den och vägrade spela den. Friskt nog blir det sedan till större delen nya låtar och inte bara hits i live-repriser. "Vandrar i ett regn" är en underbar popdänga med kör à la tidigt 60-tal. Min egen favorit på albumet. "Finns det lite stolthet kvar, finns det också lite hopp om bättring" är visserligen inte helt egen, men Pugh gör den lätt till sin.

Rak rock och bluesrock dominerar. I detta är "Flickornas Laban" en tradig sak, med sina utsträckta, malande 10 minuter. Å andra sidan finns mästerverket "Storseglet", en episkt, närmast symfoniskt upplagd hymn som däremot lätt axlar en lika stor speltid. "Amerika" är en lek med Brecht-Weill-sången "Surabaya Johnny" från debuten.

Ola Magnell har fina stunder i "Påtalåten" och "Blus-blues". Janne Lucas får till en lika charmig hit med sin "Funderingen". Hans pianosolo av C.Ph.E. Bach och en lattjo-version av Owe Thörnqvists "På festplatsen" (med Pugh på gylf (!) som rytminstrument) är andra variationer i brygden. Pugh sjunger sin sista i den engelskspråkiga "Jesus" innan hela gänget tar avsked med titellåten "Ett Steg Till" och en rörd Pugh avannonserar och tackar publiken.

Vi hade nöjet att se Pugh Rogefeldt live så sent som sommaren 2018 ombord på ångbåten s/s Blidösund. Det var en helt lysande spelning där också hans bror Ingemar Rogefeldt medverkade på sologitarr (liksom på "Ett Steg Till"). Här överbryggade Pugh på ett självklart sätt alla de där perioderna jag pratade om ovan, och visade hela sin  erfarenhet och lysande musikalitet.

När det gäller detta livedubbel-album från 1975 tycker jag ändå inte att det når upp till hans studio-toppar, speciellt inte de tre första. Men - visst är det bra. Pugh är alltid bra.

Betyg: ***