SIBELIUS PIANOMUSIK MED ANDSNES

Finske tonsättar-giganten Jean Sibelius är en av mina absoluta husgudar. Ingen har skrivit så kraftfullt vacker, expansiv och underbart melankolisk, vidsträckt skogsromantik som han. Men han var symfoniker. Orkestern var hans forum.

Sibelius pianomusik är märkligt lite känd. Eller är den bara överskuggad av de mäktiga orkester-satserna (och i någon mån av kammarmusiken).

Bland finsmakare på "Forum för klassisk musik" och liknande på Facebook är det omtvistat hur bra hans pianomusik egentligen var. I alla fall bedöms den som högst ojämn, och att den fine, norske pianisten Leif Ove Andsnes här lyckats samla det bästa, på "Sibelius : Pianoverk" (Sony CD 2017). En del menar att han komponerade pianomusiken mera av kommersiella skäl. Att den var lättare att ge ut och att han behövde finansiera sina stora mängder av konjak och cigarrer.

Det må vara hur det vill med det, men denna Andsnes-skiva är verkligen en njutbar brygd av småstycken. Här finns t.ex. den vackra "Valse Triste" från 1904, som urspungligen skrevs för ståkensemble och då som teatermusik. I denna piano dräkt får den nytt skimmer.

Förutom en liten svit med det finskklingande namnet "Kylikki" är det mest uniforma titlar som "Tre stycken för piano", "Sonatin", "Bagatell" och "Impromptu". Varje stycke är kanske inte speciellt märkvärdigt i sig, men det finns en innerlig senromantisk fruktsaft i dessa små kakor och det är tilltalande nog. En så spirituell och känslig uttolkare som Leif Ove Andsnes är precis den rätta att hantera dessa. Denna skivan är, liksom Andsnes Grieg-CD nyligen, köpt i skivbutiken i Oslos vackra operahus, och ett minne från den fina Oslo-semestern våren 2018.

Betyg: ****

TJAJKOVSKIJS NÖTKNÄPPARSVT OCH VINTERDRÖMMAR

Claudio Abbado och Chicago Symphony Orchestra framför Pjotr Tjajkovskij - Symfoni nr 1, g-moll, "Vinterdrömmar" och "Nötknäpparsvit" (Sony CD 1996) på denna skiva.

"Nötknäpparsviten" från 1892 är ett kärt barndomsminne som jag åter sluter till mitt hjärta efter många års kylig distans. "Blommarnas vals" är väl något av det mest pudersöta man kan höra. Samtidigt som det är svårt att inte höra gamle Sergio Celibidache repetera med Radiosymfonikerna i ett parodiskt "Tiiii-ta / tiiii-ta / tiiiiii....." i något antikt TV-inslag ur SVT:s arkiv.

Men hela sviten är tilltalande i sitt barnperspektiv med förtrollade sagofigurer. "Arabisk dans" och "Kinesisk dans" låter kanske varken arabiska eller kinesiska, men är bra. I "Sockerfeernas dans" frå en celesta spela solo, och det är ovanligt. "Marsch"har vi hört i rockversion med Emerson, Lake & Palmer och gamla twistgrupper från typ 61. "Uvertyren" är också stilsäker. I det hela blir "Nötknäpparsviten" en väl balanserad dessert utan att bli för sockrad (trots allt).

Hans Symfoni nr 1, "Vinterdrömmar" från 1866 är storslaget skön, vacker och expansiv på ett högromantiskt vis, där de tsar-ryska drömmarna nog drog mera åt Central-Europa och Wien. En titel som "Vinterdrömmar" är förföriskt enkel och vacker nog för att få mig knäsvag. Fastän jag inte tycker om vinter, och föreställer mig rysk vinter som något av det värsta man kan tänka sig.

Min Tjajkovskij har tidigare mest varit centrerad till den gripande dödssymfonin "Pathétique" (nr 6) från hans dödsår 1893. Den är ett av de enskilt mest känslostarka och vackra musikverk jag vet. Genomsyrad av kvalen och den kluvna plågan av så kallad "förbjuden kärlek". I relief av detta är det därför roligt att få stifta bekantskap med den yngre Pjotr Ilja, och början av hans symfoniska utveckling.

Betyg: ***

ANDSNES OCH GRIEGS LYRISKA PIANOMUSIK

Några härliga besök i Oslo hösten 2017 och våren 2018, så är jag helt betagen av staden. Först resor med jobbet till de alltid så lyckade Arkiv- & Research-konferenserna när de anordnas av våra kära kollegor på NRK. Dit hörde också en fin visning av den vackra Operan (ej föreställning, bara visning).

Sedan reste Eva och jag dit på semester i april. Förtrollade dagar i ett vårrusigt Oslo vid bryggorna kring Aker Brygge. Med besök på den rent magiska restaurangen Engebret Café, med en air av Ibsen, Björnsen och Obstfelder.

Naturligtvis köpte jag en CD med Grieg på nämnda Operan. Norske mästerpianisten Leif-Ove Andsnes framför dels den berömda "Pianokonsert a-moll", dels "Lyriska Stycken för piano". Den förstnämnda ihop med Dmitrij Kitajenko och Bergens Filharmoniker, den sistnämnda solo (Erato CD 2013).

Jag tycker mycket om Andsnes fylliga, spirituella spel. Pianokonserten är vacker och virtuos, men som komposition drar den kanske åt det lite stabbigt senromantiska. Mycket valthorn bland fjordar och fjälltoppar. Mera uppskattar jag solopiano-styckena, som verkligen är som porlande bäckar av ren och andlig skönhet. En bra skiva och framför allt ett fint minne från våra dagar i Oslo.

Betyg: ****

WAGNERS MÄKTIGA KÖRSATSER

Maffigt! Jag har aldrig varit någon operafreak av den anledningen att operor är för stora, svulstiga format för mig. Recitativ (atlsång) mellan arior är bland det löjligaste man kan höra (ursäkta), och stora Wagner-operor, där gränserna är mera flytande mellan recitativ och arior, blir för outhärdliga i sina femtimmars-Maraton.

Men UTDRAG, det är grejor det. Och här tycker säkert operavänner att jag är urlöjlig. Men så får det vara. Att höra en CD med bara arior, ur samma eller olika operor, är som att höra rena Greatest Hits-pop-LP. Koncentrerade melodiösa mästerverk, laddade av känslor och starka uttryck i format av ca 3 minuter. Detsamma gäller självfallet för körsatser.

Vibrerarnde, mänskliga stämmor i konstfulla harmonier till komp av jättelik symfoniorkester, där är gamle Richard Wagner mästerlig. Att samma musik samtidigt vibrerar av stortysk, arisk storslagenhet i någon knepig forngermansk och fornnordisk mytologi försöker jag bortse från. Wagner verkade trots allt hundra år före Hitlers tusenåriga rika, och man måste kunna ta det rent historiskt, även om det kan skava.

Här kan man trots allt njuta av vacker musik och det är gott så. "Wagner : Operakörer" (Naxos CD 2004) innehåller svenska inspelningar med Kungl. Operans körer och Hovkapellet, dirigerade av Leif Segerstam. Bland de många solisterna finns Folke Alin, Lars Cleveman och Christina Hörnell.

Körsatser ur "Mästersångarna i Nürnberg", "Den Flygande Holländaren", "Tannhäser", "Lohengrin", Rienzi" och "Parsifal" står på programmet. Och det där med treminutershits får jag väl ta tillbaka. Här drar det upp ända mot 20 minuter. Mera som symfonisk rock än poplåtar alltså. Men bra är det.

Betyg: ***

MENDELSSOHNS SKOTSKA UTFLYKT

All musik som har med havet att göra lockar mig. Allt ifrån Taube och Procol Harum till - inte minst - klassiska verk som fångar havets storhet, skönhet, kraft och lugn. Där är förstås mitt absoluta älsklingsverk "Sinfonia del Mare" av Gösta Nystroem, likväl som Debussys "La Mer", Rimskij-Korsakoffs "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schehérázade", verk av Vaughan-Williams, Britten och så vidare.

Felix Mendelssohn-Bartholdy har rent allmänt aldrig tillhört mina större favoriter. Vackert men lite för snällt, för duktigt och fläckfritt. Ungefär samma invändningar som mot Mozart. Här framförs Mendelssohns konsert-uvertyr "Hebriderna" från 1832, lämpligt nog ihop med "Symfoni nr.3, "Den Skotska"" på en skiva med Herbert von Karajan och Berliner Philharmikerna (Deutsche Grammophon LP 1967).

"Hebriderna", som från början kallades "Fingals Grotta", är en lagom präktig symfonisk dikt med en stillsamt inneboende dramatik. Som havsskildring, sådär tycker jag. Nog finns det annan havsmusik som är betydligt mer levande, gungande och farligt dramatisk. Och nog borde naturens våldsamma härjningar och förföriska skönhet utgöra motiv som hand i handsken vid denna högromantikens känslosamma epok. Tänk bara på alla Beethovenska utbrott (10 år tidigare visserligen) och Berlioz stormar. Eller tänk på oljemålningar av C.D. Friedrich och William Turner.

Men Felix Mendelssohn hade inte deras temperament. Istället blir det en snäll tablå som en rätt oförarglig tavla i ett borgerligt hem. Det är gott nog så, och tonsättaren stod alltid för melodisk kvalitet och gott hantverk. Men särskilt spännande är den inte. Hur som helst så tar jag mig den an till samlingarna. Det är ändå trevligt med en vägg full av marina motiv.

Betyg: **

BACHS FRANSKA SVITER FÖR PIANO

Varför har jag ibland haft lite svårt för den av kritiker och av alla så ofantligt hyllade Glenn Gould-inspelningen av Bachs "Goldberg-variationer" för piano?

Jag har 1955 års-inspelningen. Han gjorde också en ny inspelning av samma verk 1981, året innan han dog. 1955 års Goldberg-Gould är allmänt klassad som en av de mest kända och mest sålda skivorna med klassisk musik över huvud taget.

Kanske är det bara det vanliga : Att man ryggar tillbaka inför oantastliga pelarhelgon. Eller är det av mycket mer triviala orsaker. Ljudet! 1955-inspelningen är i mono och innehåller dessutom märkliga missljud som tekniken lätt borde kunnat få bukt med.

Så mycket mer befriande då att snubbla på den här inspelningen, som jag knappt ens hade märkt att jag hade i hyllan. Den ikoniske mästerpianisten från Kanada igen, Glenn Gould. Nu istället med "Franska Sviter för piano" (Sony CD, insp 1973) av Johann Sebastian Bach, komponerade mellan 1722 och 1725. Eftersom min skiva är en enkel-CD gissar jag att detta handlar om utdrag.

Här stämmer allting. Här hör jag den excentriske mäster Glenn Gould spela som om han är ETT med Bach, ETT med musiken. Det sägs ibland att Gould var en en-tonsättar-tolkare. Att han var överjävlig på Bach men inte alls fungerade med en del andra stora ur piano-litteraturen. Det kan säkert stämma och det ger relief åt hans status som den store nörden. Bachs "Franska Sviter" för piano är behagliga, roliga, sköna, porlande och mycket spirituella.

Betyg: ****