MERA ABBA-GULD

Man får väl passa på att gratulera ABBA till jubiléet. Det är i dagarna exakt 40 år sedan ABBA vann Eurovisonion med "Waterloo" i Brighton.

Den låten finns inte med här utan var (naturligtvis) med på förra skivan "ABBA Gold", som tidigare är avhandlad här. Den låten är inte heller min ABBA-favorit.

Men "More ABBA Gold" (Polar saml.-CD 1993) är på många sätt en mer spännande samling än föregångaren. Här finns istället "Ring Ring" (1973). Den som INTE vann svenska Melodifestivalen året före, och som är bra mycket fräckare än "Waterloo". Den enkla, drivande, sväniga basgången gör den till en helt oemotståndlig hitlåt.

En annan poppig låt som är genial just i sin enkelhet och omedelbara melodik är "When I kissed the teacher" (1976) från "Arrival"-LP:n. Annars har denna samling sunt nog en tonvikt på deras senare material. Vid tiden för deras sista och klart underskattade album "The Visitors" (1981).

Vemodet och den uppgivna göra-slut-känslan när Agnetha sjunger "The day before you came" (1982) fångar mig direkt. Liksom "When all is said and done" (1981) och den snitsiga "Under attack" (1982). Mäktiga är också titellåten "The visitors" (1981) och "Eagle" (1977). Här är ABBA som allra bäst, de tar ut svängarna ordentligt. Bennys innovativa spel på syntar ligger också helt i tiden.

Sedan finns annat som är mera bagatellartat här på "More Gold". "I do I do I do I do I do" (1975) har jag alltid tyckt låter som dansband, och "Honey honey" (1974) ligger på gränsen. Men vad gör det? Också The Beatles gjorde en del bagateller mellan varven. De två tål att jämföras i styrka, sångskrivande och hitpotentialer. Och framför allt Benny Andersson har jag alltid beundrat mycket.

Betyg: ****

FIN ÖVERBLICK ÖVER PEPS SAMLADE

Jag gillar titeln. "Peps Bitar 1968-1992" (Sonet saml.-2CD 1993). Istället för det vanliga "hits" och "bästa" osv är det rätt och slätt "Bitar". Det är så jäkla skånskt.

Bra bitar är det hur som helst. Och en suverän överblick över Peps hela karriär fram till 1992 döljer sig bakom det lite tradiga omslaget.

Jag är stor Peps-fan, och nästan alla Peps-album från den gyllene perioden andra halvan av 1970-talet finns med i denna blogg-diskografi i sina helheter. Därför behöver jag inte gå igenom de låtarna en gång till här.

Låt oss därför ta det andra. Tidiga Peps. Han kallade sig Linkin' Louisiana Peps och debuterade redan 1966 på singel. Två år efter kom hans första LP "Blues Connection". Det var när Hep Stars och Tages fortfarande behärskade den svenska popscenen. Inte många uppmärksammade en skånsk påg från Tjörnarp som sjöng blues. "Blues Connection" sålde väl måttligt. När man idag hör "Dimples" (1968) av John Lee Hooker från detta album, är det häpnadsväckande hur strong och redan då brådmoget väl utvecklad Peps var som bluessångare. Det är helt enkelt- skitbra!

Den coola, hippieromantiska "Copenhagen blues" (1969) från "Sweet Mary Jane" med täta bandet Blues Quality har jag redan hyllat tidigare i denna spalt. På "Peps Bitar" finns också några spår från dubbeln "The Week Peps Came to Chicago" (1972), inspelad på plats. Den tredje och sista skivan på engelska innan han vågade övergå till modersmålet. Till svenskan. Till skånskan.

Sedan följer ett rimligt urval låtar från hans kända 70-talsperiod. Från "Falsk matematik" (1974) via övergången till reggae, till mästerverket "Maskin nr 2" (1978). Man har visserligen fuskat bort albumet "Blues på svenska" (1975) tillsammans med Slim Notini. Det enda som inte finns representerat här. Där sjöng han Howlin' Wolfs "Little red rooster" i obeskrivlig skånsk översättning. "De´e´inget ös i hönsagå'ren / se'n min lilla röa tocke for..."

Jag kan väl gnälla lite på urvalet från reggae-skivan "Droppen urholkar stenen" (1976). Varför hoppa över den fantastiska "Babylon" till förmån för den tradiga "Vilddjurets tecken"? Samma sak med LP:n "Rotrock"? Varför inte härliga, traditionella "Motorcykelvisan"?

"Främmande" (1984) liksom den afrikanskt inspirerade "Samma sång" (1988) är fina, med Peps varma, alltid genomlysande mångkulturella patos. Men åter - varför inte den klokt eftertänksamma "En del och andra" (1984), Peps uppgörelse med kommunismen?

Ja, så kan man hålla på och peta. Men likväl är "Peps Bitar" i stort en alldeles utmärkt samling av Peps rika sångskrivande och musikalitet. Den slutar med den vid utgivningstiden så populära "Oh boy!". Den sång som många i den bredare allmänheten kommit att förknippa med Peps och hans Blodsband.

Betyg: ****

 

VISOR FRÅN ASTRID LINDGREN-FILMER

Fråga 1 är: Varför hittar jag inte en enda bild på denna, visserligen utgångna, men ändå utmärkta samling: "Visor från Astrid Lindgren-filmer" (Philips saml.-CD 1993)?

Fråga 2 är: Hur kan man ta med en skiva barnvisor här och nu, i denna diskografi? Våra barn är för länge sedan vuxna. Passé är den tid när man kunda höra bra barnvisor, se roliga barnfilmer, åka karusell och vara barnslig själv.

Jo, därför att jag tycker om visor. Och en stor del av den svenska visskatten är just barnvisor som komponerats av bl.a. Georg Riedel. Liksom Astrid Lindgren visat oss att barnböcker kan ha hög, litterär kvalitet, på samma sätt har Riedel visat barnmusik med hållbar, musikalisk dito. Det är långt ifrån självklart i andra språkområden.

Här är alltså en fin samling med visor ur TV-serierna och filmerna om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Madicken, Rasmus på luffen osv. Medverkande är Allan Edwall, Björn Gustafsson, Maud Hansson m.fl. och barnskådisar som Inger Nilsson ("Pippi"), Jan Ohlsson ("Emil"), Lena Wisborg ("Ida"), Jonna Liljendahl ("Madicken"), Liv Alsterlund ("Lisabet").

Det är ett nöje att höra Björn Gustafsson ("Alfred") sjunga "Fattig bonddräng" (1971) ur första Emil. Så enkelt och chosefritt han gör den, jämfört med Tommy Körbergs cover som är full av manér. "Pilutta-visan" (1979) ur "Madicken" är en annan juvel. Den är komponerad av Bengt Hallberg, och sjungs av Jonna Liljedahl och Liv Alsterlund. Det görs också "Ge mig mera köttbullar" ur samma TV-serie.

Den kända signaturen "Här kommer Pippi Långstrump" (1969) med Inger Nilsson, skrevs av Jan Johansson. Det var nog tänkt att han skulle fortsatt göra musiken, men som vi vet rycktes han hastigt bort i den där bilolyckan 1968. Det var här musikerkollegan Georg Riedel tog vid och inledde sin långa karriär som barnvisekompositör, parallellt med att vara jazzbasist.

Bland alla hans visor kan nämnas de mustiga "Sjörövar-Fabbe" och "Kalle Teodor" (båda 1970) ur långfilmen "Pippi Långstrump på de sju haven". Där hörs också Martin Ljung på ett hörn. Och så - den mest älskade av alla: "Idas sommarvisa" (1972) med unga Lena Wisborg ur "Nya hyss med Emil i Lönneberga".

Skivan är en rik samling av tidlösa melodier och mindre bagateller, som också har sin plats i helheten. Så välkommen tillbaka för en stund - tiden då barnen var små. Då man kunde se "Kullamannen" på TV, läsa "Ture Sventon", lyssna på "Majas Alfabetssånger", "Blommig falukorv" och - "Visor från Astrid Lindgren-filmer"

Betyg: ***

IRLÄNDSK FOLKMUSIK

The Chieftains är en institution inom irländsk folkmusik. Det The Dubliners har betytt för folksången har Chieftains axlat vad gäller den instumentala, traditionella musiken.

Flöjtisten Paddy Moloney och de andra spelar på tin whistles, fiol, tvärflöjt, keltisk harpa, den keltiska trumman bodhrán med mera. De har samarbetat med Van Morrison, Ry Cooder och  andra, gjort filmmusik etc och alltid behållit sin genuina ton av uråldriga keltiska och gaeliska traditioner.

"The Best of The Chieftans" (Columbia saml.-CD 2000) är säkert en bra intro för nybörjare som jag själv och andra. Man kan vara tacksam att de inte låtit sig slipas av och anpassas till de många turisttillvända, grönlummiga alster som östes ut under Irlands ekonomiska blomstring som EU-land på 1990-talet.

Samtidigt slår det mig hur sträv, knotig och icke-insmickrande The Chieftains musik här är. En ganska hårdtuggad, grov smörgås. Utan de romantiska övertoner som annars färgar allt grönmålat runt Eire. Ibland kan musiken erinra om den renässans-musik som spelades av Ulsamer Collegium på den allra första skivan jag tog upp i hela denna kronologiska räkning.

Men det är förstås en egen association. Det som kan upplevas strävt och något svårsmält är naturligtvis något positivt. Ett bevis på gruppens genuina grävningar i rötterna. Men det blir ändå en smula marigt för mig. Lågt betyg beror alltså inte på att det är något fel på musiken, utan felet ligger snarare hos mig som lyssnare.

Betyg: **

DAVID BOWIES SINGELSAMLING

Själva samlingen är bra. "The Single Collection " (EMI saml-2CD 1993). Kronologisk och redig. Flera av låtarna finns också på de ordinarie album jag har med i denna räkning och blir därför överflödiga här.

Återstår en handfull (varav jag valt bort en del). Öppningen är given. Den sagolika rymdfantasin "Space Oddity" (1969). Den första hitlåten för Bowie, som egentligen hade gjort flera skivor innan dess.

Ny för mig var en tidig sång som "The man who sold the world" (1971). En alldeles enastående fin melodi i samma queera fantasimiljö. Spår från lysande albumet "Hunky Dory" (1971) är redan avhandlade, likaså de från hans starka, ikoniska rockplatta "Aladdin Sane" (1973). Däremot har jag aldrig fastnat för den som är hans mest kända verk, "Ziggy Stardust"-LP:n från 1972.

I Berlin satt han senare med Brian Eno och Robert Fripp och totade ihop de avantgardiska album som blev den progressiva, stämningsmättade Berlin-trilogin. Därifrån är sången ""Heroes"" (1977) en av de mest gripande klassiker han gjort. Bowies vokala utspel stegras från frusen kyla till skrik av förtvivlan, när hans rollfigur står vid Berlinmurens rand.

Från den experimentella "Scary Monsters" (1980) kommer vackra "Ashes to ashes" och sträva funklåten "Fashion". Så är vi framme vid den mest 80-talistiska 80-talsmusiken som finns. Den moderiktiga "Let's dance" (1983) med sin titellåt och med sofistikerade "China girl" (som faktiskt är en cover av vännen Iggy Pop).

Sedan kan jag tycka om en mindre känd låt som den svala "This is not America" (1985) tillsammans med Pat Metheny group. Ja, det finns en hel del att plocka här. Kameleonten Bowie har alltid hållit en spännande, hög standard.

Betyg: ***

ÄNTLIGEN - ZAMLING MED SAPPA

På 1970-talet, åtminstone inom den progressiva musiken och bland singer / songwriters, fanns ofta ett motstånd mot samlingsskivor. Helheter var viktiga. Det skulle inte vara plockande i låtar. För skivalbum var konstverk, till skillnad från hits och topplistor.

Därför saknas (i stort sett) antologier från den tiden med Frank Zappa, Pink Floyd, Joni Mitchell och Bob Dylan. Det dröjde ända till 1995 - två år efter Zappas död tills denna, mera regelrätta kollektion kom ut, "Strictly Commercial : The Best of Frank Zappa" (RykoDisc saml.-CD 1995).

Då räknar jag inte med alla utgåvor med äldre inspelningar från olika perioder (live och studio) som ständigt matades ut från Zappa. De plattorna innehöll tidigare outgivet, och var alltså inga samlings-skivor i meningen antologier.

Den här är utmärkt. En bra samling av Zappas mera utåtriktade, slagkraftiga låtar, med betoning på sent 1970-tal. Väldigt sparsamt med 1960-talets Mothers. Däremot en perfekt öppning till samlingen med oslagbara, instrumentala uvertyren "Peaches en Regalia" fårn "Hot Rats" (1969).

Sedan följer spår som "Dirty love" (1973), "Don't eat the yellow snow" (1974), "San Ber'dino" (1975), förstås den ofrånkomliga "Bobby Brown" (1979), och den sympatiska, självupplevda "Joe's garage" (1979) med mera. En del av dessa är märkligt förkortade "single versions" (?).

Här kan jag sakna "Camarillo Brillo" från 1973, den kanske mest tilltalande, direkta och roliga sång Zappa någonsin skrivit. Istället finns här struntbagateller som "Fine girl" (1981) och "Disco boy" (1976). Men urvalet kan man alltid tjafsa om. Mera positivt är att man tagit ut svängarna med den tidiga, politiska "Troubles every day" (1966) och ett elegant gitarrsolo från 1986. Dessa två utgör också de yttre ramarna tidsmässigt. På det hela taget är "Strictly Commercial" en välgjord Best of-samling.

Betyg: ****

UPPSAMLING MED STONES 70-/80-TAL

Denna samling, "Jump Back : the Best of The Rolling Stones '71-'93" (Virgin saml.-CD 1993) var egentligen en frukt av att Stenarna lämnade CBS och gick över till Virgin. Det ena lukrativa kontraktet fetare än det andra.

Det är dock en alldeles utmärkt samling. Fångar verkligen upp det bästa under Stones kreativa period, från "Sticky Fingers" (1971) till "Steel Wheels" (1989). En period med höjder och vissa dalar. Men också med gott och väl starka hits nog för att fylla en kanonstark samling.

Sedan kom ytterligare opus i den vildvuxna floran av samlingar med The Rolling Stones. Nio år senare utgavs dubbeln "Forty Licks" (2002), lagom till deras 40-årsjubileum som band. Den samlingen hade fördelen att den tog upp HELA Stones historia, alltså även Decca-åren på 1960-talet. Och dessutom innehöll några nyinspelade låtar som var alldeles förträffliga. "Forty Licks" är fortfarande det närmaste en definitiv Stones-samling man kan komma. Och den skivan har jag tidigare avhandlat här (vid sisådär år 1966 i kronologin).

Så vad återstår då av "Jump Back"? Några få låtar som blev över. "Hot stuff" från "Black and Blue" (1976) är en discolåt i tidens anda. "Respectable" från "Some Girls" (1978) en snabb rocklåt i samklang med punken. "Harlem shuffle" en hyfsad Stones-i-största-allmänhet från den mindre lyckade "Dirty Work" (1986). Mästerlig är däremot den mäktiga "Rock and a hard place", med sina hisnande generalpauser, från den starka återkomsten "Steel Wheels" (1989). Den låten är ett av deras mästerverk - någonsin.

Speedat rockiga "Bitch" från "Sticky Fingers" (1971) och vackra balladen "Waiting on a friend" från "Tattoo you" (1981), och med Sonny Rollins okrediterad på tenorsax, har eller ska avhandlas här på sina ordinarie Stones-album. Men, jovisst var "Jump Back" en bra samling. Innan den togs ut av andra likvärdiga Stones-antologier.

Betyg: ***

HASSE & TAGES SISTA REVY

"Under Dubbelgöken"  (Svenska Ljud live-LP 1979) blev den sista revyn med Hans Alfredson och Tage Danielsson tillsammans. De satte upp den 1979-80 på Berns som "lunchrevy".

Det var ett nytt drag. Hasse & Tage hittade alltid på något nytt. De återgick till det lilla formatet från "88-öresrevyn", bara de två själva i rollerna. Inga övriga gäster. På "88-öres" spelade Gunnar Svensson piano. Här har han en kvartett med bl.a. trummisen Petur "Island" Östlund.

Det lilla formatet var också längden. Bara en timme. Att passas in under en lunchrast. Revyn blev ännu en succé, förstås. Den har flera klassiska nummer, och präglas starkt av tidsandan, den rådande kärnkraftsdebatten och skuggan som fallit från reaktor-haveriet i Harrisburg, USA. Hasse och Tage var starkt engagerade i Linje 3 (Nej till kärnkraft). Revyn är därmed deras mest direkt politiska.

När man idag hör Tages klassiska monolog "Om sannolikhet" från denna revy, kan jag tycka att den låter väl förnumstig. Men då får man tänka på en sak. Tages monolog (och ordet sannolikhet) har gått till historien. Det har inte de träiga, politiska debatter som föregick omröstningen. Där tjatade politiker från olika läger med strängt allvar om sannolikhet hit och sannolikhet dit. Så kommer Tage med denna text som fullständigt avväpnar alla floskler.

Hur som helst är Tages monolog "Om sannolikhet" skivans höjdpunkt. Den har också kommit att bli signum för Tages klokhet och genialitet i eftermälet. Rolig är annars också Hasses sketch om "Robert Lind i Kramfors", som driver träffsäkert med new age och religiöst humbug.

Allt varvas med sånger som Tages politiska kuplett "En glad amatör" och deras småfräcka "Vi håller om varandra". En annan sång som jag verkligen gillar är "Fläska på med musik". En listig satir över skvalmusik. Det låg i tiden. Men medan många i proggen råskällde på skvalet, satte Hasse och Tage och bandet på sig kepsar, framträdde som gårdsmusikanter och sjöng denna text med finess och värme.

Hasse återupplivar även sina gamla Lindeman-skrönor. Han kreerade ju massvis av helgalna Lindemän på 60-talet, men tröttnade sedan. Nu fick Lindeman-typerna nytt liv efter många års vila. På denna skiva är det modernt nog punkrockaren Trindeman Lindeman. "Under Dubbelgöken" är en bra revy-skiva. Men ingen av mina Hasseåtage-favoriter.

Betyg: ***

FÖRKUNNAREN DYLAN

Under hela 1970-talet fick Dylan alltid höra att han "inte var som förr". Nu i back-spegeln är det ändå lätt att se att de flesta av Dylans 70-talsalbum håller en rätt jämn, hög standard.

Som bäst i den fina klassikern "Blood on the Tracks" (1975), följd av "Desire" (1976) och "Street Legal" (1978). De två senare är dock inte mina personliga favoriter. Men ett bra krut är det i denna, "Slow Train Coming" (CBS LP 1979).

Här är det förkunnaren, den kristne moralisten Zimmerman som talar. Det låter kanske inget vidare. Men paradoxalt nog är det den här för första gången uttalat religiöse Bob, som får till en riktig rockkänsla med bett. Han osar svavel över världens förfallenhet. Dock utan att hamna i några obehagliga analyser.

Det är alltså 1979 och samma period som Dylan nyss dragit ut på den världsomfattande turné som resulterade i "Live at Budokan"-albumet. Den som också nådde Göteborg och som finns med i en inledande episod i romanen "Gentlemen" av Klas Östergren.

Efter det gjorde han en överraskande helomvändning med detta kristna rockalbum. Bob Dylan gör alltid överraskande helomvändningar. Musiken är skönt funk-betonad, med Barry Beckett på klaviatur. Sologitarr spelas av den då så brännhet aktuelle, brittiske Mark Knopfler. Han gjorde samtidigt stor succé med sitt eget band Dire Straits, och ger här färg med sitt rena, fingerplockande spel. En gospelkör ingår också i soundet.

"Gotta serve somebody" är den säkra öppningen. Dylan går igenom samhällets alla yrkesgrupper och funktioner. Men de betyder inte inget. Det viktiga är att "you gotta serve somebody"., dundrar han. Argt mässande, men bra. "Precious angel", "Gonna change my wy of thinking" och reggaen "Man gave names to the animals" är talande andra titlar.

Betyg: ***

JONI MITCHEL HYLLAR JAZZIKONEN MINGUS

Joni Mitchell har alltid gått sina egna, nyskapande vägar. 1978 - 1979 var hon inne i ett samarbete med den legendariske jazzmusikern, kontrabasisten och orkester-ledaren Charles Mingus.

Men mitt i samarbetet dog Charles Mingus, bara 56 år gammal. Joni Mitchell beslöt sig för att fortsätta arbetet och utformade albumet "Mingus" (Asylum LP 1979) som en hyllning till honom.

Det är ett på många sätt märkligt album. Långsamt, bitvis nästan stillastående. Sparsmakat är bara förnamnet. Joni Mitchells nyskrivna texter till några av Charles Mingus melodier, t.ex. ljuvliga jazzballaden "Goodbye pork-pie hat". Varvat med Jonis egna sånger, varav en del handlar om jazzlegenden och en del om helt andra ämnen.

Mellan de sex sångerna hörs små klipp. Korta shots där Mingus (och Joni) snackar och skojar mot stökiga jazzbakgrunder. De sekunderna ger relief åt hela den mycket personliga skivan. I "God must be a boogie man" sjunger hon kärleksfullt om honom, liksom i nämnda "pork-pie hat", där även Lester Young figurerar.

Annorlunda är den minst sagt mariga "The wolf that lives in Lindsey", där ödsligheten och de inlagda ljuden av ylande vargar ger en spöklig effekt. Sannerligen ingen av Joni Mitchells mera lättsmälta låtar. Men fascinerande. Enda snabbare numret är "The dry-cleaner from Des Moines", med svängigt, drivande komp och staccato-prickigt storbandsblås.

Musiker på denna jazzfärgade Mitchell-skapelsen är Herbie Hancock på elpiano, samt större delen av Weather Report (minus Zawinul). De är virtuosen Jaco Pastorius på elbas, vars stora bastoner fyller upp tystnaden bredvid Jonis sång. Och vidare Wayne Shorter på sopransax, Peter Erskine på trummor och Don Alias på congas.

Det fina omslaget var i vinylupplagan utvikbart, med flera av Joni Mitchells vackra oljemålningar som perfekt illustrerar den sparsmakade musiken. Hon är allkonstnär.

Betyg: ****

VAN THE MAN - IN I MUSIKEN

Van Morrison från Belfast, Nordirland, är en enastående singer / songwriter. Hans själfulla sång är djupt influerade av svart soul och gospel, samtidigt som rötterna i irländsk folkmusik och mytologi finns där.

Lägg därtill hans buttra, kompromisslösa framtoning och hans litterära referenser, så framtonar en kraftfull personlighet av rang. Som skapare ligger han nog närmare en samtida, irländsk poet som Seamus Heaney än en rockstjärna som Mick Jagger.

Van the Man har en vida omfattande skivkatalog, med jämn produktion under en sisådär 45 års tid. Albumen håller hög, konstnärlig kvalitet, men kan å andra sidan vara besvärande snarlika varann. Bland hans absolut oomtvistliga klassiker finns denna, "Into the Music" (Mercury LP 1979).

Fast skivan är inspelad i San Francisco (jag tror Van fortfarande bodde i USA vid denna tid), är det här en rejäl, härlig stöpslev av den irländska och det afro-amerikanska. Snabba öppningen "The bright side of the road" visar direkt att det är en Van på ovanligt gott humör och full av kreativ energi som sjunger. Melodin är uppåt och gospel-färgad.

Ry Cooder medverkar på slideguitar i "Full force Gale", med samma energi. Det irländska framträder desto mer i underbara "Rolling hills", med keltiska tennflöjter och en fin fiol (eller altfiol). Rörande vacker är också den ståtliga "Troubadours", där de fina medmusikerna Mark Isham (trumpet) och Pee Wee Ellis (tenorsax) briljerar. Musik och text doftar av medeltida, keltiska sagor.

Men starkast är ändå andra LP-sidans längre låt "And the healing has begun". Här handlar det verkligen om återhämtning från ett sårat tillstånd, själslig kraft och läkande. Van Morrisons unika förmåga att frasera med mumlande, nästan andligt rabblande som plötsligt kan explodera och spricka ut i rytande, kraftfulla vokala utspel är gripande.

Jag är inte religiös, men när Van brister och sjunger ut är det med en själ som kan göra den mest förhärdade religiös. En sångare med fullblodig rockkänsla, kan man också kalla det. I den 8 minuters uppbyggliga "And the healing has begun" är det Toni Marcus fina altfiol (viola) som spelar bredvid Van Morrisons sångliga improvisationer. Allt medan musiken stiger, faller och stiger i intensitet. En underbar sång på en enhetligt vacker, härlig Morrison-skiva. "In i musiken", var det.

Betyg: *****

ZAPPA PÅ LÄNGDEN OCH TVÄREN...

Filuren och geniet Frank Zappa börjar här om igen på ny kula. Efter tvister med skivbolag och några år med vilsen kompass är det nu med full kraft och energi han presenterar "Sheik Yerbouti" (CBS 2-LP 1979).

Att albumet gavs ut av Columbia i Europa är undantag, för i praktiken hade han egen firma och styrde allting själv. Därför kunde han här exekvera i fräckis-hiten "Bobby Brown" (eller "Bobby Brown goes down").

Den blev en klubbhit (kanske Zappas enda verkliga hitlåt) i Sverige och andra icke-engelskspråkiga länder. Texten driver frispråkigt med varianter av bögsex och var inget som USA:s radiostationer befattade sig med. Men melodin är verkligen medryckande, nästan allsångs-vänlig. Vilken paradox!

Det är väl också typiskt för Zappa, att när han för ovanlighetens skull skriver en varm, innerlig kärlekssång, ja då handlar den helt oblygt om analsex. Det sker i öppningen, den fina balladen "I have been in you". Den övergår direkt i "Flakes", ett sammansatt nummer som dels är en elak drift med lata bilmekaniker ("flakes" = ungefär "klåpare"). Dels är en rolig, träffsäker imitation av Bob Dylan (utförd av Adrian Belew, gitarrist i bandet).

Dessa nämnda låtar är bra, medryckande, roliga och fräcka. Men allt på dubbel-LP:n är inte lika bra. Flera spår drar iväg i uppstressade, hysteriska tempi. När trummisen Terri Bozzio tjatsjunger den frenetiska "I'm so cute" blir det på gränsen till vad man orkar med.

Dessutom får Zappa mer och mer storhetsvansinne när det gäller att dra ut på längden i eviga gitarr-solon. Finalspåren "You' mama" börjar skapligt, men segar sen ut i ett tiotal minuter med egotrippat solo som bara blir tröttande.

Roligare är "Dancin' fool" och "Jewish princess" (är den förra en hälsning till ABBA?). Disco-kulturen avhandlas, liksom tidens punkrock i "City of tiny lites". Sångnummer varvade med solon och experimentella dubbningar. Jag saknar att Zappa vid denna tid helt hade plockat bort blåsarna i arren. De hade behövts. Nu är allt syntar, gitarrer och komp, medan de karakteristiska slagverken (vibrafon, marimba) tack och lov är kvar (spelas av Ed Mann).

"Sheik Yerbouti" blev ett av Zappas bästsäljande album och han tilltalade nu en helt ny, yngre publik. Det följdes snart av "Joe's Garage"-sviten med samma utåtriktade blandning av rock, humor och sex. De utgör också starten på Frank Zappas - som jag tycker - rätt tråkiga 1980-tal.

"Sheik Yerbouti" är ett stort album med mycket musik och friskt humör, bitvis lysande ("Flakes"!) Men som helhet alltför ojämnt för att platsa bland mina Zappa-favoriter.

Betyg: ***

 

CORNELIS TOLKAR VICTOR JARA

När Cornelis Vreeswijk gav ut "Rätten till ett eget liv : Cornelis sjunger Victor Jara" (Metronome LP 1978), var det en eftersläntare hos Anders Burman på skivmärket Metronome.

Cornelis hade gjort sina suveräna 60-talsskivor där, och de är alla guld värda. 1970-71 fick han ett mer lukrativt kontrakt på Philips, som den ständigt panke och skuldsatte trubaduren inte kunde tacka nej till.

Hans Philips-period på 70-talet hade börjat bra, med två lysande tolkningar av Bellman ("Spring mot Ulla, spring!") respektive Lars Forssell ("Visor, svarta och röda"). Men därefter åkte karriären upp och ner. Dels för att (tror jag) Philips inte lyckades mejsla fram hans karaktär lika starkt som Burman hade gjort. Men kanske mera pga Cornelis egna allmer sviktande dagsformer.

Dessutom spelade han in för mycket. På 70-talet gavs han ut på flera olika skivmärken samtidigt, och hans samlade diskografi blev en osorterad röra. Mitt i allt detta kom alltså denna Victor Jara-skiva på Metronome.

Den chilenske vissångaren Victor Jara blev brutalt mördad av fascistregimen i samband med militärkuppen i Chile 1973. Ett vämjeligt öde för en konstnär värd all respekt. Själv kan jag inte spanska och får därför ingen behållning av Jaras egna insjungningar.

Cornelis Vreeswijks översättningar ger säkert en rättvis bild av Jaras sånger. Men även där har jag lite svårt att känna mig hemma. Jaras sånger, ofta med både vackra och medryckande melodier, har en poetisk språkvärld som antingen blir förtvivlat känslosam ("Jag minns dig Amanda"), eller cynisk i sina metaforer ("La diuca") Den senare medger Cornelis att han inte klarar av att översätta. Refererar rexten orimmad på svenska och sjunger i original.

Bland de övriga föredrar jag de politiskt upproriska "Plogen", "Fimpen" och "Varken det ena eller det andra". Politiken genomsyrar allt, även kärlekssångerna. Men jag har svårt att landa i dem. Bland musikerna finns idel fenomenala spelare som Björn J:son Lindh på flöjt och arrangemang, och violinisten Mats Glenngård (från Kebnekaise). Välgjort och hedervärt på alla sätt. Men inte bland mina många Cornelis-favoritalbum.

Betyg: **

PEPS SLÄPPER FRAM BANDET

Öppningen är något av det bästa jag hört. Ett av Peps mest geniala mästerverk. Det heter "Maskin nr 2" och är Peps verbala solo och fantasi över en skramlande maskin, som utgör rytmen i låten.

Ännu talade väl ingen om rap (alltså "rapp") i Sverige. Men Peps är före sin tid. Med en ordrik text som briljerar i rim berättar han i blixtsnabbt tempo om arbetarens möda, fjättrad vid sin maskin. Både roligt, futuristiskt och med en vettigt kritik.

"Maskin nr 2" är alltså den makalösa inledningen på "Spår" (Sonet LP 1978). Just den låten gör Peps i stort själv - rap, sångpålägg och instrument - och med kopieringsmaskinen som rytm. I resten av spåren på "Spår" är han däremot denna gång generös med att släppa fram hela sitt Blodsband. Och nu har en helt ny uppställning.

Bosse Skoglund, den fantastiske trumslagaren, fortsätter som Peps trogne vapendragare. De andra är nu Tony Ellis (gitarr, sång), Willy Mbuende (bas) och Lester Jackman (bensinfat, orgel). Peps sjunger sina civilisationskritiska "Spår" och flummiga "Hyreskasern". Samma lunkande reggae är den coola "Stabo", medan  "Drängavisan" är av hans far Anton Persson.

Så släpper Peps fram sitt färgstarka, mångkulturella band när Tony Ellis sjunger sin reggae "Our music" och inte minst Lester Jackman i hans sköna sång "Games". Jackman spelar solo på sina bensinfat (steel pans) i svängiga, instrumentala salsan "Moliendo Café".

Allt detta är välgjort och musikaliskt, utom "Punky reggae" som är fruktansvärd. Där går Tony Ellis loss med fuzzgitarr i en stökig hybrid som bara blir störig. Överraskande och avslappnad är däremot avslutande "Mors lilla Olle", som är just - "Mors lilla Olle", av Alice Tegnér. Framförd som en långsam blues à la Elmore James. Inte ironiskt, inte hädiskt. Bara självklart rakt av, som en lekfull hantverkare som Peps och hans Blodsband kan göra det.

Betyg: ****

VÄRLDSMUSIK -  LÅNGT FÖRE SIN TID

1977-78 var en tid långt innan begreppet "världsmusik" myntades. Istället räknades musikgruppen Archimedes Badkar in i den progressiva musikrörelsen. De spelade ju in på MNW. Och de hade en klart kulturradikal attityd.

Men Badkaret var definitivt inget "popband". Istället speglar de en del av rörelsens väldiga musikaliska spännvidd. Archimedes Badkar var en gränslös, verkligen gränslös musikgrupp med en makalös improvisations-musik.

Influenserna kom från många håll, men huvudsakligen från två stora kontaktytor. Dels den radikala, svarta, amerikanska jazzen (John Coltrane, Albert Ayler, Don Cherry, Ornette Coleman). Dels från traditioner från en världsomfattande, musiketnologisk karta: Indien, södra Afrika, Grekland, Ghana, Marocko, Västindien - och Sverige.

De åtta musikerna på denna skiva "Tre" (MNW LP 1978) var alla multi-instrumentalister och väl bevandrade i alla klangfält. Så hade t.ex. trumslagaren Bengt Berger studerat tablas och slagverk på plats i Indien. Och "Archimedes Badkar Tre" är en underbar skiva som vibrerar av kraft, spelglädje och experimentell, musikalisk fantasi.

Inledande "Badidoom" är ett explosivt friform-jazznummer med bland annat mustigt solo på basklarinett av Christer Bothén och en frenetiskt trummande Bengt Berger. När så ett dragspel kommer in i slutet och spelar unisont med de tre blåsarna byts det furiöst stökiga plötsligt mot något ljust vackert.

Titlar som "Världens liv" och "Slum" är talande. I den senare får vi en liknande kontrast, från solot på blockflöjt till en vild tenorsax. Sviten "Pharaoh - El Legend - Marrakesh" tar avstamp i arabvärldens musik och utvecklar ett våldsamt jazzsväng som inte står Charles Mingus långt efter. Och, bland alla spåren, faller jag pladask för den grekiskt klingande "Tzivaeri". Framförd på dragspel, bouzouki, trumpet och elbas. Så makalöst vacker melodi att man omedelbart längtar efter en kall Retsina.

I denna nyskapande grupp fanns också musiker som saxofonisten Jörgen Adolfsson och slagverkaren Per Tjernberg (senare kallad "Per Cussion"). Badkaret var en flexibel kombo. In och ut vandrade musiker (före och efter) i syskon som Arbete & Fritid, Iskra, Spjärnsvallet och Bitter Funeral Beer Band.

Betyg: *****