BLOOD, SWEAT - UTAN SVETT I BASTUN

Det sjätte albumet med Blood, Sweat & Tears, "No Sweat"  (CBS LP 1973) blir det sista i raden jag tar med här med min gamla favorit-grupp. Vi har nu kommit rätt långt ifrån deras tre första, epokgörande kanon-album.

Det första, med Al Kooper (1968) tände något helt nytt. Det andra (1969) och tredje (1970), med David Clayton-Thomas, formulerade en fräsch jazzpop med sofistikerade blås-arrangemang. Ännu oöverträffade i sitt slag.

På deras förra LP "New Blood" (1972) tillkom sångaren Jerry Fisher, liksom svenske Georg Wadenius ("Jojje"). Försöken att utveckla den jazziga sidan av bandets musik där har i stort sett getts upp på "No Sweat". B, S & T var inte längre kommersiellt heta. Här märks istället en ambivalens som skulle prägla fortsättningen. Det stora bandet skulle också plågas av ideliga medlemsbyten.

"No Sweat" har ett överproducerat sound som känns lite störande. Om man kan tala om ett "kommersiellt sound" (vad det nu är?) så är det här. Så var det inte på "New Blood". Men det hindrar inte "No Sweat" från att ha bra låtar, välgjorda arrangemang och oklanderligt snyggt spel. Alla var de förstklassiga musiker.

Det vitsiga omslagsfotot med frackklädda herrar i bastun kan möjligen vara ett ironiskt svar på den kritik de redan fått uthärda. I gengäld blev det mera avklätt och svettigt på fotot på baksidan. "Roller coaster", "Empty pages" (av Traffic), "Almost sorry" och "Back up against the wall" är drivna, snabba jazzpop-låtar. Jerry Fishers faiblesse för gospel hörs i "My old lady" och "Save the ship" (två snarlika sånger).

Men roligast av allt är de små instrumentaler de klämmer in mellan popsångerna. De sakralt vackra hornen i "Song for John" och klassikern "Django" (av John Lewis) hade man gärna hört mer av, än som enminuts pausnummer. Samma med festliga "Hip pickles", ett burleskt bräkande brass med Dave Bargeron på bastrombon i fronten.

Och så det bästa, finalen. Täta jazzrock-instrumentalen "Inner Crisis", där Jojje Wadenius får fullt spelrum att sträcka ut sig med gitarrsolo och sin säregna, unisona, ordlösa scatsång. Det numret är superhäftigt och det är bland det allra bästa Jojje Wadenius gjort - någonsin.

Betyg: ***