PROGGEN PÅ KVÄLLSTOPPEN

Hoola Bandoola Band var knappast det band jag satte främst på den tiden det begav sig. Det fanns ju så mycket annat: Samla Mammas Manna, Kebnekaise, Arbete & Fritid, Bo Hansson osv.

Men Hoola Bandoola Band var populära. De åkte upp på Kvällstoppen (liksom senare Nationalteatern). Och runt omkring bland kompisar, på fester och Amnesty-möten i gymnasiet spelades alltid Hoola Bandoola Band.

Speciellt då denna LP, "Vem kan man lita på?" (MNW LP 1972), som var deras andra. Jag var länge rätt kluven till dem. Tyckte de lät lite väl lalliga och fick oproportioneligt mycket uppmärksamhet jämfört med Kebnakaise och andra, mera spännande progg-grupper. Samtidigt hade de något visst. Mikael Wiehes låtskrivande var definitivt begåvat. Och musiken spred en gemenskaphetskänsla som inte var oväsentlig då.

Långt senare har jag lyssnat mycket till Mikael Wiehe, mest som soloartist (80-talsskivorna). I det perspektivet är det lättare att se hur bra Hoola Bandoola var. De gjorde bara fyra album. Men vilken fantastisk nivå på sångskrivandet som Wiehe hade redan här, som 26-åring.

Det gäller inte minst sången "Keops Pyramid", som jag räknar som ett av hans absoluta mästerverk. Den gillade jag redan då. Hur skickligt han sammanflätar metaforerna om antikens historier med klasskamp. Det är poetisk, starkt och drabbande. Den orientaliskt färgade melodin med marsch-tema är tät och organiskt inlemmad.

Inledande "Herkules" är också mästerlig. Liksom Bob Dylan tar Wiehe gärna litterära referenser (Stiernhielm) för att skildra vilsenhet. Hoolas musik här låter nästan mer The Band än The Band själva. Detta inte sagt i negativ mening, tvärtom.

I titellåten (också av Wiehe) sjunger Björn Afzelius dylanska bilder av kända figurer, på temat tiden är ur led. Låten är en given svensk klassiker. Också i "Man måste veta vad man önskar sig" är poetisk sångtext och träffsäker vismelodi sammanvävd som en flätad videkorg. Särskilt starkt i sista versen där alla i bandet sjunger unisont. Kollektivt var budskapet.

Hoola Bandoola Band var bra musiker. Hör t.ex. säkre trumslagaren Per-Ove Kjellgren, och Peter Clemmedsons korta, täta gitarriff. Melodierna är mycket sångvänliga. Men ibland kan det bli tjatigt. "Maya", i någon udda tonart, blir malande tjatigt. Men att skivan är en milstolpe i svensk populärmusik är det ingen tvekan om. Och samtidigt så tidsfärgad på ett positivt sätt.

Betyg: ***