FLÄSKET BRINNERS ANDRA

Fläsket Brinner var en intressant grupp. Kallades proggband men var väl snarare en tidig, svensk jazzrockgrupp. Inte mycket finns dokumenterat om dem.

Första LP:n "Fläsket Brinner" hade kommit ut på Silence 1971. Den hade absurt omslag med brinnande grishuvud. En bra skiva inspelad delvis live (de var förband till Zappa på Stockholms Konserthus) och delvis i studio.

Detta är deras andra album, "Fläsket" (Ljudspår 2-LP 1972), och den är alldeles sensationellt bra. Kvintetten har utvecklat och finslipat sin speciella, mycket melodiösa jazzrock. Det här var jazzrock innan funken och soul-rytmerna började färga genren i sin amerikanska variant. Fläsket Brinner är snarare influerade av just Frank Zappa (särskilt "Hot Rats"-perioden), av psykedelisk rock, jazz à la Charles Mingus, av svensk folkmusik och av turkisk musik.

Det är progressiv rock i sin internationella betydelse (musikaliskt framåtskridande). Suveräna musiker som Gunnar Bergsten på (altsax, barytonsax), Sten Bergman (orgel, flöjt) och Bengan Dahlén (gitarr) spinner snabba, intrikata slingor ihop med Per Bruun (bas) och Erik "Kapten" Dahlbäck (trummor). Den sistnämnde f.ö. yngre bror till rolige komikern Bernt Dahlbäck.

I "Batum" ger turkiske musikern Maffy Falay orientalisk jazzfärg. Bland andra medverkande finns Bo Hansson (orgel), och i "Anderssons groove", denna skivas enda sångnummer, sjunger vännen Mikael Ramel en riktig skittext. En sång av synnerligen anal karaktär (ja ni läste rätt). Men en väldigt bra låt.

Så långt detta albums första skiva, studiodelen. Den borde få fem poäng med sina fantastiska spår som "Klotet", "Bennys hammare" och "Puppans sång". Men på ursprungliga dubbel-LP:n finns även en andra liveskiva från en spelning i Örebro. Den drar ner betyget väsentligt. Den är helt enkelt skitdålig. Dels känns det konstigt med ett Fläsket Brinner utan vare sig orgel eller saxofon, det som var signum för gruppens speciella sound.

Dels är det skräpigt ljud och långa, tradiga gitarrjam där Mikael Ramel och Bengan Dahlén leker Grateful Dead. Den skivan har faktiskt ingenting bra att ge. På CD-utgåvan av detta album "Fläsket" (Polydor / Universal CD 2003) är allt nedbantat till en disk. Då är båda ursprungliga LP:na obetydligt förkortade. Sammanfattning: Studiodelen är fantastiskt bra. Den tråkiga live-delen får man på köpet. Alltså:

Betyg: ****