BLÅ TÅGET - BANDET SOM RETADE MÅNGA

Två saker retade upp många när det gällde gamla proggbandet Blå Tåget på 1970-talet : Att de ansågs för extremt vänster-politiska och att de påstods inte kunna spela. Jag var själv ingen större fan av gruppen på den tiden.

Fick upp ögonen för dem i efterhand. 1982 utgavs boken "Elektriska drömmar : Författare om rock", en antologi under red. av Dick Schyberg. I den skrev Leif Nylén en rolig essä kallad "Ett begagnat trumset för 800 kronor", om hela tillkomsthistorien för den underliga orkester som blev Tjalles Horisont, sedan Gunder Hägg och sedan Blå Tåget.

Det blev en aha-upplevelse. Dels är Leif Nylén en synnerligen välformulerad och god skribent. Dels framkom att allt uppstod i 1960-talets konstnärliga avantgarde-klimat, i kretsarna kring Moderna Museet. Medlemmarna hade bakgrund i bildkonst, poesi, dadaism, visor och tradjazz. Men knappast i rock. Det var de lite för gamla för.

De flesta var amatörer som musiker - men professionella som konstnärer. Det var erfarenheterna av att utmana, förbrylla en publik (ännu i en slags dadaistisk tradition), som motiverade en galen happening att likna en "popgrupp", när de inför en lätt besvärad skara debuterade som underliga orkestern Tjalles Horisont en kväll på Moderna 1968 .

Men snart förändrades kulturklimatet radikalt. Medlemmarna påverkades djupt av världspolitiska läget. De började författa politisk-satiriska, radikala texter. Där någonstans uppstod ett samband. Från obskyra underground-kretsar hamnade de mitt i yran av Gärdesfester och den gryende musik-rörelsen. De blev ett anarkistiskt band som inte liknade något annat. Mycket skevare och omöjligare än t.ex. Hoola Bandoola.

Det många nog missade var humorn. Det i botten dadaistiskt utmanade, och de litterärt kvalitativa texterna rika på metaforer. Skrivna av verbala proffs, de flesta äldre än progg- och rock-generationerna.

"Brusta Hjärtans Hotell" (MNW 2-LP 1972) är deras mästerverk. Här finns Leif Nyléns "Den ena handen vet vad den andra gör", senare känd under titeln "Staten och kapitalet" i en lyckad punkversion med Ebba Grön. Här finns en bisarr humor i berättande sånger som "Balladen om den amerikanske frisören" eller knasiga "Kan sparsamhet rädda proletariatet", som Torkel Rasmusson sjunger i gäll falsett till käck polka.

"I Hagalund" och "Konsten, fru Ramona" (båda av Tore Berger) visar den mera lyriska sidan av Blå Tåget, som sannerligen inte ska glömmas bort. "I miljonärskvarteren" är en nobelt, ironiskt elegant dikt av geniale Carl Johan De Geer". Ja, här finns många sånger att bara njuta av. Den enda jag har svårt för är den Dylanskt ödesmättade "På väg till koppargruvan", som flirtar med politiskt våld på ett sätt som smakar illa idag.

Spelmässigt hade Blå Tåget sin kantiga, oslipade - och mycket personliga stil. Med Tore Bergers mörka, vackra röst och Torkels Rasmussons parodiskt gälla. Man kan skratta gott åt Carl Johan De Geers töntiga trombonspel. Det är skön humor. Men om man skäller på Blå Tåget för begänsad spelteknik glömmer man en sak: I bandet fanns också Kjell Westling. En super-musikalisk multi-musikant som växlade obehindrat mellan de flesta blås-, stråk- och alla andra instrument.

För mig var Blå Tåget främst en humoristisk grupp. Och satirisk. Som en slags svenska Mothers of Invention. För just den paradoxen - att de inte liknade några andra.

Betyg: ****