LOU REEDS DYSTRA BERLIN-SAGA

En gråkall januarivecka 1976 reste jag till Berlin. Det var min första utlandsresa på egen hand, och fastän Berlin inte ligger långt från Skåne var det verkligen som att komma in i en annan värld.

Jag minns rykande ånglok genom DDR, den synnerligen kluvna och splittrade staden. Tristessen i Östberlin. Vakttornen vid Potzdamer Platz. Den spännande underground-kulturen i Västberlin. Proggkollektivet där jag bodde. Förundrad gled jag omkring i allt detta.

Lou Reed och hans album "Berlin" (RCA LP 1973) blev mitt soundtrack under den resan. Fortfarande är det en skiva som andas av Bauhaus-byggen, tyska gatunamn, snöslask, nattliv och spöklig Kalla kriget-närvaro. Fast skivan egentligen bara på ett yttre plan utspelar sig i Berlin. Och fast det visade sig att Lou Reed inte ens hade varit i Berlin när han skrev musiken.

Men "Berlin" är ett mäktigt, sorgligt, vackert album. Ett episkt konceptalbum om några trasiga människor på livets botten i Väst. Prostitution, drogmissbruk, våld, självmord, barn som far illa. En ganska vanlig temavärld för att vara av Lou Reed, alltså.

Redan inledningen fångar mig direkt. En hysteriskt förvrängd allsång på en krog tonar in i ett stillsamt, outsägligt vackert pianospel av producenten Bob Ezrin. Lou Reed talsjunger dämpat en solkig paradisbild av "...in Berlin by the wall". Så lyrisk är man inte van att höra honom. Men det är en bedrägligt vacker bild sotad av sorg. Mörka, hotfulla skuggor ruvar och förebådar vad som ska komma.

Rockbandet kommer in först i "Lady Day", "Men of good fortune" och "Caroline says 1". Oerhört fina sånger. Men i "How do you think it feels?" och "Oh Jim" slår pendeln över i nattsvart, våldsamt mörker. En musikalisk naturalism i råa bilder.

Andra sidan (LP-sidan) är långsam, nedtonad. Gripande balladen "Caroline says 2", "She's so cold / that her friends call her Alaska". Ett objektivt registrerat självmordsförsök. Men sedan blir det nästan outhärdligt plågsamt. De autentiska barnskriken som ropar efter mamma i "The kids". När allt slutar i hymnen "Sad song" är det i en melankoli, vacker som när Edith Piaf sjöng om trasor och sorg på mörka regngator.

"Berlin" är den av Lou Reeds skivor som står mig närmast och berör mig mest. En mängd välrenommerade musiker medverkar: Stevie Winwood, Jack Bruce, Aynsley Dunbar och många fler. Kanske var skivan alltför ambitiös för att bli publiksuccé när den kom ut. Med tiden har den växt till en ståtlig klassiker.

Betyg: *****