HYLLNING TILL WEATHER REPORT

"Oddjob Plays Weather Report" (Amigo mini-CD 2016). Ja, jag blir glad redan av uppslaget. Att en samtida jazzgrupp vill hylla de ikoniska jazzrock-veteranerna Weather Report - med storhetstid på det gränsöverskridande 70-talet, är ett välkommet drag och ett bevis på att vissa tidigare utskällda musikstilar nu är med i strömmen igen.

Svenska kvintetten Oddjob , med bland andra blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax) har tidgare gjort ett tiotal tuffa och fruktsamma album under 2000-talet, och detta förkortade hyllningsalbum är ett logiskt steg för dem.

Fem låtar av Vädergubbarna blev det här. Man kan undra varför de inte slagit på stort och gjort ett fullängdsalbum. Det finns en riklig katalog av (i huvudsak) Joe Zawinul och Wayne Shorter, med stor variation och rikt färglagda klangmöjligheter att välja mellan från de 15 år som Weather Report existerade.

Men av någon anledning har man alltså nöjt sig med sparsamma fem stycken, och då några väl valda och aningen udda låtar. "Badia" är en mycket långsam, mystisk ballad med det abstrakt folkloristiska drag som var så vanligt hos Zawinul. Ett av deras mest spännande nummer (från bästa skivan "Tale Spinnin'). Långsam är också den märkliga "Scarlet woman" som i original gränsar till tjatig. Här blir den faktiskt bättre.

"Herandu", "Three clowns" och den minimalistiska "River people" är de andra coverlåtarna. Således hoppar man över "hitlåtar" som "Birdland" och "Teen town". Oddjob tillför naturligtvis en del, med sina musikaliska temperament och spelarnas frihet. Samtidigt är Weather Reports musik redan från början rätt hårt strukturerad (bortsett från deras allra tidigaste skivor). Det handlar mycket om dynamik, elektriska klanger, slagverk och rytmer, tänkta panorama-vyer och så de där abstrakt etnologiska, folkloristiska dragen. Som helhet är Oddjobs hyllningsskiva rätt lågmäld och sticker inte ut särskilt mycket. Men de spelar bra, och framför allt är alltså gesten med tributalbum mycket välkommen.

Betyg: ***

SOFT PIANOJAZZ I NEW YORK

Ett minne från vår New York-resa våren 2016 när jag fyllde 60 år. Vi bodde en vecka i anrika Greenwich Village. Det ösregnade hela tiden, men det var på sitt sätt stämningsfullt. Som i gamla sånger av Simon & Garfunkel.

Området är välkänt för sin kulturhistoria. Folksångar- bohemerna och medborgarrätts-rörelsen runt 1963. Den unge Bob Dylan förstås. Poeterna, konstnärerna, jazzen, Electric Ladyland-studion, Andy Warhol och alla myterna.

Vi fick en utmärkt privat guidning i kvarteren om allt detta av trevlige New York-bon Gregory S Marro och hans eget guidepaket "Greg Walks". En annan upplevelse denna regniga vårvecka var anrika jazzklubben Blue Note där pianisten Matt Baker spelade.

Matt Baker, för mig tidigare okänd. En charmig australiensare från Sydney, nu bosatt i New York. Han spelar och sjunger en snygg kammarjazz. Pianoveteranen Oscar Peterson är uttryckligen en förebild. Det är traditionellt rakt igenom. Inget fel i det. Matt Baker, född 1976, tillhör den generation efter jazzrock-fusion-generationen som istället gärna vänder sig demonstrativt bort från det flummigt elektriska och istället klär upp sig i kostym och återknyter till bland annat 50-talets Cool Jazz à la Stan Getz och Chet Baker. Eller den välklädda, "rena" pianojazzen modell Oscar Peterson och Erroll Garner.

Större delen av musiken på denna skiva "Almost Blue" (JazzElm CD 2016) är således triojazz. Ibland sjunger Baker med sammetslen röst helt fri från skrovel och jazzrök. Och här finns några snilledrag. En jazzversion av Brian Wilsons och Beach Boys gamla "Pet Sounds"-spår "Wouldn't it be nice" är riktigt njutbar. Några standards som "In the ww small hours", "The end of a love affair" och "Autumn i New York" är också smakfulla val och rätt givna val. Mer otippad är Ray Charles "Lonely avenue" i en nersoftad version. Men den fungerar.

Bland sångnumren finns också filmmusiktemat till "The Appartment", en film som gått mig helt förbi. Men också detta tema passar homogent in i den trivsamma cocktailjazzen. Det är inget märkvärdigt eller speciellt i Matt Bakers musik. Men han är en god hantverkare och levererar behaglig musik med snygg stil. Sådant räcker långt. Både skivan och nämnda konserten på Blue Note-klubben var trivsamma möten med denne Sydney-bo i New York.

Betyg: ***