ERYKAH BADU GOES UNDERGROUND

Tredje studioskivan med fina amerikanska soul-sångerskan, eller r'n'b-sångerskan som det heter nu för tiden. Enorm succé med hennes debut "Baduizm" 1997. En behagligt soul-jazzig anrättning.

Uppföljaren, som jag redan skrivit om, var "Mama's Gun" 2000. Inte samma omedelbara succé, men min egen favorit. Så dags för denna. "Worldwide Underground" (Tamla Motown CD 2003).

Jag faller direkt för titeln. "Underground" får åtminstone mig att associera till ett hippieblomstrande 60-tal, "Worldwide" markerar nutid och kommunikation, Så knyter Erykah Badu enkelt och genialt ihop säcken.

Men "Worldwide Underground" har inte den omedelbarhet som "Mama's Gun" hade. Inte samma variation och värme. Den blev en stor kritikersuccé, men för mig känns den mera abstrakt. Jag gillar verkligen konstnären Badu, hennes speciella, släpiga röst, smarta texter och attityd. Men jag har svårt att orientera mig på detta experimentella hiphop-opus.

Hon svämmar ut i den 10 minuter "I want you". Levererar låtar som "Bump it", "The grind" och "Love of my life worldwide". Hon samarbetar med sådana som gamle jazztrumpetaren Roy Hargrove och soulrockmusikern Lenny Kravitz, Vokalissor som Queen Latifah och Angie Stone dyker också upp.

Det är begåvat och personligt och färgstarkt. Men för mig är det svårt att nå längre in än att förstrött gunga till rytmen (många kantslag är det, som vanligt inom genren). Kanske är det en åldersfråga. Eryka Badu fortsatte att göra starka skivor där hon inte minst begrundade tillståndet i USA.

Betyg: ***

MÅNGSIDIGA TINA AHLIN MÖTER HASSE A

Jag beundrar Tina Ahlin. Hon är super-musikalisk och mångsidig. Spelar många instrument, sjunger och arrangerar. Är med i TV ibland. Programleder med stor värme och säger många kloka saker.

Hon känns så helt igenom sympatisk. Första gången jag kom i kontakt med henne var i samband med att Hasse Alfredson satte upp sin lilla revy "Prins Korv Under Taket" tillsammans med Peter Dalle på restaurang Prinsen i Stockholm år 2000.

Den tredje artisten i den revyn var Tina Ahlin, som var - om inte debutant så ny för de flesta. Hon var verkligen ett fynd bredvid mäster Hasse A och Peter D. Sedan har hon dykt upp i TV i olika sammanhang. Hoppat in i "Så ska det låta" (både som gäst och huspianist) och haft två hörvärda "Sommar"-program i Sveriges Radio P1.

Hon är född på 60-talet men har en genuin känsla för svensk jazz och visa typ svenskt 60-tal - Monica Zetterlund, Jan Allan, Olle Adolphson osv. Hon spelar piano och kromatisk munspel, som lätt för tankarna till Toots Thieleman och hans luftigt jazziga inspelningar med Hasse och Tage. Dessutom råkar jag veta att Tina Ahlin privat är gift med Zappa-trummisen Morgan Ågren (i duon Mats & Morgan).

Det var alltså med stora förväntningar jag kastade mig över hennes första skiva "Det Går Bra Ändå" (Warner CD 2002). Tyvärr måste jag erkänna att jag blev besviken. Tina sjunger tio visor varav de flesta är tonsatta texter av Hans Alfredson. Fingertoppskänsliga reflexioner över liv, död, människor, relationer och sorg.

I den sista, "Ensam på havet / Ett långt farväl" hörs Hasses trygga röst när han reciterar sin dikt. Det är en välkommet inslag. Annars blir det mesta abstrakt. Tina Ahlin sjunger förvånansvärt inåtvänt och eteriskt. Jag önskar att hon hade sjungit ut mer. Melodierna är vackra men kärva och svävande. Det blir för instängt och monotont. Det är synd, för det är poesi redan i titlar som "När jag låser mitt sommarhus", "En herre som älskar tystnad", "Hunger" och "Vingar". Men tyvärr når inte denna skiva fram, åtminstone inte till mig. Trots att jag älskar och beundrar både Tina Ahlin, svensk visa, svensk poesi och Hasse Alfredson.

Betyg: **

STEFAN SUNDSTRÖM SJUNGER ALLAN EDWALL

"Sundström spelar Allan" (National CD 2002) är den vitsiga titeln på den andra stora, svenska trubadurskivan detta året. Visrock-sångaren Stefan Sundström gjorde en välgärning när han lyfte fram visdiktaren Allan Edwall.

För så är det. Alla känner mycket väl till folkkäre skådespelaren Allan Edwall (1924-1997). Några känner också till honom som författare ("Limpan") och filmregissör ("Åke och hans värld"). Lilla teatern Brunnsgatan 4 i Stockholm är berömd.

Men ganska okänd är den fine vissångaren och visdiktaren Allan Edwall. Han gjorde en handfull skivor från "Grovdoppa" (1979) och framåt. Stillsamt underfundiga visor i moll till dragspel och gammelvals. Reflektioner över kärlek, liv, död och förgänglighet. Över klass och orättvisor och den lilla människan. Nils Ferlin kunde vara en själsfrände.

Stefan Sundström har berättat att han var trött på de slitna rockmyterna och sökte uttryck för åldrande och livsvisdom. Han hittade helt rätt i Allan Edwalls diktning. Här sjunger han "Årstider", "Dystervals", "Den lilla bäcken", "Du och jag" och ytterligare åtta sånger ur Edwalls blandning.

Skivan är bra producerad med dova, strama bakgrunder av klaviaturer och akustiska instrument. Det spelar ingen roll att en del ackord spelas på syntar, för musiken har ändå en karaktär av visa. Det här är inte alls något "rockalbum".

Jag har annars tyckt att Stefan Sundström är en hederlig och kul trubadur, men har haft invändningen att han ofta bara har ett enda uttryck. Det övertydliga och välartikulerat gläfsande. Men här träffar han alldeles rätt. Det blir ibland till och med bättre än originalet. För Allan Edwall själv hade värme och gemytlighet, men kunde handen på hjärtat bli rätt enformig att höra på i längden.

Stefan Sundström förhåller sig till Allan Edwall som Lasse Tennander gör till Evert Taube : med en stor kärlek till upphovsmannen och med en mycket sann känsla för textens nyanser. Det är två storartade, svenska visalbum som kom ut detta året.

Betyg: ****

LASSE TENNANDERS FULLTRÄFF MED TAUBE

Det här är faktiskt i mitt tycke en av de allra bästa svenska skivorna på 2000-talet. Tyvärr gick den ganska spårlöst förbi när den kom. "Så Länge Hjärtat Kan Slå : Tennander möter Taube" (Gazell CD 2002), en skiva med sånger av Evert Taube. Inspelad av den gamle proggsångaren och rocktrubaduren Lars Tennander.

Han gjorde minnesvärda vispop-skivor i musikrörelsens 70-tal : "Alla Är Vi Barn i Början" (1976) och "Längst Därinne Är Himlen Ändå Röd" (1979). Han sammanfattade mycket av sin generations kluvenhet på den fina "Rötter" (1985). Och han fick en radiohit med tidsmarkören "Lisa Lisa" (1990), där han sjöng om Cornelis grav och den då nerbrunna Katarina kyrka på Söder.

Mera otippat är att han som yngling redan på 60-talet var en begåvad textförfattare och låtskrivare till andra artister, utan att ännu få till det själv. Jag minns en stilsäker översättning av Procol Harums "A whiter shade of pale" redan då, 1967. Den hette "Då är hon åter lika blek" och framfördes av Boris & Telstars. Lyriken var Tennanders.

Med detta sagt, en inkännande låtmakare med stor känsla för orden och nyanserna. En folklig Söderkis och en säker live-artist. Utan att kanske ha hamnat riktigt i det främsta ledet. Varken bland svenska artister i stort, eller ens bland proggens egna stall på 70-talet. Där hade han ställt till det genom att otroget byta bolag från de alternativa till Sonet. Något som var löjligt känsligt på den tiden.

Så hade karriären gått lite upp och ner. Vid 2000-talets ingång var Tennander bland de äldre och kanske inte mest heta artisterna. Då väljer han att göra en skiva med Evert Taube. Kanske inte så uppseendeväckande. Hur många har inte tolkat Evert Taube? Och låtlistan på denna skiva ser kanske väldigt konventionell ut. Hur många orkar höra "Fragancia" en gång till?

Men denna Taube-skiva är inte som vilken som helst. När jag första gången hörde första spåret, "Sjösala Vals" var jag helt fast. Lasse Tennander går in i texterna med själ och hjärta. Lyfter fram orden och formuleringarna i de bildrika texterna. Han textar så föredömligt tydligt och lyfter också fram melodiernas bärkraft. Evert Taubes melodier är i sig så starka och vackra att de blir som bäst i så här nakna, chosefria tolkningar.

Musiken har helt akustisk karaktär. Det är visa. Traditionell, svensk visa. Tennander har här tack och lov lagt bort visrock- och Dylan-idiomet. Vi slipper krystade försök att "poppa upp" Taube. Akustiska gitarrer, dragspel, ett (för all del) bluesigt munspel i "Sjuttonde balladen". Roliga arr. med hornmusik i tangon "Bröllopsresan till Barcelona" och den sällan hörda "Fritiof Anderssons polka". Skivans enda uptempo-sång och en av höjdpunkterna.

Han lägger in svart bitterhet i just "Sjuttonde balladen", lyfter fram lyriken i de så ofta hörda "Sjösala vals",  "Calle Schewens vals" och "Så länge skutan kan gå". Han sjunger spröda "Nocturne", Brevet från Lillan" och "Cheerio" med stor ömhet med sin manligt mörka röst. Och han lägger ett fördröjt svårmod i den problematiska texten till "Flickan i Havanna". 

Ja, rocksångaren Lasse Tennander gjorde ett rent storverk när han steg åt sidan och med sann och uppriktig kärlek till mäster Taube tog sig skepnaden av en traditionell, svensk trubadur. Bredvid självklara Taube-interpreter som Sven-Bertil och Olle Adolphson vill jag definitivt lyfta fram denna fantastiska skiva. "Så Länge Hjärtat Kan Slå", så heter den alltså.

Betyg: *****

DANSKT GEMYT MED KIM LARSEN

Jaja, jag vet att rubriken blev mer än lovligt klyschig. Men det är bara ett faktum att danske Kim Larsen är en så helgjuten och trygg live-artist att han alltid och undantagslöst har publiken helt i sin hand.

"Det Var En Torsdag Aften" (Medley live-CD + live-DVD 2002) är utgivet som Kim Larsen & Kjukken. Med sin lugna, melodiösa vispop och sitt sparsamma komp sprider hans trivsel, värme och, just det, ett köpenhamskt gemyt.

Jag tycker mycket bättre om Kim Larsen i det här lilla, visbaserade formatet än i rockformatet i Gasolin. De var bra men tippade lätt över i ett slags mainstream-sound. Vissångaren Larsen är däremot helt oslagbar. Min favorit är hans underbara solo-debutskiva "Vaersgo'" från 1973.

På denna konsert hör vi låtar från hela hans långa, dubbla karriär. Jag kan inte detaljerna och har ingen överblick över hans diskografi. Men jag blir glad av att på höra sången om "Joanna" från debutskivan. Den sjöngs den gången av en mycket ung (13-årig !) Sören Bernbom. Nu sjungs med samma känsla av den fine gitarristen i Kjukken (namn letar jag förtvivlat efter....)

Svag är jag också för "Dengang jeg var lille". Jag föreställer mig att den handlar om mig själv i barndomens Danmark. Nostalgiskt blekta fotografier hos Holms bondgård Rendbjerg där jag lekte i sorglösa dagar på gröna kullar, i den lilla byn Egernsund nära Gråsten och Sönderborg i Sönderjylland.

Här finns vidare de fina sångerna om "Langebro", "Jyllingevej", "Som et strejf af en dråbe", "Om 100 år" och den makabra "Lille Henry", Det är en trivsam konsert i en ganska intim miljö med en liten men, självklart, entusiastisk publik. Till denna skivutgåva hör också en DVD med en annan del av konserten. Bra som utgåva. Den text behandlar dock bara CD-delen.

Betyg: ****

BRIAN FRAMFÖR "PET SOUNDS" LIVE

En inspelning värd att kolla in. Har man som jag växt upp med och älskat The Beach Boys LP "Pet Sounds" (från 1966) är allt relaterat av intresse. Jag var bara 10-11 år när jag via min käre svåger Leif blev bekant med den skivan. Den var en av få popskivor i hans jättelika samling av spännande jazzskivor.

"Pet Sounds" är idag välkänd som en given klassiker i både rock-historien och musik-historien i stort. Den är The Beach Boys mest kända och nyskapande album, fastän det precis då 1966 möttes med viss skepsis för att vara för krångligt och för lite kommersiellt jämfört med gruppens övriga repertoar.

Men bandets motor Brian Wilson var och är ett geni. Han arbetade länge och noggrant i stor studio med stor orkester, bandet, ett rejält mixerbord och en massa egensinniga idéer vad gällde produktion och ljudbilder. I sitt bagage hade han 13 vackra, utmärkta popmelodier varav två instrumentala. "Pet Sounds" var ju officiellt ett Beach Boys-album. De andra medlemmarna sjöng stämmor (och solo på någon låt) och spelade grundkompet. Men hela "Pet Sounds" var ett stort verk helt ur Brian Wilsons musikaliska huvud. Till det kom det myspysiga, gröna omslaget med bandet på besök bland djuren på San Diego Zoo.

Och nu är vi alltså här. "Pet Sounds Live" (Sanctuary live-CD 2002) med Brian Wilson är från en stor konsert  i London. Det mytomspunna geniet Brian har, efter 70-talets hundår med drogproblem, psykisk sjukdom och långa perioders frånvaro, vuxit fram som en ädel hjälte med få men lyckade musikprojekt och med ett flertal TV-dokumentärer om sin märkliga karriär. Det senaste tillskottet är spelfilmen "Love & Mercy" om honom.

"Pet Sounds Live" är precis vad det är. Brian lät återuppföra hela den klassiska skivan "Pet Sounds" inför publik. Med stor ensemble med varierad besättning och ett antal körsångare. Låt efter låt, i exakt ordning. Till och med den lilla förinspelade slingan med skällande hund mot framrusande tåg (som avslutar "Caroline no" och hela skivan) är med.

Brian sjunger solo på alla sångerna. Han var egentligen inte den vassaste vokalisten i Beach Boys. Sjunger lite skevt och ansträngt med sin ljusa tenor som går över i falsett. Men det fungerar. "Pet Sounds Live" är egentligen en bagatell (även i Brians egen skivproduktion). Den har ingen magi eller romantik som ens är i närheten av den 36 år äldre originalskivan.

Men den är rolig som variation. Det bästa är att här hör man hur de märkliga, svävande, ibland gåtfulla klangerna i originalet byggdes upp. Gamla "Pet Sounds" hade ett stort, Phil Spector-liknande sound där instrumentens klanger med flit var diffusa. Jag kunde t.ex. aldrig lista ut vilket som spelade solo-stämman i instumentala titellåten "Pet Sounds". Om det ens var ett blås- eller sträng-instrument. 

Därtill använde Wilson en hel del leksaks-instrument, inte minst bland det rikhaltiga slagverket. Och gamla "Pet Sounds" var (i praktiken) mono, fast det stod stereo på omslaget. Nu får man chans att höra vibrafonen i medryckande öppningslåten "Wouldn't it be nice?". Stämmorna i vackra balladen "You still believe in me". Och den tungblåsta barytonsaxen i "I know there's an answer" är inte alls en barytonsax utan - ett basmunspel. Vi får höra hela den läckra orkester-paletten i "Let's go away for awhile", ett kort mellanspel som jag alltid gillat. Liksom de intrikata stämmorna i den otroligt vackra "God only knows".

"Pet Sounds Live" är alls inget omistligt album. Men det är en trevlig påminnelse om ett gammalt mästerverk. Och en trivsam variation till detsamma. Och ännu ett perspektiv på musikern Brian. Tyvärr är skivan numera svår att få tag på. Men hela konsert-upptagningen finns på YouTube.    

Betyg: ***

FAIRPORT CON-VENTION FYLLER 35 ÅR

"Fairport Convention XXXV, 1967-2002" (Woodworm CD 2002) är en jubileumsskiva för det legendariska, gamla brittiska folkrock-bandet Fairport Convention.

Inte en samling som innehöll originallåtar från detta tidsspann, som jag trodde när jag köpte den. Man kan inte heller kalla den återförenings-skiva eftersom Fairport har existerat i någon slags form ganska konstant sedan 60-talet.

Gruppen är verkligen en institution i Englands musikliv. Massor av  tongivande musiker har kommit till och fallit ifrån genom åren. De som slutat har ofta bildat egna band i närliggande stilar. Så blev fenomenet Fairport Convention som ett släktträd inom brittisk folkrock, där grenarna kunde heta Speeleye Span, Albion Band och Richard & Linda Thompson osv.

Det kreativa avstampet var någonstans runt 1969-70. Just den period som jag tycker är mest spännande, när rockmusiken sökte sig utåt, var nyfiken och öppen ut mot andra fält. Det blev bluesrock, jazzrock, symfoni-rock, Latinrock, visrock och mycket annat. Och det blev - inte minst - folkrock. Medan Contact mötte spelmansmusiken i Sverige och The Band startade "Americana" i USA, tog sig engelska Fairport an brittisk folkmusik och greppade mandoliner och fioler.

Jag hade aldrig varit helt inlyssnad på denna skola och köpte därför tidigare antologin "History of Fairport Convention" som sammanfattade deras guldperiod runt 1970. Den har jag tidigare skrivit om och den hade jag förväntat mig mer av. För lite av svängiga, instrumentala jigs och reels med Dave Swarbricks virtuosa fiol till rockkomp. För mycket episka, långrandiga ballader.

Här är det alltså en modern uppsättning av Fairport i inspelningar gjorda 2001. Fem musiker av vilka jag känner igen namnen Steve Nicol (gitarr, sång) och Dave Pegg (bas). Därtill en mängd gästmusiker av vilka märks Anna Ryder (piano, dragspel), Anna Matthews (sång) och självaste Ian Anderson (flöjt) från syskonbandet Jethro Tull.

Det börjar så bra med den svängiga, medryckande sången "Madeleine". Sedan en lång rad av gamla och nya låtar, varav märks "Portmeiron" och "Now be thankful" från deras gamla repertoar, och den snyggt arrangerade, traditionella "The banks of sweet primroses". Men också den förvisso välmenta men ack så förutsägbara "The deserter".

Det hela är snyggt och prydligt och välgjort och oklanderligt. Men det blir samtidigt något väldigt präktigt över det. Dessutom kan jag rent allmänt (även på den gamla tiden) svårt för Simon Nicols prudentliga sångröst. En svag trea.

Betyg: *** 

LÄCKER EUROHOUSE-HIT PÅ FRANSKA

Vad? Vad är nu det här? Euro-house, Euro-techno och allt vad det kallas brukar verkligen inte vara min musik. Jag som får spatt så fort jag hör en trummaskin och programmerade rytmer. Som länge har saknat riktig orkester i Eurovision Song Contest, sedan sådan i slutet av 1990-talet ersattes av en ON-knapp.

Ändå faller jag för just den här. "Tu es foutu, tu ma promis" (XYZ Music CD-singel 2002) med In-Grid. En fånig, envetet dunkande disco-hit med sång på franska.

Ja, svaret är förstås just det. Sång på franska. Jag var redan inne på den frankofila banan. En hackig, pulserande rytm med ett fransk dragspel som färgsättning mitt i electronican. Sångerskan In-Grid som kaxigt viskande sjunger den rätt stygga texten ("Du är knäpp / du hade ju lovat mig....")

Men egentligen är denna In-Grid en italiensk sångerska, Ingrid Alberini, född 1973. Enligt Wikipedia är hon döpt efter Ingrid Bergman. Varför hon avstavar sitt förnamn och artistnamn så där konstigt begriper jag inte. Kanske för att underlätta uttalet för fransmän eftersom hon oftast sjunger på franska? Nä, jag vet inte.

Musikvideon till låten är också rätt fräck. Jag som för övrigt är ointresserad av musikvideor och kände mig för gammal under hela MTV-eran. Men som sagt, den här är rätt kul. In-Grid sitter kaxigt nonchalant åkandes i en sportbild på Rivieran. Stylad som vore hon en Grace Kelly eller en Audrey Hepburn i en solblekt färgfilm från 1950-talet. Det är retro-kitsch med stil och med självironi.

Albumet, fullängds-CD:n där denna låt ingick (jo, det var ju fortfarande skivor och det var mitt i CD-åldern vid den här tiden) hette enkelt och klatschigt "Rendez-Vous". En gångbar titel som borde gå hem överallt. Samma titel hade lustigt nog Jane Birkins nästa album. Men där handlade om möten, den skivan innehöll duetter, och den ska jag återkomma till. 

Tills dess, denna singel. En bagatell och inget annat. Men en charmig bagatell med stark refräng och med glimten i ögat. Sådant räcker långt.

Betyg: ***

JANE BIRKIN HYLLAR SERGE I ARABISKA TONER

Det här är en märklig skiva, och den blev en stor överraskning för Eva och mig, någonstans i den brytpunkt när vi höll på att förvandlas till riktiga frankofiler, och när många fina resor till Menton, Nice, Biarritz, La Rochelle och Paris skulle följa.

Engelsk-franska sångerska och skådespelerskan Jane Birkin är för evigt förknippad med den halvkitschiga stönlåten "Je t'aime.. moi non plus" ihop med dåvarande partnern Serge Gainsbourg 1969. 

Men hon har faktiskt gjort mer än så. Hennes egna skivor på 2000-talet är sensationellt bra. Och av dem är denna i särklass : "Arabesque" (Capitol live-CD 2002). 

Här hyllar hon just sin förre partner och musikaliske parhäst Serge Gainsbourg (död 1991). Han var en fransk legend känd för såväl sina refrängstarka popschlager-melodier på franska som sitt allmänt skandalösa och skabrösa leverne. 

Det speciella med "Arabesque" är att Jane Birkin tolkar hans sånger i en speciell arabisk, nordafrikansk musikdräkt. Sannolikt som en reaktion mot Le Pen och den allmänna främlings-fientligheten som rådde i Frankrike då och nu. Det är en mycket vacker gestaltning som framförs av fem musiker på violin, arabisk luta (oud), klaviatur-instrument och slagverk. Ibland tillkommer en manlig röst i en liggande, monoton bordunton.

Hela "Arabesque" framförs med en väldig värme. Jane Birkin är uppriktigt innerlig och kärleksfull när hon sjunger "Elisa", "Couleur Café", "Valse de Melody", "Les Clés du Paradis", "Fuir le Bonheur", "Comment te dire adieu" och ytterligare en handfull sånger. Ibland skönt svängigt, med en snärtig lertrumma och synt, ibland outsägligt sorgligt vackert, med fiolen och Janes spröda röst i de bärande melodierna.

Det är en ganska vågad fusion, att transformera Gainsbourgs gamla struttiga, ibland lite klämkäcka schlagerlåtar till ett folkmusikaliskt idiom av arabvärldens slingrande melismer och för västerländska öron kanske lite abstrakta melodistoff byggda på andra skalor än dur och moll. Men hela detta melodi-projektet genomsyras av en självklarhet i stilgreppet och en övertygande gränslöshet. Det fungerar till mer än 100% och blir något alldeles eget. En musikalisk skapelse som bara går direkt till hjärtat.

Jane Birkin är - egentligen - ingen stor sångerska. Hon har en minst sagt spröd röst och ett synnerligen begränsat tonomfång. Men hon har samtidigt en stark personlighet, en värme och sensualism som genomlyser hennes sång. Därför har hon, efter några decennier av struntskivor, fått en härlig renässans och bärkraft i sitt annars så spretiga konstnärsskap.

Mellan sångerna på "Arabesque" läser hon dikter, kärleksdikter, växelvis på franska och modersmålet engelska (hon är ju brittisk från början). Hon tackar alla medverkande med ett deklamatoriskt patos som blir som en del i musikens starka flöden. Ja, "Arabesque" är faktiskt en riktigt stor och unik skiva.

Betyg: *****