ZAPPAS SENSATION PÅ SKANSEN

Åren runt 1973-75 fick Frank Zappa en helt ny publik och blev riktigt folkkär. Skivor som "Overnite Sensation" och "Apostrophe'" blev kommersiella framgångar och hamnade på Kvällstoppen.

Det var en ny, mera utåtriktad, lättillgänglig rock som Frank Zappa & The Mothers presenterade, först här på "Overnite Sensation" (DiscReet LP 1973). Utan att Frank hade gett minsta avkall på sin särart eller sin avancerade musikalitet.

Hans skivor innan dess, t.ex med gamla Mothers of Invention, var mera obskyra och kufiska underground. Och efter 70-talet, ja då blev Zappas väldiga utgivning  mest en angelägenhet för redan inbitna fantaster. Men här, från 1973, var han alltså en artist på allas läppar (älskad eller hatad).

För mig kändes det onekligen lite konstigt. Här hade man haft sin gamla "Uncle Meat" för sig själv i unga år. Inte många (i min ålder) kände till den knasiga gruppen, och om någon fick höra dem skakade man på huvudet. Det hade känts lite ensamt, men samtidigt blev Mödrarna någon eget privat. Nu var Zappa en allmänt kul kändis.

Men visst var det glädjande också. Frank Zappa & The Mothers, i exakt den här uppsättningen, var gäster hos Claes av Geijerstam (Clabbe) i TV:s direktsända "Opopoppa" från Solliden på Skansen. Det var en fin spelning som finns i SVT:s arkiv och tills vidare kan ses på YouTube.

Den nya  i Zappas stil var bl.a. att han talsjöng extremt nära mikrofonen, vilket gav ett starkt personligt (och kanske lite snuskigt-ironiskt) intryck. Med denna kanonuppsättning musiker ger han sju nya, relativt korta och överskådliga låtar med väldig slagfärdighet. George Duke på elpiano, Bruce Fowler på trombon, franske Jean-Luc Ponty på elviolin, härliga Ruth Underwood på marimba och slagverk, och hennes make Ian Underwood (kvar från gamla Mothers) på saxar och klarinett. Det var några i bandet.

Öppningen "Camarillo Brillo" är det närmaste en riktig hitlåt Zappa har kommit. En suverän poplåt om någon knäpp sexfantasi. "I'm the slime" är en smart, elak text där Zappa gisslar skräpet i det amerikanska TV-utbudet. Det är "skräpet" som har berättarrollen i en gåta. "Har du gissat vem jag är? Jag är smörjan som spyr ut ur din TV-apparat".

 I "Fifty-fifty" låter inlånade sångaren Ricky Lancelotti desperat vrålande, med underbart violinsolo av Ponty. "Zomby Woof" är en freudiansk saga med snillrikt arrangemang. Men fräckisen "Dinah-Moe Humm" är påfrestande jobbig i sin porriga discoyra (tycker jag, andra gillar den). Däremot är avslutande "Montana" fantastisk. En prata om en cowboy i Montana som odlar tandtråd (läs droger). Arrangemang och Zappas (korta) gitarrsolo gör den till en av de definitiva Zappa-låtarna - någonsin.

Betyg: ****