Musikanter vid parkfester i Grytan, Helsingborg 1977-78. Har ägnat mig åt att scanna in mitt gamla fotoalbum från 70-talet och mailat ut till vänner på Reunionfesten. Ska skriva lite snart om dessa medverkande: Lotus, Gudars Skymning och folkgruppen Basement Society med Lasse Rausner. Kommer någon ihåg?

Hur lät det på parkfesterna? Mycket av 70-talets "progg" är förtalad. "Inte kunna spela" och allt det där. Jag ser på suddiga fotona och minns drivna, skickliga musikband som Lotus (överst) och Gudars Skymning (ovan). I Lotus spelade Anders "Chico" Lindwall gitarr, och fine slagverkaren Jesper Elén var trummis. Jesper gjorde karriär som månsidig slagverkare inom jazz, rock och seriös musik. Såvitt jag vet även som tonsättare. I Lunda-gruppen Gudars...satt Per Lundahl bakom elpianot, när han inte spelade gitarr.

Och här har vi Basement Society som sjöng irländsk folkmusik med ordentligt krut. Lasse Rausner (t.h.) kunde berätta hur länge som helst om den irländska folkmusiken. De var ett säkert kort på alla folkfester i Helsingborg. I Grytan i Slottshagen bakom Kärnan.

Men sedan fanns det ju mindre träffsäkra rockband. Jag minns med fasa HundHundarna och Electric Flame. Ändå var det just spretigheten och gratismissionen som hade ett värde. Man låg alltid på marken och lyssnade. Det hörde till där, bland alla bokbord och kaffetermosar och annat som var mindre nyttigt.

Eurovision Song Contest 2008 i Belgrad är över. Det här är inte klokt. Jag fattar ingenting. Sverige och Charlotte Perrelli "Hero" kom på.. vad var det...21 plats eller någonting. Fick inga poäng alls eller enstaka ettor och tvåor. Besvikelse är bara förnamnet. Ett enda land gav Sverige en tolva, Malta. Heder åt Malta.

Jag trodde Sverige skulle vinna. Möjligen klassas ut av Ukraina eller Grekland. Men inte av en pretto-skitlåt som Ryssland. Och många, många struntbagateller som jag inte ens tog på allvar klev brutalt förbi Sverige. Det här var obegripligt. Livet måste gå vidare.

Sändningen från Belgrad var hysterisk på öststatsvis, men pausmusiken med serbiskt brassband var häftig. Och franske tävlande Sébastien Tellier var cool.

POLAR MUSIC PRIZE 2008!
Helt förbryllad. Jag tippade helt fel igen. Och för andra gången i Polarprisets historia går det till någon jag faktiskt inte kände till. Nämligen amerikanska operasångerskan Renée Fleming (andra gången var österrikiske dirigenten Nikolaus Harnoncourt 1994). Att välja en operasångare är väl OK. Har faktiskt bara hänt en gång, tyske Dietriech Fischer-Dieskau 2005. Som egentligen inte var operasångare utan det mindre glansiga romanssångare. Men i så fall.... Varför fick inte Pavarotti eller Birgit Nilsson priset medan de levde?

Nå, Pink Floyd hade jag inte gissat. Trodde på Brian Wilson eller Aretha Franklin. Men visst gillar jag Pink Floyd. Speciellt deras coola, sommardoftande, symfoniska album "Atom heart mother" (Harvest 1970, bilden). Den med en ko på omslaget. Lika gåtfullt, vackert omslag som musiken är skön. Också "The dark side of the moon" (1973) och fulländade "Wish you were here" (1975). Däremot har jag aldrig lockats av "The wall" (1979). Faktiskt inte heller av tidigaste flumme-Pink Floyd (med Syd Barrett).

POLAR MUSIC PRIZE - kandidater
Dags i övermorgon för tillkännagivandet av Polar Music Prize. Fast nu har visst Musikaliska Akademien hoppat av detta pris som aldrig riktigt hittat sin publik och sin identitet. Något musikens nobelpris har det inte blivit. Datumen har hoppat hit och dit. Förvirringarna har varit många.

Men jag gillar det. Just spretigheten gör det så totalt oförutsägbart. Det "populära" priset: Jag har i många år tippat Brian Wilson, för hans insatser med gamla The Beach Boys och "Pet sounds". Eller souldrottningen Aretha Franklin borde vara på tur. Jazzpianisten Chick Corea? Eller när blir det Rolling Stones? 2006 gick ju priset till Led Zeppelin, så en grupp är en tänkbar lösning.


Det "seriösa" priset är svårare att tippa, eftersom det både kan gälla kompositörer och utövare. Alltså kan det hamna hur som helst. Estniske tonsättaren Arvo Pärt? Eller amerikanske minimalisten Philip Glass? Nej, inte han. Förra året fick Steve Reich priset, och de två är alltför snarlika i stil. Brittiske dirigenten Colin Davis eller franske konsertpianisten Philippe Entremont? Jag kommer säkert att gissa fel i år igen, och bli överraskad av något helt annat. Som det året kommittén utsåg Miriam Makeba.

Omslag: The Beach Boys: "Pet sounds" (Capitol 1966) och Aretha Franklin: "Aretha now" (Atlantic 1968).

REUNIONFEST i HELSINGBORG den 2-3 maj!
T.v: Jag, cirka 1977. (Foto: Staffan Sjöstedt)

Enormt! Helt underbart! Var tillbaka i Helsingborg och återsåg alla goa, kära gamla vänner från 1970-talet på en helt igenom lyckad återföreningsfest över två dagar. Alla vänner sedan proggtiden, parkfesterna, Föreningen Huset, musiken, festerna, turorna...

Vi var alla lite gråare, lite märkta av livet. Många hade det gått bra för. Många kulturarbetare, humanister, psykologer, konstnärsfolk m.m. Vi kände igen varandra och omfamnades i ett plötsligt, självklart NU. Vad är tiden egentligen?

Naturligtvis tog vi en tura (färja Helsingborg - Helsingör t/r) som på gamla tiden. Där gick samma uppspelta gäng - där gick Mats o Ola o Inger o Karen o Staffan o...- på väg ner för landborgen, ner mot färjorna. En solig, varm lördagkväll i maj. Var det 1978 eller 2008? En mycket märklig känsla.


Dagen efter vandrade jag med min svåger längs Tågaborg ner mot Farmgränden. Gamla konstnärskvarteret där fine målaren Ulf Eriksson bott på 60-talet, och vår vän Jonas Lindström ("science-fiction-Jonas" på festen) bodde på 70-talet, i sina stora rum av rymdmålningar, Pink Floyd och wienerbröd. Han var numera väletablerad konstnär i Oslo.


Och visst gick jag till Fågelsångsgatan där jag själv bodde på sena 70-talet. När bostäder i city ännu var något enkelt och billigt. Där levde vi vårt rätt sorglösa liv då. Nu sågs vi igen efter 30 år, alla goa vänner.
Så heder åt Mats Fuchs och andra som drog igång denna REUNION-fest i Helsingborg. Detta var stort. Detta var magiskt, med många känslor av glädje och vemod. Underbart är kort.