LÅTSKRIVAR-DROTTNINGEN CAROLE KING

De finns en lång sångskrivar-tradition inom amerikansk pop. Alltså artister som skriver låtar åt andra, utan att nödvändigtvis själva vara sångare eller kärna artister. Ofta satt dessa i hus, eller låtskrivarfabriker, som Tin Pan Alley i New York.

Musikförläggare skötte sitt, arrangörer och orkesterledare hade sina roller, och på någon annan våning satt sångskrivarna och komponerade låtar på löpande band på kontorstid.

Traditionen var grundmurad redan vid 1900-talets början, när noter sålde som smör och grammofon-industrin började blomma, jämsides med musikalerna på Broadway och filmindustrin i Hollywood.

Denna tradition såg professionella sångkompositörer som George Gershwin, Irvin Berlin, Cole Porter, Jerome Kern, Richard Rodgers och Hoagy Carmichael. Hela det gäng som med tusentals sånger i bagaget skulle skapa den låtskatt som brukar kallas "The American Songbook" och som utgjort standard-repertoar för åtskilligt av all populärmusik och jazz sedan dess.

Traditionen fortsatte direkt in i den vilda rock'n'rollen och den tonårsinriktade popen på 50- och 60-talen. Berömda (i det tysta) är paret Leiber - Stoller som skrev åtskilliga hitlåtar åt Elvis Presley. Ett annat berömt låtskrivarpar blev Goffin - King, som också var det äkta paret Gerry Goffin och Carole King.

De fick en stor hit med "The locomotion" med Little Eva. De skrev låtar för tjejgrupper som The Shirelles. Deras låtar blev covers med The Beatles, The Animals, The Byrds och Blood, Sweat & Tears med flera. För de sistnämnda var det fina gospelpoplåten "Hi De Ho". En kuriositet är att en annan tidig, stor poplåtskrivare, Neil Sedaka, var kär i henne och skrev sin jättehit "Oh Carol!" som handlade om henne. Det var redan 1959.

Men det skulle dröja ända tills 1971 innan Carole King själv fick sitt ordentliga genombrott som sångerska och artist. Det året kom "Tapestry" (Ode Records LP 1971) som blev en makalös succé utan motstycke. Den tidstypiska omslagsbilden med katt, stickad tröja, långt hår och barfota syntes överallt hos alla, inte minst hos tjejer.

Det är snygg, tidlös pianopop med låtar som "I feel the earth move", "You've got a friend", "It's too late", "Will you still love me tomorrow?" och titellåten om livet som en tygväv. Carole King sjunger bättre än någonsin. Hon inledde här en karriär inom singer / songwriter-sfären och fortsatte göra en mängd egna album. Tyvärr lyckades hon inte riktigt med att upprepa den stora succén med "Tapestry". Hon är ännu aktiv inom musiken, liksom hennes båda barn.

Betyg: ****

JETHRO TULLS MÄSTERVERK

Eller ett av dem i alla fall. "Aqualung" (Island LP 1971) var det fjärde albumet med Jethro Tull. Ian Andersons gräns-överskridande rockgrupp gick nu från klarhet till klarhet.

Här har de verkligen hittat sin unika formel med inslag av blues, hårdrock, folkrock, progrock och en egen textvärld, allt formulerat utifrån Andersons speciella sångskrivande och uppenbarelse som frontfigur.

För här kan man verkligen tala om frontfigur. Ian Anderson i vilt, långt hår och skägg, spelandes flöjt och sjungandes, ståendes på ett ben är väl en bild som frammanar hela gruppens image av luffare och underdogs som ser det gamla England från ett både samhällskritiskt, poetiskt och filosofiskt perspektiv.

Titellåten börjar med blytunga hårdrocksackord. Feta riff som sätter tonen direkt. Men den utvecklar sig till en mångfacetterad låt med flera sidoteman med akustisk gitarr. Och åter till det tunga inlednings-riffet. "Aqualung" är en av Jethro Tulls mest storartade enskilda låtar.

Allt hänger ihop i detta tematiska album. "Locomotive breath" har samma kombination av tyngd och avancerad struktur. Där hörs också Andersons karaktäristiska, fräsande flöjtspel. Det som ger klanfärg och karaktär åt hela Tulls samlade ljudbild.

"Wind up" är avslutningssången, en betraktelse över religion och liv. Den har gjordes strax efter på svenska med Monica Törnell på hennes debut-LP "Ingica", då med titeln "När jag var ung". En sagolikt fin tolkning.

Trots att jag vid den tiden, tidigt 70-tal, var mycket inne på gränsöverskridande rock och var helsåld på sådana som Pink Floyd och Frank Zappa, trots det missade jag av någon anledning Jethro Tull. Det är det jag håller på att reparera nu. Här finns mycket att botanisera i, men "Stand Up!" och "Aqualung" k'nns som de rätta ingångarna.

Betyg: ****

JA, PUGH LEKER VIDARE MOT NYA ÄVENTYR

"Pugh, Ja Dä Ä Dä" från 1969 är nog den svenska skivhistoriens allra mest hyllade, omtalade och ikoniska debutskiva någonsin. Med all rätt. Historien om hur producenten Anders Burman på Metronome upptäckte den egensinnige låtskrivaren från Västerås har berättats ofta.

Burman var känd för att ha särskilt varsam känsla för att låta varje artists särpräglade, musikaliska personlighet få blomma ut, utan att dränka produktionen i överdubbningar, slipningar och filter.

Pugh (Torbjörn) Rogefeldt sammanfördes då med två kända supermusiker : gitarristen Georg Wadenius från Made in Sweden - som spelade både gitarr och elbas - och trummisen Janne Carlsson från Hansson & Karlsson (senare känd som "Loffe" tack vare en filmroll).

Pugh hade verkligen vilda, musikaliska idéer och de tre blev en supertrio av sällan skådat virke i vårt land. Inte många har fått till samma rockiga, lekfulla, fantasifulla råsväng sedan dess. Jojje var den som ibland fick lugna ner mina alltför vilda idéer, har Pugh senare berättat.

Succén var given med "Ja Dä Ä Dä", både konstnärligt och kommersiellt. Få svenska skivor kan nog mäta sig med att enskilt ha gjort sådant avtryck och fått så avgörande inflytande som den. Att Pugh sjöng rock på svenska, och en härligt ordvitsande svenska, är bara en del i sammanhanget.

Så kom då uppföljaren, "Pughish" (Metronome LP 1970). Den är verkligen en rak fortsättning på debuten, med samma starka kärntrio. Jag hade länge intrycket av att den var FÖR flippig, för vild och bångstyrig. Men oj så fel jag hade! "Pughish" är kanonbra, om än kanske inte med lika starka enskilda låtar som på "Ja, Dä Ä Dä", där varenda spår var en tänkbar hit.

På "Pughish" öser man på med fria improvisationer, friform-rock och bitvis till och med ett eget fantasispråk, det är det som kallas just Pughish. Det kunde väl varit helknäppt och spårat ur om det inte hade varit för Pughs enorma kärlek till språk och ordlekar. Som språkförnyare är han en virtuos i en stolt tradition av genier som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och senare Olle Ljungström och raptrion Just D. Det är den där klurigheten och lekfulla nonsenshumorn som är så underbar.

"Föräldralåten" är kanske den mest kända sången från "Pughish". En kul tonårstrotsig text till ett grymt rocksväng. "Stinsen i Bro" och "Klöver Linda" är andra höjdpunkter. Bara sex spår totalt på skivan. Ibland lite väl långa jam, men samtidigt är det så underbart med den frihet som Anders Burman gav dem, att verkligen sträcka ut sig och ta tid.

Men det är kanske också "Pughish" inte fått samma starka position som debuten 1969, Den är lite svårare och marigare än "Ja, Dä Ä Dä". Nästa Pugh-skiva, hans tredje LP, skulle bli "Hollywood" och från och med den är Pugh mera sångbaserad och mindre utsvävande improvisatorisk. Alla dessa sidor av honom är lika bra. En ångbåtsspelning med honom i Stockholms skärgård förra året visade dessutom att vår främste rocklegend ännu idag är lika bra.

Betyg: ****

ALLT ÄR ÖVER - GEORGE TAR REVANSCH

"All things must pass" - "Allt ska dö" eller "Det hela är slut". Det finns mycket som är sorgligt kring The Beatles slutliga upplösning 1970. Hur pengar, avtal och rättstvister slet sönder det som varit tidernas bästa musikaliska, vänskapliga och även humoristiska kemi i ett band.

Men George Harrison var den som verkligen tog sin revansch i samband med splittringen. Han var den yngste i Beatles och alltid stått i skuggan av Lennon-McCartney. Som sångare, musiker men inte minst som låtskrivare.

Han hade fått i genomsnitt två egna låtar med på varje Beatles-album, inkluderat coverlåtar som han sjöng i början. Hans första sånger var inte så märkvärdiga, t.ex. "Don't bother me" på "With The Beatles". Men han utvecklades snabbt och hittade sitt personliga uttryck. Redan vid "Rubber Soul" och "Revolver" var han en säker låtsnickrare. På Beatles sist inspelade LP "Abbey Road" hör Georges båda bidrag "Something" och "Here comes the sun" till det starka albumets absoluta höjdpunkter.

Det är naturligt att George Harrison under alla Beatles-år hade samlat på sig rejäla mängder av egna sånger, låtar som ofta gallrades bort eftersom det var gängse att John och Paul skrev de flesta numren. Och framme vid sönderfallet låg nu chansen öppen för en rejäl revansch. George tog i ordentligt. Det blev inte bara en dubbel-LP, det blev något så ovanligt som en hel trippel-LP.

"All Things Must Pass" (Apple 3-LP 1970) torde vara en av de allra främsta de skivor som någon ex-Beatle gjort efter Beatles. Hela 23 spår, med väldigt kort speltid per LP-sida, det ska sägas. Jag har full förståelse för Georges väl tilltagna förmat och behov att bre ut sig för att bli tagen på allvar. Men den tredje skivan i denna trippel bär den egna deltiteln "Apple Jam" och är just en jamskiva. Den är faktiskt mindre bra och känns just som en välbehövd utfyllnad.

Resten, de två skivorna, är briljanta. "My sweet Lord" var den stora singelhiten, och Georges mest kända låt på egen hand. Paradoxalt nog blev just den stämd för plagiat. Låten var misstänkt likt "He's so fine" med The Chiffons, en tjejgrupphit från 1963. Samma gospelmelodik finns i "What is life?", "Beware of darkness", "The ballad of Sir Frankie Crisp" och titellåten. En magisk stund är också Georges cover av Bob Dylans "If not for you", en av Mr Harrisons allra finaste insjungningar.

Det är just den där gospelkänslan, med stort sound och svarande kör som blir hans stilsignum här. Producenten Phil Spector är verkligen inte min favorit. Jag hävdar att han förstörde mycket  när han gav sig på Beatles "Let It Be"-LP. Men på "All Things Must Pass" stämmer hans estetik med stora klanger som låter som om allt spelades i en stor hall.

Massor av kända musiker ställde förstås gärna upp med George. Det är Billy Preston på orgel (gospelkänslan igen), Eric Clapton, Dave Mason från Traffic, Gary Brooker från Procol Harum, Ringo, Klaus Voorman och många, många fler. Som delaktig låtskrivare figurerar även vännen Bob Dylan här. Han och George skulle 18 år senare återförenas i The Traveling Wilburys. Men det är ju en annan hsitoria.

Betyg: *****

HIPPIEBAND BLIR FOLKROCK-BANDET GRATEFUL DEAD

Det var som en transformation. Ikoniska hippiebandet Grateful Dead från San Francisco började som ett psykedeliskt band. LP:n "Anthem of the Sun" från 1968 är bland det flippigaste man kan höra. Mycket elektronik och ljudbilder som går ut och in i varandra.

På "Live Dead" visade de upp de utsträckt improvisatoriska sidor som var typiska för deras konserter. Efter det vände de om, från det svåra till det enkla (även om långa jam och inslag av elektronik alltid skulle följa dem).

På de båda samtidiga albumen "American Beauty" (tidigare avhandlad här) och "Workingman's Dead" (Warner Bros LP 1970) visar Grateful Dead upp sig som ett avslappnat melodiöst country-band, och presenterar sig samtidigt som de utomordentliga sångskrivare som Jerry Garcia och Robert Hunter verkligen var.

Men den kollektiva stämningen är påtaglig. Jerry Garcias vemodiga, något sävliga och mjukt romantiska sångstil går direkt till hjärtat. "Äldstingen" Phil Lesh har en rakare sångstil, också mycket bra. Vid denna tid fanns ännu också Ron "Pigpen" McKernan som tillförde ett mera bluesigt drag. Här finns de karaktäristiska dubbla trumslagarna, som ärligt talat inte märks så mycket att de var två. Det var nog mer en kompisgrej som blev ett signum för gruppen.

Men musiken andas alltså avspänd folkrock, country och rötter. Sådant som idag kallas Americana. Stilmässigt ligger Grateful Dead här inte långt från The Band vid samma tid. Det är nog mest framtoningarna som skiljer. Mycket skägg, jeans och cowboyhattar i båda fallen ändå.

Men fina sånger är det på "Workingman's Dead", för här är det ett sångband och inte ett jammande flumband. "Uncle John's Band", "High time", "Dire wolf", "Black Peter" och "Casey Jones" är några av titlarna. Låtar som står sig och känns tidlösa. Ett luftigt sound, borta är den risiga diskant som präglade psykedeliska "Anthem of the Sun" bara två år tidigare. De här är mycket bra.

Betyg: ****

BEACH BOYS BLOMSTRANDE STÄMSÅNG PÅ NYTT BOLAG

"Sunflower" (Reprise LP 1970) är det första album med The Beach Boys som gavs ut på detta nya skivbolag. De hade i knappt tio år varit guldkalvar på Capitol, och varit storsäljare där efter att Frank Sinatra övergett den platsen runt 1960 för att starta sitt eget skivmärke - som var just Reprise Records.

Skivbolagsbyte kan ofta innebära nytändningar. Så är det med The Beach Boys här. Det är samma stämsång, samma romantiska popmusik och utsökta melodier som tidigare.

En sak som skiljer är LJUDET. Det har hänt något. Brian Wilson hade (och har) nersatt hörsel på ena örat. Därmed föll hans egensinniga idéer om arrangemang och sound i samma jord som de Phil Spector odlat. Spector kämpade ju med sin paroll "Back to mono!" under det 60-tal som såg stereo-tekniken göra sitt segertåg.

Så kom det sig att Brians och Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" från 1966 i praktiken har mono-ljud. Det står visserligen stereo på omslaget, men hela ljudbilden är tjock och sammanträngd i mitten. Det är liksom poängen där. De många märkliga klangerna kommer ofta från olika musik-instrument (inklusive leksaks-instrument) som kan vara svåra att urskilja för lyssnaren. Det ger "Pet Sounds" dess gåtfulla, spännande klangvärld.

Men för mig som inte gillar Phil Spector-estetik eller mono kan det vara en nackdel. Strand-pojkarnas 60-talsskivor som "Smiley Smile"  och "Wild Honey" har hyfsad stereo. Men samtidigt, ljudkvalitet var aldrig deras främsta fokus.

Så kom "Sunflower". Titeln är typisk Beach Boys. Vacker i all sin enkelhet, och dessutom så tidstypisk. Det här var väl sista året för flower-power-epoken. På omslaget ses Mike Love i guru-liknande helskägg, medan de andra har mera blandat, prydlig tröja eller cowboyhatt. Vuxna och barn , sommar och gemenskap.

Vad som också skiljde detta album från de tidigare var att hela gruppen, alltså inte bara Brian, produscerat. Dessutom växlade de sig emellan med låtskrivandet. Brian står för den fina "This whole world". Han och Mike Love lyckades tydligen (än så länge) enas om den meditativt minimalistiska "Cool, cool water". Trummis-brodern Dennis Wilson står för öppninen "Slip on through" medan fullblods-romantikern Bruce Johnston har knåpat ihop "Deirdre" och "Tears in the morning".

Låtarna hålls samman av en enhetlig stämning och av just den här sköna ljudbilden som lyfter. Det är alltid positivt med skivor som har enhetlig stämning, där låtarna är varierande beståndsdelar i en helhet (utan att det behöver vara koncept-album).

"Sunflower" är ett av The Beach Boys allra bästa album. Naturligtvis sålde det inget vidare då. Inte jämfört med hitlistetopparna i mitten av 60-talet. Bandet hade börjat bli lite för svårt, för marigt för den yngsta poppubliken. Samtidigt hade de glada surfpojkarna i randiga skjortor inte den bästa trovärdighet hos den vuxnare hippiepubliken. Inte ännu. Mot tunga, påtända bluesrockare kunde de tyckas för lättviktiga. Men ganska snart skulle allt det här flyta samman. Idag har "Sunflower" status som klassiker, inte långt efter "Pet Sounds" och "Surf's Up".

Betyg: ****

FRÅN HIPPIE-MUSIKAL TILL SNYGG GOSPELPOP

"Hair" från 1968 brukar räknas som den första riktiga popmusikalen. Ungdomsinriktade musikaler hade funnits tidigare, främst då Leonard Bernsteins stora "West Side Story". Men "Hair" var den först - långhåriga - musikalen, med avstamp mitt i hippierörelsens romantik.

"Hair" har sedan dess satts upp överallt och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Välkänd blev Milos Formans lyckade filmversion från 1979. Den lyckades med konststycket att ta med hippie-tematiken just till 1979, till en tid av disco, punkrock och cynism, en tid som estetiskt sett lång mycket, mycket långt från 60-tal och flower power.

Man kan irriteras över naiviteten och den öpnna drogromantiken i "Hair". Men dess uttryck av längtan, fred, kärlek och blomstrande mode kan få även en skeptiker som jag att smälta. Jag som brukar vara allmänt kallsinnig och ointresserad av hela musikal-konceptet.

Det som främst utmärkte "Hair" var att den genererade en stor mängd fina poplåtar, sånger som blev hits med åtskilliga andra artister vid den tiden. Tänk bara på "Ain't got no - I got life" med Nina Simone, "Good morning starshine" med Björn Skifs, och inte minst "Aquarius - Let the sunshine in" med sånggruppen The Fifth Dimension. (alternativt "the 5th Dimension).

Det här sista blev en stor hit på listorna 1969. Egentligen är den ett medley på två olika melodier ur musikalen. Den första besjungande till stjärntecknens lov i en underbar melodi, den andra en frihetslängtande, repititiv gospelsoul som förkommer i handlingens slutscener. Här blir "Aquarius - Let the sunshine in" en snygg diptyk med effektiv brytning i mitten, när tonarts- och tempoförändringen ger en förhöjd effekt.

Om gruppen The 5th Dimension vet jag inte mycket mer än att det var en superproffsig, svart vokalkvintett som hade ena foten i rötter av klassisk soul och gospel, medan den andra var i mera polerad, sofistikerad populärmusik. Mycket av deras repertoar bestod t.ex. av Burt Bacharach-låtar av det snitt som Andy Williams och Dionne Warwick sjöng vid samma tid.

"The Age of Aquarius" (Soul City LP 1969) innehåller i övrigt sånger av den sällsamt unike outsidern Laura Nyro, liksom en vass vokal version av The Creams "Sunshine of your love". För min del nöjer jag mig med den där dubbla "Hair"-hiten och några spår till.

Betyg: ***