ZAPPAS JAZZROCK - SYSKONSKIVAN

"The Grand Wazoo" (Reprise / Bizarre LP 1972) är syskonet till "Waka Jawaka" och en ovanlig skiva i Frank Zappas väldiga katalog. Ja, jag vill faktisk placera den som en av hans allra främsta. Som vinyl faktiskt utgiven som The Mothers of Invention (ett flexibelt begrepp).

Här utvecklar han sin speciella, egenartade variant av jazzrock och t.o.m. storbandsjazz. Men självklart i en egen, burlesk tondräkt som inte skulle kunna vara gjord av någon annan.

På första sidan (alltså LP-sidan) arbetar han med detta jazzrock-storband. Fullmatad uppsättning av saxar, trumpeter och tromboner, elektriskt komp och rikligt med slagverk. "For Calvin (and his next two hitchhikers)" har en besynnerlig sångmelodi i experimentell tonalitet. Den är bra. Mycket bra. Som arrangör och kompositör firar Frank Zappa här triumfer.

Titelmelodin "The Grand Wazoo" är en längre jazzlåt med arrangemang som drar mera åt traditionell storbandsjazz, men utmejslad på ett smart sätt. Bra solo på trombon av Billy Byers (som var en gammal jazzveteran). Mera tveksamt, gurglande sordinsolo på trumpet av Sal Marquez. Efter Zappas gitarrsolo går Don Preston lös vilt på sin Mini-Moog. Det gör han också i öppningens "For Calvin", i ett fritonalt solo som får en att tappa andan.

På andra sidan (ja, LP-sidan) jobbar Zappa med en mindre grupp. Först bisarra sången "Cleetus Awreetus Awrightus" (med Ernie Watts på galen tenorsax). En låt i samma stil som sångerna på "Waka Jawaka". Så följer en riktigt laddad, makalöst svängig fusion-utflykt kallad "Eat that question", där underbare George Duke får blomma ut för fullt på elpiano. Vilken musiker!

Skivan slutar med "Blessed Relief", ett överraskande vilsamt, harmoniskt och riktigt vackert nummer för att vara av Zappa. Sal Marquez spelar cool trumpet med sordin. Ja, denna låten för faktiskt tankarna till Miles Davis gamla "Kind of Blue"-album.

Det knäppa omslaget (liksom "Waka") som vanlig designat av Zappas lika knäppe konstnär Cal Schenkel. Något med gamla romarriket, lika obegripligt som novellen på omslaget. Men det spelar ingen roll. Musiken är lysande! Båda dessa Zappas "jazzalbum" kom snart i skymundan av hans kommande, mera utåtriktade och framgångsrika rockalbum.

Betyg: *****