ROXY MUSICS ANDRA - ÄNNU MED ENO

Roxy Musics debutalbum från 1972 är något av det roligaste, knäppaste och mest kreativt fantasifulla jag vet inom området rockmusik. Deras, galna, brokiga blandning av rock à la Velvet Underground, 50-talsklichéer från Hollywood-filmer och avantgarde (Brian Eno) är hejdlöst rolig.

Därtill deras framtoning med Brian Ferrys teatrala sång med överdrivna vibraton, deras visuella framtoning med bisarra glitterkostymer, smink, pinuppor och gammal reklam-estetik. Allt blev en glamrock som var oslagbar, och som bara överglänstes av vad David Bowie skapade vid samma tid.

Klaviaturspelaren och ljud-innovatören Brian Eno medverkade bara på de två första skivorna. Debuten och denna, "For Your Pleasure" (Island LP 1973). Sedan blev det en brytning. Två egocenriska Brian i samma grupp blev för mycket, har Ferry förklarat i efterhand. Eno blev soloartist, gjorde projektskivor tillsammans med Robert Fripp, David Byrne m.fl. Komponerade alternativ bakgrundsmusik ("landskapsmusik") och blev skivproducent för alla möjliga. En sökare med spännande, oförutsägbara vägar.

Roxy Music blev från tredje skivan "Stranded" från 1973, ett mera brett, stilfullt och personligt band. Men de tappade det där friska draget av vildhet och galenskap efter Enos avhopp. Och sofistikerade cocktailskivor som "Avalon" var inte riktigt min grej.

Men de två första alltså. Länge hade jag bara hört den enorma debuten och det var min bild av tidiga Roxy. "For Your Pleasure" är den som Ferry själv rankar högst. Här är samma uppställning som debuten, med Brian Enos närmast hysteriska syntar och inslag av vitt brus som roliga "störande" element, som en påminnelse om att det här inte är någon vanlig rock.

Kanske var mina förväntningar för höga, men jag blir inte lika road av "For Your Pleasure" som av debut-LP:n. Det är möjligt att Ferry har utvecklat låtskrivandet. "Do the strand" är en tuff öppning, men inte lika omkullblåsande som debutens enorma "Re-make / re-model". Enos galna syntar finns i "Editions of you". Andy McKay bidrar till det ovanliga soundet genom att blåsa sin oboe i "Strictly confidential". Phil Manzanera briljerar med dissonant rockgitarr i "The Bogus man", men den låten blir alldeles för utdragen och tjatig.

Den förföriska kvinnan på omslaget är Brian Ferrys dåvarande flickvän, sedermera discosångerskan Amanda Lear. Överdrivet och stiliserat förstås, som allt med Roxy Music var. Och donnorna på deras spektakulära skivomslag är ett kapitel för sig.

Betyg: ***