GOD JUL !!!

Återkommer med text. Bild: Bob Dylan "Christmas in the heart" (Columbia CD 2009).

ÅRETS BÄSTA

Tycker att Amanda Jenssen och Miss Li gjorde årets bästa svenska skivor. Regina Spektor och Norah Jones årets utländska. Idel superbra, unga kvinnor och oftast vid ett piano.

Bild: Amanda Jenssen: "Happyland" (Epic/Sony CD 2009)

Och ett grattis till min gamle vän och svåger Leif i Helsingborg som har en stor dag idag!

ESPERANZA SPALDING !!!!!!

Jag är knockad. Jag har ännu inte hämtad mig. Vilket fynd! Vilken begåvning! Den unga kontrabasisten och jazzsångerskan Esperanza Spalding. Jag menar - här satt man en fredagkväll och glodde på TV (den 11 december). Efter "Skavlan" följde den stort upplagda galaföreställningen från Oslo, The Nobel Peace Prize Concert tillägnad årets fredspristagare president Barack Obama. Sådana där mastodontlika institutionskonserter brukar mest vara tröttsamma. Men vilken TV-kväll det blev! (När detta skrivs har NRK ännu bara klipp från tidigare års konsert i länken, hoppas det blir ändring snart).

Värdparet Will Smith och Jada Pinkett Smith (med sina två barn) skötte presentationerna lysande. Wyclef Jean fick med sin karisma ett enormt tryck i hela den högtidliga publiken. Pianisten Lang Lang och NRK:s orkester spelade "Rhapsody in blue" med rejält sväng. Gamla discodrottningen Donna Summer visade att hon fortfarande är en härlig sångerska. Paret från Mali (i Västafrika) spelade skön hilife-afro.

Och så....Esperanza Spalding! Ung, amerikansk latinotjej född 1984. Virtuos på kontrabas samtidigt som hon sjöng sina jazziga, svängiga låtar i en rytmisk symbios mellan sång och spel. Hennes medmusiker låg lågt tassande när hon lekte fram sina klättrande melodier i ett under av spelglädje och musikalitet. Hur stavade hon...? Esperanza Spalding - fullständigt ny för mig. Men Barack Obamas specielle favoritartist. Vi kommer säkert få höra mer av henne.

Bild: Omslag: Esperanza Spalding: "Esperanza" (HeadsUp CD 2008)

REGINA SPEKTOR I STOCKHOLM

Så missade man förstås Regina Spektors konsert på Cirkus i Stockholm. Det är mycket jag kan räkna upp som jag missar.... Unga, ryskjudiska Regina Spektor är född i Moskva i gamla Sovjetunionen 1980 men är sedan 1989 bosatt och verksam i New York. Hon är en av de mest fantastiska singer/songwriters på scenen just nu. Unik låtskrivare, expressiv sångerska, lysande pianist.

Med sin ovanliga bakgrund kunde hon göra en sång som heter "Soviet kitch" 2004. Men det är framför allt med albumet "Begin to hope" (Sire CD 2006, bilden) som hon briljerar med sitt explosiva utspel. I bedårande popsånger som "Fidelity", "On the radio" och "Hotel song" och i ryskklingande, ståtliga melodier som "Aprés moi" (där hon också brister ut i några strofer på ryska).

Också senaste albumet "Far" (Sire CD 2009) är mycket bra. Gott som tröst för den konsert jag missade. Vittnen talar om en mycket stark konsert. Liksom denna välskrivna recension av Nanushka Yeaman i dagens DN 9 december. HÄR:

NINA BLUES

Från Liv till Sex. Nina Simone igen. Ingen har väl haft sådan kraft och sådan stämma som hon. Här livsfarligt vibrerande, nästan hotfull. På skivan "Nina Simone sings the blues" (RCA Victor LP 1967) finns både den politiskt laddade "Backlash blues" och den erotiskt laddade "Do I move you?" Närmare rå sex än så har väl sällan någon vokalist överhuvudtaget kommit i musik. Jo, Nina Simone berör. Det är en mild underdrift.

Finns också med på många i den flora av samlingsalbum som föreligger med Nina. Bland annat på "The Greatest Hits" (Camden CD 2003).

AIN'T GOT NO..... - I GOT LIFE !

På förekommen anledning: Jag jublar och sjunger ut "Ain't got no... - I GOT LIFE !" Och "Got my hair...." Jag behöver inte förlora mitt hår. Tänk att något negativt kan betyda något så positivt!

Bild: Nina Simone: "Ain't got no" (RCA saml.album N.A.)

ELISABETH SÖDERSTRÖM DÖD

Operasångerskan Elisabeth Söderström är död. Och helt nyligen dog fine barytonsångaern Erik Saedén. Två fantastiska vokalister inom loppet av några veckor.

Eftersom jag inte är någon operafantast minns jag istället Elisabeth Söderström bäst för hennes fina sånginsats i mitt favoritverk, havssymfonin "Sinfonia del Mare", komponerad 1947-48 av Gösta Nystroem. Hon sjunger där det korta men bärande sångpartiet "Det enda" (efter Ebba Lindqvist) i den mest kända inspelningen, med Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester (Swedish Society Discofil 1971).

Bilden är dock något annat: Elisabeth Söderström på skivomslag Leo Janacek: Káta Kabanová (Decca CD 1989).

WORLD PARTY

När jag 1990 lyssnade mycket på den då nya skivan "Goodbye Jumbo" med World Party (Ensign CD 1990), slogs jag knockout av hur härligt underbart 60-talspoppig den lät. När jag idag hör samma skiva tycker jag att musiken låter så väldigt mycket....90-tal. Märkligt. Vet inte om detta säger mest om World Party, mig eller 90-talet. Detta var innan Oasis och många andra britpopgrupper skulle nypopularisera Beatles-soundet och göra det farligt igen. (En god gärning, sedan var det en annan sak att Oasis inte VAR några nya Beatles, därtill var de för begränsade).

Men World Party 1990 var någonting annat, för det här var en alldeles strålande pop-LP. Sångmakaren Karl Wallinger hade nyligen lämnat The Waterboys. Med miljöengagerade texter och kärleksfulla musikreferenser till Beach Boys, Neil Young, Stones, Beatles och Sly & The Family Stone m.fl. skapade han rocklåtar så klara, så bärande och så friska på "Goodbye Jumbo".

Samtidigt kom The Waterboys folkmusikklingande album "Room to roam" på samma bolag Ensign. De två blev som syskonskivor. Waterboys irländska flöjter och fiolfolkslingor jämte World Partys psykedeliska poplekar hade samma livkraft och fräschör i sångskapandet. Och var precis lika bra.

En tredje skiva samma år på samma bolag och i samma vänskapskrets var Sinéad O'Connors "I do not want what I haven't got". Men den var betydligt mörkare. Om än lika minnesvärd.

MÄNNISKOR HELT UTAN BETYDELSE

Tyckte om Johan Klings debutroman "Människor helt utan betydelse" (Norstedts 2009, nu också i pocket). Den yttre hanlingen är sparsam, nästan obefintlig. Huvudpersonen är en loser som vandrar runt en varm sommardag 1998 i Stockholm. Som frilansare i mediebranchen är han inte särskilt tursam. Ständigt förbisedd, nonchalerad, osedd och nästan pank. För tiden är viktig här. 1990-tal. Detta är ironins årtionde när inget var på riktigt och det gällde att ta för sig och sticka ut och sälja in sig.

Den korta romanen är skriven helt utan denna ironi. Här handlar det om en ledsen människa. Om osäkerhet. En kille som inte får till det. Som ska säga något men ingen lyssnar, han hör själv att det låter dumt och tystnar i skam. Dessutom förfördelad av sin flickvän (det antyds att han blir bedragen, och alla andra vet utom han).

Just detta att skildra OSÄKERHETEN i en kaxig miljö är Johan Kling mycket bra på. Han har gjort det med stor fingerkänslighet i filmen "Darling" (2007) om det osannolika mötet mellan en arbetslös, medelålders man och en ung Östermalmsbrud som plötsligt hamnar i samma sits.

Bokomslagen till "Människor helt utan betydelse" är sällsamt vackert med rena linjer. Visar sig vara tavlan "Från Centralpalatsen" av Torsten Jovinge från 1933, ur Moderna Museets samlingar.

BERLINMURENS ÖPPNING 20 ÅR!

En dag av flaxande HISTORIA. Vingslag och allt det där. Nu vet vi facit. Minns lyckoscenerna. Tårarna av glädje inför det ofattbara (blir själv rörd till tårar varje gång jag ser de scenerna). Därför är det så lätt att glömma hur det faktiskt var före.

I ett gammalt fotoalbum från 1980-talet hittar jag dessa solkiga bilderna. Det var 1986 och ingen kunde ana att muren då bara hade tre år kvar. Allt tycktes orubblig. Onåbart. Även själva tiden. Jag minns vakttornen, blodhundarnas skall i dimmorna. Kikarsiktena från vakttornen som intensivt iakttog varje rörelse från oss förundrade turister på västsidan. De med kikarsiktena kunde inte nå oss. Men de stirrade på oss. Och vi försökte ignorera dem, såg ut över ingemanslandet MELLAN murarna (för egentligen var det ju DUBBLA murar) och förstod att det var säkert minerat.




Klotter brukar jag aldrig gilla. Men här var det något speciellt. Eftersom östtyska vakter inte kunde nå västsidan av muren, och eftersom västsidans polismakt inte ingrep mot klotter där - muren var ju östtysk egendom och inget som väst ville veta av, så var västsidan av muren en fristad för allt möjligt klottrande. Och här var det verkligen ett folkligt uttryck för protest, fantasi och kreativitet. Sådant jag annars vägrar tillmäta graffiti som fenomen. Men här var det något extra. Det här var ju BERLIN. Det delade BERLIN.

Det var alltså 1986 och jag tror ännu inte att jag hade hört talas om Glasnost och
Perestrojka. Vi högskolestudenter åkte guidad turistbuss in i Östberlin. Minns en maniskt "entusiastisk" östtysk guide, och befolkningens tyst aggressiva misstro mot oss bortskämda västerlänningar när vi stannade till på ett café i en park med Hammaren-och-stjärnan-monument.

En vän sade att Västberlin då var som ett överhettat växthus och Östberlin var som ett kallt museum. Det var 1986 och vi anade inte vad som snart skulle hända. I det kommande beundrar jag Michail Gorbatjov för hans fantastiska insatser för FÖRÄNDRING. Är han bortglömd nu? Ja, kanske inte just IDAG men annars? Även polska Solidaritet har en viktig del i de rörelser som hade satts i svängning. Däremot blir jag förbannad när man ibland har gett Ronald Reagan äran för att gamla Östeuropa föll som ett korthus. Det var Gorbatjov som hade modet att initera den definitiva förändringen. Men det visste vi inget om när vi hörde vakthundarnas skall där vid muren, en marsdag 1986. Då var vi skakade av en annan markerad förändring. Olof Palme hade just blivit skjuten här hemma.

RIMSKIJ-KORSAKOFF

Lyssnar till Nicolai Rimskij-Korsakoffs storartade programsymfoni "Scheherazade" från 1888 och blir smått irriterad. Jo, det är sant. Hör en inspelning med Lorin Maazel och Berliner Philharmoniker på Deutsche Grammophone (ca 1982?) som jag trodde på. Men det gungar inte på havet. Lorin Maazel plockar bara fram det vackra. Men inte det dramatiska och berusande.

"Scheherezade" är nämligen ett sådant där favoritverk som jag har som jämförelseobjekt i olika tolkningar. Eftersom min favoritinspelning med Igor Markevitch och London Symphony Orchestra (Philips, 1950-tal?) är svårfångad och utgången, har jag sökt länge efter den rätta.

Bäst hittills lyckas gamle schweizaren Ernest Ansermet med sin Orchestre de la Suisse Romande (Decca) träffa nerven och sjögången. Men en pålitlig en som Maazel nu hade jag väntat mera av. Och ryske demondirigenten Valerij Gergijev, som lyckats trolla sådana svindlande djup ur bl.a. Stravinskijs "Våroffer", har gjort en "Scheherazade" så långsam att den nästan stannar.

För, ska det vara så svårt? "Scheherezade" är en programsymfoni som har allt. Men det måste gunga om havet i första, mäktiga satsen "Sinbad Sjöfararen och havet". Och sista satsens "Fest i Bagdad. Skeppsbrott. Skeppet krossas mot klippor" måste ha en brutal kraft inifrån för att kontrastera mot utslocknandets skira violinsolo. Annars blir orkesterns ihärdiga ostinaton bara tjatiga.

Jag tror jag fortsätter leta.

JACOB HOLDT PÅ LOUISIANA

Var en välbehövlig sväng nerom forna hemstaden Helsingborg. Träffade vänparet Fuchs och åkte en sväng över till fina konstmuseet Louisiana. En av mina oaser. Ett av mina vattenhål i Helsingborgstrakten. Liksom Kullens fyr och Mölle. Hur många gånger har jag inte varit på Louisiana? Minns fortfarande bl.a. kicken av en omtumlade Dali-utställning 1973-74. Och är inte alla enskilda utställningar attraktiva så kan man alltid njuta av parken, utsikten över Sundet och det fasta utbudet. Mycket Warhol, Pollock, Moore och annan skön modernism.

Just nu pågår en fotoutställning av fantastiske, danske fotografen Jacob Holdt. "Tro, håb og kaerlighed" (affisch ovan) är en fortsättning på den svit "Amerikanska bilder" han slitit med sedan tidigt 1970-tal. Bilder från ett trasigt USA. Slum, ghetton, white trash, Ku-Klux-Klan, vapenfixering. Det är ingen vacker bild av Amerika han visar fram. Men väldigt, väldigt sann och väldigt, väldigt berörande. Fotografiernas exponering i stort format ger också en extra stark närhet. Jacob Holdt har uppenbarligen tagit många risker i de sociala miljöer han rört sig i för sina motiv. Bör ses!

EGBA

De hette Egba och var en gång Sveriges fräckaste och mest framsynta jazzband. Alt: Jazzrockband, latinjazzband, hipjazz / acid-jazzband. Eller kalla det vad ni vill. De var mitt favoritband. Kanske finns de fortfarande. Det verkar så enligt hemsidan.

"Bröderna Ulf" var konstanter medan bandets övriga medlemmar växlade ofta och ett tjugotal fina musiker passerade genom åren. "Bröderna Ulf" var Ulf Adåker (trumpet, syntar, huvudsaklig låtskrivare) och Ulf Andersson (saxofoner, flöjt). Ett tag var det bara Adåker och Egba är nog främst hans långtidsprojekt.

När Egba startade upp på 70-talet spände de i huvudsak mellan två kreativa utsiktsmarker. Dels en snygg, fullfjädrad och högt anspänd jazzrock (funk, fusion) som låg nära det sound som Weather Report målade fram vid samma tid. Dels en mera avslappnad latinjazz och afrobrygd där inte minst congaspelaren Ahmadu Jarr hade en viktig roll. Ahmadu som f.ö. är pappa till Titiyo. Bland gruppens bästa skivor från denna tid märks "Jungle Jam" (Sonet LP 1976, bild nedan) och "Amigos Latinos" (Sonet LP 1978).


På 80-talet sökte sig Egba vidare, främst via Adåkers trumpetsolon, till nya formspråk. På "Fuse" (MNW LP 1983), ett annat av gruppens minnesvärda och fulländade album, drar man mot en närmast bebop-influerad nyjazz i snyggt komponerade låtar (något som Egba alltid haft).

1989 var det så dags för krafturladdningen "Electronic Groove and Beat Academy" (Amigo CD, bilden ovan). Att Miles Davis fanns själsligen närvarande i Adåkers trumpet är givet. Och med inspiration från samtida hiphop med samplade sound och street funk beats hittade Egba fram till en ny, hip generation. Efter en lååång paus kom så också "The Phoenix" (Sarah CD 2004).

Ett dilemma är att bara de två sistnämnda finns på CD. Alla tidigare 8 album fanns bara på vinyl. Det är sorgligt och fick till följd av Egba blivit orättvist bortglömda. Synd på en så kreativ musikgrupp med en så intressant katalog.

Ett intressant faktum är att en av gruppens många medlemmar genom tiderna är bassisten Göran Lagerberg. Han har en speciell historik. Från 60-talspop med gamla Tages i Göteborg, via Heta Linjen och proggbandet Kebnekaise (även i deras reunion, som jag skrivit om tidigare här), till jazzrock med Bolon Bata och Egba (i omgångar, 70-tal och nutid) samt som en i supergruppen och gubbrockbandet Grymlings runt 1990.

SKÖNA SONYA !

Hon är ju UNDERSKATTAD som jazzsångerska. Sonya Hedenbratt. Glad och rund och lite fräck göteboschka som roade i "Jubel i busken" och andra revyer tillsammans med Sten-Åke Cederhöök. Gott så. Men - just som jazzsångesrka är hon klart underskattad.

Inte så väldigt tillgänglig på skiva, men finns bra samlad på "Godbitar med Sonya, 1951-1997" (Invision Group, saml-CD 1999). Hör med vilken ljuvlig värme hon sjunger vackra "Stranger in paradise". Liksom "All of me", som blev hennes slagnummer som jazzsångerska. Helt traditionellt, inga konstigheter.

Här finns också hennes sånger på svenska, varav några Hasseåtage-opus. Och bland dem - framför allt - den helt fantastiska sången "Rågsved". Ursprungligen från "Underbara Pompe", en helt bortglömd Hasseåtage-revyn från 1963. Melodin är "Come tiptoe through the tulips with me" och Alfredson-Danielssons svenska text hyllar det vardagliga livet i en nybyggd förort med äkta innerlighet. Och Sonya gör något riktigt stort och unik av enkelheten. "Rågsved" från 1964 är hennes allra bästa inspelning. Men alltför sällan hört.

Både som jazzsångerska och som Hasseåtage-aktris kom Sonya alltid att stå i skuggan av Monica Zetterlund. Men de två var bästa vänner privat och stödde alltid varandra. Monica berättar många roliga anekdoter om det i sin memoarbok "Hågkomster ur ett dåligt minne" (1992). Men jag säger det igen. Som jazzsångerska har Sonya Hedenbratt (1931-2001) alltid varit klart underskattad!

TUSEN SVENSKA KLASSIKER

Är man listnörd som jag är det omöjligt att inte bli betagen av nya tegelstenen "Tusen svenska klassiker" av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Anina Rabe (Norstedt 2009). Tidigare har vi fått motsvarande tegelstenar på svenska: "1001 album du måste höra innan du dör", "1001 filmer du måste se innan du dör" och den av Göran Hägg skrivna "1001 böcker du måste läsa innan du dör" (samtliga dessa Wahlström & Widstrand).

Dessa tre går kronologiskt och metodiskt fram i historierna med MYCKET intressanta urval. Göran Hägg tar jättegreppet från Homeros och framåt, och avslutar oblygsamt nog med att rekommendera den bok han just har skrivit som nr 1001.

Men Gradvall & co gör en oortodox variant och blandar skivor, tv-program, filmer och böcker - dock uteslutande svenska sådana, i ett generöst urval från 1956 och framåt. De gör en vidsynt tolkning av "klassiker", både som av bestående kvalitet och som irriterande tidsmarkörer. Många recensenter har invänt mot detta. Tja, vad säger man om "Ooa hela natten" och "Bingolotto"? Hur som helst blir resultatet ett sällsynt levande stycke av NUTIDSHISTORIA.

Jag tycker nog att annars så kloke Peter Englund var väl grinig när han hävdade i Babel, SVT den 9 september (apropå denna bok), att det inte GÅR att bedöma tänkbara klassiker i sin samtid. Jag tycker tvärtom, att det är varje historikers förbannade plikt att också FÖRSÖKA värdera sin samtid. Att historia inte är = "gammalt" utan att historien fortsätter in i nuet - och vidare.

Nå. "Tusen svenska klassiker" tar oss med på en hisnande resa. Från en rimlig start i märkesåret 1956 (mitt eget år f.ö.). Här passerar givna klassiker; Bergmans "Smultronstället", Taube, Ramel, tv-serien "Hemsöborna". Cornelis, Pugh, Monica Z. Jersild och Slas. Widerberg och Troell. ABBA och Ted. Fram till Norén, Lukas Moodysson, Petter och Stieg Larsson.


Visst kan man invända att här saknas bildkonst, radio, teater och konstmusik. Men avgränsningar måste göras och de som gjorts känns ändå rimliga. Jag är också väldigt svag för den vilda blandningen av "högt" och "lågt". Själv blir jag glad att också hitta egna personliga favoriter: "Kullamannen", "Badjävlar", "Sven Klangs kvintett", Samla Mammas Manna och Peps. "Gentlemen" och "Rymdblomma".

Och ännu roligare: Några egna personliga favoriter som jag inte en hoppats på: Singeln "Guben i låddan" med Hasse Alfredson och Martin Ljung (Knäppupp 1960), Carl-Gustafs "Bilskolläraren", Åke Holmbergs bortglömda "Ture Sventon i London" och likaledes bortglömda folpop-LP:n "Huuva" (Merit Hemmingson), Östens fina "Skåne"-album, liksom flaggskeppet Egba "Jungle Jam". Behöver jag säga att den här tegelstenen är en bok som får de flesta av oss på riktigt gott humör?

THE BEATLES REMASTER-BOXARNA

Är VÄLDIGT sugen på att köpa "The Beatles in Stereo" (EMI 16CD+DVD-box 2009). Fick en aha-upplevelse när Peter LeMarc i ett nyhetsinslag nämnde att Beatles album inte har getts ut på nytt sedan 1987 (!), då präglade av den tidens första-generations CD-utgåvor, med alla de barnsjukdomar som hörde till då. Fick också en aha-upplevelse när Nils Hansson skrev i DN att EMI genom årens lopp har misskött förvaltandet av den skatt som Beatles enorma skivkatalog innebär.
Var det därför min "Rubber Soul" och andra låter så platta i ljudet och stereomixen?

Och med tanke på Beatles storhet och betydelse har det under 40 år efter bandets splittring getts ut förhållandevis få samlingar. De som trots allt finns känns rätt planlösa och utan visioner. Därför är det välkommet - ÄNTLIGEN - med dessa rejäla boxar med uppfräschade remastringar.

Jag hade (har) alla Beatles LP på vinyl. Men på CD har jag massor av luckor och några bara på dåliga brännskivor. Så det är skarpt läge för ett samlat grepp med boxen. Särskilt som den också innehåller samlings-CD:n "Remasters", som täcker upp med alla deras singlar och baksidor som inte fanns med på albumen.

Men jag nöjer mig med boxen "The Beatles in Stereo". Monoboxen förstår jag inte riktigt vitsen med. Vem vill höra "Sgt Pepper" i mono? Den är nog bara för de som är värre nördar än jag.

AUSTRALIEN

Hur mycket jag jag tänkt på Australien tidigare? Visst har man fantiserat om fjärran länder. Japan skulle vara intressant att se (men kanske lite rörigt). Söderhavsöarna har väl någon diffus lockelse.

Men Australien? Njae, ligger bara så långt bort och verkar vara en kontinent med oändliga avstånd. Men nu kanske. Jo, läget är annorlunda. Vi får väl se. Operahuset i Sydney. Kängurur och korallrev (alla turistmarkörer). Ja, kontinenten ligger öppen med oanade möjligheter. Och folken lär vara omvittnat trevliga. Ett populär resmål för europeiska ungdomar. Backpackers.

MINNE

En röd ros, ett tänt ljus och en sorg för min arbetskamrat Tove Kleiven. Bortgången alldeles för tidigt. En eldsjäl för SVT Bild och en fin vän och kamrat.

FULLMÅNE

Nattbild med fullmåne i skön utsikt från ett semesterparadis. Från Rydebäck söder om lilla fiskeläget Råå i södra Helsingborg. Öresund ligger blankt på andra sidan.

MÖLLE

Fler sommarbilder från Skåne. Mölle by the sea. Mölle är en idyll precis vid foten till mäktiga Kullaberg i nordvästra Skåne. Förr har jag oftast bara kört igenom Mölle på vägen till Kullen och Kullens fyr. Några av mina älsklingsplatser och oaser i tillvaron. Man kör sakta upp för smala, smala gator i brant stigning innan själva urberget reser sig och nationalparken tar vid.



Men nu stannade vi i Mölle. Det var det väl värt. Det lilla samhället har en anrik historia. En stillsam patina av svunnen storhetstid. Hit vallfärdade societetsfolk vid 1900-talets början. Sveriges första gemensamhetsbad för damer och herrar. "Synden i Mölle". "Vad gjorde farfar i Mölle?" Antika, svartvita fotografier på figurer i randiga baddräkter, från storhetstiden ca 1908-1910. Den tidens Mallorca. Anrika Grand Hôtel i Mölle öppnades 1909, mitt under storhetstiden. Stämningen i det stillsamma Mölle vid bergets fot påminner faktiskt om den i franska Biarritz, där vi var förra sommaren. Samma vackert vemodiga anda av insomnat societsliv. Det är lite fransk impressionism över det.