Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, april 16, 2018

VINGSLAGEN EFTER PINK FLOYD

Gitarristen Davis Gilmour har i nära nog 50 år varit medlem i Pink Floyd. Han tog 1968 över efter Syd Barretts kortvariga session i bandets begynnelse. David Gilmours expressivt klagande, sjungande gitarr har hörts i de ikoniska avsnitten på "The Dark Side of The Moon" och i den inledande, majestätiska  bluesen på "Wish You Were Here".

Hans gitarr hördes också kämpa mellan bleckblåsarna och den atonala kören i den drömskt vackra sviten "Atom Heart Mother" - mitt eget absoluta Pink Floyd-favoritalbum. Och hans sävligt säregna sångröst hörde mellan havens bestar på den mystiskt gestaltade tonmålningen i en annan mäktig svit, "Echoes" från skivan "Meddle".

David Gilmour är en enastående musikalisk personlighet med, gitarr, låtar och sång som komponent i ett av världens bästa band som heter Pink Floyd. Då och då har han också varierat sig genom att spela relativt rak rock på Paul McCartneys skivor. Därtill har han gjort flera ytterst hörvärda soloalbum.

"Rattle That Lock" (Colombia CD 2015) är det senaste av dem. En skiva med ett omslag som ställer in sig i raden av Pink Floyds visuella estetik : Gåtfullt, storslaget, vackert och hotfullt på ett lite science fiction-artat sätt. Det är ett utmärkt album, med ett tonspråk som många gånger blickar tillbaka till gamla klassikern "Wish You Were Here" från 1975, höjdpunkten i hela deras historia.

Här finns likartade drömlika, instrumentala preludier ("5 A.M."), sånger som i grunden är blues eller funk men som svävar uppåt stora rymder med klara melodier och arrangemang skrivna med stora bokstäver. David Gilmour är och har alltid varit en utmärkt sångare.

Medan musiken drar åt det romantiska har texterna en mera svartsynt ingång med ett mått av samhällskritik. Också det ett arv av Pink Floyd. Titelsången, "A boat lies waiting" och "In any tongue" är fina spår. Men liksom hos PF är helheten det viktiga.

Betyg: ****

torsdag, april 12, 2018

DYLAN SJUNGER SINATRA (!!!???) - JA, DET ÄR SANT!

Det här är märkligt och motsägelsefullt, så som bara en legend av Bob Dylans kaliber kan kosta på sig. Hela projektet är egentligen omöjligt. På "Shadows in the Night" (Columbia CD 2015) tolkar Bob Dylan gamla sånger av Frank Sinatra. Sånger skrivna för och ursprungligen framförda av Frank Sinatra, ska sägas, eftersom denne var vokalist och inte sångskrivare.

Hur i all sin da'r går det ihop? Förutom att de rent allmänt ser ut att vara vitt skilda storheter, så är de bärande essenserna helt väsenskilda.

Frank Sinatra var skönsångare. Hans instrument var rösten, den vackra rösten, med glänsande timbre och exakt frasering. Han kunde göra konst av vilka struntlåtar som helst. Många av Sinatras klassiker är verkIigen välskrivna mästerverk, inte minst de från The America Songbook. Men han kunde lika gärna sjunga in "Ol' McDonald had a farm" eller "Love and marriage" - och gör något stort av det. En sång som "It was a very good year" är ett rent pekoral till text, men med Nelson Riddles stora stråksektion och Frank Sinatras stora sånginsats så blir det mästarklass.

Bob Dylan är rena antitesen. Han skriver och levererar sånger. Allt annat än skönsångare. De senaste åren har han låtit värre och värre i sina poser av icke-inställsamhet. Den skrovliga rösten har sjunkit till ett rosslande läte. På sin julskiva från 2009 låter han rent ut sagt för djävlig. Men - det blir något konstnärligt tack vare hans gestaltning. Ja just det, han levererar, som man säger nu för tiden.

Som textförfattare är Dylan unik och har definitivt revolutionerat sånglyrik och rockmusik. Om detta är värt ett Nobelpris eller inte kan man tvista om. Men han är / har varit stor - som sånglyriker. Inte minst i yngre dagar. Musikaliskt har han däremot alltid varit traditionell. Visa, rock, blues, country utan några större krusiduller. Som melodiker är han bra men inte fantastisk. Han har aldrig brytt sig särskilt mycket om arrangemang - till skillnad från andra singer / songwriters som Joni Mitchell och Paul Simon som är mera pedanter och finsmakare på den punkten har Dylan mer framstått som en slarver som bara kör på.

Och som sångare, som vokalist har Bob Dylan alltid varit personlig. Mycket personlig. Den hesa, härjade rösten har passat utmärkt till rock, men knappast till skönsång. När han 1969 tillfälligt tog sånglektioner och fick "vacker" röst ("Lay lady lay")  tröttnade han snart och gick tillbaka till det hesa, oskolade.

Och här ger sig den numera åldrade Bob Dylan i kast med Frank Sinatras gamla album "Where Are You" från 1957. En lågmäld, finstämd skiva med sånger på temat skilsmässa. Vackert svårmod. Stråkar. Filmiska bilder av nattsvarta gator och folktomma barer som metafor för ensamhet i 50-talets USA.

Ja, hur ska kraxige Bob Dylan klara ut det? Han har knappast röst att bära upp den bitterljuvt sentimentala melodiken. Men på något sätt så fungerar det, även här. Bob Dylan överraskar och förbryllar åter igen. "Shadows in the Night" är kanske en bagatell i Dylans stora skiv-katalog. Det är naturligtvis ingen "stor" eller ens angelägen Dylan-skiva. Men - bra. I all sin märkliga enkelhet.

Betyg: ***

onsdag, april 11, 2018

MUSIKALISKA FÄRGNYANSER MED SANI GAMEDZE

Nu är jag helt klart jävig. Sani Gamedze är gift med min bäste kompis Peter Fors. Så är det sagt. Men nu är det inga recensioner jag ägnar mig åt här utan bara förmedling av olika intryck och tips.

Sani är en lysande jazz- och soulsångerska, född i Sydafrika (Swasiland) 1968. Sedan drygt tio år verksam i Sverige, i Uppsala. Hon har sjungit i jazzgrupper med bl.a. pianisten Bertil Strandberg. Tyvärr är inte maken Peter Fors själv med på denna CD, trots att han är en utmärkt kontrabasist.

"Colour Me Over" (Do Music CD 2014) är såvitt jag vet Sanis första skiva i eget namn. Temat är färger som också illustreras av hennes uppsättning av stickade klänningar i alla tänkbara färger på det snygga omslaget. Givetvis har färgerna också betydelse för låtar, titlar och stämningar.

Skivan inleds med "Purple rain", den välkända power-balladen av Prince. Ett modigt val av cover, och Sani Gamedze tolkar den på ett mycket eget sätt. A cappella (alltså helt utan instrument), i  väldigt långsamt tempo och med extremt lång pausering. Det blir minst sagt sparsmakat. Medan Prince i originalet spänner en väldig, bombastisk båge av arena-rock låter Sani tystnaden tala och för fram melodin. Men det blir nästan lite väl långsam.

Snart kommer kompet in, och det blir tolkningar av Duke Ellingtons "Mood indigo", av James Taylors vackra "Fire and rain" (som jag förknippar med Blood, Sweat & Tears), av soullåtar av Stevie Wonder och Lionel Ritchie och ytterligare en smakfull palett av sånger i olika färgskalor.

Sani Gamedze sjunger fantastiskt, med en djup, fyllig altröst som vibrerar av själ och känsla. Kompet är utmärkt följsamt och svängigt med Daniel Lantz på piano / elpiano, Bobbo Andersson på gitarr, Per Johansson på elbas och kontrabas, och Karl Jansson på trummor.

Som vokaljazz är det ganska traditionellt hållet, och detta sagt i positiv bemärkelse. Jag älskar när Sani brister ut i "On a clear day" och sällar sig till de riktigt stora, klassiska jazz-vokalissorna med Sarah Vaughan i spetsen.

En speciell egenskap med "Colour Me Over" (som även skrivs "ColourMeOver") är Sanis recitationer av dikter mellan sångnumren. Det blir lite kluvet. Det drar ner tempot rejält, samtidigt som det ger just en personlig och färgstark touch. Det är en färgrik skiva på många sätt - personligt, musikaliskt, tematiskt (i låturvalet) och visuellt på omslaget. En skiva med stor värme.

Betyg: ****

måndag, mars 26, 2018

DEN GAMLE OCH HAVET - SVEN-BERTIL 

Jag gillar Sven-Bertil Taube för ålderns värdighet. Och för hans breda artisteri, konstnärskap och långa erfarenhet - självklart. Jag tycker inte om åldersfixering, men det är på något sätt svårt att kringgå åldern som parameter i detta sammanhang.

Vid 80 års ålder gör han comeback och får en nytändning, med skivan "Hommage" (Universal CD 2014). Med arrangören och dirigenten Peter Nordahl hittade han den perfekta kollegan, och Nordahl leder här Norrköpings Symfoniorkester.

På "Hommage" har Peter Nordahl gjort verkligt subtila, målande orkester-paletter till Sven-Bertils lugna, vackra stämma som bär fram de mest exakta fraseringar man kan tänka sig.

Skivan består dels av sånger. Påfallande många där vännen Olle Adolphson varit inblandad. "Nu har jag fått den jag vill ha", "Låt oss gå på lyktkafét", "Älskar inte jag dig då" och "Skärgårdsbrevet". Det är mycket bra men kan ibland dra åt det högtravande. "Visan Ö" (till text av matematiske konstnären C-F Reuterswärd") blir något tjatig, och Lars Forssells miniopera om spelmissbruk, "Jag och rouletten i Monte Carlo", har jag aldrig riktigt begripit mig på.

Men det som bär skivan, och gör den stor och unik, är den andra delen. De spår där Sven Bertil Taube deklamerar dikter till orkester. De har alla tema : Havet. Det här är något som ligger mig varmt om hjärtat. När han reciterar "Apotheos" av Gunnar Bohman stannar tiden. Stråkar och träblåsare målar upp en marin palett av ett stoiskt lugn om havets evighet.

Likadant är det i "Shanty" (text Lars Forssell) och "Frågar du havet?" (text Olle Adolphson). Här är ett svårmodigt lugn och en poetisk skönhet som för mig är den perfekta harmonin till att sitta på Finnboda Pirar och blicka ut över havet på ålderns höst. Med upphöjt lugn bortanför vardagens jäkt och gno.

Det sista spåret är "Ett sista glas". En gammal irländsk visa som fick stort genomslag när Sven-Bertil Taube som äldste i sällskapet var med i TV4:s "Så mycket bättre". Där var det unga Miriam Bryant som tog upp den och sjöng den med den äran.

Betyg: ****

fredag, mars 16, 2018

STOR RÖST KOMMER TILL SIN RÄTT

Annie Lennox är en fantastisk sångerska. Hon har stark och stor röst, sjunger med kraft och inlevelse, med utmärkt frasering och bra attack. Hon är en av få som utan ansträngning kunde utmana självaste Aretha Franklin i duetten "Sisters are doing it for themselves" på 80-talet.

Då var det med Eurythmics. De var ett av Storbritanniens största, brittiska band då. Med en oändlig radda av hitlåtar och flera fullödiga album. Men de hade också ett sound som var tidstypiskt. Väldigt mycket 80-tal.

Smattrande syntar, programmerade 8-delsblippande. Stora, svepande, elektroniska ljudväggar. Annie Lennox starka, soulpåverkade röst gjorde att det aldrig blev kyligt. Fast å andra sidan kunde hon i sångerna spela härskarinna likt den teatraliska Grace Jones.

På 90-talet hade gruppen (duon) Eurythmics upplösts och Annie Lennox gjorde istället soloskivor. Alla bra, men fortfarande med samma syntpräglade musik och hårda uttryck. Där någonstans började det bli för mycket. Tänk om man kunde fått höra hennes fantastiska röst mera "naket" med traditionella instrument eller i mer sparsmakade sammanhang.

Det har dröjt, och ärligt talat har jag inte haft koll på samtliga hennes soloalster efter 1995. Men därför är det så välkommet att höra hennes album "Nostalgia" (Island CD 2014). Hon liksom vi alla blir äldre och blir man äldre vill man gärna titta tillbaka och återknyta till sina musikaliska rötter.

På "Nostalgia" hör jag den Annie Lennox som jag längtat efter. En moget jazzbetonad sångerska med stor pondus och erfarenhet, som i lugnt tempo sjunger evergreens till stor orkester med stråkar och jazzigt komp. Det är inte olikt greppet som Joni Mitchell tog på sitt mästerverk "Both Sides now" 2000. Samma ödesmättade nattstämningar fulla av sofistikerade, blå toner.

Annie Lennox tolkar "Memphis in June", "Georgia on my mind", "Summertime", "I cover the waterfront" och annat ur The American Songbook. Eviga evergreens som alltid träffar rätt. Billie Holiday-klassiker som "Strange fruit" och "God bless the child". Duke Ellingtons "Mood indigo" och en del annat. Och hon gör det med den äran. Det här är riktigt, riktigt bra. Och - rösten! Vilken oslagbar sångerska hon är.

Betyg: *****

onsdag, mars 14, 2018

ÅLDERMANNEN COHEN

Året 2016 har redan gått till historien som det sorgliga året då många stora rockartister dog. David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Paul Kantner, Freddie Wadling, Olle Ljungström osv osv.

Lägg därtill andra bortgångna skapare som George Martin, Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten så får vi ett riktigt sorgkantat årtal i kalendern.

Leonard Cohen var förvisso inte helt ung. Han var född 1934 - året innan Elvis Presley ! Han var således 82 år vid sin bortgång. Aktiv in i det sista. "Popular Problems" (Columbia CD 2014) var hans näst sista skiva. Den sista hette "You Want It Darker" och kom ut precis innan han dog.

Leonard Cohen har aldrig tillhört mina närmare husgudar. Stor respekt för en sångskapare av rang, men inte den jag lyssnat mest på. Singer / songwriters är ju något väldigt personligt, och för min del har Joni Mitchell, Paul Simon och Van Morrison stått närmare. Dylan har ju funnits där som en gigant hela tiden.

Nej, den tidige Leonard Cohen sjöng lite för släpigt och för sövande för att attrahera mig. Men nyligen har han varit uppe i min spalt här, tack vare Ebba Forsbergs fina tolkningsskiva "Ta Min Vals". Och denna sena, mycket sena, Cohen-skiva "Popular Problems" gillar jag.

Vi är här långt ifrån 60-talets myspys-dricka te-trubadur med entonigt mumlande men vackra melodier. Istället framträder här en äldre gentleman och förförisk charmör med sin intima röst som nu med åldern sjunkit ner i ett mörkt basläge. Han viskar och deklamerar sångerna nära mikrofonen, snarare än sjunger, och han intar en lätt teatraliskt exhibitionistisk pose. Detta sagt som något positivt. Faktiskt mycket positivt.

Det är något smart över när öppnar skivan med "Slow", en alldeles underbar hyllning till långsamhetens lov. Långsamheten, den tabubelagda, i denna uppkopplade nutid av snabba klipp, hysteriska mediaflöden, plingande mobiler och allmänna rädsla för tystnad och långsamhet. Det är ett budskap som jag känner största sympati för.

Nio sånger varav även kan nämnas "Did I ever love you?", "Almost like the blues" och "You got med singing". Korthugget producerade musikbakgrunder med de karaktäristiska körsångerskorna bildar bädd för hans dovt viskade röst med koncentrerade poem.

Kort speltid på albumet. Det gör inget. Leonard Cohen har alltid arbetat med centrallyrik och koncentrerade format. Där Dylan kan bli långrandig och svämma ut i sexton verser höll Cohen en stram form och hade ofta en laddad poesi som egentligen var mer Nobel-värd än Dylans.

Betyg: ****

tisdag, mars 13, 2018

ANDERS HILLBORGS MASSIVA KLANGBLOCK

Han är en av Sveriges mest respekterade nutida tonsättare. Född 1954, nästan i min egen ålder. Har då och då hört något vokalstycke av honom i Berwaldhallen.

Men annars är han väl mest förknippad med skivan "Jag Vill Se Min Älskade Komma Från Det Vilda" med Eva Dahlgren, som hon gjorde tillsammans med Esa-Pekka Salonen och Radio-symfonikerna 1995. Det var hennes texter till musik av Hillborg, och skivan var ett kraftprov när det gällde "cross-over", att överbrygga olika musikstilar.

Givetvis blev jag nyfiken på att höra mer av denne gigant. Skivan "Eleven Gates" (BIS CD 2011) innehåller fyra stora orkesterstycken : "King Tide", "Exquisite Corpse", "Dreaming River" och titelverket "Eleven Gates". Alla är drygt 20 minuter långa och alla är komponerade efter år 2000. Det kan man väl kalla Samtida musik. Exekutörer är tre olika dirigenter : Alan Gilbert, Sakari Oramo och redan nämne Esa-Pekka Salonen. Orkestern är Kungliga Stockholms Filharmoniker.

Det är på ett sätt spännande ny, svensk orkestermusik. Oftast stora, orkestrala klangblock som liksom organiska väsen växer och dalar med små melodiska och framför allt klangmässiga förskjutningar. Det är fascinerande att lyssna till och sjunka in i. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till ett symfoniskt tonspråk av 2000-talet som tycks vara vanligt förekommande.

Kanske är det en tillfällighet, men båda Hillborgs och en del andra samtidas tonspråk tycks handla om det. Klangblock. Skenbart statiska, ofta massiva formationer som rör sig långsamt och gradvis. Detta utan att tangera minimalism, men ändå som något stort, mäktigt och vilande med återkommande kraftutbrott som kan vara rent vulkaniska. Det är en form av gränslöshet som jag tycker kan kännas rätt begränsad. Attraktiv och läckert för sinne och öra. Men vad rör sig bortom dessa klangblock? De fyra styckena här är trots allt (i mina öron) väldigt snarlika. Var finns andra angreppssätt i 2000-talets modernistiska konstmusik?

Betyg: ***

torsdag, mars 08, 2018

DANSK MUSIK FÖR SLAGVERK

Jag har alltid varit svag för slagverk. Då menar jag inte bara trumset utan också stort slagverk så som det kan se ut i någon symfoniorkester som framför modern musik. I min fantasi finns alltid ett speciellt rum för slagverk, brokigt övermöblerat med allsköns pukor, trummor, klockor, vibrafoner etc.

Hade själv som yngling en viss ambition att bli musiker, slagverkare. Men eftersom jag varken hade talang, tålamod eller flit nog så blev jag istället lyssnare och musikälskare. Tonårstidens lektioner för Sune Pålsson i Helsingborg finns i kärt minne. Men jag kom aldrig vidare.

Och influenser på skiva? Ja, självklart spelade Frank Zappa en stor roll (ständigt denne Zappa...) På skivan "Uncle Meat" med The Mothers of Invention (1969) fanns inte bara trumset, utan just allt det "grande percussion" som jag beskrivit ovan. Nämnde Sune Pålsson var solist när Helsingborgs Symfoniorkester framförde "Konsert för slagverk och liten orkester" av Darius Milhaud. Andra referenser var solisten Rainer Kuisma och franska ensemblen Les Percussions de Strasbourg.

På senare tid har självklart svenska ensemblen Kroumata varit en impuls. Att uppleva dem live i Filadelfiakyrkan, Stockholm, spelandes "Pleiades" av Yannis Xenakis var en upplevelse, också visuellt. Och där har vi en del av hemligheten: Slagverk är så visuellt tacksam. Det är rörelse, fantasi, energi och variation.

Att lyssna på Kroumata på skiva blir inte riktigt samma sak. Dessutom har jag haft svårt att hitta stycken med dem där man utnyttjar HELA slagverkets bredd. Det är ofta stycken för antingen bara småpukor eller för bara marimbor osv. Inte riktigt lika kul.

Då var det en viss öppning att trilla över denna skiva vid en utförsäljning hos SR P2. Per Nörgård är en fin, dansk tonsättare, född 1932. Ofta förknippad med musikutbildningarna på Jylland, i Århus, Esbjerg och Holstebro (mitt älskade Jylland, för övrigt).

Här har vi Per Nörgårds svit "Sceneries" för slagverk och liten ensemble (2010). Här på en skiva "Sceneries" (DaCapo CD 2012) med Petter Sundkvist (dirigent), Christian Martinez (slagverk) och Esbjerg Ensemble. Ett bra musikverk på en bra skiva, där slagverket får spela mot en fiol eller något annat instrument i serie små tablåer, ofta med österländska influenser. Här är vi lite mer i närheten av vad jag söker för att stilla slagverkshungern. Utan att ändå helt träffa rätt.

Betyg: ***

måndag, mars 05, 2018

EGBA FYLLER 40 ÅR !

Ja, så måste det vara. De bildades 1970 som Blodgrupp Fem. Denna skivan med Egba heter "Jubilee" (Egba EP-CD 2010) och gavs alltså ut 40 år senare.

Egba var min favoritgrupp under 70-, och även 80-talet. De var lika bra som Weather Report, Return to Forever, Hancocks Head Hunters och andra i samma fusion-nisch. De gjorde finfina skivor med bra jazzrocklåtar, oftast av blåsarna Ulf Adåker och Ulf Andersson.

Efter 80-talets slut tycks de i praktiken ha lagt av. Då hade de ändå haft viss framgång med den fräcka "Electronic Groove and Beat Academy" 1989, där Ulf Adåker blandade ohämmat med jazzfunk, hiphop, electronica och acid-jazz, och lyckades glida in snyggt i de hippa club-svängarna.

Det dröjde ända tills 2004 när de återförenades med "The Phoenix". En välgjord skiva där några av de forna medlemmarna tittade tillbaka och spelade i huvudsak gamla låtar i nya, ganska identiska tappningar. Inget nyskapande, men det var en välkommen skiva för oss som saknat Egba länge. Speciellt då deras gamla vinyler aldrig återutgetts på CD.

Lång paus igen, sedan kommer denna lilla anspråkslösa skiva, som bara är ett mini-album. Egen utgivning och inte helt lätt att hitta i handel eller på nät. Och det där jubiléet är som sagt lite oklart. Här är det blåsarna Ulf Adåker på trumpet och Ulf Andersson på sx (de enda två som varit med genom hela resan). Vidare den säkre klippan Göran Lagerberg på bas, Stefan Blomquist på klaviatur, fenomenale trumslagaren Åke Eriksson samt Rafael Sida på slagverk. Alla utom Sida har varit med i olika omgångar tidigare.

Och - det här är bra. Egba är alltid bra. Liksom på "The Phoenix" är en del låtar gamla eller i tidigare stil (jazzrock med Afro- och Latin-influenser). Och de levererar så pålitligt och bra att det känns som att möta en kär gammal vän. Balladen "Among trolls and controls" fanns redan på "Jungle Jam" 1976, då under vitsiga namnet "Bland tomtar och kontroller". "Temne", med rytmer från Västafrika, fanns på "Live at Montmartre" 1977, en skiva som präglades av den dåvarande slagverkaren Ahmadu Jah.

"I don't know Btty, but I think it's a clarinet" är en rolig hälsning till det sidoprojekt som ett tag leddes av pianisten Harald Svensson i en grupp med världens längsta gruppnamn, I Don't Know What It Is Betty, But I Think You Can Dance To It. Av förklarliga skäl vanligen kallat Betty-bandet.

Ytterligare tre nummer finns här. Men skivan har kort speltid (34 min) och räknas som EP-CD eller mini-CD. Så frågan är bara: Varför så blygsamt? Vi vill ju höra mer.

Betyg: ****

måndag, februari 26, 2018

RALPH OCH HANS DRÖMMAR - I EVIGHET

Nej, men alltså. Uppriktigt. Det här är inte bra. Jag kan inte tycka det är bra. Jag kanske inte tillhör rätt målgrupp. Men här står jag nu med Ralph Lundsten , "Lovetopia" (Andomeda CD 2009).

Vi tar det från början. Ralph Lundsten var enormt spännande, kreativ och nyskapande, för att inte säga banbrytande, när han (ibland tillsammans med Leo Nilsson men oftast ensam) under sent 60-tal och tidigt 70-tal komponerade elektronisk musik och serverade den på ett kittlande, fantasifullt sätt.

Det var kompositioner som "Vintermusik", "Visioner av flygande tefat", "Cosmic Love", "Fader Vår" och en del balettmusik med motiv av gamla kungar. Lite senare skulle det blev en rad olika LP-skivor med namnet "Nordisk Natursymfoni".

Vi bör betänka att elektronisk musik inte var något helt nytt på 60-talet. Den hade skapats av en del rätt extrema avantgarde-tonsättare som Karlheinz Stockhausen. Det var en garanterat "svår" musik som i den tidens modernistiska tradition inte hade några som helst ambitioner att nå ut publikt utanför de egna kallhamrade elfenbenstornen.

Ralph Lundsten vände på detta. Han var (och är) i grunden en romantiker. Han vävde in fantasy och rymd med nordisk naturromantik och folktro. Hans musik var - hur abstrakt den än var - oftast vacker. Ja, just vacker, som i tindrande sagor. Hans musik och verk blev med tiden riktigt folkkära. I bilden ingick också hans egocentriska, visuella idéer, bland annat med sitt sagoliknande hus i Saltsjö-Duvnäs där han hade sin egen studio med fantasifull inredning.

På andra sidan musikfloden fanns också Pink Floyd, Kraftwerk, Emerson, Lake & Palmer etc. Ralph Lundsten blev en hipp förmedlare mellan det "svåra" konstmusik-avantgardet OCH den progressiva rockmusiken OCH en skönhetssökande publik som ägnade sig åt meditation och nyandlighet.

Så jag gillade verkligen Ralph Lundsten så här långt, även om det ofta räckte med små doser av hans kosmiska syntklanger. Men mot slutet av 70-talet hade han definitivt hittat sin nisch inom det nyandliga. Hans skivor syntes alltmer sällan i skivbutiker, men desto mer i new age-sammanhang. Säkert mycket framgångsrik i de kretsarna. Det kändes som om de var inte längre dynamiska verk utan "landskapsmusik".

Och här är vi nu. "Lovetopia" är balsam för syntar och här finns drag av pastoral, musikal, dansrytmer etc. Men egentligen är det musik som ska ligga i bakgrunden och inte sticka ut. Det är kanske inget fel i sig, men här blir det lika hopplöst banalt som omslaget.

Orsaken att jag ändå snubblade på denna? År 1970, när Lundsten verkligen var nyskapande, komponerade han ett märkligt erotiskt elektronmusik-stycke kallat "Cosmic Love". En sexflåsande fantasi i ett drömlandskap. Den var rätt kul och kanske ett svar på den då populära låten "Je t'aime". Den följdes på skivan av "Cosmic Love - Trial and discussion", ett stycke med talinslag av rolige Yngve Gamlin som domare på olika språk, som ställde den omoraliska "Cosmic Love" till svars. Den var rätt knäpp och rätt kul. På CD utgåvor delades dessa delar upp och Gamlins gamla inslag hamnade här.

På köpet fick man då "Lovetopia". Denna menlösa new age-skapelse som är ytterligare ett upprepat koncept om "Ralph och hans drömmar". Skippa det och upptäck tidige Ralph Lundsten istället!

Betyg: *

torsdag, februari 15, 2018

EBBA FORSBERG TOLKAR LEONARD COHEN

Vilken lysande tolknings-skiva! "Ta Min Vals : Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen" (Amigo CD 2009) med Ebba Forsberg är helt igenom lyckad. Varsam, varmt genomlysande, personlig.

Annars har mitt förhållande till Leonard Cohen genom åren varit lite sådär. Gillar ju singer / songwriters generellt. Är mycket förtjust i Dylan, Joni Mitchell, Paul Simon, Neil Young, Tim Buckley osv, Poetiska artister med sångskrivande av högsta klass.

Leonard Cohen var helt självklart en poet och en sjungande konstnär av rang. Full respekt. Men jag klarade aldrig av att lyssna på hans gamla inspelningar. Nej, ursäkta, men klassiska "Songs of Leonard Cohen" och andra  var så släpiga och dämpade att jag somnade. Personligt uttryck, personlig röst jovisst. Men jag somnade. Har minne av gamla FNL-möten. Det var grönt te, katter och Leonard Cohen. Tryggt vaggande och värmande, men ack så enahanda.

Alltså har jag heller aldrig satt mig in i hans texter, och det är säkert en miss. Jag kan nu inse att han ofta hade en täthet och centrallyrisk koncentration där t.ex. Dylan istället blir långrandig och utsvävande. Jag har också upptäckt sångaren Cohen på senare tid, hans allra sista skivor där han talsjöng nära mikrofonen med förförisk, djup basröst som lagrats väl med ålderns värdighet.

Men det behövdes också någon annan uttolkare för att släppa in mig i Leonards Cohens värld. Fina Ebba Forsberg har tolkat Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen med den äran. Ibland i samarbete med Mikael Wiehe, men här solo. Wiehe har däremot gjort de känsliga och välformulerade översättningarna.

Så här har vi då titellåten "Ta min vals", naturligtvis den Wien-doftande "Take this waltz" från 1988. Mitt favoritspår "Kärlekens systrar", som är den tidiga "Sisters of mercy". "Johanna från Orleans" är självklart "Joan of Arc", det vill säga Jeanne d'Arc. "Hallelujah" som jag annars har svårt för med Leonard Cohen blir storartad.

Och så vidare. Tio sånger, och Ebba Forsberg sjunger dem lysande. Hon har en lågmäld intensitet, en stramhet och samtidigt en värme som går rakt in i mig. De enkelt sköna vismelodierna och de välskrivna texterna (via Wiehe) får här en gestaltning som gör att jag äntligen kan ta åt mig Leonard Cohen för fullt, helt utan förbehåll. Det här är en mycket bra skiva.

Betyg: *****

måndag, februari 12, 2018

SMAKPROV UR SR P2:S UTBUD

Det här är ingen officiell skiva utan en marknadsförings-CD från Sveriges Radio P2. Därmed hittar jag inget omslag till den. Men absolut hörvärd. Vi kan väl kalla den "Sveriges Radio P2" (SR icke-officiell CD 2008) med diverse artister och kompositörer.

Att Radiosymfonikerna under sin chefsdirigent Daniel Harding spelar första satsen ur Beethovens femma är väl som en obligatorisk inkörsport. Med SRO och Radiokören blir det också lite Stenhammar och Haydn och ensemblen från Drottningholmsteatern serverar lite gammal Monteverdi.

Varierat med lite salongsfähig kammarjazz hör vi pianisten Bobo Stenson med trio som faktiskt ger sig på en lika gammal Henry Purcell. Den svenske, mycket underskattade bluessångaren och doldisen Eric Bibb medverkar, liksom amerikanska avantgardisten Dorit Chrysler som specialiserat sig på instrumentet Theremin.

Mest njutbart är nog en Konsert för stråkar och zhenh (en kinesisk cittra) av den likaså kinesiske tonsättaren Tan Dun. Lite till finns i inalles 14 nummer. En trivsam och välgjord blandning av musik som verkligen lever ett rikt liv utanför allfarvägarna.

Betyg: ***

onsdag, februari 07, 2018

SÅ LÅTER JAZZFUSION ANNO 2008

Det blir ett stort språng här. Jazzrock, eller Fusion, eller Funkjazz, eller Elektrisk jazz, vilket man vill, var min musik på 70-talet. Jag älskade hela genren med musiker och grupper som Chick Corea, Weather Report, Herbie Hancock, George Duke, Jean-Luc Ponty, Egba, Entrance och alla andra.

Jag minns hur jag och min kompis Peter Fors i gymnasiet hoppade högt när vi först hörde hans nyinköpta LP "Spectrum" med Billy Cobham. Öppningen där välte omkull allt och öppnade dörren till en jazzrock-dyrkan som skulle hålla i sig under hela 70-talet.

Vi älskade snabba 16-delslöpningar, virtuosa musiker, tjutande Mini-Moogs och pipiga soprans-saxofoner, böljande slagverksorgier och instrumentala låtar där jazzens harmonier mötte rockens elektronik och soulfunkens sexiga rytmer. Det blev många skivor som fick folk i omgivningen att hålla för öronen och skrika att de blev nervösa. Samtidigt som många kritiker råskällde om "elitmusik" och "snabbspel". Men vi älskade våra jazzrock-skivor.

Runt 1980 tappade jag allt. Då hade mycket hänt. Punkrock och new-wave hade tagit över publik och media, och gjorde mest väsen av sig. Det blev inte min musik, utan jag drabbades av en rejäl dos 60-talsnostalgi och sökte mig bakåt. Sedan blev det andra andra genrer. Men jazzrock tynade bort för min del. Det var faktiskt bara våra svenska Egba som överlevde i min stereo.

Och nu chansar jag och köper skivan "Sumo" (ACT Music CD 2008) med den hyllade svenska jazzgruppen Oddjob. Jag är så att säga ganska nollställd nu, men vet om att fusionjazz de senaste decennierna ofta influerats rejält av hiphop, r'n'b, acid jazz och electronica. Även dessa nischer är lite utanför mina synfält.

Oddjobb är en mycket kreativ grupp med de förnämliga musikerna Goran Kajfes (trumpet), Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax), Daniel Karlsson (piano), Janne Robertsson (trummor) och så en basist som lustigt nog heter Peter Fors. Det är alltså inte min ungdomsvän Peter Fors som på amatörnivå var en utmärkt jazzmusiker på just kontrabas. Han borde gått vidare med det. Nej, detta är alltså en helt annan Peter Fors på bas.

Oddjob spelar en helt egen musik i en modernistisk stil med klara referenser till 70-talets jazz. Framför allt till Miles Davis spacade, elektriska utflykter. Flaggskeppet Weather Report finns på något sätt också närvarande här (senare skulle Oddjob göra en hyllningsskiva till dem). En annan referens som ofta nämns i recensioner är Art Blakey's Jazz Messengers och deras kraftfulla, lite bullriga "budskapsjazz".

Jo, skivan "Sumo" med Oddjob är helguten musikaliskt. Att låttitlarna kan vara "The big hit", "Golden Silver", "Småland", "Salvador" eller "Nostradamus" spelar kanske mindre roll. Om de har någon vidare betydelse än att vara titlar i sig vet jag inte. Jo, "Like Josef" antar jag pekar på Joe Zawinul i nämnda Weather Report.

Bra på alla sätt. Ändå är det något som gör att första mötet blev en besvikelse. Och något som gör att jag nu efter många lyssningar finner skivan bra men kanske inte riktigt kan ta till mig deras kompetenta jazz. Vet inte vad. Kanske är det för att jag själv är ovan lyssnare nu, precis som de där belackarna som skällde på Peters och min musik på 70-talet. Inte riktigt så illa. Men något åt det hållet.

Betyg: ***

måndag, februari 05, 2018

VIKTORIA TOLSTOYS RYSKA RÖTTER

Jo, visst kan man reagera på namnet Viktoria Tolstoy. Och - jo, faktiskt är det så. Hon har ryskt påbrå och är i rakt nedstigande led släkt med den store ryske författaren Leo Tolstoj.

Jag hade inte tidigare fastnat särskilt för hennes röst eller för henne som jazz-sångerska. Men när jag trillade över hennes skiva "My Russian Soul" (ACT CD 2008) såg jag ett både genialiskt och ovanligt grepp.

Hon tolkar helt enkelt sina ryska rötter. Vackert vemodiga melodier som antingen känns igen från tonsättare som Tjajkovskij, Borodin och Rachmaninoff, eller från folkvisor som tolkats av Jan Johansson på hans album "Jazz på Ryska" (1967). Ja, Jan Johansson var före med att göra jazz av den ryska melodiskatten, men förutom hans insatser är det här verkligen en ogrävd mark. Som faktiskt passar helt lysande för jazzens uttrycksmedel.

Nils Landgren har producerat och spelar trombon här. Det är på alla sätt en mycket lyckad musikalisk anrättning. Jag ryser när Viktoria sjunger "Silent rhapsody", som är det mäktigt melankoliska temat ur första satsen ur Pjotr Tjajkovskijs underbara Symfoni nr 6, Pathétique. En sista symfoni som han skrev i ett smärtsamt dödsmedvetande.

På samma sätt finns "Arabisk dans" ur "Nötknäpparsviten" med här som "Word by word", och huvudtemat ur "Svansjön" som "Aftermath". Jag får kanske modifiera mig lite när det gäller den vackra "Stranger in paradise" ur "Furst Igor" av Alexander Borodin. Den är nämligen vanlig inom populärmusiken och har sjungits in av Tony Bennet och ett otal andra. I Sverige har tidigare Sonya Hedenbratt gjort en minnesvärd tolkning av den. För Viktoria Tolstoy passar den här stilsäkert som hand i handsken.

I övrigt får hon är även in lite av ryske, legendariske trubaduren Vysotskij och lite annat. Ett personligt och intressant urval. Det ska betonas att den också ur jazzsynpunkt håller hög klass. Viktoria Tolstoy har en förvånansvärt klar och "ren" röst för att vara jazzsångerska, utan den sotiga timbre som annars brukar höra till. Kanske därför det tog tid för mig att upptäcka hennes storhet. Men denna skiva är helt enkelt klockren.

Betyg: ****

fredag, februari 02, 2018

SISTA UPPSAMLINGEN - FRÅN ÅR 2000 OCH FRAMÅT

Ja, det här blir inte mycket att vifta med. Det här handlar ju om enstaka låtar, spår, sådant som trillat bredvid. Medan egen vald favoritmusik ofta befunnit sig på hela album (LP eller CD) blir de där enskilda bitarna som strömmar ut från radion mer eller mindre betydelsefulla under olika perioder.

"Arkivsök-mix 2000-tal"  (egen saml.) med diverse artister från år 2000 och framåt (dvs snart två hela decennier som jag knappt kan skilja på) är mycket magrare än de tidigare tiotalens. Antagligen för att jag med åldrandets rätt blivit slöare och mindre nyfiken på att lapa i mig nytt.

Så vad har vi. Lite modern soul, sådant som numera kallas r'n'b från tidigt 2000-tal. "Family affair" (2001) med Mary J Blige är en fin låt, medan "Dom tio budorden" (2000) med Feven drar mera åt hiphop, liksom hitlåten med den fyndiga titeln, "Alla vill till himlen men ingen vill dö" (2005) med Timbuk2. Men hur ska man klassa den skabrösa, holländska snusk-technon "Fuck U in the ass" (N.A.) med Outhere Brothers?

Den traditionella rocksången "New York, New York" (2001) med Ryan Adams har sin speciella historia. På musikvideon med NY-vyer syns tvillingtornen World Trade Center. Strax efter låten släpptes inträffade de fruktansvärda 11 september-attentaten. Sången kom att få en samlande betydelse för många NY-invånare efter det hemska som hänt. Den blev därmed en tidsmarkör som, indirekt, kom att handla om 11/9.

Vidare finns här rock med The Sounds och Thåström, liksom lätt pop med Per Gessle, Irma & Uno (Svenningson), Ringo Starr samt en visduett med Jacques Werup och Lill Lindfors. Det är intressant att vi nu - inför framtiden - snart måste börja dela in detta 2000-sekel i decennier. Hur var t.ex. epoken 00-talet i relationen till det nuvarande 10-talet?

Betyg: ***

onsdag, januari 24, 2018

CHRISTOFFER BARNEKOW TILL MINNE

Igår, den 23 januari, var det begravning för Christoffer Barnekow i Heliga Korsets Kapell vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Min käre vän, kollega och dessutom tidigare granne avled hastigt och oväntat den 5 januari detta nya år 2018.

Den ljusa, vackra ceremonin, med många kloka ord, klarinettsolo av danske journalist-kollegan Nulle Nykjaer, diktläsning (Gunnar Ekelöf) och sång av Mikael Wiehe, ägde rum i denna vackra tempelbyggnad, ritad av Gunnar Asplund och med fondmålning av Sven "X-et" Erixon. Det är en av Arkitekturens pärlor, i enlighet med Christoffers stora intresse för konst, rum och arkitektur.

Christoffer Barnekow var välkänd som TV-programledare, kulturjournalist, konstvetare och TV-producent vid Sveriges Television. Först nästan 40 år vid SVT Malmö med titlar som "Rekord-Magazinet", "I sanningens tjänst", "Sommarnattens skeende" och "Bildjournalen". Senare som inslagsproducent för "Go'kväll" med just den mycket omtyckta serie av "Arkitekturens pärlor".

Hans avspända, vänliga,  roliga, förströdda och ibland lite charmigt vimsiga stil rymde en stor rikedom av bildning och ständigt nyfikenhet. Hans ständiga uppslag och idéer kunde vara smått tokiga men i sig täcka en bred kulturhistoria. Film, litteratur, konst, stadsplanering och jazz var bara några av hans många nischer.

Innan hans plötsliga död hade han precis hunnit färdigställa sina memoarer (som jag fått äran att medverka i). Har ännu ej läst, men de smakprov han själv läste upp för mig vittnar om mycket fin stilistik. Jag är så glad över att ha varit Christoffers vän. Alla kloka, roliga samtal som var - pågående. Vi hade ju så mycket kvar att prata om. Vi skulle ju ses till våren. Nu blir det inte så.

Bilden ovan : Christoffer med sin underbara, danska fru Hanne Fokdal Barnekow, på skärm vid minnesstunden på Källhagens Värdshus den 23 januari 2018.

Bilden nedan : Ett kärt minne. Jag, Hanne och Christoffer på deras balkong sommaren 2016.




måndag, januari 15, 2018

ÄNTLIGEN EN NY PEPS-SKIVA !

Ja, "Äntligen!" (Gazell CD 2005) är den helt riktiga titeln på detta album med Peps Blodsband, det första på åtta år (fast det då var Peps & The DownHome Blues Band).

Det är nu hela 13 år sedan det kom ut, och det är den hittills senaste. Vi får väl se om det blir något mer. Per-Åke Tommy "Peps" Persson är nu 71 år gammal, och har väl med ålderns rätt dragit sig tillbaka i huset i de nordskånska skogarna.

"Äntligen!" är, som alltid när det gäller Peps, ett opus av gott hantverk, stor musikalitet, proffsig produktion och med stort personligt signum. Men som helhet kanske inte det mest spännande i hans stora katalog - som inkluderar Linkin' Louisiana Peps, Peps & Blues Quality, Peps Blodsband, Pelle Perssons Kapell och mycket mer. I praktiken frontfiguren Peps med blandade uppsättningar musiker, dock nästan alltid med fantastiske trumslagaren Bosse Skoglund som en säker klippa.

På "Äntligen!" går låtarna i reggae-takt, blandat med lite afro och blues, de plattformar han vanligen rör sig på. Som alltid kloka och välformulerade texter, ofta med udden riktad mot marknads-ekonomins hets och drivkrafter ("Homo Economicus", "E du dum?", "Stressen knäcker"). Bluesen finns i den mörka "Rälit råttgift blues" och Timbuktu är gäst i den kusliga "Militantiasis", en slags egen variant av "Masters of war".

Hela 13 spår ger ett mycket generöst album. Som så ofta varierar Peps egna låtar med fingertopps-känsliga covers, inte minst av gammal blues. "Seglar nerför floden Rhen" bygger på ett original av Sonny Boy Williamson. Peps föregående album "Rotblos" upptog helt och hållet gamla blueslåtar på ett lysande sätt. "Tid för tango" är en avspänd tango-reggae (!) medan "Alldeles lagom" pumpar på i rolig bluebeat-stil.

Men det finns en sång här som berör mig alldeles särskilt starkt. Som lyfter just denna skiva till något speciellt. Det är sången "Grannen", som mer än någonsin fångar tidens tand (fast det alltså är 13 år sedan). I "Grannen" samtalar han med just grannen som är "en hedersman". Men grannen är skrämd och full av fördomar mot "araber och annat pack". Här blottläggs hela den folkligt utbredda främlingsfientlighet som är så vanlig, inte minst på landet i Skåne, och som lägger grunden för SD. Peps skildrar ett möte som låser sig helt pga olika uppfattningar, men som ändå är ett MÖTE, inte något uppifrån-fördömande på 08-vis. Det finns en ärlighet och en uppriktig förtvivland i denna lunkande reggae. Det är en mycket stark sång. En av Peps allra bästa låtar någonsin.

Betyg: ***

onsdag, januari 10, 2018

FRANSK GRUPP MED PUNK-COVERS SOM BOSSANOVA

Det här är en genialisk idé. Och ett synnerligen fyndigt namn. Så här är det : "Nouvelle vague" betyder "Nya vågen" på franska och syftar den period i filmhistorien när franska regissörer (Truffaut, Chabrol m.fl.) sökte en hårdkokt nyenkelhet på 1950-talet.

Därmed är den franska markören direkt spikad. Det här är Frankrike och väldigt mycket Paris. "Nya vågen" eller "New Wave" är också en period i rockhistorien. När band och artister i England strax efter punken ville skapa en tuff, rockig nyenkelhet. Rockmusikerna snodde begreppet från fransk filmhistoria.

Och en tredje infallsvinkel : I Brasilien blev det på 60-talet mäkta populärt med Bossa Nova. En stil som innebar en lojt sofistikerad, "lyxig" variant av den mera hetsiga samban. Bossa Nova blev världsberömd med Astrud Gilberto, Sergio Mendes m.fl. och snurrade på varenda cocktailparty. Och vad betyder Bossa Nova på portugisiska? Jo, "Nya vågen".

De här tre delarna vävs samman av den franska gruppen Nouvelle Vague, som debuterade med detta album "Nouvelle Vague" (Peacefrog Records CD 2004). Alla deras album har likartat stiliserade retro-affischlika omslag.

Så vad är konceptet? Jo, de plockar upp låtar från den brittiska (och i någon mån amerikanska) punkrock- och nya vågen-rock-eran åren runt 1980. De tar dessa låtar och gör om dem i lugn bossa nova-stil. Det blir bra! Det blir riktigt, riktigt bra. Om man tycker det låter som en idé på pappret mer än en musikalisk grund så stämmer det inte, för Nouvelle Vogue formar sin musik så bra och så helgjutet symbiotiskt.

Fransk populärmusik och chanson-historia är något jag är svag för sedan gammalt. Likaså i de många uttryck av lounge-stajlad electonica med olika remix-volymer (till exempel i Hôtel Côstes-serien eller av kollektivet St. Germain) som producerats i Paris under 2000-talet. Redan där har vi en poäng.

Och på denna debutskiva får vi  "Love will tear us apart" av Joy Division, "Just can't get enough" av Depeche Mode, "Guns of Brixton" av The Clash", låtar av The Cure, The Undertones, XTC med mera. Och inte minst den skabrösa "Too drunk to fuck" av Dead Kennedys, som i sin yviga tvetydighet blir höjdpunkten här.

Allt framförs med skönt förförisk av sångerskor som Camille och Melanie Pain. Kompet är akustiska gitarrer, något piano, trummor med vispar och kantslag. Allting mjukt, erotiskt, snyggt och i en skarp kontrast mot den adrenalinstinna utlevelse som originalen stod för. Ja, det här är ett experiment som är riktigt galet roligt och mycket ovanlig. Rekommenderas!

Betyg: ****

måndag, januari 08, 2018

ETT STORARTAT BOKSLUT FÖR JONI

"Travelogue" betyder resedagbok, och "Travelogue" (Nonesuch 2CD 2002) med Joni Mitchell är som hennes resa genom hennes hela liv och karriär. När den gavs ut deklarerade hon att det skulle bli hennes sista skiva. Med ålderns rätt. Hon bröt senare det löftet och gjorde ytterligare en.

"Travelogue" är till upplägget en rak fortsättning på hennes föregående, mästerverket "Both Sides Now" från 2000. Samma stora, orkestrala arrangemang, samma jazziga sångstil och drömska nattstämningar.

Skillnaden är repertoaren. På "Both Sides Now" tog hon till stor del upp standards och gamla jazzlåtar. Hela albumet anspelade på Billie Holidays sista LP "Lady in Satin" från 1958. Några egna sånger fanns också med. Bland annat titellåten, som transformerats från en enkel visa i folksong-stil (från hennes andra LP "Clouds" 1969) till att bli en del av den storslagna storbands-katedral som formar hela det albumet.

På denna dubbel-CD "Travelogue" sjunger hon uteslutande egna, gamla kompositioner. Men musik-stilen och atmosfären är densamma. Stor, grandios orkester med komp, stråkar och blås (mycket horn). Jonis underbara sångröst i ett moget mezzoläge och med jazzigt, blå intonation. Alltså långt ifrån den flickiga sopran som sjöng till akustisk gitarr runt 1970. Dessutom allt i storstilade, lång-samma tempi i de mest finessrika arrangemang.

Det blir således något helt nytt att här åter igen få höra "Woodstock", "Hejira", "Last time I saw Richard", "Otis and Marlena" och "The circle game". Även tidigare mera experimentella spår som "Sex kills" och "God must be a boogie-man" inryms i den grandiosa orkester-prakten.

I centrum finns förstås Joni Mitchells berättelser. Ofta långa och episka, men i fria rörelser. Vers-refräng-systemet övergav hon mycket tidigt. Det är knappast någon hemlighet sedan tidigare att jag är mycket förtjust i Joni Mtchell och hela hennes unika konstnärskap. Det inkluderar även omslagen, vars vackra oljemålningar av henne själv sätter färg på musikens personlighet. Att låta sig omslutas av hennes sång, sånger, melodier, orkester-arr - finns det något bättre? Om "Both Sides Now" var en skiva att ta med sig på en öde ö, är "Travelogue" en kär reselektyr. Resedagbok heter den ju.

Betyg: ***** 

torsdag, januari 04, 2018

ETT AV 90-TALETS MEST HYLLADE ROCKALBUM

Brittiska gruppen Radiohead gav 1997 ut sitt tredje album "OK  Computer" (Parlophone CD 1997) som blivit samstämmigt hyllat som ett av 1990-talets allra främsta rockalbum. Succé såväl bland kritiker som skivköpande allmänhet.

Som så ofta är jag lite famlande när det gäller nutida kritiker-favoriter inom rocken. Jag var inte särskilt med i strömmen på 90-talet och tände, som jag nämnt, inte på den hypade grunge-våg med Nirvana och andra, som gjorde mest väsen av sig. Inte heller på heavy metal som Metallica. Och inte alls på hela hiphop- och house-skolorna.

Så vad blev kvar? Den brittiska indie-popen eller Brit-popen gav jag heller inte mycket för. Oasis kunde väl gå an i små doser, medan Blur, Suede och Pulp inte berörde mig ett dugg. Bandet Radiohead (med namnet knyckt från en Talking Heads-låt) hade (har?) ett konstnärligt uppslag som tilltalar mig mer.

Först - det gåtfullt snygga och mycket abstrakta skivomslaget. Vi börjar där. Vad är det man ser? Ett grafikblad? Eller några skrapade penseldrag? Under kan vara något motiv som möjligen kan likna en större rangerbangård. Men det är för abstrakt för att "likna något". Det kärvt blåskrapade mot en vit bakgrund är en spännande fond i sig. Vad kan dölja sig under förpackningen?

Det andra som slår an på mig är en enda sång från denna skiva, "No suprises". En rockballad som sångaren, gitarristen och låtskivaren Thom Yorke sjunger med innerlighet. Det finns en slags dröjande längtan och ett vemodi det långsamma tempot som kan erinra om Pink Floyd. "No suprises" är definitivt en av 1990-talets finaste låtar, alla kategorier.

Resten av skivan är jag tyvärr inte lika entusiastsik över. "Subterrean homesick alien" refererar sjävklart till Dylan. "Airbag" och "Exit music (for a film)" skvallrar om Brian Eno. Jag blir glad åt hälsningar till artrock och progrock. Men Radiohead är ett nyrockband och oftare ligger tunga sjok av ackord malande så som de brukar göra hos t.ex. U2 eller The Cure. Om då Thom Yorke dessutom lägger på en överstyrd sångröst så är jag inte längre med på noterna.

Betyg: ***