MICHAEL JACKSONS DÖD

En vecka av mediauppståndelse kring Michael Jacksons tragiska död. Till en början berör det mig inte så mycket. Jag var aldrig någon fan av Michael Jackson. Han var ju skicklig och underbarn och genommusikalisk och otrolig dansare och allt så'nt där. Men allt skymdes av hans oerhört tragiska och konstiga liv. Alla plastikoperationer som bara gjorde honom mer och mer förstörd och måste tyda på identitetskris av enorma format. Jovisst, pressad uppväxt och övermäktiga krav osv.

Men hur kunde han vara en stor förebild och ikon för svarta när han samtidigt jobbade på att utplåna sin svarta hudfärg? Det förstod jag aldrig. Och hur kunde han spela på sex när han var närmast könlös? Jag fattade aldrig grejen med att se förbannad ut och ta sig i skrevet i dansnumren. Motsägelserna i hans person var många och inte glamorösa eller ens spännande.

Inte heller musikaliskt har jag tände jag på Michael Jackson. Han var ju en hitmakare och sålde MASSOR. Men hans skivor var i mitt tycke så överlastade, så överproducerade. Det gäller inte minst "Bad" (Epic 1987, ovan). Producenten, den gamle jazzräven Quincy Jones tycks inte haft några hämningar att fläska på. Bara EN enda låt med Michael Jackson har jag verkligen gillat, "Black or white" (1991). Den är en säker soullåt.

På 1980-talet, under Jacksons storhetstid, gillade jag istället rivalen Prince. Han var fräck, vild, oberäknelig, snuskig och gjorde en tyngre soul och funk. Innan han också gled in i någon slags identitetskris ("The Symbol") och tjatig enformighet.

Men är jag helt oförstående inför Michael Jacksons storhet då? Jag minns 1980 när jag själv förtvivlat sörjde John Lennon. Hur illa berörd jag blev då av en del människor som bara var helt kallsinniga och likgiltiga inför Lennons fruktansvärda död.


("Forever Michael", Tamla Motown LP 1975)

Men extrainsatta minnesprogrammet "Så minns vi Michael Jackson" i SVT1 den 1 juli blev en aha-upplevelse. (Jaja, jag är partisk, jag vet..) Där såg man tidiga sångnummer med Jackson 5 och med ung Michael solo. Inte bara jobbiga underbarns-grejor (Tamla Motown var förtjusta i underbarn). Här såg vi hemska 70-talsdräkter. Men musiken den svängde. Här fanns glöd, här fanns entusiasm. Och unge Michael - han var ju SNYGG på den tiden!

FISKEN I BARCELONA


Hela staden färgas av sköna konstverk, utsmyckningar och byggnader. Ofta med okonventionella lösningar. Så har gamla järnvägsräls rivits upp och blivit en serie installationer på en gatuallé vid hamnen. Både avantgarde och socialhistoria i snillrik kombination.


Rolig och fascinerande är också den stora Fisken ("Peix") i hamnområdet Port Olympic. Den är skapad av kanadensiske arkitekten Frank Gehry, känd för bl.a. Guggenheimmuseet av titan i Bilbao.

Tre konstnärliga höjdpunkter har präglat Barcelonas stadsbild. Den gotiska tiden (1300- och 1400-talen), Antonio Gaudis period (runt förra sekelskiftet) och inför OS 1992. Frank Gehrys jättelika, glittrande fisk i hamnen skapades just 1992.

CASA MILA, BARCELONA

Även känt som La Pedrera ("Stenbrottet"). Ett annat av Antonio Gaudis osannolika byggnadsverk. Om La Sagrada Familia har en fulsnygg, växtliknande, nästan svampliknande fasad som hämtad ur en trollskog, har bostadshuset Casa Mila en vackert böljande utsida och det mest fantasifullt fantastiska tak man kan tänka sig. Färdigbyggt 1910 i en mycket egen, folkloristisk art deco-stil.


Som besökare är det en ren njutning att gå runt bland de spöklika, roliga skorstenspiporna och ornamenten på taket. Men de otäckt låga räckena fick en att inte gå alltför nära kanterna. Och gav funderingar om eventuella kulturskillnader i säkerhetsbestämmelser.

BARCELONA! - LA SAGRADA FAMILIA!

Hemma efter en go' vecka i Barcelona. Vilken stad! Vilket folkliv! Naturligtvis såg vi Gaudis alla och mycket speciella byggnader. Katalanske arkitekten Antoni Gaudi (1852-1926) var en visionär av mått. Med helt egen och märklig stil, egentligen utanför alla ismer i tiden runt förra sekelskiftet.

Katedralen La Sagrada Familia är väl mest känd, och Barcelonas symbol. Den ofullbordade katedralen som egentligen inte är en katedral utan en basilika. Jag hade nog föreställt mig en fungerande kyrka. Inte visste jag att Sagrada Familia var SÅ ofullbordad. Rena byggarbetsplatsen!


Bygget påbörjades redan 1882. Det var knappt halvfärdigt när Gaudi dog 1926. Han omkom i en spårvagnsolycka i staden. Sedan stod den tilltänkta kyrkan där - som ett halvt skal. Det märkliga är att originalritningarna tydligen förstördes under Spanska inbördeskriget (1936-39). Det som sedan fortgått i perioder är byggen efter tolkningar och gissningar av hur Gaudi tänkt sig. Självfallet har detta skapat kontroverser.

Som turistattraktion är La Sagrada Familia imponerande. Vi stod i kö en timme för att åka hiss upp i ett av de smala tornen. Fem minuter där gav svindel kan jag lova! Men det var det värt.

DEN 9 JUNI 2009

Och idag skänker jag massor av röda rosor till min hjärtas kvinna!
Grattis!

KEBNEKAISE TILLBAKA MED NY CD

Välkommet att Kebnekajse är tillbaka och har gett ut en ny skiva: "Kebnekajse[2009]" (Subliminal Sounds CD 2009). Jag gillade verkligen deras musik runt 1973-75 när de formade sin egen svenska folkrock med dubbel uppsättning trummor, basar och elgitarrer. En helt unik instrumentering som helt enkelt berodde på att Kebnekajse var två band som slagits ihop (gamla Kebnekajse och Homo Sapiens). Då gav denna stora sättning en tyngd som skapade en rent hypnotiskt vacker effekt i det mullrande instampandet av polskor och spelmanslåtar.

Idag kan deras storslagna LP "Kebnekajse" (Silence 1973) kännas föråldrad, eftersom det som var tyngd då känns fjäderlätt och tunt med våra dagars ljudideal mätt. Men jag gillar verkligen deras mästerverk från 1973. En klassiker jämte Samla Mammas Manna "Måltid" (Silence 1973), två egensinnigt personliga grupper som skapade sina olika musikvärldar på helt egna villkor.

Jag var rädd att återkomsten skulle kännas daterad. Men alls icke. På "Kebnekajse 2009" är det nu inga hinder för en tung ljudbild till polskorna. Gitarristen Kenny Håkansson har sedan sist lyssnat på Metallica och utvecklat sin känsliga spelstil med en dynamik av format. Och alla musikerna i Kebnekajse respekterar jag mycket. Fine violinisten Mats Glenngård. Gruppens båda bassister Göran Lagerberg och Thomas Netzler. Slagverkaren Hassan Bah. Och så trumslagaren Pelle Ekman som spelade med Kenny redan i Mecki Mark Men på 60-talet. Men Pelles trumspel är det enda som irriterar mig på nya skivan. När han på 70-talet spelade ett varierat trumspel med många fill-ins, håller han nu hårt beat i ett entonigt spel. Det kan bero på att idealet för trumspel (rent allmänt) har förändrats på 30 år och nu pekar mera mot monotoni. Eller kan det bero på att Pelle Ekman helt enkelt har varit ifrån trumspelet en tid. Men Kebnekajses comeback-CD 2009 är i vilket fall som helst välgjord och mycket lyckad.



Kebnekajse 2009: Fr.v. Pelle Ekman, Kenny Håkansson, Hassan Bah, Mats Glenngård, Thomas Netzler, Göran Lagerberg.
(Foto: Anders Roth)

ROCKKRITIKERN LENNART PERSSON DÖD

Sorgligt! Jag hörde att musikjournalisten Lennart Persson avlidit, bara 58 år gammal. Jag kände honom lite grand när jag bodde i Malmö på 80-talet. Hängde jämt i skivaffären Musik & Konst som han drev ihop med Peter Thulin. Han var oerhört snäll och därför tyckte jag om honom trots att hans musiksmak låg så långt, så långt ifrån min egen.

Han var en passionerad musikskribent som missionerade för all den rotrock, garagerock, källarrock, country och rhythm'n blues som han älskade och kunde mycket om. Det unika var att han också lyckades sätta ord på känslor i musikupplevelsen. Den berusande, farliga gungkänslan i rock'n roll. Därför kunde jag gilla Lennart Perssons krönikor, trots att hans tidningar Larm och Feber stod för en rakrocklinje som ställde sig i krigisk opposition mot allt så'nt som jag själv gillade; fusioner, blandningar, artrock, virtuosa jazzrockare och symfonirockare. Under en lång, outhärdligt tid fick man inte ens tala högt om att man gillade så'nt som rättrådiga kritiker fördömde. En hel generation kritiker som formats av punken - och av skrivande förebilder som Mats Olsson och Lennart Persson.

Men jag uppfattade aldrig Lennart Persson som dömande på det sättet som sadisten Mats Olsson. Mats Olsson har alltid varit mitt hatobjekt. Med grabbigt ölpimplarmanér och sportjargong har han genom åren sågat sönder all musik som ens varit i närheten av konstnärliga ambitioner. Rock ska bara handla om pilsner och brudar. Därmed basta. En musikfascism som färgade av sig på bl.a. yngre Per Bjurman i Aftonbladet, och många andra.

Men Lennart Persson var inte så'n. Han gav fan i musik han ändå inte gillade och gav desto mera ljussken åt Jerry Lee Lewis, Hank Williams, The Kinks, Pretty Things och andra som han älskade. Han kunde skildra en ordlös upplevelse av en låt så att man faktiskt kände och trodde på den. Även om jag själv kanske inte sprang och köpte just den skivan efteråt.

(Bilden; omslag Jerry Lee Lewis - "Jerry Lee Lewis" (Sun LP 1958).

SYTTONDE MAJ - GRATTIS NORGE!

Grattis till Norge! En stor kjempeseier med fyndet Alexander Rybak som onekligen hade både själ och hjärta och musikalitet när han brast ut i sin "Fairytale". Vi fick se ett Eurovision Song Contest 2009 i Moskva som faktiskt inte alls var så uselt som jag hade väntat mig. Efter flera år av överlastade kitchfestivaler som inte ens varit roliga utan mest bara handlat om dålig smak var det här rena energidrycken. Förutom Norges glasklara seger fanns här även en rad riktigt bra bidrag. Från Island, Frankrike, Estland, Armenien och Storbritannien. Plus en hel del skit förstås. Men det hör ju till.

Och så underbara Malena Ernman då? Jo, det gick inte bra i tävlingen, men det spelar ingen roll. Hon är stolt, snygg och skicklig nog ändå att ta det här med en klackspark. Hon har sin karriär säkrad och tycker kanske mest det är kul att ha blivit folkkär på köpet. Och jag kommer att fortsätta gilla "La Voix" ändå. Men för Norge var det en go' seger.

POLARPRISET 2009

Så har man då ännu en gång överraskats av det totalt oförutsägbara Polar Music Prize. Peter Gabriel hade jag inte gissat. Jag tippar varje år på Brian Wilson, Aretha Franklin eller Chick Corea som populärpristagare. Men Peter Gabriel, jodå. Begåvad och nyskapande musikskapare, både i gamla Genesis och som soloartist. Tillhör inte mina egna favoriter. Har alltid haft svårt för "grädden" i hans röst och ofta med lite för abstrakt musik för min smak. Men visst, han tillhör ju artrock-falangen som jag gärna försvarar. Men lite förvånansvärt val ändå med tanke på att förra årets pristagare Pink Floyd ligger nära Gabriel i stil och idéer.

Och så det seriösa priset. Venezuelanske dirigenten José Antonio Abreu. Bingo! Än en gång händer det att priset går till en uttövare jag inte ens hört talas om. Tidigare har det bara hänt två gånger. Men nu är det två år i rad (förra årets sopran Renée Fleming). Svårt att ta. Vad jag förstår är årets pris till stor del också ett musiksocialt pris, för nätverket El sistema som hjälper ungdomar ur slummen över till musiken. Hedervärt. Men rätt Polarpris? Tja. Jag väntar fortfarande på Arvo Pärt och Philippe Entremont.

DIVA PÅ TV

Ikväll sände SVT2 den magiska, franska kultfilmen "Diva - dödligt intermezzo" av Jean-Jacques Beineix från 1981. Då hade jag redan rekommenderat alla mina vänner den på Facebook och lanserat den som världens bästa film.

Jag älskar verkligen "Diva" och har sett den på DVD flera gånger. Trots det satt jag fast punktligt vid TV:n igår. Det kändes så högtidligt med TV-utsändningen. Jag älskar "Diva" för dess osannolika kombination av hårdkokt deckare, thriller, trash-miljöer (hårda industrilokaler osv) å ena sidan, och ren och pur skönhet, operaaria, en sagolikt vacker, färgad sångerska (divan) och meditativ pianomusik à la Bill Evans och Debussy å andra. Trashmiljöer mot skön konst var något ganska nytt då, tidigt 80-tal.

Men filmen är rätt marig att komma in i. Kanske speciellt för en otålig TV-publik med fjärrkontrollen i handen. Filmen börjar med ett långt stycke andlöst stillsam operaaria sjungen av den betagande vackra divan (Wilhelmenia Fernandez). Redan här skrämmer man bort den deckarsugna publiken som väntat sig en snabbklippt thriller. Efter denna långa scen följer en makalös, filmiskt intressant uppladdning av tre olika spår i en kriminalintrig. En uppgörelse, en avrättning, en ung brevbärare som råkar vara på fel plats. Allt händer plötsligt och snabbt vid en Metro-uppgång. Här gäller det att hänga med och därför vinner "Diva" på att ses om. Flera gånger.

För handlingen är minst sagt invecklad. Med tre olika kriminalspår som förväxlas och missförstås och trasslas ihop. Hårda typer är ute efter förbjudna piratinspelningar av divan och de förväxlas med en polischef som kör dubbelspel i en traffickingaffär. Mitt i allt finns det osannolika mötet mellan den valpige brevbäraren och den undersköna operadivan. Actionscenerna befolkas av ljusskygga torpeder från undre världen. Men tempot i filmen är långsamt och sätter säkert många nytillkomna tittare på prov. Hela filmen går i en färgskala av blått-svart-vitt, där symboliken är handfast och vitt står för hoppet.

Jag får erkänna att jag gäspade lite åt det långsamma tempot igår, vid teven med ett glas vin. Men jag vidhåller att Beineix "Diva" från 1981 är en av de bästa, märkligaste och mest bildsköna filmer jag sett. Bara att ta till sig och njuta.

IT WAS 20 YEARS AGO TODAY...

Säger GRATTIS till vår dotter som fyller 20 år idag!

OLLE LJUNGSTRÖM I RULLSTOL, LIVE PÅ RIVAL!

Bara någon dag innan Olle Ljungströms länge efterlängtade konsert på Rival i Stockholm, som vi köpt biljetter till för länge se'n, kommer beskedet att han brutit båda benen. Och ska genomföra konserten ändå, i rullstol. Genast kommer funderingarna. Vi har nyligen sett dokumentären "En film om Olle Ljungström" och förstått att han inte är någon frisksportare och inte mår så bra. På något bisarrt sätt stämmer den tragiska, smärtsamma olyckan in på myten om Olle Ljungström och hans osunda leverna och konstnärsskap.

Så sitter han då där på scenen, på anrika Söderbiografen Rival, och jublet finner inga gränser. Han får stående ovationer när han rullas in och vinkar tafatt. Ett varmt mottagande av ett efterlängtat geni som här gör sin märkliga comeback efter flera års mytomspunnen frånvaro.

Och Olle sjunger. Han sjunger bättre än någonsin. Ger oss full kraft i "En apa som liknar dig", "Morotsman", "Jag och min far" , en avskalad "Nåt för dom som väntar" och många fler. Vilken låtskatt han har! Och vilken röst! Hör den bleka hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström" och märk kontrasten. Olle är helt enkelt en lysande sångare.

Backad av ett säkert band ger han en kort konsert, drygt en timme. Det räcker för den är kärnfull nog. Lite från nya comebackskivan "Sju", som jag inte gillar (den känns som en slarvig demo). Men ett generöst, välvalt urval från hans stora låtkatalog.

Man kunde tänkt sig att konserten blivit inställd pga fallolyckan. Istället ställer han upp - med två set samma kväll! Då kunde man tänkt sig att han pga omständigheterna varit okoncentrerad. Att den uteblivna rörelsefriheten fått honom att sjunga tamt. "Det här tar död på hela sexgrejen med en rockkonsert", beklagar han sig lakoniskt. Men icke. Olle Ljungström sjunger med utlevelse och med stort hjärta där från sin rullstol på scen. Det är en mycket egendomlig upplevelse.

Bild: Omslag "En film om Olle Ljungström" av Jacob Frössén (Story/SVT 2009).

GRUPPEN CHICAGO

Jo, jag vet att jag har en fallenhet för musik som ofta anses hopplöst ute och rockhistoriskt omöjlig. Sådant får man bara försöka ge blanka djävulen i, även om jag är känslig för kritikens övervakande ögon (där de flesta formats av punkgenerationen och senare av grunge och indie).

Nåväl, till saken. Jag får anledning att återupptäcka gamla gruppen Chicago. I synnerhet deras två första album "The Chicago Transit Authority" (CBS dubbel-LP 1969, ovan) och "Chicago [2]" (CBS dubbel-LP 1970, nedan). Redan från starten jämfördes de med Blood, Sweat & Tears, som också blev deras eviga rivaler. Liknande upplägg med en tätt arrangerad blåssektion. "Jazzrock" kom det att kallas runt 1969-70, innan termen fick delvis annan betydelse med fusionjazzen några år senare.

Chicago låg betydligt närmre rocken än B,S&T. Inte minst för gitarristen Terry Kaths råa sångröst och Jimi Hendrix-mättade spel. Chicagos blåssektion var oerhört tät, men de hade inte sådana briljanta jazzsolister som fanns i B,S&T. Eftersom de båda grupperna alltid jämfördes och spelades ut mot varandra, kan på många sätt sägas att Chicago vann kampen.


Dels hade de mer urkraft. Dels fanns det en enhet, en konsekvens. Nästan ett kollektivistiskt upplägg med växelsång, delat låtskrivande och ett politiskt radikalt budskap. Något som helt saknades hos B,S&T som mest spelade arrangerade covers och från början plågades av bristande kontinuitet i besättningen. CBS (som hade båda grupperna) satsade stort på Chicago och lät dem starta upp med 3 (!) feta dubbelalbum.

Dessa, och alla senare Chicago-album, hade samma enkla omslagsidé: Logotypen i olika, inte särskilt fantasifulla variationer och enbart numrering som titlar. Både Chicago och Blood, Sweat & Tears blev från mitten av 70-talet väldigt slätstrukna, vilket tyvärr också blivit deras eftermäle. Men Chicago fortsatte ändå ha kommersiella framgångar, främst bland USA:s gigantiska bilradio-publik. De hade då fruktansvärda hitlåtar som "If you leave me now".

Skippa dem och återupptäck istället Chicagos vitala, tidiga album. Speciellt "Chicago 2" som är det musikaliskt mest fulländade. Terry Kath dog 1978 i en tragisk och onödig vådaskjutning. Han lekte den där leken rysk roulette, och det gick kanske inte så bra.

BEETHOVENS SJUA I BERWALDHALLEN!

Var i Berwaldhallen i förrgår, den 23 april, och hörde Beethovens Symfoni nr 7, A-dur, från 1813. Ett otroligt mäktigt verk. Att programmet bara bestod av Haydn och Beethoven gjorde mig först lite skeptisk. Väl traditionellt! Inget som stack ut (stycket av finske Rautavaara ingick först i konserten dagen efter).

Men jag fick fel. Konserten blev verkligen en musikkick. Inte för första verket, Joseph Haydns ganska tråkiga Cellokonsert nr 1 (1860-tal). Unge, österrikiske cellosolisten Leonard Elschenbroich är säkert en blivande stjärna, och visst spelade han innerligt. Men han kom ändå helt i skymundan.

När förre chefsdirigenten Manfred Honeck återförenades med Radiosymfonikerna i Beethovens Symfoni nr 7 blev det ett kärt möte och allting stämde. Den aggressiva, rytmiskt drivande och rätt krigiska symfonin har både tolkats som lycka och protest. I skarp kontrast mot den förra, Pastoralsymfonins, böljande melodier och fågelsång.

Programpresentatören Katarina Lindblad gav en fin ingång i påannonsen, när hon berättade att metronomen var nyuppfunnen vid denna tid och att Ludwig van Beethoven var väldigt förtjust i att laborera med uträknade tempobeteckningar. Och framförandet av Symfoni nr 7 tog andan ur en denna kväll. Den lilla Haydn-konserten i början var det nog inte många som kom ihåg.

(Bild: Omslag: Beethoven - Symfoni nr 7, med Herbert von Karajan & Berlinerfilharmonikerna. Deutsche Grammophone Gesällschaft)

JOHN LENNON SOM POLITISK REBELL

Såg på SVT en amerikanskproducerad dokumentär kallad "USA mot John Lennon" (SVT1 13 april). Egentligen såg jag reprisen idag, 18 april, efter tips från Johan. Och det var en himla tur det. När den låg i tablån först på måndagen brydde jag mig inte. Tvättstugan fick gå före. Det har gjorts så många dokumentärer om John Lennon och Beatles, ofta med ungefär samma arkivmaterial och med få nya infallsvinklar. Jag har en gång haft min intensiva Lennon-period (strax efter mordet) då jag tröskade allt fram och tillbaka så det nästan blev för mycket.

Men det här var någonting annorlunda. Det unika med "USA mot John Lennon" från 2006 var att den verkligen hittat ett eget fokus och höll hela långfilmslånga storyn och arkivmaterialet i ett grepp som fångade intresset från första stund. Och greppet?: John Lennon som politisk rebell. Nä, det låter inte särskilt unikt. Snarare som äänu en programidéklyscha.

Men allt hänger på utförandet. Filmskaparna - som jag inte vet något om - skruvade från början in laddningen, allvaret i tidsandan: Vietnamkriget, krigsprotesterna, Nixon, FBI, Chicago-konventet 1968, Kent State University 1970. Analyser som verkligen hade något att berätta, och Lennons roll mitt i kaoset. Man lyckades visa att t.o.m. Johns & Yokos ofta förlöjligade bed-in på Amsterdam Hilton 1969 verkligen VAR en politisk handling.

Sällan har John Lennon kommit så bra till sin rätt som här. Musiken fanns förstås med även om fokus låg på protesten. Yoko Ono och många andra intervjuades i nutid, liksom rebellikonen Angela Davis (glädjande att se igen!). Och analysen vek inte heller undan för komplikationerna. Svarta Panter-ledaren Bobby Seales och andra fundamentalister drog nytta av samröret med den stundtals naive Lennon, som fortsatte prata fred medan en del extremister viftade med vapen i bakfickan.

Men berättelsen i "USA mot John Lennon" var omtumlande och känslostark. Även det tragiska slutet, vansinnesmordet av en psykopatisk stalker 1980, skildrades utan sentimental filter. Bara naket rakt. Och därför desto mer outhärdligt hemskt.

Samma dag - idag lördag alltså, är det Skivans dag. Åkte till fullsatt Pet Sounds Records på Söder där Fatboy spelade svängig rockabilly live, bland flera andra band. Kunde inte låta bli att dagen till ära köpa "John Lennon Plastic Ono Band" (Apple 1970, bilden). Lennons starkaste album.

PIRATE BAY-RÄTTEGÅNGEN

Pirate Bay-domen är rätt. Och varför har ingen granskat de åtalade? Nyliberaler o halvnazis som lanserat peddosajter o anser sig stå över lagen. Allt i nyliberalismens namn.

"What's the matter with me / I've got nothing more to say...." (Bob Dylan 1971 i "Down in the flood", som bara finns som nyinspelat spår på denna samlingsdubbel-LP "More Bob Dylan Greatest Hits", CBS 1971).

Jo, så är det. Påsken är över. Skön helg med vila och fester med kära vänner. Tillbaka till vardag igen på arbetsplats där trösklar och hinder skymmer möjligheterna. Jag befinner mig i ett väntrum snarare än vid en vändpunkt. Och just för tillfället har jag inget att säga. Inget att blogga om. "I cannot move / my fingers are all in a knot" (Dylan igen, ur "Just like Tom Thumb's blues" 1965. Från "Highway 61..." och samma samling). Febrigt stiltje.

MIKAEL WIEHE PÅ NALEN 3/4

Såg Mikael Wiehe live på Nalen i en behagligt avskalad konsert. I trio med Christer Karlsson och Johan Lindström på gitarrer, piano, bongos och inte mycket mer. Sånger från "Sånger från en inställd skilsmässa", hans nya och mycket personligt utlämnande album som handlar om just vad titeln säger. Och ett välvalt urval ur Wiehes flera decennier långa katalog. Så inledde trion t.ex. med "Måndåren" från Hoola Bandoola Bands allra första LP från 1971.

Jag gillar Wiehe när han är avskalat personlig ("Nu ger hon sej iväg" från nya skilsmässoeposet). Och jag gillar Wiehe när han är förbannad. Som i "Ni som tjänar på krig" (Dylans "Masters of war"). Där är en riktigt förbannad Wiehe tolkar en ung, arg Bob Dylan i bådas förakt för vapenindustrins blodiga vinstbegär.

Men jag kan också ha väldigt svårt för den sentimentale Wiehe. Som i "Mitt hjärtas fågel" och andra fågellåtar. Däremot älskar jag hans prator. Inte många kan formulera mellanprat som Mikael Wiehe. På nästan teatraliskt lång--sam skåns--ka levererar han fyndiga, skarpa, humoristiska och självironiska påannonser som är njutbara i sig. Och efter en släng till finanskrisen sjunger han Peps gamla "Falsk matematik" och får den övertydligt aktuell i dessa dagar av bonusavtal och AMF-skandaler.

Tidigare samma dag, fredagen 3/4, hade jag också sett en skymt av en helt annan konsert: Titiyo live i Radiohusets Studio 4. Andra referenser, men lika behagligt avskalat. Titiyo med en trio av piano, cello och trumpet (Goran Kajfes!). Sånger från hennes nya album "Hidden" (2008). Några flyktiga minuter under en lunchrast, med förnimmelse av något musikaliskt stort.

(Bild: Omslag: "En sång till modet", EMI 2000)

5 BÄSTA SVENSKA ALBUM

Och då var det bästa svenska kandidater. Låt se... Svårt att välja - men :

Cornelis Vreeswijk - "Ballader & Grimascher" (Metronome 1965)
Pugh Rogefeldt - "Ja, dä ä dä" (Metronome 1969)
Mikael Ramel - "Till dej" (Ljudspår 1972)
Samla Mammas Manna - "Måltid" (Silence 1973)
Peps Persson & The Downhome Blues Band - "Rotblos" (Sonet 1997)

Och så fick jag ändå inte med Monica Zetterlund, Fred Åkerström, Blå Tåget, Lars Hollmer (solo), Fläskkvartetten & Freddie Wadling, Olle Ljungström, Bob Hund etc etc etc.

IDAG

Tyckte jag såg ett tefat landa på Valhallavägens mitt i morse. Eller såg jag fel?