Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, maj 29, 2018

TÄNK ATT STENARNA ÄNNU RULLAR!

Så fick vi då äntligen till slut se och uppleva The Rolling Stones live! Tidigare har alltid svindyra biljetter gått åt på ett nafs, innan man ens hunnit blinka när de släppts har alla arenor varit helt utsålda.

Hopplöst. Skulle vi aldrig få uppleva dem live? Något man såklart BÖR ha gjort. Och vem vet hur länge de gamla gubbarna orkar hålla på? Varje stor turné har förväntats vara den sista.

Men i oktober 2017 fick vi äntligen se dem. På en fruktansvärd arena, Friends Arena. Men vad gör man inte? Hade det inte varit för Rolling Stones hade vi aldrig satt våra fötter där i musiksammanhang. Ljudet studsade och lät orent i den monstruösa betonghallen. Aldrig mer. Men nu hade vi inget val för vi ville se Stones.

Och de var bra. Ja, de var faktiskt helt lysande. Jag gissar att de säkert låtit smidigare, bättre, med mer attack och även tajtare i yngre dagar, De många konsertfilmer jag sett med dem skvallrar om det. Men ändå. Att Mick och Keith vid 74 års ålder (!) öste på med en öppning av "Sympathy for the devil" och en generös brygd med "Gimme shelter" och "Paint it black" som höjdpunkter var nog för att göra oss lyckliga. Gamle Micks fysiska uthållighet kan man häpna över. Gemytlige Charlie Watts var för övrigt 72 år och Ron Woods 71.

Framför allt har den vältränade Mick Jagger sin fantastiska röst i behåll. Världens bästa rockröst. Man kan bara ta avstånd från den föraktfullt ålders-fascistiska recension som PO Tidholm kräkte ur sig i Dagens Nyheter efter konserten. Den recensionen var om något patetisk.

Men det här skulle ju handla om skivan och inte om konserten. Året innan hade de släppt sitt nya album "Blue and Lonesome" (Polydor 2016), elva år efter den förra "A Bigger Bang". Denna gång är det fråga om ett rent cover-album. Gammal blues, rhythm'n blues och tillbaka till rötterna. Det är hedervärt och det är helt logiskt för ett band som Stones. Det är som ett tack till den musik och de svarta artister som en gång för 65 år sedan satte Stenarna i rullning, när de var tonåringar i Richmond utanför London.

Det är låtar av Howlin' Wolf, Jimmy Reed, Wille Dixon, Little Walter, Memphis Slim och andra sedan länge döda storheter. Rolling Stones spelar här hårt och ruffigt. Det är helt i linje med att Stenarna nu är åldermän på samma sätt som de svarta förebilderna var när de själva var unga. Och det är väl bra att de gallrat bort varje tendens till att "snygga till" låtarna. Enkelt och primitivt och rått ska det vara.

Men där någonstans tycker jag också att nackdelen med skivan blir uppenbar. Rolling Stones har, i egna låtar och i sin stil, alltid haft en råhet och attack - men samtidigt en viss elegans inbyggd. På denna nya skivan blir det däremot BARA hårt och rått. Det är en smaksak men jag tycker det blir lite väl träigt. En kul sak är däremot att även gamle Eric Clapton medverkar bitvis på skivan. Också det en veteran som ständigt bejakar sina rötter.

Betyg: ***

torsdag, maj 24, 2018

PAUL SIMON SNICKRAR PÅ SITT TRETTONDE

Paul Simon är verkligen en fantastisk sångskrivare. Fem album på 60-talet med Simon & Garfunkel, varav alla var absolut förstklassiga. Därefter den långa, krokiga men samtidigt märkligt homogena karriären som soloartist under 50 års tid.

Jag får erkänna att jag till stor del missat hela hans solokarriär. Tar igen det nu retroaktivt. Allt på en gång. Och går man lös på flera skivor samtidigt så blir det ibland svårt att skilja dem åt.

Men från hans kreativa 70-tal, plus den berömda Sydafrika-plattan "Graceland" från 1986, tar jag ett huvudhopp fram till en alldeles (nästan) färsk platta, "Stranger To Stranger" (Concord Music Group 2016). Numera känns det fel att skriva "CD 2016) eftersom album vanligen levereras som strömmade tjänster. Därav bara skivbolag och årtal.

Och "Stranger To Stranger" är för mig direkt kopplad till en konsert vi såg med Paul Simon på Stockholm Waterfront i oktober 2016. En lysande konsert. Stort band med gitarrister, blåsare, slagverkare. Bra arrangemang har han alltid varit noga med. De afro-amerikanska inslagen är rikliga i hans musik, liksom inspirationer från diverse amerikanska rötter : gospel, doo-wop, cajun etc. Det mesta utom ren blues.

Sångerna på "Stranger To Stranger" är som alltid av hög klass, även litterärt. Titellåten skildrar en gammal kärlek och ett möte på stan där de två försöker att hitta rätt genom att föreställa sig varandra som två främlingar som möts på. nytt. Andra fina sånger är "The werewolf", "Cool Papa Bell" och "Insomniac's lullaby".

Det som också är påfallande - jag har sagt det förr - är Paul Simons gitarrspel. Vilken otrolig virtuos han är på akustisk gitarr! Det är inte fråga om en trubadur som bara står och kompar sig själv med raka ackord. Paul Simon lägger ut, broderar, använder fingerspel, spelar solo och komp samtidigt i en målande musikalitet.

Betyg: ****

torsdag, maj 17, 2018

DAVID BOWIES SISTA ALBUM

Året 2016 har redan gått till historien som året då förfärligt många stora artister dog. Det dör alltid en mängd kända och okända personer varje år, men just 2016 sticker ändå ut vad gäller flera tragiska och för många helt oväntade bortfall, inte minst i rockvärlden.

David Bowie fyllde 69 år den 8 januari och aviserade samtidigt släppet av ett helt nytt album, "Blackstar" (Columbia 2016). Det var ett mörkt album med sånger präglade av dödsmedvetande och patologisk ångest.

Det var i sig inget uppseendeväckande. David Bowie har gjort många album och visuella gestaltningar präglade av mörker, klaustrofobi och mycket experimentella uttryck. Så många av oss jublade av glädje när gamle mästaren nu hade skapat ännu ett underverk. Det lät mycket bra trots sin dysterhet. Bowies alltid lika nyskapande kreativitet fanns där mitt i mörkret.

Så - bara några dagar senare kommer nyheten att rockartisten och låtskrivaren David Bowie har avlidit efter en lång tids cancersjukdom. Var det sant? Var det någon slags sjukt rollspel? Hade David Bowie verkligen dött? Ja, det var sant. Det bekräftades snabbt, och helt otippat blev han ännu en i raden av döda popstjärnor. Sorgen blev enorm.

Och plötsligt blev "Blackstar" - både musiken och videon - helt ruggigt kusliga, med vetskapen att han verkligen VAR sjuk och döende vid inspelningen. I videon ligger han bandagerad på en sjukbädd med någon slags titthål till ögon. En plågsam metafor för döden. David Bowie hade alltid varit besatt av rollspel, teater och sceniska gestaltningar. Var han så till den milda grad besatt att han till och med hade iscensatt sitt eget döende - och gjort konst av det? Det hela var ju på riktigt!

Det är svårt att lyssna objektivt på "Blackstar" eftersom den är så intimt förknippad med hans tragiska död. Det är för mig som med John Lennons "Double Fantasy", släppt kort innan hans bortgång. Men där var det en i grunden optimistisk skiva som brutalt fick en annan innebörd pga mordet. David Bowie var däremot medveten om sin snara död.

"Blackstar" är en musikaliskt bra skiva. I titellåten experimenterar han med rytmer och basala uttryck. Sjunger som alltid utmärkt, i uttryck av sorg och hjälplöshet. I andra låtar, som mina favoriter "Dollar days" och "Lazarus", låter han en svalt jazzig tenorsax svepa över fonden i en förförisk touch. Det är väldigt tilltalande. Synd att Bowie aldrig varit inne på jazz förut.

Det hör kanske till saken att artisten och skaparen David Bowie regelbundet gjorde skivor fram till "Reality" 2004. Sedan drabbades han av hälsoproblem och var inaktiv ändå tills "The Next Day" 2013. En (som alltid) avantgardistisk platta som i mitt tycke var VÄL mörk. Förutom det spår där han återvänder till 70-talets Berlin-trilogi och besöker Potsdamer Platz. Det är magiskt.

David Bowies sista skiva - och uppenbart uttänkta avskedsskiva ,"Blackstar" går inte att bedöma i ord av bra eller dålig. Den är mer än så. Den handlar om liv, död, lidande och farväl. Svår att lyssna på -det medger jag gärna. Med tuggmotstånd musikaliskt men framför allt svår på det emotionella planet. Konstnärligt sett förstklassig. Men samtidigt kanske inte den Bowie-LP jag helst sätter på när jag vill höra något stärkande.

Betyg: ***

tisdag, maj 08, 2018

SKÖNKLINGANDE GITARRKASKADER

En svensk EP med i huvudsak instrumental, gitarr-baserad stämningsfull musik. "Sunburst" (Version Studio EP-CD 2015) med Valley är som färgstark filmmusik till något som inte är film.

En kvintett från Stockholm som sveper ut i stora färgsjok, lika läckra som omslaget, signerat band-medlemmen Erik Svallingson. EP är förresten abstrakt begrepp i sammanhanget eftersom albumet främst lanserad som strömmad tjänst.

För mig som en gång var inne på ECM och det skivbolagets ordlösa, klangsköna men karga jazz och new age-liknande musik känns Valley som att komma hem. En annan skärningspunkt kan vara den lounge och electronica som produceras (påfallande ofa i Frankrike) som sofistikerad ljudkuliss för restauranger och barer. En tredje infallsvinkel kan vara Brian Eno och hans landskapsmusik.

Men Valley har en egen, tilltalande touch. Stråk av jazz, folk och psykedelia vävs in i sköna trådar. I ett av de fyra spåren bryts den instrumentala linjen av med en svalt viskande kvinnoröst som förstärker det drömlika uttrycket. Här knyts vi plötsligt närmare till den nämnda lounge-musik som ger en lyxig känsla. "Sunburst" är debutalbumet av denna unga gruppen med det lite anonyma namnet Valley. Jag vill gärna höra mera.

Betyg: ****

torsdag, maj 03, 2018

FÄRGSTARKA PALETTER AV ANDREA TARRODI

Jag gillar verkligen den unga kompositrisen Andrea Tarrodi. Hon är född 1981 och ställer lätt in sig i raden efter Beethoven, Sibelius och Ravel som stor tonsättare.

Hon är den allra mest intressanta i fältet av skapare av dagens  konstmusik. Jag kan inte påstå att jag hört särskilt mycket av hennes kompositioner, men det jag hört attraherar mig verkligen.

På denna skiva kallad "Total Tonality" (DB Productions CD 2015) finns sex orkesterverk av Andrea Tarrodi. De är "Camelopardalis", "Serenade in seven colours", "Highlands" (för cello och orkester), "Zephyros", "Lucioles" och "Birds of paradise". Fantasifulla titlar med färger och djur.

Spelar gör Västerås Sinfonietta och dirigenter är växelvis Andreas Stoehr och Johannes Gustafsson. Fine cellisten Jakob Koranyi är solist i "Highlands". Det är läckra färgpaletter i behagliga format på ungefär femton minuter var. Att "måla i toner" kan låta som en klyscha, men hos Andrea Tarrodi är det verkligen sant. Snygga instrumenteringar och läckra klanger som glider in och ut i varandra, växer, förtätas och formas i ständiga rörelser. Det är verkligen måleriska kompositioner som lätt framkallar bilder i ens inre.

Samtidigt finns det en slags lätthet och lekfullhet i hennes musik. Den föreställer eller symboliserar inget annat än sig själv. Associationerna till fåglar och djur är tacksamma men utan pretentioner. Jag har - om man nu ska jämföra med en annan nutida svensk kompositör - mycket lättare att ta till mig Tarrodis tonvärld än Anders Hillborgs, som jag också haft uppe här i spalten. Hillborg är spännande men kan lätt slå över i ett storvulet allvar och en slags statiskhet.

Andrea Tarrodis musik tycker jag bara om, rakt av och utan omsvep. Den talar åtminstone till mig direkt. Hon är nu 37 år och hon kan gå hur långt som helst som kompositör.

Betyg: *****

onsdag, maj 02, 2018

FLERA HAVSVYER AV SVEN-BERTIL

Efter succén med albumet "Hommage" 2014 var det närmast självklart att Sven-Bertil Taube också skulle göra en "Hommage Vol. 2" (Universal CD 2015). Åter igen med Peter Nordahl som dirigent och lysande arrangör för Norrköpings Symfoniorkester.

Och det är en ren fortsättning. Ett kärleksfullt men inte helt över sig originellt urval av visor, främst av Olle Adolphson och Lars Forssell. I någon mån även av Carl-Fredrik Reuterswärd. Alla gamla vänner och kompanjoner till Sven-Bertil.

Det är åter med åldrandets och vishetens värdighet han tar sig an sång- och poesiskatten. Ja, man ska kanske inte prata ålder, men som jag tidigare nämnt är det svårt att bortse från den aspekten här. Det är med lugnets och livserfarenhetens själ som 80-årige mästaren framträder, och det är imponerande och respektingivande. Långsamt i genomgående tempo. Gott om tid för eftertanke i varje strof med hans underbara diktion och frasering.

"Trubbel" destilleras här till en deklamerad dikt där endast första och sista versen läses upp. Alla Olle Adolphsons verser där emellan, om svartsjukans och den bedragnes förnedring mitt i ett grönskande sommarlandskap, förutsätts välbekanta för lyssnaren och speglas enbart av den vackra melodin, som framförs av Nordahls piano och stråk-arrangemang. Det är ett vågat grepp men det fungerar. Det blir ett uttryck av smärta och plågad skönhet.

"Nu är det gott att leva" och "Det gåtfulla folket", liksom Forssells översatta "En fransman i Stockholm" har kanske hörts i piggare tolkningar. Trots att Sven-Bertil är en förstklassig vokalist har  rösten och kraften trots allt tappat en del. Mest förtjust är jag istället i de dikter till orkesterns paletter som han läser med pondus och stram andlighet.

På denna volym är det (förutom redan nämnda "Trubbel") liksom på förra skivan några poem med havet som motiv. Något jag rent allmänt alltid varit svag för. De är "Om giftet dödar havet" och "Mannen från havet", båda av Forssell. De blir i Taubes och Nordahls varsamma händer stor musikalisk poesi i små, sköna miniatyrer.

Denna volym 2 är kanske inte lika fulländad som den första "Hommage". Men å andra sidan ; tycker man om den så är det inget att tveka på att skaffa denna självklara fortsättning.

Betyg: ***

onsdag, april 25, 2018

TERNHEIMS HÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

Fin sångerska och singer / songwriter. Utomordenligt bra melodier, fin röst, personligt signum.

Tyckte framför allt mycket om hennes album "Leaving on a May Day" (2008), och inte minst den extra-CD som medföljde som innehöll hennes ytterst säregna tolkningar av Frank Sinatra-hits som långsamma, förtätade visor.

Gillade även "The Night Visitor" (2011), och här är vi nu framme vid hennes femte album, "For The Young". Numera är hon baserad i New York, och hon fullföljer sin egen linje av subtilt sångskapande.

Helt inlyssnad på "For The Young" är jag inte. Den är fortfarande rätt ny för mig, och eftersom hennes uttryck är enhetligt hållet flyter de tre nämnda albumen lätt ihop för mig. Men jag minns en lysande konsert med henne på Cirkus (Stockholm) i februari 2016, då hon framförde sångerna från detta då nya album. Det var en sällsamt vacker upplevelse.

Betyg: ****

måndag, april 16, 2018

VINGSLAGEN EFTER PINK FLOYD

Gitarristen Davis Gilmour har i nära nog 50 år varit medlem i Pink Floyd. Han tog 1968 över efter Syd Barretts kortvariga session i bandets begynnelse. David Gilmours expressivt klagande, sjungande gitarr har hörts i de ikoniska avsnitten på "The Dark Side of The Moon" och i den inledande, majestätiska  bluesen på "Wish You Were Here".

Hans gitarr hördes också kämpa mellan bleckblåsarna och den atonala kören i den drömskt vackra sviten "Atom Heart Mother" - mitt eget absoluta Pink Floyd-favoritalbum. Och hans sävligt säregna sångröst hörde mellan havens bestar på den mystiskt gestaltade tonmålningen i en annan mäktig svit, "Echoes" från skivan "Meddle".

David Gilmour är en enastående musikalisk personlighet med, gitarr, låtar och sång som komponent i ett av världens bästa band som heter Pink Floyd. Då och då har han också varierat sig genom att spela relativt rak rock på Paul McCartneys skivor. Därtill har han gjort flera ytterst hörvärda soloalbum.

"Rattle That Lock" (Colombia CD 2015) är det senaste av dem. En skiva med ett omslag som ställer in sig i raden av Pink Floyds visuella estetik : Gåtfullt, storslaget, vackert och hotfullt på ett lite science fiction-artat sätt. Det är ett utmärkt album, med ett tonspråk som många gånger blickar tillbaka till gamla klassikern "Wish You Were Here" från 1975, höjdpunkten i hela deras historia.

Här finns likartade drömlika, instrumentala preludier ("5 A.M."), sånger som i grunden är blues eller funk men som svävar uppåt stora rymder med klara melodier och arrangemang skrivna med stora bokstäver. David Gilmour är och har alltid varit en utmärkt sångare.

Medan musiken drar åt det romantiska har texterna en mera svartsynt ingång med ett mått av samhällskritik. Också det ett arv av Pink Floyd. Titelsången, "A boat lies waiting" och "In any tongue" är fina spår. Men liksom hos PF är helheten det viktiga.

Betyg: ****

torsdag, april 12, 2018

DYLAN SJUNGER SINATRA (!!!???) - JA, DET ÄR SANT!

Det här är märkligt och motsägelsefullt, så som bara en legend av Bob Dylans kaliber kan kosta på sig. Hela projektet är egentligen omöjligt. På "Shadows in the Night" (Columbia CD 2015) tolkar Bob Dylan gamla sånger av Frank Sinatra. Sånger skrivna för och ursprungligen framförda av Frank Sinatra, ska sägas, eftersom denne var vokalist och inte sångskrivare.

Hur i all sin da'r går det ihop? Förutom att de rent allmänt ser ut att vara vitt skilda storheter, så är de bärande essenserna helt väsenskilda.

Frank Sinatra var skönsångare. Hans instrument var rösten, den vackra rösten, med glänsande timbre och exakt frasering. Han kunde göra konst av vilka struntlåtar som helst. Många av Sinatras klassiker är verkIigen välskrivna mästerverk, inte minst de från The America Songbook. Men han kunde lika gärna sjunga in "Ol' McDonald had a farm" eller "Love and marriage" - och gör något stort av det. En sång som "It was a very good year" är ett rent pekoral till text, men med Nelson Riddles stora stråksektion och Frank Sinatras stora sånginsats så blir det mästarklass.

Bob Dylan är rena antitesen. Han skriver och levererar sånger. Allt annat än skönsångare. De senaste åren har han låtit värre och värre i sina poser av icke-inställsamhet. Den skrovliga rösten har sjunkit till ett rosslande läte. På sin julskiva från 2009 låter han rent ut sagt för djävlig. Men - det blir något konstnärligt tack vare hans gestaltning. Ja just det, han levererar, som man säger nu för tiden.

Som textförfattare är Dylan unik och har definitivt revolutionerat sånglyrik och rockmusik. Om detta är värt ett Nobelpris eller inte kan man tvista om. Men han är / har varit stor - som sånglyriker. Inte minst i yngre dagar. Musikaliskt har han däremot alltid varit traditionell. Visa, rock, blues, country utan några större krusiduller. Som melodiker är han bra men inte fantastisk. Han har aldrig brytt sig särskilt mycket om arrangemang - till skillnad från andra singer / songwriters som Joni Mitchell och Paul Simon som är mera pedanter och finsmakare på den punkten har Dylan mer framstått som en slarver som bara kör på.

Och som sångare, som vokalist har Bob Dylan alltid varit personlig. Mycket personlig. Den hesa, härjade rösten har passat utmärkt till rock, men knappast till skönsång. När han 1969 tillfälligt tog sånglektioner och fick "vacker" röst ("Lay lady lay")  tröttnade han snart och gick tillbaka till det hesa, oskolade.

Och här ger sig den numera åldrade Bob Dylan i kast med Frank Sinatras gamla album "Where Are You" från 1957. En lågmäld, finstämd skiva med sånger på temat skilsmässa. Vackert svårmod. Stråkar. Filmiska bilder av nattsvarta gator och folktomma barer som metafor för ensamhet i 50-talets USA.

Ja, hur ska kraxige Bob Dylan klara ut det? Han har knappast röst att bära upp den bitterljuvt sentimentala melodiken. Men på något sätt så fungerar det, även här. Bob Dylan överraskar och förbryllar åter igen. "Shadows in the Night" är kanske en bagatell i Dylans stora skiv-katalog. Det är naturligtvis ingen "stor" eller ens angelägen Dylan-skiva. Men - bra. I all sin märkliga enkelhet.

Betyg: ***

onsdag, april 11, 2018

MUSIKALISKA FÄRGNYANSER MED SANI GAMEDZE

Nu är jag helt klart jävig. Sani Gamedze är gift med min bäste kompis Peter Fors. Så är det sagt. Men nu är det inga recensioner jag ägnar mig åt här utan bara förmedling av olika intryck och tips.

Sani är en lysande jazz- och soulsångerska, född i Sydafrika (Swasiland) 1968. Sedan drygt tio år verksam i Sverige, i Uppsala. Hon har sjungit i jazzgrupper med bl.a. pianisten Bertil Strandberg. Tyvärr är inte maken Peter Fors själv med på denna CD, trots att han är en utmärkt kontrabasist.

"Colour Me Over" (Do Music CD 2014) är såvitt jag vet Sanis första skiva i eget namn. Temat är färger som också illustreras av hennes uppsättning av stickade klänningar i alla tänkbara färger på det snygga omslaget. Givetvis har färgerna också betydelse för låtar, titlar och stämningar.

Skivan inleds med "Purple rain", den välkända power-balladen av Prince. Ett modigt val av cover, och Sani Gamedze tolkar den på ett mycket eget sätt. A cappella (alltså helt utan instrument), i  väldigt långsamt tempo och med extremt lång pausering. Det blir minst sagt sparsmakat. Medan Prince i originalet spänner en väldig, bombastisk båge av arena-rock låter Sani tystnaden tala och för fram melodin. Men det blir nästan lite väl långsam.

Snart kommer kompet in, och det blir tolkningar av Duke Ellingtons "Mood indigo", av James Taylors vackra "Fire and rain" (som jag förknippar med Blood, Sweat & Tears), av soullåtar av Stevie Wonder och Lionel Ritchie och ytterligare en smakfull palett av sånger i olika färgskalor.

Sani Gamedze sjunger fantastiskt, med en djup, fyllig altröst som vibrerar av själ och känsla. Kompet är utmärkt följsamt och svängigt med Daniel Lantz på piano / elpiano, Bobbo Andersson på gitarr, Per Johansson på elbas och kontrabas, och Karl Jansson på trummor.

Som vokaljazz är det ganska traditionellt hållet, och detta sagt i positiv bemärkelse. Jag älskar när Sani brister ut i "On a clear day" och sällar sig till de riktigt stora, klassiska jazz-vokalissorna med Sarah Vaughan i spetsen.

En speciell egenskap med "Colour Me Over" (som även skrivs "ColourMeOver") är Sanis recitationer av dikter mellan sångnumren. Det blir lite kluvet. Det drar ner tempot rejält, samtidigt som det ger just en personlig och färgstark touch. Det är en färgrik skiva på många sätt - personligt, musikaliskt, tematiskt (i låturvalet) och visuellt på omslaget. En skiva med stor värme.

Betyg: ****

måndag, mars 26, 2018

DEN GAMLE OCH HAVET - SVEN-BERTIL 

Jag gillar Sven-Bertil Taube för ålderns värdighet. Och för hans breda artisteri, konstnärskap och långa erfarenhet - självklart. Jag tycker inte om åldersfixering, men det är på något sätt svårt att kringgå åldern som parameter i detta sammanhang.

Vid 80 års ålder gör han comeback och får en nytändning, med skivan "Hommage" (Universal CD 2014). Med arrangören och dirigenten Peter Nordahl hittade han den perfekta kollegan, och Nordahl leder här Norrköpings Symfoniorkester.

På "Hommage" har Peter Nordahl gjort verkligt subtila, målande orkester-paletter till Sven-Bertils lugna, vackra stämma som bär fram de mest exakta fraseringar man kan tänka sig.

Skivan består dels av sånger. Påfallande många där vännen Olle Adolphson varit inblandad. "Nu har jag fått den jag vill ha", "Låt oss gå på lyktkafét", "Älskar inte jag dig då" och "Skärgårdsbrevet". Det är mycket bra men kan ibland dra åt det högtravande. "Visan Ö" (till text av matematiske konstnären C-F Reuterswärd") blir något tjatig, och Lars Forssells miniopera om spelmissbruk, "Jag och rouletten i Monte Carlo", har jag aldrig riktigt begripit mig på.

Men det som bär skivan, och gör den stor och unik, är den andra delen. De spår där Sven Bertil Taube deklamerar dikter till orkester. De har alla tema : Havet. Det här är något som ligger mig varmt om hjärtat. När han reciterar "Apotheos" av Gunnar Bohman stannar tiden. Stråkar och träblåsare målar upp en marin palett av ett stoiskt lugn om havets evighet.

Likadant är det i "Shanty" (text Lars Forssell) och "Frågar du havet?" (text Olle Adolphson). Här är ett svårmodigt lugn och en poetisk skönhet som för mig är den perfekta harmonin till att sitta på Finnboda Pirar och blicka ut över havet på ålderns höst. Med upphöjt lugn bortanför vardagens jäkt och gno.

Det sista spåret är "Ett sista glas". En gammal irländsk visa som fick stort genomslag när Sven-Bertil Taube som äldste i sällskapet var med i TV4:s "Så mycket bättre". Där var det unga Miriam Bryant som tog upp den och sjöng den med den äran.

Betyg: ****

fredag, mars 16, 2018

STOR RÖST KOMMER TILL SIN RÄTT

Annie Lennox är en fantastisk sångerska. Hon har stark och stor röst, sjunger med kraft och inlevelse, med utmärkt frasering och bra attack. Hon är en av få som utan ansträngning kunde utmana självaste Aretha Franklin i duetten "Sisters are doing it for themselves" på 80-talet.

Då var det med Eurythmics. De var ett av Storbritanniens största, brittiska band då. Med en oändlig radda av hitlåtar och flera fullödiga album. Men de hade också ett sound som var tidstypiskt. Väldigt mycket 80-tal.

Smattrande syntar, programmerade 8-delsblippande. Stora, svepande, elektroniska ljudväggar. Annie Lennox starka, soulpåverkade röst gjorde att det aldrig blev kyligt. Fast å andra sidan kunde hon i sångerna spela härskarinna likt den teatraliska Grace Jones.

På 90-talet hade gruppen (duon) Eurythmics upplösts och Annie Lennox gjorde istället soloskivor. Alla bra, men fortfarande med samma syntpräglade musik och hårda uttryck. Där någonstans började det bli för mycket. Tänk om man kunde fått höra hennes fantastiska röst mera "naket" med traditionella instrument eller i mer sparsmakade sammanhang.

Det har dröjt, och ärligt talat har jag inte haft koll på samtliga hennes soloalster efter 1995. Men därför är det så välkommet att höra hennes album "Nostalgia" (Island CD 2014). Hon liksom vi alla blir äldre och blir man äldre vill man gärna titta tillbaka och återknyta till sina musikaliska rötter.

På "Nostalgia" hör jag den Annie Lennox som jag längtat efter. En moget jazzbetonad sångerska med stor pondus och erfarenhet, som i lugnt tempo sjunger evergreens till stor orkester med stråkar och jazzigt komp. Det är inte olikt greppet som Joni Mitchell tog på sitt mästerverk "Both Sides now" 2000. Samma ödesmättade nattstämningar fulla av sofistikerade, blå toner.

Annie Lennox tolkar "Memphis in June", "Georgia on my mind", "Summertime", "I cover the waterfront" och annat ur The American Songbook. Eviga evergreens som alltid träffar rätt. Billie Holiday-klassiker som "Strange fruit" och "God bless the child". Duke Ellingtons "Mood indigo" och en del annat. Och hon gör det med den äran. Det här är riktigt, riktigt bra. Och - rösten! Vilken oslagbar sångerska hon är.

Betyg: *****

onsdag, mars 14, 2018

ÅLDERMANNEN COHEN

Året 2016 har redan gått till historien som det sorgliga året då många stora rockartister dog. David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Paul Kantner, Freddie Wadling, Olle Ljungström osv osv.

Lägg därtill andra bortgångna skapare som George Martin, Pierre Boulez, Jacques Werup, Bodil Malmsten så får vi ett riktigt sorgkantat årtal i kalendern.

Leonard Cohen var förvisso inte helt ung. Han var född 1934 - året innan Elvis Presley ! Han var således 82 år vid sin bortgång. Aktiv in i det sista. "Popular Problems" (Columbia CD 2014) var hans näst sista skiva. Den sista hette "You Want It Darker" och kom ut precis innan han dog.

Leonard Cohen har aldrig tillhört mina närmare husgudar. Stor respekt för en sångskapare av rang, men inte den jag lyssnat mest på. Singer / songwriters är ju något väldigt personligt, och för min del har Joni Mitchell, Paul Simon och Van Morrison stått närmare. Dylan har ju funnits där som en gigant hela tiden.

Nej, den tidige Leonard Cohen sjöng lite för släpigt och för sövande för att attrahera mig. Men nyligen har han varit uppe i min spalt här, tack vare Ebba Forsbergs fina tolkningsskiva "Ta Min Vals". Och denna sena, mycket sena, Cohen-skiva "Popular Problems" gillar jag.

Vi är här långt ifrån 60-talets myspys-dricka te-trubadur med entonigt mumlande men vackra melodier. Istället framträder här en äldre gentleman och förförisk charmör med sin intima röst som nu med åldern sjunkit ner i ett mörkt basläge. Han viskar och deklamerar sångerna nära mikrofonen, snarare än sjunger, och han intar en lätt teatraliskt exhibitionistisk pose. Detta sagt som något positivt. Faktiskt mycket positivt.

Det är något smart över när öppnar skivan med "Slow", en alldeles underbar hyllning till långsamhetens lov. Långsamheten, den tabubelagda, i denna uppkopplade nutid av snabba klipp, hysteriska mediaflöden, plingande mobiler och allmänna rädsla för tystnad och långsamhet. Det är ett budskap som jag känner största sympati för.

Nio sånger varav även kan nämnas "Did I ever love you?", "Almost like the blues" och "You got med singing". Korthugget producerade musikbakgrunder med de karaktäristiska körsångerskorna bildar bädd för hans dovt viskade röst med koncentrerade poem.

Kort speltid på albumet. Det gör inget. Leonard Cohen har alltid arbetat med centrallyrik och koncentrerade format. Där Dylan kan bli långrandig och svämma ut i sexton verser höll Cohen en stram form och hade ofta en laddad poesi som egentligen var mer Nobel-värd än Dylans.

Betyg: ****

tisdag, mars 13, 2018

ANDERS HILLBORGS MASSIVA KLANGBLOCK

Han är en av Sveriges mest respekterade nutida tonsättare. Född 1954, nästan i min egen ålder. Har då och då hört något vokalstycke av honom i Berwaldhallen.

Men annars är han väl mest förknippad med skivan "Jag Vill Se Min Älskade Komma Från Det Vilda" med Eva Dahlgren, som hon gjorde tillsammans med Esa-Pekka Salonen och Radio-symfonikerna 1995. Det var hennes texter till musik av Hillborg, och skivan var ett kraftprov när det gällde "cross-over", att överbrygga olika musikstilar.

Givetvis blev jag nyfiken på att höra mer av denne gigant. Skivan "Eleven Gates" (BIS CD 2011) innehåller fyra stora orkesterstycken : "King Tide", "Exquisite Corpse", "Dreaming River" och titelverket "Eleven Gates". Alla är drygt 20 minuter långa och alla är komponerade efter år 2000. Det kan man väl kalla Samtida musik. Exekutörer är tre olika dirigenter : Alan Gilbert, Sakari Oramo och redan nämne Esa-Pekka Salonen. Orkestern är Kungliga Stockholms Filharmoniker.

Det är på ett sätt spännande ny, svensk orkestermusik. Oftast stora, orkestrala klangblock som liksom organiska väsen växer och dalar med små melodiska och framför allt klangmässiga förskjutningar. Det är fascinerande att lyssna till och sjunka in i. Samtidigt ställer jag mig lite frågande till ett symfoniskt tonspråk av 2000-talet som tycks vara vanligt förekommande.

Kanske är det en tillfällighet, men båda Hillborgs och en del andra samtidas tonspråk tycks handla om det. Klangblock. Skenbart statiska, ofta massiva formationer som rör sig långsamt och gradvis. Detta utan att tangera minimalism, men ändå som något stort, mäktigt och vilande med återkommande kraftutbrott som kan vara rent vulkaniska. Det är en form av gränslöshet som jag tycker kan kännas rätt begränsad. Attraktiv och läckert för sinne och öra. Men vad rör sig bortom dessa klangblock? De fyra styckena här är trots allt (i mina öron) väldigt snarlika. Var finns andra angreppssätt i 2000-talets modernistiska konstmusik?

Betyg: ***

torsdag, mars 08, 2018

DANSK MUSIK FÖR SLAGVERK

Jag har alltid varit svag för slagverk. Då menar jag inte bara trumset utan också stort slagverk så som det kan se ut i någon symfoniorkester som framför modern musik. I min fantasi finns alltid ett speciellt rum för slagverk, brokigt övermöblerat med allsköns pukor, trummor, klockor, vibrafoner etc.

Hade själv som yngling en viss ambition att bli musiker, slagverkare. Men eftersom jag varken hade talang, tålamod eller flit nog så blev jag istället lyssnare och musikälskare. Tonårstidens lektioner för Sune Pålsson i Helsingborg finns i kärt minne. Men jag kom aldrig vidare.

Och influenser på skiva? Ja, självklart spelade Frank Zappa en stor roll (ständigt denne Zappa...) På skivan "Uncle Meat" med The Mothers of Invention (1969) fanns inte bara trumset, utan just allt det "grande percussion" som jag beskrivit ovan. Nämnde Sune Pålsson var solist när Helsingborgs Symfoniorkester framförde "Konsert för slagverk och liten orkester" av Darius Milhaud. Andra referenser var solisten Rainer Kuisma och franska ensemblen Les Percussions de Strasbourg.

På senare tid har självklart svenska ensemblen Kroumata varit en impuls. Att uppleva dem live i Filadelfiakyrkan, Stockholm, spelandes "Pleiades" av Yannis Xenakis var en upplevelse, också visuellt. Och där har vi en del av hemligheten: Slagverk är så visuellt tacksam. Det är rörelse, fantasi, energi och variation.

Att lyssna på Kroumata på skiva blir inte riktigt samma sak. Dessutom har jag haft svårt att hitta stycken med dem där man utnyttjar HELA slagverkets bredd. Det är ofta stycken för antingen bara småpukor eller för bara marimbor osv. Inte riktigt lika kul.

Då var det en viss öppning att trilla över denna skiva vid en utförsäljning hos SR P2. Per Nörgård är en fin, dansk tonsättare, född 1932. Ofta förknippad med musikutbildningarna på Jylland, i Århus, Esbjerg och Holstebro (mitt älskade Jylland, för övrigt).

Här har vi Per Nörgårds svit "Sceneries" för slagverk och liten ensemble (2010). Här på en skiva "Sceneries" (DaCapo CD 2012) med Petter Sundkvist (dirigent), Christian Martinez (slagverk) och Esbjerg Ensemble. Ett bra musikverk på en bra skiva, där slagverket får spela mot en fiol eller något annat instrument i serie små tablåer, ofta med österländska influenser. Här är vi lite mer i närheten av vad jag söker för att stilla slagverkshungern. Utan att ändå helt träffa rätt.

Betyg: ***

måndag, mars 05, 2018

EGBA FYLLER 40 ÅR !

Ja, så måste det vara. De bildades 1970 som Blodgrupp Fem. Denna skivan med Egba heter "Jubilee" (Egba EP-CD 2010) och gavs alltså ut 40 år senare.

Egba var min favoritgrupp under 70-, och även 80-talet. De var lika bra som Weather Report, Return to Forever, Hancocks Head Hunters och andra i samma fusion-nisch. De gjorde finfina skivor med bra jazzrocklåtar, oftast av blåsarna Ulf Adåker och Ulf Andersson.

Efter 80-talets slut tycks de i praktiken ha lagt av. Då hade de ändå haft viss framgång med den fräcka "Electronic Groove and Beat Academy" 1989, där Ulf Adåker blandade ohämmat med jazzfunk, hiphop, electronica och acid-jazz, och lyckades glida in snyggt i de hippa club-svängarna.

Det dröjde ända tills 2004 när de återförenades med "The Phoenix". En välgjord skiva där några av de forna medlemmarna tittade tillbaka och spelade i huvudsak gamla låtar i nya, ganska identiska tappningar. Inget nyskapande, men det var en välkommen skiva för oss som saknat Egba länge. Speciellt då deras gamla vinyler aldrig återutgetts på CD.

Lång paus igen, sedan kommer denna lilla anspråkslösa skiva, som bara är ett mini-album. Egen utgivning och inte helt lätt att hitta i handel eller på nät. Och det där jubiléet är som sagt lite oklart. Här är det blåsarna Ulf Adåker på trumpet och Ulf Andersson på sx (de enda två som varit med genom hela resan). Vidare den säkre klippan Göran Lagerberg på bas, Stefan Blomquist på klaviatur, fenomenale trumslagaren Åke Eriksson samt Rafael Sida på slagverk. Alla utom Sida har varit med i olika omgångar tidigare.

Och - det här är bra. Egba är alltid bra. Liksom på "The Phoenix" är en del låtar gamla eller i tidigare stil (jazzrock med Afro- och Latin-influenser). Och de levererar så pålitligt och bra att det känns som att möta en kär gammal vän. Balladen "Among trolls and controls" fanns redan på "Jungle Jam" 1976, då under vitsiga namnet "Bland tomtar och kontroller". "Temne", med rytmer från Västafrika, fanns på "Live at Montmartre" 1977, en skiva som präglades av den dåvarande slagverkaren Ahmadu Jah.

"I don't know Btty, but I think it's a clarinet" är en rolig hälsning till det sidoprojekt som ett tag leddes av pianisten Harald Svensson i en grupp med världens längsta gruppnamn, I Don't Know What It Is Betty, But I Think You Can Dance To It. Av förklarliga skäl vanligen kallat Betty-bandet.

Ytterligare tre nummer finns här. Men skivan har kort speltid (34 min) och räknas som EP-CD eller mini-CD. Så frågan är bara: Varför så blygsamt? Vi vill ju höra mer.

Betyg: ****

måndag, februari 26, 2018

RALPH OCH HANS DRÖMMAR - I EVIGHET

Nej, men alltså. Uppriktigt. Det här är inte bra. Jag kan inte tycka det är bra. Jag kanske inte tillhör rätt målgrupp. Men här står jag nu med Ralph Lundsten , "Lovetopia" (Andomeda CD 2009).

Vi tar det från början. Ralph Lundsten var enormt spännande, kreativ och nyskapande, för att inte säga banbrytande, när han (ibland tillsammans med Leo Nilsson men oftast ensam) under sent 60-tal och tidigt 70-tal komponerade elektronisk musik och serverade den på ett kittlande, fantasifullt sätt.

Det var kompositioner som "Vintermusik", "Visioner av flygande tefat", "Cosmic Love", "Fader Vår" och en del balettmusik med motiv av gamla kungar. Lite senare skulle det blev en rad olika LP-skivor med namnet "Nordisk Natursymfoni".

Vi bör betänka att elektronisk musik inte var något helt nytt på 60-talet. Den hade skapats av en del rätt extrema avantgarde-tonsättare som Karlheinz Stockhausen. Det var en garanterat "svår" musik som i den tidens modernistiska tradition inte hade några som helst ambitioner att nå ut publikt utanför de egna kallhamrade elfenbenstornen.

Ralph Lundsten vände på detta. Han var (och är) i grunden en romantiker. Han vävde in fantasy och rymd med nordisk naturromantik och folktro. Hans musik var - hur abstrakt den än var - oftast vacker. Ja, just vacker, som i tindrande sagor. Hans musik och verk blev med tiden riktigt folkkära. I bilden ingick också hans egocentriska, visuella idéer, bland annat med sitt sagoliknande hus i Saltsjö-Duvnäs där han hade sin egen studio med fantasifull inredning.

På andra sidan musikfloden fanns också Pink Floyd, Kraftwerk, Emerson, Lake & Palmer etc. Ralph Lundsten blev en hipp förmedlare mellan det "svåra" konstmusik-avantgardet OCH den progressiva rockmusiken OCH en skönhetssökande publik som ägnade sig åt meditation och nyandlighet.

Så jag gillade verkligen Ralph Lundsten så här långt, även om det ofta räckte med små doser av hans kosmiska syntklanger. Men mot slutet av 70-talet hade han definitivt hittat sin nisch inom det nyandliga. Hans skivor syntes alltmer sällan i skivbutiker, men desto mer i new age-sammanhang. Säkert mycket framgångsrik i de kretsarna. Det kändes som om de var inte längre dynamiska verk utan "landskapsmusik".

Och här är vi nu. "Lovetopia" är balsam för syntar och här finns drag av pastoral, musikal, dansrytmer etc. Men egentligen är det musik som ska ligga i bakgrunden och inte sticka ut. Det är kanske inget fel i sig, men här blir det lika hopplöst banalt som omslaget.

Orsaken att jag ändå snubblade på denna? År 1970, när Lundsten verkligen var nyskapande, komponerade han ett märkligt erotiskt elektronmusik-stycke kallat "Cosmic Love". En sexflåsande fantasi i ett drömlandskap. Den var rätt kul och kanske ett svar på den då populära låten "Je t'aime". Den följdes på skivan av "Cosmic Love - Trial and discussion", ett stycke med talinslag av rolige Yngve Gamlin som domare på olika språk, som ställde den omoraliska "Cosmic Love" till svars. Den var rätt knäpp och rätt kul. På CD utgåvor delades dessa delar upp och Gamlins gamla inslag hamnade här.

På köpet fick man då "Lovetopia". Denna menlösa new age-skapelse som är ytterligare ett upprepat koncept om "Ralph och hans drömmar". Skippa det och upptäck tidige Ralph Lundsten istället!

Betyg: *

torsdag, februari 15, 2018

EBBA FORSBERG TOLKAR LEONARD COHEN

Vilken lysande tolknings-skiva! "Ta Min Vals : Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen" (Amigo CD 2009) med Ebba Forsberg är helt igenom lyckad. Varsam, varmt genomlysande, personlig.

Annars har mitt förhållande till Leonard Cohen genom åren varit lite sådär. Gillar ju singer / songwriters generellt. Är mycket förtjust i Dylan, Joni Mitchell, Paul Simon, Neil Young, Tim Buckley osv, Poetiska artister med sångskrivande av högsta klass.

Leonard Cohen var helt självklart en poet och en sjungande konstnär av rang. Full respekt. Men jag klarade aldrig av att lyssna på hans gamla inspelningar. Nej, ursäkta, men klassiska "Songs of Leonard Cohen" och andra  var så släpiga och dämpade att jag somnade. Personligt uttryck, personlig röst jovisst. Men jag somnade. Har minne av gamla FNL-möten. Det var grönt te, katter och Leonard Cohen. Tryggt vaggande och värmande, men ack så enahanda.

Alltså har jag heller aldrig satt mig in i hans texter, och det är säkert en miss. Jag kan nu inse att han ofta hade en täthet och centrallyrisk koncentration där t.ex. Dylan istället blir långrandig och utsvävande. Jag har också upptäckt sångaren Cohen på senare tid, hans allra sista skivor där han talsjöng nära mikrofonen med förförisk, djup basröst som lagrats väl med ålderns värdighet.

Men det behövdes också någon annan uttolkare för att släppa in mig i Leonards Cohens värld. Fina Ebba Forsberg har tolkat Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen med den äran. Ibland i samarbete med Mikael Wiehe, men här solo. Wiehe har däremot gjort de känsliga och välformulerade översättningarna.

Så här har vi då titellåten "Ta min vals", naturligtvis den Wien-doftande "Take this waltz" från 1988. Mitt favoritspår "Kärlekens systrar", som är den tidiga "Sisters of mercy". "Johanna från Orleans" är självklart "Joan of Arc", det vill säga Jeanne d'Arc. "Hallelujah" som jag annars har svårt för med Leonard Cohen blir storartad.

Och så vidare. Tio sånger, och Ebba Forsberg sjunger dem lysande. Hon har en lågmäld intensitet, en stramhet och samtidigt en värme som går rakt in i mig. De enkelt sköna vismelodierna och de välskrivna texterna (via Wiehe) får här en gestaltning som gör att jag äntligen kan ta åt mig Leonard Cohen för fullt, helt utan förbehåll. Det här är en mycket bra skiva.

Betyg: *****

måndag, februari 12, 2018

SMAKPROV UR SR P2:S UTBUD

Det här är ingen officiell skiva utan en marknadsförings-CD från Sveriges Radio P2. Därmed hittar jag inget omslag till den. Men absolut hörvärd. Vi kan väl kalla den "Sveriges Radio P2" (SR icke-officiell CD 2008) med diverse artister och kompositörer.

Att Radiosymfonikerna under sin chefsdirigent Daniel Harding spelar första satsen ur Beethovens femma är väl som en obligatorisk inkörsport. Med SRO och Radiokören blir det också lite Stenhammar och Haydn och ensemblen från Drottningholmsteatern serverar lite gammal Monteverdi.

Varierat med lite salongsfähig kammarjazz hör vi pianisten Bobo Stenson med trio som faktiskt ger sig på en lika gammal Henry Purcell. Den svenske, mycket underskattade bluessångaren och doldisen Eric Bibb medverkar, liksom amerikanska avantgardisten Dorit Chrysler som specialiserat sig på instrumentet Theremin.

Mest njutbart är nog en Konsert för stråkar och zhenh (en kinesisk cittra) av den likaså kinesiske tonsättaren Tan Dun. Lite till finns i inalles 14 nummer. En trivsam och välgjord blandning av musik som verkligen lever ett rikt liv utanför allfarvägarna.

Betyg: ***

onsdag, februari 07, 2018

SÅ LÅTER JAZZFUSION ANNO 2008

Det blir ett stort språng här. Jazzrock, eller Fusion, eller Funkjazz, eller Elektrisk jazz, vilket man vill, var min musik på 70-talet. Jag älskade hela genren med musiker och grupper som Chick Corea, Weather Report, Herbie Hancock, George Duke, Jean-Luc Ponty, Egba, Entrance och alla andra.

Jag minns hur jag och min kompis Peter Fors i gymnasiet hoppade högt när vi först hörde hans nyinköpta LP "Spectrum" med Billy Cobham. Öppningen där välte omkull allt och öppnade dörren till en jazzrock-dyrkan som skulle hålla i sig under hela 70-talet.

Vi älskade snabba 16-delslöpningar, virtuosa musiker, tjutande Mini-Moogs och pipiga soprans-saxofoner, böljande slagverksorgier och instrumentala låtar där jazzens harmonier mötte rockens elektronik och soulfunkens sexiga rytmer. Det blev många skivor som fick folk i omgivningen att hålla för öronen och skrika att de blev nervösa. Samtidigt som många kritiker råskällde om "elitmusik" och "snabbspel". Men vi älskade våra jazzrock-skivor.

Runt 1980 tappade jag allt. Då hade mycket hänt. Punkrock och new-wave hade tagit över publik och media, och gjorde mest väsen av sig. Det blev inte min musik, utan jag drabbades av en rejäl dos 60-talsnostalgi och sökte mig bakåt. Sedan blev det andra andra genrer. Men jazzrock tynade bort för min del. Det var faktiskt bara våra svenska Egba som överlevde i min stereo.

Och nu chansar jag och köper skivan "Sumo" (ACT Music CD 2008) med den hyllade svenska jazzgruppen Oddjob. Jag är så att säga ganska nollställd nu, men vet om att fusionjazz de senaste decennierna ofta influerats rejält av hiphop, r'n'b, acid jazz och electronica. Även dessa nischer är lite utanför mina synfält.

Oddjobb är en mycket kreativ grupp med de förnämliga musikerna Goran Kajfes (trumpet), Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax), Daniel Karlsson (piano), Janne Robertsson (trummor) och så en basist som lustigt nog heter Peter Fors. Det är alltså inte min ungdomsvän Peter Fors som på amatörnivå var en utmärkt jazzmusiker på just kontrabas. Han borde gått vidare med det. Nej, detta är alltså en helt annan Peter Fors på bas.

Oddjob spelar en helt egen musik i en modernistisk stil med klara referenser till 70-talets jazz. Framför allt till Miles Davis spacade, elektriska utflykter. Flaggskeppet Weather Report finns på något sätt också närvarande här (senare skulle Oddjob göra en hyllningsskiva till dem). En annan referens som ofta nämns i recensioner är Art Blakey's Jazz Messengers och deras kraftfulla, lite bullriga "budskapsjazz".

Jo, skivan "Sumo" med Oddjob är helguten musikaliskt. Att låttitlarna kan vara "The big hit", "Golden Silver", "Småland", "Salvador" eller "Nostradamus" spelar kanske mindre roll. Om de har någon vidare betydelse än att vara titlar i sig vet jag inte. Jo, "Like Josef" antar jag pekar på Joe Zawinul i nämnda Weather Report.

Bra på alla sätt. Ändå är det något som gör att första mötet blev en besvikelse. Och något som gör att jag nu efter många lyssningar finner skivan bra men kanske inte riktigt kan ta till mig deras kompetenta jazz. Vet inte vad. Kanske är det för att jag själv är ovan lyssnare nu, precis som de där belackarna som skällde på Peters och min musik på 70-talet. Inte riktigt så illa. Men något åt det hållet.

Betyg: ***