Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

torsdag, augusti 08, 2019

PLANTAN MED VITSIG TITEL

Nej, den här var en besvikelse. Robert Plant känner vi alla som den kraftfullt expressive, dynamiske sångaren på Led Zeppelin på 1970-talet. En man med imponerande röstresurser. "Ett band med en sångare som lät som en mistlur", som Tommy Rander beskrev det.

Här hamnar vi på året 1988, och Plant har redan gjort ett flertal soloalbum, och även duoalbum med gamle vapenbrodern Jimmy Page, sedan Zeppelin upplöstes 1980.

"Now and Zen" (Es Paranza CD 1988) har en rolig titel. En skön travesti på "now and then", med en släng åt österländsk visdom och kanske en blink till den psykedeliska rockhistorien. Vad vet jag?

Det var med vissa förväntningar jag stoppade in CD:n i spelaren. Men istället för känslostark blues och eventuell hippieromantik hör jag bara ett knastrigt torrt, maskinellt 80-talssound. Ja, det låter VÄLDIGT mycket 80-tal om den här musiken. Och 80-talets klangideal och estetik är definitivt inte min.

Hårt mixade komp, trummor och grälla gitarrer. Jimmy Page finns faktiskt med på något spår här. Men det hjälper liksom inte för min del. En enda låt är hörvärd, och det är "Ship of fools". Den som också följdriktigt blev hitsingeln från detta år 1988 succéartade album.

Betyg: **

tisdag, juli 16, 2019

TÖRNELL I ETT VEMODIGT VINTERLAND

"Vintersaga" torde vara en av de bästa svenska låtar som skrivits, alla kategorier. Den skrevs av Ted Ström, sångaren och musikern (och konstnären och TV-producenten m.m.) som var med i tidiga folkrockbandet Contact och proggbandet Norrbottens Järn. För evigt förknippad med "Hon kom över mon" - och med "Vintersaga" drygt tio år senare.

Hans egen insjungning av "Vintersaga" är inte alls känd och inte så bra. Han har en tendens att ta i överdrivet när han sjunger. Men när Monica Törnell 1984 spelade in den blev den genast en svensk klassiker.

Monica sjunger den ganska rakt och odramatiskt. Texten får tala för sig själv. Musiken är syntbaserad pop av typiskt 80-talsnitt, många mil från den jordnära vispop hon sjungit tio år tidigare. Jag brukar vara måttligt förtjust i 80-talets estetik med syntsjok, eltrummor och hårdrock-gitarrer i kalla färger, utan blås eller annat som gör musiken levande.

Men i "Vintersaga" stämmer allt. Ted Ströms text beskriver ett frostigt, huttrande vinter-Sverige i exakta bilder - från Pajala till Marstrand till Stockholms city till "insnöade gårdar någonstans på Österlen". Det är tungt, ödestigert och mycket vackert med klart litterära kvaliteter. "Det är då som det stora vemodet rullar in / och från havet drar en isande, gråkall vind".

Låten inleder Monica Törnells skiva "Mica" (Air Music LP 1984). Titeln Mica antar jag är en förkortning eller ett smeknamn för Monica, men det finns även uppgifter om någon biblisk innebörd. Det är hennes bästa skiva näst efter debuten. Här gör hon magiska sånginsatser, inte minst i balladerna. "Lily", "Känslan i maj" och inte minst den helt underbara "Heden". Låtar skrivna helt eller delvis av henne själv. Ibland tillsammans med sin bror Bror Törnell.

En annan stor stund på skivan är den likaså magiska balladen "Krig", som faktiskt är skriven av Per Gessle, högaktuell då liksom nu och alltid, Det är en känslig skildring av ett bräckligt förhållande. Det är just dessa ballader som ger skivan dess djup och relief. I de snabba låtarna drar det mera åt poppig syntpop av mera allmänt 80-talssnitt. "Kom till mig" och "Nu lever jag igen" till exempel, med den avslutande "Som ett sårat vilddjur" ger utrymme för henne att sjunga ut och vråla på ett sätt som kanske inte de rena popbitarna tillåter.

Monica Törnell är en stor sångerska med väldiga resurser, och därtill alltså en bra låtskriverska. Hennes karriär från 1972 och framåt har svajat hit och dit och varit minst sagt ojämn. Hennes inhopp i Melodifestivalen 1986 med Lasse Holm är väl närmast genant, med vad som måste vara en av Melo-historiens sämsta låtar. Vid den tiden blev det också glesare mellan skivorna och efter 1989 har hon varit borta från musiken. Dock visade en comeback på senare tid att hon fortfarande kan sjunga, och det med kraft.

Hennes tre album "Ingica" (1972), "Jag Är Som Jag Är" (1978), denna "Mica" (1984) och även samligen "Förut" (1986) är väl värda att gå till historien. Tyvärr verkar hon vara ganska bortglömd i det allmänna medvetandet.

Betyg: ****

måndag, juli 15, 2019

NÅGRA ENSTAKA KORN ATT PLOCKA

Mitt förhållande till ABBA har alltid varit rätt passivt. Gillade dem och har alltid respekterat dem. Ställde absolut inte upp på det skoningslösa ABBA-hat som frodades i mina proggkretsar på 70-talet.

Men å andra sidan har jag aldrig haft någon större kärlek till dem heller. Jag tillhör Beatles-generationen. ABBA var bra men betydde inget särskilt för mig. Nu lyssnar jag gärna till deras imponerande pärlband av hitlåtar och nynnar med. Men jag har  inga känslor laddade i musiken.

När det gäller Björn och Benny har jag mycket starkare förhållande till dem via Hootenanny Singers resp Hep Stars på 60-talet. DET är personliga minnen. Dessutom gillar jag det som den nutida Benny Andersson sysslar med, med sina soloprojekt och med sin orkester av gammaldags kapellsnitt.

Anni-Frid och Agnetha då? Jag minns ett klipp med Frida från SVT:s "Hylands Hörna" från 1967 (då företaget hette Sverige Radio). Det är hennes debut i TV. Hon är så nervös och blyg, och hon sjunger en lätt bossanova-schlager "En vanlig dag" så perfekt, så säkert och med en frasering så självklar att det är enastående.

Agnetha Fältskog började som dansbandssångerska i Jönköping. Hon blev upptäckt som soloartist och hade stora framgångar på Svensktoppen. Ovanligt nog skrev hon ofta själv sina egna låtar, vilket var unikt med den tidens rolluppdelning. Men "Jag var så kär", "Utan dej" och "Om tårar vore guld" var lite väl sentimentala för min smak, som annars gillar schlagers.

Efter ABBAs genombrott och mitt i uppståndelsen efter "Waterloo" fick hon så göra den egna LP:n "Elva Kvinnor i ett Hus" 1975 som var lite speciell. "Tack för en underbar, vanlig dag" är rörande just som vardagsskildring,  och den lätt ekivoka "Doktorn" visar en humoristisk sida som är charmig. Den senare är väl en variant på gamla "Goodness, gracious me" med Peter Sellers och Sophia Loren från 1960 (den med "My heart goes boom - bo-di - boom...." En humorklassiker som också gjordes på svenska med Hasse Alfredson och Brita Borg. Bosse Carlgren gjorde den nya låten till Agnetha.

En annan minnesvärd sång med Fältskog är "Många gånger än" från 1971, alltså före ABBA, Den är skriven av Peter Himmelstrand, en låtmakare som verkligen kunde skriva roliga schlagers. Tre låtar inalles är gott nog för mig. Jag plockar dem från "Tio År Med Agnetha" (Cupol saml.-LP 1979) och nöjer mig där.

Betyg : ***

torsdag, juli 11, 2019

MONICA TÖRNELL I JAZZROCK OCH VISOR

"Jag Är Som Jag Är" (Philips LP 1975) är det femte albumet med Monica Törnell, och hennes återkomst till att sjunga på svenska. Efter de två första vispop-albumet hade Philips försökt lansera henne som en hård poptjej på "Don't Give a Damn" 1975 och den följande "Bush Lady".

Ofta (inte alltid) när svenska artister övergår till att sjunga på engelska blir resultatet märkligt anonymt. Törnells båda engelska lyckades inte attrahera någon yngre poppublik. Någon internationell lansering blev det inte och hon hamnade långt från den proggiga musikrörelsen (som hon i och med skivmärket Philips aldrig tillhört).

"Jag Är Som Jag Är" är ett mycket lyckat album som landade helt rätt. Hon skulle senare, på 80-talet, få en mer poporienterad inriktning med uppdaterat sound. Men på denna skiva spelar hon ut hela sitt breda register med sin fantastiska, varma, hesa röst. Faktiskt en av de bästa kvinnliga rösterna någonsin i Sverige. Det naivistisk, något töntiga omslaget viskar också om ett närmande till visorna och till proggen.

Hon inleder med Björn Afzelius dramatiskt episka "En kungens man" och fortsätter med "Kavaljersvisa från Värmland". Därmed är den folkmusikaliska tonen ansatt. "Ebon Lundin" är däremot en varmt jazzig ballad ur Per Oscarssons konstiga film med samma namn. Här lystrar jag till extra eftersom den är komponerad av Arne Ohlsson, den fine trumpetaren från Vieux Carré Jazzmen i mina hemtrakter.

I titellåten "Jag är som jag är" svänger det till ordentligt. En grymt jazzrockig sång där bandet, med bl.a. den outtröttlige Björn J:son Lindh och den fine doldisen Jan Bandel finns med. Jazzrock med Latin-touch är det också i den ordvitsiga salsan "Svensk sås" där Törnell sjunger med ordlös sång, vokaliser. I "Lotus och Casanova" blir jazzen mera lågmäld och spirituell.

Annorlund är "Vad visste väl vi?", en stark rocksång där Monica med kraft sjunger Olle Adolphsons text om förintelsen, boskapsvagnarna på väg till lägren och : Vad visste befolkningen om vad som var sant? Olles text finns också i "Nu ser vi vårt land".

"Jag Är Som Jag Är" är en av Monica Törnells allra bästa skivor. Här finns idel starka låtar i en stilmässig bredd som är imponerande, och med henne själv i högform som sångerska. Kanske är det lite besvärande att det väl tidsbundna 70-talsomslaget skymmer de tidlösa kvaliteterna i musiken.

Betyg: ****

onsdag, juli 10, 2019

FLEETWOOD MAC ÖVER ATLANTEN MED HELT NY KARRIÄR

 Och här kan man verkligen tala om olika, skilda perioder hos ett band eller en artist. Fleetwood Macs första LP från 1968 hade en soptunna på omslaget. Det markerade en rå och smutsig blues. Covers av Chicago-blues dominerade till en början, även om bandet då tack vare Peter Green samtidigt fick inslag av mjuk, melodiös rock.

Men rock och blues var det. Det är det tidiga Fleetwood Mac som är "mitt", det med Peter Green. Via flera medlemsbyten transformerades gruppen till en andra period cirka åren 1971-74. Den perioden har jag väldigt dålig koll på.

Så flyttade delar av bandet över till USA, slog sig ner i Kalifornien och nybildades som ett i praktiken helt nytt band, men fortfarande med namnet Fleetwood Mac. Trummisen (Mick) Fleetwood och basisten Mac (John McVie) var kvar som grundstomme. Sångerskan och klaviatur-spelerskan Christine Perfect från brittiska bluesgruppen Chicken Shack tillkom. Hon gifte sig med nämnda basist och blev därmed Christine McVie.

Gruppen fullbordades med de båda amerikanerna Lindsey Buckingham (gitarr, sång) och Stevie Nicks (sång). Denna kaliforniska uppsättningen av Fleetwood Mac debuterade med en självbetitlad LP 1975 som blev omedelbar succé. Därefter följdde denna, "Rumours" (Warner Bros LP 1977) som måste vara en av skivvärldens största framgångar överhuvudtaget.

Här presenteras en ljus palett med ett luftigt, snyggt, mycket proffsigt och sofistikerat sound. De blev en del av den amerikanska västkustrocken som blev jättestor på 70-talet (Eagles, Doobie Brothers, Steely Dan osv. Det var samtidigt så långt, långt, långt från den samtida punkrock och New Wave man kunde komma.

Fleetwood Macs succé-LP "Rumours" utmärks av ett förstklassigt låtskrivande. Ett annat karaktärsdrag är den växelvisa sång som många låtar har. Utmärkt passande ett band med många bra vokalister. En tredje aspekt är att texterna fick extra laddning av de kärleksförhållanden, passioner, kriser och uppbrott som fanns inom gruppen.

"Rumours" är så bra bland annat därför att det är en sådan där skiva med väldigt enhetlig, sammanhållen stämning trots många inbördes variationer. Så spelar det liksom ingen roll om låtarna heter "Dreams", "Don't stop!", "Go your own way" eller "Gold dust woman". Allt är lika bra ändå. (Även om jag trots allt föredrar tidiga Peter Greens Fleetwood Mac, men det är något annat).

Betyg: ****

tisdag, juli 09, 2019

PUGH TAR ETT STEG TILL - LIVE

Livedubbel-LP var ett mycket populärt format på 1970-talet, men såvitt jag vet var det här den första svenska livedubbeln inom rocken. Alltså borträknat revyskivor med Hasse & Tage och Povel. Och det dröjde ända tills 1975.

Pugh Rogefeldt var då en av Sveriges främsta rockartister, så det är inte så konstigt att han fick äran att axla fornatet. "Ett Steg Till" (Metronome live-2LP 1975) med kombon Pugh & Rainrock var resultatet. Därtill medverkade gästerna Ola Magnell och Janne "Lucas" Persson.

Inspelad under tre olika konserttillfällen, på Kristianstads Konserthus, Helsingborgs Konserthus och Halmstad Teater julen 1974. Jodå, jag hade flera kompisar i gymnasiet som var med i det för mig hemtama konserthuset i Helsingborg. Jag var inte där, för jag var just under den perioden inte särskilt intresserad av Pugh.

Jag hade haft min Pugh-period med fantastiska debut-LP:n "Ja Dä Ä Dä" 1969, och i någon mindre grad med de efterföljande "Pughish" och "Hollywood". Med de mera rock'n'rolliga "Pugh on the Rocks" och "Bolla och Rulla" tappade jag honom. Det är nog rätt typiskt. Pugh har haft en lång och rätt brokig karriär med - föreställer jag mig - ibland olika publik som alla har uppfattat honom som "sin".

Icke desto mindre är "Ett Steg Till" ett av mest hyllade och legendariska album. Kanske hans högst rankade efter debut-LP:n. Det är en mycket kompetent Pugh i högform, och kombon med gäster ger också fin variation.

Han inleder solo med "Små lätta moln", den magiska balladen från "Ja, Dä Ä Dä" som här fick renässans till den milda grad arr Pugh senare blev mätt på den och vägrade spela den. Friskt nog blir det sedan till större delen nya låtar och inte bara hits i live-repriser. "Vandrar i ett regn" är en underbar popdänga med kör à la tidigt 60-tal. Min egen favorit på albumet. "Finns det lite stolthet kvar, finns det också lite hopp om bättring" är visserligen inte helt egen, men Pugh gör den lätt till sin.

Rak rock och bluesrock dominerar. I detta är "Flickornas Laban" en tradig sak, med sina utsträckta, malande 10 minuter. Å andra sidan finns mästerverket "Storseglet", en episkt, närmast symfoniskt upplagd hymn som däremot lätt axlar en lika stor speltid. "Amerika" är en lek med Brecht-Weill-sången "Surabaya Johnny" från debuten.

Ola Magnell har fina stunder i "Påtalåten" och "Blus-blues". Janne Lucas får till en lika charmig hit med sin "Funderingen". Hans pianosolo av C.Ph.E. Bach och en lattjo-version av Owe Thörnqvists "På festplatsen" (med Pugh på gylf (!) som rytminstrument) är andra variationer i brygden. Pugh sjunger sin sista i den engelskspråkiga "Jesus" innan hela gänget tar avsked med titellåten "Ett Steg Till" och en rörd Pugh avannonserar och tackar publiken.

Vi hade nöjet att se Pugh Rogefeldt live så sent som sommaren 2018 ombord på ångbåten s/s Blidösund. Det var en helt lysande spelning där också hans bror Ingemar Rogefeldt medverkade på sologitarr (liksom på "Ett Steg Till"). Här överbryggade Pugh på ett självklart sätt alla de där perioderna jag pratade om ovan, och visade hela sin  erfarenhet och lysande musikalitet.

När det gäller detta livedubbel-album från 1975 tycker jag ändå inte att det når upp till hans studio-toppar, speciellt inte de tre första. Men - visst är det bra. Pugh är alltid bra.

Betyg: ***

måndag, juli 08, 2019

ROXY MUSICS ANDRA - ÄNNU MED ENO

Roxy Musics debutalbum från 1972 är något av det roligaste, knäppaste och mest kreativt fantasifulla jag vet inom området rockmusik. Deras, galna, brokiga blandning av rock à la Velvet Underground, 50-talsklichéer från Hollywood-filmer och avantgarde (Brian Eno) är hejdlöst rolig.

Därtill deras framtoning med Brian Ferrys teatrala sång med överdrivna vibraton, deras visuella framtoning med bisarra glitterkostymer, smink, pinuppor och gammal reklam-estetik. Allt blev en glamrock som var oslagbar, och som bara överglänstes av vad David Bowie skapade vid samma tid.

Klaviaturspelaren och ljud-innovatören Brian Eno medverkade bara på de två första skivorna. Debuten och denna, "For Your Pleasure" (Island LP 1973). Sedan blev det en brytning. Två egocenriska Brian i samma grupp blev för mycket, har Ferry förklarat i efterhand. Eno blev soloartist, gjorde projektskivor tillsammans med Robert Fripp, David Byrne m.fl. Komponerade alternativ bakgrundsmusik ("landskapsmusik") och blev skivproducent för alla möjliga. En sökare med spännande, oförutsägbara vägar.

Roxy Music blev från tredje skivan "Stranded" från 1973, ett mera brett, stilfullt och personligt band. Men de tappade det där friska draget av vildhet och galenskap efter Enos avhopp. Och sofistikerade cocktailskivor som "Avalon" var inte riktigt min grej.

Men de två första alltså. Länge hade jag bara hört den enorma debuten och det var min bild av tidiga Roxy. "For Your Pleasure" är den som Ferry själv rankar högst. Här är samma uppställning som debuten, med Brian Enos närmast hysteriska syntar och inslag av vitt brus som roliga "störande" element, som en påminnelse om att det här inte är någon vanlig rock.

Kanske var mina förväntningar för höga, men jag blir inte lika road av "For Your Pleasure" som av debut-LP:n. Det är möjligt att Ferry har utvecklat låtskrivandet. "Do the strand" är en tuff öppning, men inte lika omkullblåsande som debutens enorma "Re-make / re-model". Enos galna syntar finns i "Editions of you". Andy McKay bidrar till det ovanliga soundet genom att blåsa sin oboe i "Strictly confidential". Phil Manzanera briljerar med dissonant rockgitarr i "The Bogus man", men den låten blir alldeles för utdragen och tjatig.

Den förföriska kvinnan på omslaget är Brian Ferrys dåvarande flickvän, sedermera discosångerskan Amanda Lear. Överdrivet och stiliserat förstås, som allt med Roxy Music var. Och donnorna på deras spektakulära skivomslag är ett kapitel för sig.

Betyg: ***

torsdag, juni 20, 2019

MERA AV (NÄSTAN) GLÖMDA SOLAR PLEXUS

Året efter skulle det bli dags för nästa album, "Solar Plexus 2" (Odeon LP 1973). Skulle det bli upplagt för Chicagos modell med bara numrerade album och likartade, standardiserade logotyp-omslag? Nej, gruppens återstående två album skulle ha andra (mera triviala) fotoomslag.

Andra skivan har mer vokal karaktär eftersom Tommy Körberg här blivit fast medlem i gruppen. Repertoaren spänner från Nils Ferlins "Diktens port" till Joe Zawinuls jazzlåt "Mercy, mercy, mercy". Körberg sjunger rock och leker David Clayton-Thomas i "Don't believe", som jag tycker är det minst lyckade numret. Körberg har en tendens att gläfsa och bre på med massa manér.

Det mest lyckade och mest genialiska spåret är "Dance Russe" ur "Petrusjka" av Igor Stravinskij i en snabbflytande, svängig jazzrock-version. Här tenderar paret Dominique och gänget något riktigt stort. Kanske är denna Tvåan ändå det bästa album de gjorde (så långt jag har hört). Men även deras "Dance Russe" haltar. Efter ett riktigt läckert huvudtema stannar tempot upp i sega improvisationer. Varför detta tempotapp med så svängiga förutsättningar?

Med sina öppna sinnen och gränslösa överlappningar mellan genrer hamnade Solar Plexus på något konstigt sätt mitt emellan mvcket i det tidiga 70-tal som ändå var musikaliskt sett öppet. Var det de vänsterpolitiska dogrmerna och tvången som slog ut dem? Carl-Axel Dominique har berättat om att de - trots en del vänsterpolitiskt engagerade texter - vägrades att spela på Spängkullen i Göteborg. Där var kraven stränga, och att de samtidigt spelade in för Odeon, ett "kommersiellt" bolag (bevars) var tillräckligt misskrediterande.

Den kritiken drabbade t.ex. aldrig Peps, som spelade in för Sonet men ändå blev "godkänd" av proggen. Men samma kritik höll på att ta död på vissångerskan Turid, när hon senare bytte från Silence till Metronome. Detta trots att Metronome var det verkligt kreativa bolaget som verkligen tog vara på det unika personliga hos många svenska artister. På Metronome fanns Pugh Rogefeldt som just pga proggrörelsens stränghet hamnade i en konstigt polariserad position som var helt onödig.

Carl-Axel och Monica Dominique hade skrivit låten "Sommaren som aldrig säjer nej" till Clabbe Geijerstam och Göran Fristorp 1973. Samtidigt var Solar Plexus med i Alternativ-festivalen 1975. Jag gillar själv denna dubbelhet. Men på den tiden väckte deras dubbla sidor misstänksamhet.

Samtidigt räcker nog inte detta som förklaring till att denna supergrupp snabbt blev bortglömd och marginaliserad. Jag kan även här på denna andra skiva, där de är som bäst, sakna ett kärna av ett personligt tilltal. Tommy Körbergs sångröst är inte riktigt svar på det. Visst är han en skicklig sångare, men han har också tendenser till väldiga manér som är tröttande. Icke desto mindre är de väl värda att återupptäcka, och ändå ges en rättmätig plats i svensk musikhistoria. Oavsett vilken genre eller musiktyp man väljer att prata om.

Betyg: ****

onsdag, juni 19, 2019

SUPERGRUPPEN SOLAR PLEXUS 

Det här är en intressant historia om en väldigt bra grupp som liksom ramlade mellan stolarna i det tidiga, svenska 70-talet. De hette från början Bäska Droppar, men döpte om sig till Solar Plexus med tanke på en kommande internationell lansering (som aldrig blev av).

Gruppen bestod från början av paret Carl-Axel och Monica Dominique (elpiano, orgel etc) och hela gruppen Made in Sweden - Georg Wadenius - gitarr, Bosse Häggström - bas och Tommy "Slim" Borgudd - trummor. Till och från medverkade även sångaren Tommy Körberg.

Alla var de lysande musiker med bred erfarenhet av åtskilliga genrer från jazz till pop,rock, visor, fusion och populärmusik etc. I Dominiquarnas fall även av konstmusik. Solar Plexus musik var en slags jazzrock med öppenhet mot alla tänkbara ytor och plattformar. De syntes ibland i TV, inte sällan i sammanhang där också Monica Zetterlund var med.

Skivdebuten blev "Solar Plexus" (Odeon 2LP 1972). Det var stort satsat. Dubbel-LP var ännu ovanligt i Sverige. Möjligen kan detta vara den första svenska original-dubbeln (alltså ej inräknat samlingsskivor med Evert Taube o.a.). Musikklimatet i Sverige tidigt 70-tal var öppet, nyfiket, överskridande.

Det var en tid med just artister som Wadenius och Monica Z. där fanns Metronome-stallet och Anders Burmans många artister. Trubadurer som sökte sig mot pop. Jazzmusiker som tog nya kliv. Schlager-artister som sökte sig mot visor. Den nyvakna, progressiva musikrörelsen - som visserligen positionerade sig med gränser och politiska tvång - men som musikaliskt sett ofta var öppen till sinnet, i synnerhet musiken på märket Silence.

Och mitt i dessa flöden fanns Solar Plexus. De var konstnärligt framgångsrika, men gjorde aldrig några större publika eller kommersiella succéer. Efter deras upplösning runt 1976 tycktes de bortglömda. På något sätt var de så breda i sin repertoar att de föll mellan stolarna.

De var för proffsiga för proggrörelsen (och spelade dessutom in på "fel" bolag). De var för svåra för den bredare schlager-publiken. För mera renläriga jazz- och rockfantaster var de lite för "allmänna". För konstmusikpubliken togs de inte på allvar, trots att både Carl-Axel och Monica Dominique kunde spela både Liszt och Béla Bartok.

På denna debut-dubbel med Solar Plexus finns t.e.x en hel skivsida med "Concerto Grosso för popgrupp och symfoniorkester" tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Den är ambitiös och lite haltande, fungerar väl sådär. Men jag kan ändå uppskatta upplägget. Samarbeten rock och symfoniker hade gjorts av Jon Lord i Deep Purple. Även Keith Emerson (med The Nice) och holländska Ekseption hade varit inne på liknande.

I övrigt finns här fin jazzrock som "Bouillabaisse" och "Frygisk samba". Det politiska anslaget som låg så starkt i tiden (och nästan förväntades) lyckas däremot inget vidare i "Wallenberg". En yxigt plakatpolitisk sak, trots att texten är signerad Lars Forssell.

Jag tycker om Solar Plexus debut, för musikalitetens och just för breddens skull. Ändå saknas det något. Det saknas ett starkt personligt uttryck, trots all beundransvärd kompetens. Men kanske är den trots allt intressanta gruppens bortglömdhet på väg att vändas.I vår tid finns stort intresse (även från yngre vinylnördar) för just den här guldperioden tidigt 70-tal i svensk musik. Och i Sveriges Radio P3 gjorde producenten detta år 2019 en lysande dokumentär om dem.

Betyg: ***

torsdag, juni 13, 2019

MAGISK SVENSK VISPOP MED MONICA TÖRNELL

Och apropå Melanie. Här är Monica Törnell, upptäckt 1971-72 av Cornelis Vreeswijk, som själv förklarade : "Hon är ett sådant där fynd, ni vet..." Monica var bara 18 år på denna sin debut-LP "Ingica" (Philips LP 1972).

Det är alltså inte Anders Burman och Metronome som är inblandade här, trots att skivan har den karaktären (jfr Bernt Staf, Pugh, Cornelis, Fred etc. vid samma tid). Men Cornelis hade nu svikit Metronome och tackat ja till ett fetare kontrakt med Philips. Ett internationellt men mer anonymt skivmärke. Det var precis i den vevan unga Monica Törnell lanserades.

"Ingica" (fantasinamn) är en lysande LP. Faktiskt en av de allra bästa debut-LP:na någonsin i Sverige. Monica Törnell sjunger med en sådan känsla och värme så att man blir helt lycklig. Hennes sotiga, hesa röst har en intim närhet och samtidigt ett kraftfullt temperament. Hon spänner med självklarhet över både finstämda visor, folkmusik, pop och expressiv rock.

Repertoaren här är också mycket väl sammanställd. Här finns sånger av några redan nämnda upphovsmän. Cornelis "Telegram för en bombad by", Bernt Stafs "Avstånd till min käraste", Alf Hambes "Näckaspel" och även Bellmans vaggvisa "Lille Carl". Redan nämnda Melanie gjorde också originalet till "Förut (när jag var liten)".

En överraskande cover är "När jag var ung" av Ian Anderson i Jethro Tull. Originalet heter "Wind up" och var med på Tulls här nyligen kommenterade LP "Aqualung". Eric Andersons "Kom slå dig ner (känn dig hemma") blev en av Monicas finaste inspelningar, känns som skapt för henne. Fin är också balladen "15 november" med en kuslig verklighetsbakgrund.

Utmärkta musiker finns här också. Björn J:son Lindh var med och spelade och arrangerade på nästan alla skivor med alla möjliga artister vid den här tiden. En doldis som Jan Bandel spelar underbar vibrafon. Hawkey Franzén och då rätt okände Janne Schaffer finns bland gitarristerna. Björn Ståbi spelar fiol i "Barkbrödlåten" (som året efter också spelades in instrumentalt med Kebnekaise). Och över alltihopa finns Cornelis närvaro. Ja, "Ingica" är verkligen en juvel i den svenska skivhistorien.

Betyg: *****

onsdag, juni 05, 2019

MELANIE - VISSÅNGERSKAN MED DEN SOTIGA RÖSTEN

Kommer ni ihåg Melanie? Melanie Safka hette hon egentligen. Vissångerskan med den hesa, varmt sensuella rösten som var så jättestor åren runt 1970 i USA.

Det vill säga tiden när hippie-rörelsen fortfarande blommade, och all estetik runt omkring den med fredsrörelser, naturromantik och folklorism ännu var på modet, innan de hårdare och mer glittriga, spektakulära delarna av 70-talet på allvar bröt in och tog över.

Rent estetiskt var Melanie lite som Donovan i Storbritannien. Ett "blomsterbarn" i kaftan som sjöng till akustisk gitarr i gröngräset för fredsälskande ungdomar. Både Donovan och Melanie var så intimt förknippade med flower-power-epoken att deras senare karriärer bleknade bort efter att den epoken kommit till ända.

Jag har själv ingen större koll på Melanies karriär efter de gyllene åren. Men här är det väsentliga samlat. "The Very Best of Melanie" (Camden saml.-CD 1998) har fult omslag men snyggt innehåll. "The Nickle song", "What have they done to my song, ma?", "Beautiful people", "Good book" och andra fina ballader och visor till stearinljusens sken.

Bra låtskriverska var hon, och är hon. Många av hennes mera någorlunda kända sånger var covers. Med sin personliga, sotiga röst lyfter hon Rolling Stones "Ruby Tuesday" till nya höjder. Några Dylan-sånger var väl nästan obligatoriskt på den tiden i det här sammanhanget. "Lay lady lay" och "Mr Tambourine man" finns med här. Bland det mera udda är en egen tonsättning av en snutt "Nalle Puh" av A.A. Milne.

Snart ska jag skriva om Monica Törnell här. När hon slog igenom 1972 fick hon jämt höra att bli jämförd med Melanie. "En svensk Melanie" osv. Det var förstås en klyscha, men ändå inte helt tokigt. Var man kvinna och vissångerska runt 1970 handlade det ofta om klara sopraner (Joan Baez, Joni Mitchell, Judy Collins), medan tjejer med rå röst sjöng blues och soul (Janis Joplin, Etta James). Att med med oborstad stämma sjunga vispop var något helt nytt och banbrytande.

Betyg: ***

tisdag, juni 04, 2019


CHICAGOS TREDJE I STORFORMAT

Chicago var ett märkligt band, inte minst när det gällde skivformat och -utgivning. De debuterade med ett stort, brett anlagt dubbel-album, "The Chicago Transit Authority" 1969. En mycket stark debut, för övrigt.

Fenomenet dubbel-LP var relativt nytt men blev snabbt ett mode i slutet av 60-talet. Det var en slags kraftmätning. Dylans "Blonde on Blonde", Mothers of Inventions "Freak Out" och - inte minst - Beatles Vita Album banade vägen.

Just 1969 exploderade dubbel-LP-trenden. Då kom The Who med "Tommy" och mycket annat. Hade man inte klämt ur sig ett dubbelalbum var man inget riktigt stort rockband värt att ta på allvar.

Men - att DEBUTERA med ett dubbelalbum var ovanligt. Det var kaxigt. Chicagos kraftfyllda, nyskapande power-jazzrock slog knockout på de flesta. Här blev de plötsligt farliga konkurrenter till de samtida rivalerna Blood, Sweat & Tears - som de alltid kom att jämföras med. Lustigt nog var de skapade ur samma hand. Båda grupperna producerades av James William Guercio och låg på skivmärket Colombia (CBS).

Men Chicago fortsatte förvåna. Även deras andra album, "Chicago" från 1970, var ett dubbelalbum. Det här bandet tänkte utmärka sig för mer än musiken. Så kommer då "Chicago III" (CBS dubbel-LP 1971), och alltså även det ett dubbelalbum. De gjorde alltså klart för alla att dubbelalbum var deras standardformat.

De hade också påbörjat en egendomlig paketeringsformel. Det stod snart klart att alla skivor skulle få helt standardiserade omslag. Den typiska Chicago-logotypen, varierad i olika, inte särskilt fantasifulla utföranden. Logotyp på bakgrund av antingen tyg, flagga, glas, trä, chocklad (!) eller något annat.

I det starkt individualiserade men också starkt industriella USA fick Chicagos skivor med tiden parodiskt "tråkiga" skivomslag och ofta ingen annan titel än numrering. Det påminde mera om någon industriprodukt än konstnärliga verk. Men originellt var det.

Nå - Chicago III då? Jo, Chicago satsade verkligen stort, även konstnärligt här i början. Deras sound präglat av täta blåsarriff byggde inte bara på arrangemang, utan också på verkligt bra låtskrivande. Pianisten Robert Lamm stod för de mera poppiga, melodiösa låtarna. Basisten Peter Cetera sjöng med en gäll (och ganska hemsk) tenorstämma. Motpolen var gitarristen Terry Kath med sitt råa, bluesiga utspel, både som sångare och gitarrsolist.

De skapade en slags kollektiv, symbiotisk musik, inte sällan med växelsång av de nämnda vokalisterna. Och alltid med det skickligt, snyggt inprickade blåset som arrangerades av trombonisten James Pankow. Desstom hade gruppen i dessa tidiga år textmässigt ett starkt samhälls-engagemang. Något som "brodergruppen" Blood, Sweat & Tears helt saknade.

"Chicago III" är avancerad och experimentell i sin låtlista. Men också rörigare och mera jämntjock än t.ex. den glasklart upplagda tvåan från 1970 (som är min egen favorit med Chicago). Här är en stökig, virrig öppning med "Sing me a tune kid". Sedan snyggt jazziga spår (välkommet) som "Lonelyness is just a word", där Walter Parazaide får sträcka ut sig på flöjt eller sax. "Mother" med riktigt intrikata blås, något spår kammarmusik, lite diktläsning, en countrylåt "Flight 602" utan blås (!), och så åter igen de där trögtjocka bluesrock-numren som kan l´bli lite för mycket, Det mesta upplagt i en rad sviter på ett sätt som fungerar lite sådär.

Inte lika övertygande som de två första, men ändå mycket kreativt, nyfiket och med mycket ambitioner. Chicago skulle sedan få in en fullträff med enkelalbumet (jo) "Chicago V" året efter. Därefter skulle deras standardiserade utgåvor bli allt svårare att skilja från varandra. När Terry Kath dog under mycket tragiska omständigheter 1978 tappade den urkraft, svärta och blues de behövde. Efter det skulle Chicago bli ett hopplöst strömlineformat, melodiradio-band, bara som ett skugga av sin tidigare identitet.

Men här - 1971 - var de verkligen på topp. När Blood, Sweat & Tears började tappa stinget på grund av svårigheter att hålla ihop sitt otympliga niomannaband var Chicago ännu en väl sammanhållen enhet med otroliga resurser.

Betyg: ***

onsdag, maj 29, 2019

LÅTSKRIVAR-DROTTNINGEN CAROLE KING

De finns en lång sångskrivar-tradition inom amerikansk pop. Alltså artister som skriver låtar åt andra, utan att nödvändigtvis själva vara sångare eller kärna artister. Ofta satt dessa i hus, eller låtskrivarfabriker, som Tin Pan Alley i New York.

Musikförläggare skötte sitt, arrangörer och orkesterledare hade sina roller, och på någon annan våning satt sångskrivarna och komponerade låtar på löpande band på kontorstid.

Traditionen var grundmurad redan vid 1900-talets början, när noter sålde som smör och grammofon-industrin började blomma, jämsides med musikalerna på Broadway och filmindustrin i Hollywood.

Denna tradition såg professionella sångkompositörer som George Gershwin, Irvin Berlin, Cole Porter, Jerome Kern, Richard Rodgers och Hoagy Carmichael. Hela det gäng som med tusentals sånger i bagaget skulle skapa den låtskatt som brukar kallas "The American Songbook" och som utgjort standard-repertoar för åtskilligt av all populärmusik och jazz sedan dess.

Traditionen fortsatte direkt in i den vilda rock'n'rollen och den tonårsinriktade popen på 50- och 60-talen. Berömda (i det tysta) är paret Leiber - Stoller som skrev åtskilliga hitlåtar åt Elvis Presley. Ett annat berömt låtskrivarpar blev Goffin - King, som också var det äkta paret Gerry Goffin och Carole King.

De fick en stor hit med "The locomotion" med Little Eva. De skrev låtar för tjejgrupper som The Shirelles. Deras låtar blev covers med The Beatles, The Animals, The Byrds och Blood, Sweat & Tears med flera. För de sistnämnda var det fina gospelpoplåten "Hi De Ho". En kuriositet är att en annan tidig, stor poplåtskrivare, Neil Sedaka, var kär i henne och skrev sin jättehit "Oh Carol!" som handlade om henne. Det var redan 1959.

Men det skulle dröja ända tills 1971 innan Carole King själv fick sitt ordentliga genombrott som sångerska och artist. Det året kom "Tapestry" (Ode Records LP 1971) som blev en makalös succé utan motstycke. Den tidstypiska omslagsbilden med katt, stickad tröja, långt hår och barfota syntes överallt hos alla, inte minst hos tjejer.

Det är snygg, tidlös pianopop med låtar som "I feel the earth move", "You've got a friend", "It's too late", "Will you still love me tomorrow?" och titellåten om livet som en tygväv. Carole King sjunger bättre än någonsin. Hon inledde här en karriär inom singer / songwriter-sfären och fortsatte göra en mängd egna album. Tyvärr lyckades hon inte riktigt med att upprepa den stora succén med "Tapestry". Hon är ännu aktiv inom musiken, liksom hennes båda barn.

Betyg: ****

onsdag, maj 22, 2019

JETHRO TULLS MÄSTERVERK

Eller ett av dem i alla fall. "Aqualung" (Island LP 1971) var det fjärde albumet med Jethro Tull. Ian Andersons gräns-överskridande rockgrupp gick nu från klarhet till klarhet.

Här har de verkligen hittat sin unika formel med inslag av blues, hårdrock, folkrock, progrock och en egen textvärld, allt formulerat utifrån Andersons speciella sångskrivande och uppenbarelse som frontfigur.

För här kan man verkligen tala om frontfigur. Ian Anderson i vilt, långt hår och skägg, spelandes flöjt och sjungandes, ståendes på ett ben är väl en bild som frammanar hela gruppens image av luffare och underdogs som ser det gamla England från ett både samhällskritiskt, poetiskt och filosofiskt perspektiv.

Titellåten börjar med blytunga hårdrocksackord. Feta riff som sätter tonen direkt. Men den utvecklar sig till en mångfacetterad låt med flera sidoteman med akustisk gitarr. Och åter till det tunga inlednings-riffet. "Aqualung" är en av Jethro Tulls mest storartade enskilda låtar.

Allt hänger ihop i detta tematiska album. "Locomotive breath" har samma kombination av tyngd och avancerad struktur. Där hörs också Andersons karaktäristiska, fräsande flöjtspel. Det som ger klanfärg och karaktär åt hela Tulls samlade ljudbild.

"Wind up" är avslutningssången, en betraktelse över religion och liv. Den har gjordes strax efter på svenska med Monica Törnell på hennes debut-LP "Ingica", då med titeln "När jag var ung". En sagolikt fin tolkning.

Trots att jag vid den tiden, tidigt 70-tal, var mycket inne på gränsöverskridande rock och var helsåld på sådana som Pink Floyd och Frank Zappa, trots det missade jag av någon anledning Jethro Tull. Det är det jag håller på att reparera nu. Här finns mycket att botanisera i, men "Stand Up!" och "Aqualung" k'nns som de rätta ingångarna.

Betyg: ****

tisdag, maj 21, 2019

JA, PUGH LEKER VIDARE MOT NYA ÄVENTYR

"Pugh, Ja Dä Ä Dä" från 1969 är nog den svenska skivhistoriens allra mest hyllade, omtalade och ikoniska debutskiva någonsin. Med all rätt. Historien om hur producenten Anders Burman på Metronome upptäckte den egensinnige låtskrivaren från Västerås har berättats ofta.

Burman var känd för att ha särskilt varsam känsla för att låta varje artists särpräglade, musikaliska personlighet få blomma ut, utan att dränka produktionen i överdubbningar, slipningar och filter.

Pugh (Torbjörn) Rogefeldt sammanfördes då med två kända supermusiker : gitarristen Georg Wadenius från Made in Sweden - som spelade både gitarr och elbas - och trummisen Janne Carlsson från Hansson & Karlsson (senare känd som "Loffe" tack vare en filmroll).

Pugh hade verkligen vilda, musikaliska idéer och de tre blev en supertrio av sällan skådat virke i vårt land. Inte många har fått till samma rockiga, lekfulla, fantasifulla råsväng sedan dess. Jojje var den som ibland fick lugna ner mina alltför vilda idéer, har Pugh senare berättat.

Succén var given med "Ja Dä Ä Dä", både konstnärligt och kommersiellt. Få svenska skivor kan nog mäta sig med att enskilt ha gjort sådant avtryck och fått så avgörande inflytande som den. Att Pugh sjöng rock på svenska, och en härligt ordvitsande svenska, är bara en del i sammanhanget.

Så kom då uppföljaren, "Pughish" (Metronome LP 1970). Den är verkligen en rak fortsättning på debuten, med samma starka kärntrio. Jag hade länge intrycket av att den var FÖR flippig, för vild och bångstyrig. Men oj så fel jag hade! "Pughish" är kanonbra, om än kanske inte med lika starka enskilda låtar som på "Ja, Dä Ä Dä", där varenda spår var en tänkbar hit.

På "Pughish" öser man på med fria improvisationer, friform-rock och bitvis till och med ett eget fantasispråk, det är det som kallas just Pughish. Det kunde väl varit helknäppt och spårat ur om det inte hade varit för Pughs enorma kärlek till språk och ordlekar. Som språkförnyare är han en virtuos i en stolt tradition av genier som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och senare Olle Ljungström och raptrion Just D. Det är den där klurigheten och lekfulla nonsenshumorn som är så underbar.

"Föräldralåten" är kanske den mest kända sången från "Pughish". En kul tonårstrotsig text till ett grymt rocksväng. "Stinsen i Bro" och "Klöver Linda" är andra höjdpunkter. Bara sex spår totalt på skivan. Ibland lite väl långa jam, men samtidigt är det så underbart med den frihet som Anders Burman gav dem, att verkligen sträcka ut sig och ta tid.

Men det är kanske också "Pughish" inte fått samma starka position som debuten 1969, Den är lite svårare och marigare än "Ja, Dä Ä Dä". Nästa Pugh-skiva, hans tredje LP, skulle bli "Hollywood" och från och med den är Pugh mera sångbaserad och mindre utsvävande improvisatorisk. Alla dessa sidor av honom är lika bra. En ångbåtsspelning med honom i Stockholms skärgård förra året visade dessutom att vår främste rocklegend ännu idag är lika bra.

Betyg: ****

torsdag, maj 16, 2019

ALLT ÄR ÖVER - GEORGE TAR REVANSCH

"All things must pass" - "Allt ska dö" eller "Det hela är slut". Det finns mycket som är sorgligt kring The Beatles slutliga upplösning 1970. Hur pengar, avtal och rättstvister slet sönder det som varit tidernas bästa musikaliska, vänskapliga och även humoristiska kemi i ett band.

Men George Harrison var den som verkligen tog sin revansch i samband med splittringen. Han var den yngste i Beatles och alltid stått i skuggan av Lennon-McCartney. Som sångare, musiker men inte minst som låtskrivare.

Han hade fått i genomsnitt två egna låtar med på varje Beatles-album, inkluderat coverlåtar som han sjöng i början. Hans första sånger var inte så märkvärdiga, t.ex. "Don't bother me" på "With The Beatles". Men han utvecklades snabbt och hittade sitt personliga uttryck. Redan vid "Rubber Soul" och "Revolver" var han en säker låtsnickrare. På Beatles sist inspelade LP "Abbey Road" hör Georges båda bidrag "Something" och "Here comes the sun" till det starka albumets absoluta höjdpunkter.

Det är naturligt att George Harrison under alla Beatles-år hade samlat på sig rejäla mängder av egna sånger, låtar som ofta gallrades bort eftersom det var gängse att John och Paul skrev de flesta numren. Och framme vid sönderfallet låg nu chansen öppen för en rejäl revansch. George tog i ordentligt. Det blev inte bara en dubbel-LP, det blev något så ovanligt som en hel trippel-LP.

"All Things Must Pass" (Apple 3-LP 1970) torde vara en av de allra främsta de skivor som någon ex-Beatle gjort efter Beatles. Hela 23 spår, med väldigt kort speltid per LP-sida, det ska sägas. Jag har full förståelse för Georges väl tilltagna förmat och behov att bre ut sig för att bli tagen på allvar. Men den tredje skivan i denna trippel bär den egna deltiteln "Apple Jam" och är just en jamskiva. Den är faktiskt mindre bra och känns just som en välbehövd utfyllnad.

Resten, de två skivorna, är briljanta. "My sweet Lord" var den stora singelhiten, och Georges mest kända låt på egen hand. Paradoxalt nog blev just den stämd för plagiat. Låten var misstänkt likt "He's so fine" med The Chiffons, en tjejgrupphit från 1963. Samma gospelmelodik finns i "What is life?", "Beware of darkness", "The ballad of Sir Frankie Crisp" och titellåten. En magisk stund är också Georges cover av Bob Dylans "If not for you", en av Mr Harrisons allra finaste insjungningar.

Det är just den där gospelkänslan, med stort sound och svarande kör som blir hans stilsignum här. Producenten Phil Spector är verkligen inte min favorit. Jag hävdar att han förstörde mycket  när han gav sig på Beatles "Let It Be"-LP. Men på "All Things Must Pass" stämmer hans estetik med stora klanger som låter som om allt spelades i en stor hall.

Massor av kända musiker ställde förstås gärna upp med George. Det är Billy Preston på orgel (gospelkänslan igen), Eric Clapton, Dave Mason från Traffic, Gary Brooker från Procol Harum, Ringo, Klaus Voorman och många, många fler. Som delaktig låtskrivare figurerar även vännen Bob Dylan här. Han och George skulle 18 år senare återförenas i The Traveling Wilburys. Men det är ju en annan hsitoria.

Betyg: *****

tisdag, maj 14, 2019

HIPPIEBAND BLIR FOLKROCK-BANDET GRATEFUL DEAD

Det var som en transformation. Ikoniska hippiebandet Grateful Dead från San Francisco började som ett psykedeliskt band. LP:n "Anthem of the Sun" från 1968 är bland det flippigaste man kan höra. Mycket elektronik och ljudbilder som går ut och in i varandra.

På "Live Dead" visade de upp de utsträckt improvisatoriska sidor som var typiska för deras konserter. Efter det vände de om, från det svåra till det enkla (även om långa jam och inslag av elektronik alltid skulle följa dem).

På de båda samtidiga albumen "American Beauty" (tidigare avhandlad här) och "Workingman's Dead" (Warner Bros LP 1970) visar Grateful Dead upp sig som ett avslappnat melodiöst country-band, och presenterar sig samtidigt som de utomordentliga sångskrivare som Jerry Garcia och Robert Hunter verkligen var.

Men den kollektiva stämningen är påtaglig. Jerry Garcias vemodiga, något sävliga och mjukt romantiska sångstil går direkt till hjärtat. "Äldstingen" Phil Lesh har en rakare sångstil, också mycket bra. Vid denna tid fanns ännu också Ron "Pigpen" McKernan som tillförde ett mera bluesigt drag. Här finns de karaktäristiska dubbla trumslagarna, som ärligt talat inte märks så mycket att de var två. Det var nog mer en kompisgrej som blev ett signum för gruppen.

Men musiken andas alltså avspänd folkrock, country och rötter. Sådant som idag kallas Americana. Stilmässigt ligger Grateful Dead här inte långt från The Band vid samma tid. Det är nog mest framtoningarna som skiljer. Mycket skägg, jeans och cowboyhattar i båda fallen ändå.

Men fina sånger är det på "Workingman's Dead", för här är det ett sångband och inte ett jammande flumband. "Uncle John's Band", "High time", "Dire wolf", "Black Peter" och "Casey Jones" är några av titlarna. Låtar som står sig och känns tidlösa. Ett luftigt sound, borta är den risiga diskant som präglade psykedeliska "Anthem of the Sun" bara två år tidigare. De här är mycket bra.

Betyg: ****

måndag, maj 06, 2019

BEACH BOYS BLOMSTRANDE STÄMSÅNG PÅ NYTT BOLAG

"Sunflower" (Reprise LP 1970) är det första album med The Beach Boys som gavs ut på detta nya skivbolag. De hade i knappt tio år varit guldkalvar på Capitol, och varit storsäljare där efter att Frank Sinatra övergett den platsen runt 1960 för att starta sitt eget skivmärke - som var just Reprise Records.

Skivbolagsbyte kan ofta innebära nytändningar. Så är det med The Beach Boys här. Det är samma stämsång, samma romantiska popmusik och utsökta melodier som tidigare.

En sak som skiljer är LJUDET. Det har hänt något. Brian Wilson hade (och har) nersatt hörsel på ena örat. Därmed föll hans egensinniga idéer om arrangemang och sound i samma jord som de Phil Spector odlat. Spector kämpade ju med sin paroll "Back to mono!" under det 60-tal som såg stereo-tekniken göra sitt segertåg.

Så kom det sig att Brians och Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" från 1966 i praktiken har mono-ljud. Det står visserligen stereo på omslaget, men hela ljudbilden är tjock och sammanträngd i mitten. Det är liksom poängen där. De många märkliga klangerna kommer ofta från olika musik-instrument (inklusive leksaks-instrument) som kan vara svåra att urskilja för lyssnaren. Det ger "Pet Sounds" dess gåtfulla, spännande klangvärld.

Men för mig som inte gillar Phil Spector-estetik eller mono kan det vara en nackdel. Strand-pojkarnas 60-talsskivor som "Smiley Smile"  och "Wild Honey" har hyfsad stereo. Men samtidigt, ljudkvalitet var aldrig deras främsta fokus.

Så kom "Sunflower". Titeln är typisk Beach Boys. Vacker i all sin enkelhet, och dessutom så tidstypisk. Det här var väl sista året för flower-power-epoken. På omslaget ses Mike Love i guru-liknande helskägg, medan de andra har mera blandat, prydlig tröja eller cowboyhatt. Vuxna och barn , sommar och gemenskap.

Vad som också skiljde detta album från de tidigare var att hela gruppen, alltså inte bara Brian, produscerat. Dessutom växlade de sig emellan med låtskrivandet. Brian står för den fina "This whole world". Han och Mike Love lyckades tydligen (än så länge) enas om den meditativt minimalistiska "Cool, cool water". Trummis-brodern Dennis Wilson står för öppninen "Slip on through" medan fullblods-romantikern Bruce Johnston har knåpat ihop "Deirdre" och "Tears in the morning".

Låtarna hålls samman av en enhetlig stämning och av just den här sköna ljudbilden som lyfter. Det är alltid positivt med skivor som har enhetlig stämning, där låtarna är varierande beståndsdelar i en helhet (utan att det behöver vara koncept-album).

"Sunflower" är ett av The Beach Boys allra bästa album. Naturligtvis sålde det inget vidare då. Inte jämfört med hitlistetopparna i mitten av 60-talet. Bandet hade börjat bli lite för svårt, för marigt för den yngsta poppubliken. Samtidigt hade de glada surfpojkarna i randiga skjortor inte den bästa trovärdighet hos den vuxnare hippiepubliken. Inte ännu. Mot tunga, påtända bluesrockare kunde de tyckas för lättviktiga. Men ganska snart skulle allt det här flyta samman. Idag har "Sunflower" status som klassiker, inte långt efter "Pet Sounds" och "Surf's Up".

Betyg: ****

torsdag, maj 02, 2019

FRÅN HIPPIE-MUSIKAL TILL SNYGG GOSPELPOP

"Hair" från 1968 brukar räknas som den första riktiga popmusikalen. Ungdomsinriktade musikaler hade funnits tidigare, främst då Leonard Bernsteins stora "West Side Story". Men "Hair" var den först - långhåriga - musikalen, med avstamp mitt i hippierörelsens romantik.

"Hair" har sedan dess satts upp överallt och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Välkänd blev Milos Formans lyckade filmversion från 1979. Den lyckades med konststycket att ta med hippie-tematiken just till 1979, till en tid av disco, punkrock och cynism, en tid som estetiskt sett lång mycket, mycket långt från 60-tal och flower power.

Man kan irriteras över naiviteten och den öpnna drogromantiken i "Hair". Men dess uttryck av längtan, fred, kärlek och blomstrande mode kan få även en skeptiker som jag att smälta. Jag som brukar vara allmänt kallsinnig och ointresserad av hela musikal-konceptet.

Det som främst utmärkte "Hair" var att den genererade en stor mängd fina poplåtar, sånger som blev hits med åtskilliga andra artister vid den tiden. Tänk bara på "Ain't got no - I got life" med Nina Simone, "Good morning starshine" med Björn Skifs, och inte minst "Aquarius - Let the sunshine in" med sånggruppen The Fifth Dimension. (alternativt "the 5th Dimension).

Det här sista blev en stor hit på listorna 1969. Egentligen är den ett medley på två olika melodier ur musikalen. Den första besjungande till stjärntecknens lov i en underbar melodi, den andra en frihetslängtande, repititiv gospelsoul som förkommer i handlingens slutscener. Här blir "Aquarius - Let the sunshine in" en snygg diptyk med effektiv brytning i mitten, när tonarts- och tempoförändringen ger en förhöjd effekt.

Om gruppen The 5th Dimension vet jag inte mycket mer än att det var en superproffsig, svart vokalkvintett som hade ena foten i rötter av klassisk soul och gospel, medan den andra var i mera polerad, sofistikerad populärmusik. Mycket av deras repertoar bestod t.ex. av Burt Bacharach-låtar av det snitt som Andy Williams och Dionne Warwick sjöng vid samma tid.

"The Age of Aquarius" (Soul City LP 1969) innehåller i övrigt sånger av den sällsamt unike outsidern Laura Nyro, liksom en vass vokal version av The Creams "Sunshine of your love". För min del nöjer jag mig med den där dubbla "Hair"-hiten och några spår till.

Betyg: ***

tisdag, april 30, 2019


PSYKEDELISKA POPHITS MED THE MOVE

England 60-tal och Swinging London hade någon slags status-hierarkier inom den blomstrande popmusiken. Först kom The Beatles och The Rolling Stones. Därefter The Who, The Kinks och The Animals. En speciell särställning hade förstås krämiga bluesrock-grupper som The Cream, Jimi Hendrix Experience och John Mayall's Bluesbreakers.

Sedan kom alla de andra. En brokig mylla av Manfred Mann, The Troggs, The Hollies, Small Faces och hundratals andra. Ett band som aldrig nådde mer än kultstatus var The Move. De var Roy Woods skapelse. Dessutom började Jeff Lynne här. Han skulle senare bli mer kände med Electric Light Orchestra (ELO) och även som en i 80-talets supergrupp The Traveling Wilburys.

Roy Wood och The Move skapade en slags säregen popmusik som låg mitt emellan psykedeliska galenskaper och hitlistemusik. Typiskt var en stor, kompakt ljudbild där Woods röst låg nermixad och kämpade för att höras. De var också  mycket melodiösa.

The Move väcker kanske inte intresse nog för en hel samling för min del, utan jag föredrar att plocka lite fitt. Det blir dels från debut-LP:n "The Move" (Regal Zonophone LP 1968), dels från samlingen "Hits'n Flips 1966-1972" (Fly Records CD 2013).

Det blir läckerheter som den storslagna "Blackberry way", den barnsligt roliga "Fire brigade", och de tidstypiska låttitlarna "Flowers in the rain" och "I can hear the grass grow". Påkostade bagateller som kanske inte gått till historien som de mest odödliga örhängena, men som likaväl är en trevlig återbekantskap från en blomstrande kreativ tidsperiod, när även sådant som hamnade i marginalen kan vara av högsta nördintresse och samlarvärde.

Betyg: ***