Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

torsdag, mars 21, 2019

ZAPPA- OCH MOTHERS-KLASSIKER I CD-MIX

Jo, till slut gav jag med mig. Som gammal fan av Frank Zappa och The Mothers of Invention älskade jag, och har alltid älskat, deras album "We're Only It It For The Money" från 1968. Den ikoniska hippie-parodin med slängar åt både San Francisco-rörelsen och Beatles "Sgt. Pepper" (omslaget) !

LP-utgåvan på Verve / Bizarre 1968 var alltså lysande. Ett klassiskt Zappa-mästerverk och också en av hans mest melodiska skivor. Sångbara, nästan naivistiskt innerliga melodier blandade med våldsamt djärva ljudcollage à la John Cage.

Men så gavs albumet ut på CD på 1980-talet, och då var det plötsligt inte lika kul. Hur kunde det bli så där? Ljudbilden hade nu "förbättrats", eller "uppdaterats" med nypålagda bas- och trummor. "We're Only In It For The Money" (RykoDisc återutg.-CD 1986), nu utgiven i namn av Frank Zappa och inte av The Mothers of Invention som i originalet, var alltså en knappt igenkännbar hybrid som bara lät så fel, så fel, så fel.Det lät fel i mina öron, och tydligen i många andra fantasters öron också.

Men när 1980-talet tog slut och CD-skivan var på väg att ta över, ja då var det bara den där hybriden som fanns att tillgå. I 1990-talets början hade CD vunnit mark definitivt. CD var framtiden. Gamla LP-skivor (som nu började kallas "vinyl") var passé, ute och hopplöst omoderna. Folk skänkte sina LP-samlingar till Myrorna och Thorén-skivspelare åkte ut i grovsoprummen. Det var ännu många ljusår till våra dagars vinylrenässans.

År 1995 gav till slut RykoDisc med sig och återutgav ORIGINALMIXEN från 1968 i CD-format. Då med utseende som stämde med originalet, den gula bakgrunden med ansiktsporträtt utåt. Det är den utgåvan som jag har använt och älskat till döds. Tyvärr fick den begränsad upplaga, och snart nog var det CD-mixen (med innerfordralsidan "Sgt Pepper" på utsidan som var tillgänglig som CD. Å andra sidan är CD-formatet nu på väg att dö ut och försvinna, utan någon nostalgikult som backar upp.

Jag har helt enkelt lyssnat på originalmixen så otroligt mycket att jag nu kan acceptera även den "förbättrade" CD-hybriden som jämförelseobjekt. 80-talssound i bas och trummor över ibland kantigt men charmigt 60-talssound. Nja, nä, egentligen inte. De där "förbättringarna" var väl bland Frank Zappas mindre lyckade idéer när han satt och vred i spakarna på äldre dagar, I CD-mixen ska också vissa partier (i röstcollage) som varit censurerade på originalet höras. Mitt ljumma betyg nedan gäller alltså inte själva skivalbumet (en klockren femma) utan ljust denna utgåva.

Betyg: ***

onsdag, mars 20, 2019

FLER JAZZGIGANTER TOLKAR BEATLES

Jag fortsätter på samma tema som det med Wes Montgomery : Jazzmusiker tolkar Beatles, och ungefär från samma tid. Det var just sökningen på Wes Montgomery och "A day in the life" som ledde mig vidare hit, till "Day Tripper : Jazz Greats Meets The Beatles" (Verve saml.-CD 2009).

Egentligen handlar det här lika mycket om Latin och Brazil som jazz. Att höra Astrud Gilberto sjunga "In my life" är inte riktigt i klass med hennes bästa inspelningar, och naturligtvis inte heller i nivå med Beatles original från "Rubber Soul".

De på 60-talet så populära men nu bortglömda Sergio Mendes & Brazil '66 gör en rätt snygg "The fool on the hill" och ungerskfödde gitarristen Gabor Szabo tar sig an "Yesterday", den mest inspelade Lennon-McCartney-låten av alla.

Gamle Count Basie öser på med "All my loving" som storbandsjazz, medan George Benson gör en soulpoppig "Oh darling!". Äldre Ladies som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan tolkar "Can't buy me love" och "Michelle" i swingstil. Titellåten här görs av Ramsey Lewis Trio, en på 60-talet ovanligt hipp jazzpianotrio i klädda smoking. De var tidigt kända för en poppig jazzstil (från en annan ingångsvinkel än Miles). Och Beatles soulpåverkade "Day tripper" sitter bra.

Faktum är att det är den tidigare nämnda, genialiska tolkningen av "A day in the life" med gitarristen Wes Montgomery (i samma inspelning från 1967) som är det i särklass bästa spåret på denna samling. I övrigt är det mesta ganska förutsägbart. Samtidigt är - nästan - allting Beatles-relaterat av intresse. När Steve Dobrogosz gjorde långsamt utplanade tolkningar på sin "Golden Slumbers" så att det mest lät som cocktailmusik i pianobaren, eller när Göran Söllscher gjorde snygga versioner för klassisk gitarr på sin "Here, There and Everywhere", så är det inte helt utan poänger.

Och denna samling "Day Tripper" med jazz- och Brazil-artister från 60-talet som svänger till med det med åter ett ganska konventionellt urval Lennon-McCartney- (och lite Harrison-) kompositioner. Det är kanske inget som sticker ut extra, men helt OK att ha på emellanåt.

Betyg: ***

onsdag, mars 13, 2019

BEATLESLÅTAR SOM GITARRJAZZ

När jag för länge sedan hörde Jojje Wadenius och Made in Sweden tolka The Beatles episka låt "A day in the life" (finalen på "Sgt. Pepper") som hårdsvängande gitarr-jazzrock tyckte jag att det var ett helt genialiskt drag. Samtidigt visste jag att Jojje uttalat att han beundrade den amerikanske gitarristen Wes Montgomery. Men jag tänkte inte mer på det.

När jag nu - först nu - hör denne Wes Montgomery tolka samma Beatleslåt inser jag ju att detta är bron emellan. Det var Montgomerys geniala idé att "översätta" de olika melodi-slingorna i Lennon-McCartneys mästerverk till en svit med svänigt jazzidiom, med en skönt odistad jazzgitarr i förgrunden.

Jojje och Made in Sweden gjorde helt enkelt en cover av Wes Montgomerys cover av Beatleslåten. Absolut inget fel i det. Made i Sweden tolkar den lysande (på sin LP "Made in Sweden with Love" 1968 och, ännu bättre, på "Live at the Golden Circle" 1970). Men äran ska såklart också tillfalla denne Wes.

Vem var han egentligen? För mig mest ett namn i raden av de mjukt klingande jazzgitarr-mästare som jag inte hade full koll på : Wes Montgomery, Barney Kessel, Jim Hall, George Benson, vår egen Rune Gustafsson etc. Som elgitarrist i popens gyllene 60-tal låg steget nära till hands att närma sig den rockens repertoar, samtidigt som dessa äldre jazzsnubbar fick finna sig i att bli överskuggade av unga lejon som Hendrix, Clapton, Green, Beck, Page och andra stjärnor.

När Beatles "Sgt Pepper" släpptes den 1 juni 1967 blev den omedelbar inspiration för en hel värld av musiker. Amerikanen Wes Montgomery snappade snabbt upp spelade redan samma sommar in sin jazzversion och tillika titellåt på denna "A Day In The Life" (A&M LP 1967). Året efter dog han i en hjärtattack, bara 44 år gammal.

LP:n innehåller även en likaså genial av Beatleslåten "Eleonor Rigby" samt Percy Sledges soulballad "When a man loves a woman", standards som "Willow weep for me" och lite annat. I kompet finns Herbie Hancock, Ron Carter f.fl. och en grupp snyggt arrangerade stråkar. Det hela blir en välspelad, lättillgänglig soft jazz med smak av pop. Mycket raffinerat och tilltalande.

Men alltså - omslaget? Ja, omslaget? Några äckliga gamla cigarettfimpar i extrem närbild. Hur tänkte man. En metafor för det vardagliga sökandet som beskrivs - ömsom realistiskt, ömsom surrealistiskt - i Beatles låttext. Nja, i så fall inte särskilt lyckat alls. Det hör väl till saken att rökning var allmänt accepterat, normaliserat och till och med "inne" på 60-talet. I dag är samma fenomen bara övermåtta äckligt och helt passé. Men det här blir ändå ett bidrag till kategorin - Bra skivor med obegripliga eller fula omslag.

Betyg: ****

måndag, mars 11, 2019

EN PSYKEDELISK PUDDING FRÅN 1967

Jo allltså, hur ska jag uttrycka det? Jag älskar Pink Floyd. Jag njuter för fullt av deras episka, storslaget monumentala, vemodigt, romantiskt vackra skapelser som "Atom Heart Mother" (min absoluta favorit), "The Dark Side of the Moon" och den mästerliga "Wish You Were Here", och i viss mån även av "Meddle".

Det här är något annat. Det här är debuten från kärleksåret 1967, "Piper at the Gates of Dawn" (EMI LP 1967). Här är det särlingen Syd Barrett som dominerar och präglar musiken. Han var med bara på denna första LP, några singlar och lite grann på andra LP:n innan han gick vilse och fick hoppa av.

Fallet Syd Barret är tragiskt. En tidigt offer för den tidens vulgära drogromantik. Han hann med några solo-LP runt 1970 innan han slutgiltigt försvann in i dimmorna. Hans frånvaro från rockscenen blev mytomspunnen och Pink Floyds senare LP "Wish You Were Here" (från 1975) handlar om honom. En stor, symfonisk, vacker sorgesång över en förlorad medlem.Däremot dog han alltså inte - då, under de vilda åren. Han överlevde som en slags sjukpensionär. Lär ha bott hemma hos sin mamma och avled först 2006, då han var 60 år gammal.

Men åter till denna, Pink Floyds debut-LP från 1967. Den skiljer sig från de senare Floyds stil med långsamma, drömmande symfoniska utsvävningar. Med Syd Barret är det istället mera popinriktat i kombination med någon slags bisarr humor och nyfiket prövade av studions och elektronikens alla tricks (likt Beatles "Sgt Pepper" och "Magical Mystery Tour" som spelades in i samma studiohus på Abbey Road i London vid exakt samma tid.

Pink Floyds debut-LP räknas allmänt som ett mästerverk. Som ett av de stora albumen bland alla stora från 1967 - jämsides med Pepper, Velvet, Doors, Cream, Hendrix och alla andra stora album från detta magiska år. Jag älskar i pricip allting från 1967. Och å andra sidan - Pink Floyd (senare Pink Floyd) är ett av mina favoritband.

Men just Pink Floyds debut-LP "Piper at the Gates of Dawn", präglad av Syd Barrett, ställer jag mig frågande inför. Jag får inget riktigt grepp om den. Musiken är väl smårolig och underfundig, men den berör mig inte ett dugg. Kanske är jag kallhamrad. Det bästa med skivan tycker jag faktiskt är titeln. "Piper at the Gates of Dawn". Spacat psykedeliskt poetiskt. Men egentligen en rad från Kenneth Grahames barnbok från 1908, "Det susar i säven". Strofen lyder på svenska : "Flöjtblåsaren vid Morgonrådnadens Port".

Betyg: **

torsdag, mars 07, 2019

NÄR BEATLES MÄSTERVERK FYLLDE 50 ÅR !!!

Musikåret 1967 var som alla vet fantastiskt. Mer än fantastiskt. Ja, i det närmaste oslagbart. Det var singlarnas förlovade år. Att räkna upp alla bra skivor och låtar - i alla möjliga kategorier - skulle lätt fylla några A4-sidor.

Rolf Hammarlund och Peter Torsén har skrivit mycket läsvärt och roligt om allt detta i den rikt illustrerade boken "Popåret 1967". Som ett centrum i hela popåret 1967 finns förstås The Beatles och "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (då Parlophone LP 1967) som är mer än välkänd för alla.

Och året 2017 fyllde så "Sgt. Pepper"-mästerverket 50 år. Pauls textrad "It was twenty years ago today...." kunde utbytas mot "It was 50 years ago today..." Och dagen var den 1 juni. En dag då min svåger Leif köpte den tämligen omgående, i likhet med alla andra som rusade till skivaffärerna och högg "Beatles nya", som var legendarisk redan när den kom ut.

Tidigare har jag lyckligt nog köpte den stora, remastrade CD-boxen "The Beatles in Stereo", som EMI gav ut 2009, med alla officiella inspelningar. Naturligtvis köpte jag "The Beatles in Stereo" och inte "The Beatles in Mono". Det där är källa till infekterade debatter bland rättrådiga rockexperter, huruvida Beatles bör avlyssnas i stereo eller mono. Låt mig slippa den tradiga diskussionen här.

För det här handlar naturligtvis om specialutgåvan : "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band - 50th Anniversary Edition" (Apple / Universal 2-CD 2017). En dubbel med själva originalskivan, nu ännu bättre remastrad. Dessutom en andra CD med alternativa tagningar till respektive låt, inklusive de två som låg på världens bästa singel, den som förebådade "Sgt. Pepper" på våren 1967, nämligen "Penny Lane" / "Strawberry fields forever".

De här alternativa tagningarna måste man kanske vara nörd för att gilla. Andra kan tycka att de är överflödiga, perifera, överkurs. Jag älskar dem. För mig är det som att få en titt in i trollkarlens verkstad. Vi hör vissa spår med nästan bara instrumentpålägg. "Fixing a hole" och "Lovely Rita" är rena skisser. "Strawberry fields" spelas med bara klingande gitarrer, mellotron och komp - alltså utan de karaktäristiska bleckblåsarna. "A day in the life" blir som ett naket skal, ännu mer ödsligt i sin drömlika undergångsvision. Här och var hör man George Martins och Beatlarnas röster och kommentarer. Det ger en otrolig närvarokänsla.

Just "Sgt Pepper" är annars den Beatles-LP som kan vara problematisk. Den är så väldigt mycket 1967. Medan t.ex. "Abbey Road" är helt tidlös är "Sgt Pepper" bara så mycket 1967. På gott och ont. Har man som jag (och många andra) lyssnat på den så mycket så man kan varenda ton utantill är det som om det finns ingenting att tillägga. Det som var chockerande nytt, nyskapande, fanstasispäckat och konstigt 1967 blev med tiden ett monument över sig självt.

Men här, med denna nördiga men känsligt välgjorda specialutgåvan får man åter nya inblickar och aha-upplevelser. John, Paul, George, Ringo och (inte minst) George Martin, plus en massa inlånade extramusiker och skickliga ljudtekniker. Ja, EMI:s legendariska studio på Abbey Road vid St John's Park i norra London var verkligen en trollkarlens verkstad de där månaderna 1966-67. Betyget här kan bara bli så här :

Betyg: *****.

måndag, mars 04, 2019

FANTASTISKA DYLAN-TOLKNINGAR AV ODETTA

Odetta, har man hört det namnet? Jo, jag snappade upp det då, någon gång på 60-talet. Folksångarna, protestsångarna. Hela vågen av trubadurer som spelade akustiskt i den väldiga våg under första halvan av 1960-talet, där unge Bob Dylan var stjärnan, men där de stora namnen annars var Pete Seeger, Joan Baez, Dave Van Ronk och Phil Ochs.

Medborgarrättsrörelsen var grundnavet. Greenwich Village i New York var tummelplatsen. Det politiska och sociala engagemanget var starkt. Där någonstans fanns entusiasten Izzy Young som senare skulle bosätta sig på Söder i Stockholm (han dog helt nyligen, 2019).

Och där fanns också en äldre, svart vissångerska som kallade sig Odetta. Hon hette egentligen Odetta Holmes och var född 1930, alltså en generation mellan Seeger och Dylan. Hon var stor då men blev senare, efter folksong-vågens ebb, ganska bortglömd efter vad jag kunnat utröna. Hon avled 2008 och jag såg nog inga större notiser om hennes bortgång då.

Det var min fru Eva som fickk den här som rekommendation på Spotify. Ni vet, "De som gillar det här bla-bla-bla gillar nog också det här bla-bla-bla..." Albumet hette enkelt nog "Odetta Sings Dylan" (RCA Victor LP 1965) och innehöll just det. Tonerna fick mig att tvärstanna på golvet framför högtalarna. Vad var det här för något?

Det som spelades just då var "Don't think twice. it's allright". En välkänd, tidig Dylan-sång från "Freewheelin'"-LP:n. Jag hörde en varm, mäktig altröst full av både patos och pondus, ackompanjerad av ett par fingerspelande gitarrer och en kontrabas. Så naket, så enkelt, så vackert.

Vem var det här? Odetta! Kände vagt igen namnet. Hur hade man kunnat undgå henne i alla decennier? Odetta Holmes sjunger här med själ och hjärta en handfull tidiga sånger i ett ganska konventionellt och inte särskilt uppseendeväckande urval. "Blowin' in the wind", "Mr. Tambourine man", "Masters of war" och det gripande mästerverket "With God on our side". Hennes frasering är en njutning i sig och hennes diktion är tydlig (i motsats till Dylans egen). En stor, liten skiva med tolkning av odödliga sånger. Och så är det ju - rösten. Den där varma, djupa, allvarliga altrösten.

Betyg: ****

torsdag, februari 28, 2019

EN TIDIG AVSTICKARE MED PAUL SIMON SOLO

Det finns en del märkliga turer i skivhistorien. Som till exempel gällande det här albumet, "The Paul Simon Songbook" (CBS LP 1965) med Paul Simon. Skivan gavs enbart ut i Europa, tydligen till följd av några lyckosamma spelningar för BBC.

Simon & Garfunkel hade redan påbörjat sin karriär med debut-LP:n "Wednesday Morning 3 a.m." året innan. Då var de ännu en akustisk "folkmusik"-duo, och denna soloskivan är likaså helt akustisk. En visskiva snarare än pop.

Det lustiga är att alla låtar utom två ("The church is burning" och "The side of the hill") också finns inspelade med Simon & Garfunkel på deras skivor, före och efter denna. Så grovt sett är denna lite lätt överflödig. Brittiska delen av CBS tyckte att det kunde passa med detta fånigt romantiska omslag.

Så varför tar jag ändå med den här? Därför att jag blivit närmast besatt av gamla Simon & Garfunkel de senaste åren, och därtill först nu på allvar upptäckt Paul Simon som soloartist. Duon S & G hade en sparsmakad katalog med bara fem LP mellan 1964 och 1970. Då räknar jag inte in filmmusiken till "The Graduate" / "Mandomsprovet", som till större delen är en samlings-LP plus lie instrumental filmmusik. Man kan lägga till återförenings-livedubbeln "The Concert in Central Park" från 1982. Men det blir ändå en sparsam biografi.

Här på "Songbook" får vi alltså andra men mycket snarlika versioner av "A am rock", "Leaves that are green", "Sounds of silence", den insiktsfulla "A most peculiar man" - om den ensamme mannen som gasade ihjäl sig och grannarna som sa´"Men var han inte lite underlig ändå?", och många andra av dessa litterärt och musikaliskt komprimerade mästerverk.

Här finns också men egen favorit "A simple desultory Phillipic", en svår titel på en snabb, kort och ironisk svada där Simon frossar i namndroppande. Sången var också med på duons LP "Parsley, Sage. Rosemary and Thyme" där Paul sjöng den själv, varvid denna version är identisk. "The Paul Simon Songbook", en "överflödig" första solo-LP av Paul Simon som oftast hamnat vid sidan av. Men med tanke på alla kvaliteter i Paul Simons förtätade, fantastiska sånger kan man mer än gärna höra dem en gång till här,

Betyg: ***

onsdag, februari 27, 2019

TILLBAKA TILL MUSIKALISK OSKULD

Neil Sedaka, ett nerslag i min barndoms första musikminnen. Lite rotande i min storasyster Kittes skivsamling någon gång tidigt 60-tal. Ett typiskt "flickrum" med fräcka tapeter med något franskt utecafé-motiv. En enkel grammofon med högtalare i locket. Mono förstås, liten så att den gick att fälla ihop.

Där var min systers skivsamling, en synnerligen osorterad hög med singlar och EP-skivor (ofta utan omslag). Cliff Richard, Paul Ankas "Diana", Ray Adams "Violetta". Någon singel med Bibi Johns som hade sexigt omslag (uppfattade jag då fast jag var liten). Lite franskt med Edith Piaf och Francoise Hardy.

Egentligen var det väl mera schlager än pop. Jag gillade "Red river rock" med Johnny & Hurricanes, mest för att de poserade rockande på en VW-buss på omslaget (ja, just den hade omslag). Bilen och låten var lika spännande. Och där i högen fanns också "Oh Carol" med Neil Sedaka. Den påminde om Paul Ankas "Diana". Samma passionerade sångutspel och samma rumba-liknande rytmer och körer.

Det här var musik pre-Beatles. De mera poppiga bröderna Hagman i vår trappa spelade Beatles "She loves you" och "A hard day's night" på full volym uppe hos sig. Storebror Lasse Hagman hade sitt pojkrum tapetserat med idolbilder på Beatles, Stones och Kinks. Sådant beundrade jag avundsjukt. Det fick inte jag ha på mitt rum.

Men min syrra var lite äldre, född på 40-talet, så där var det singlarna med Cliff Richard och Neil Sedaka som gällde. Jag lärde mig älska denna musik. Den perioden föll senare i glömska när 60-talets enorma, frodiga utveckling i rocken bara fortsatte och fortsatte. Mot hippies och Jimi Hendrix var Sedaka en redan åldrad, korthårig tönt, helt ute ur leken (trots samma generation).

Nu som vuxen, eller snarare gammal och nostalgisk, vänder jag gärna tillbaka till rötter - som då inkluderar denna musikaliska oskuld. Den stora 60-talsrocken kan jag redan utantill. Men allt tidigt och töntigt runt omkring intresserar mig. Gammal Svensktopp, Siw Malmkvist, Arne Lamberth och Hootenanny Singers, franska schlagers och danska. Och så vidare, och så vidare.

Och så var det ju då Neil Sedaka. Jo här är härliga låtar på denna "Greatest Hits" (RCA saml.-CD 2000). Naturligtvis "Oh Carol!", som handlar om fina låtskriverskan Carole King som han tydligen var kär i. "Happy Birthday sweet sixteen" har vi hört med Flamingo-kvintetten. "One way ticket" sjöngs in av Eleonor Bodel (minns ni henne?). Andra sånger som "Calendar girl", "Next door to an angel" och "Breaking up is hard to do" är lika smäktande som bedårande. Och hans "Stairway to heaven" skrevs 1960 och har alltså ingenting med Led Zeppelins låt att göra.

Betyg: **** 

onsdag, februari 20, 2019

JAZZ I ATOMBOMBENS SNYGGA LJUSSKEN

Ja ja, rubriken är ironi förstås. Få skivomslag i historien har väl fått tiden emot sig så mycket som "The Atomic Mr. Basie" (Capitol LP 1958) med Count Basies orkester.

På 50-talet levde alla i skuggan av Kalla kriget och kärnvapenhotet. Skrämmande, ogreppbart, mystiskt och hotfullt. Men kanske också på något diffust sätt spännande. Det talades om atomkraft, rymdfart och science fiction. I Sverige marknadsfördes något slags rakvatten med ord av atom- och radium-.

Och andemeningen med "The Atomic Mr. Basie", och dess smaklösa omslag med en kärnsprängning, var säkert att det här var musik med en djävla kraft, och att Mr. Basie själv var en krutgubbe med sitt dynamiskt laddade storband. Omslaget var (såvitt jag förstått) redan på 50-talet kontroversiellt. Med 60-talets pacifistiska rörelser blev det snarast omöjligt.

Men ett omslag är ett omslag. Och är det bra musik så får både skivan och omslaget leva sitt eget liv. Hur många gräsliga hårdrock-omslag (eller för den delen bisarra Zappa-omslag) har inte väckt anstöt när de kommit ut, för att senare ha levt vidare som klassiker utan ha någon ryckt på ögonbrynen.

Grejen med denna Count Basie-LP är att den var en nytändning (ursäkta dålig ordvits igen) för honom och hans band. Han hade, liksom rivalen Duke Ellington, haft sin verkligen guldålder på 30- och 40-talen när storbandsjazzen blommade. De två var hjältar i en jättelik musikalisk våg av drösar av storband där också Earl Hines, Fletcher Henderson, Benny Goodman och andra axlade hela Swing-epokens vilda era.

Sedan, efter väldskriget, föll den eran ihop som ett korthus. Ellington och Basie fortsatte, liksom tuffe Dizzy Gillespie. Woody Herman och Stan Kenton lyckades förnya genren. Men dessa nämnda var undantag. Det fanns ingen "rörelse" längre, utan på 50-talet var det mindre grupper som gällde.

Men Count Basies Atom-LP är känd i historien som en mycket stark comeback efter en låg period. Och, hur låter den idag? Nja, mina förväntningar var nog högre än så här. "Whirly-Bird" är den låt som under min uppväxt blev någorlunda känd eftersom den var vinjett,usik till TV:s "Tekniskt magasin" (med Erik Bergsten). Ni vet, de snurrande kugghjulen.... (se SVT Öppet Arkiv).

Den är ganska typisk för låtmaterialet. Fräsig storbandsjazz nästan i punktempo. Ja, ett jäkla drag finns här. Bra spel  av ett förstklassigt bigband. Fina detaljer. Men för mig känns musiken daterad. Count Basie har aldrig tillhört mina större husgudar inom jazzen. Ellington ligger mig mycket närmre (från hans guldålder, märk väl, medan hans 50-talsskivor kan låta ganska trötta). "The Atomic Mr. Basie" är absolut inte dålig. Men det intressantaste med den är nog ändå att diskutera olika tidsaspekter av det underliga omslaget.

Betyg: *** 

tisdag, februari 19, 2019

SKIVOMSLAGSKONST FRÅN 1950-TALET

Ja, vi börjar där. För detta är ett av de snyggaste och mest smakfulla omslag jag vet i skivhistorien (efter The Beatles "Rubber Soul"). 1950-talets omslag till jazzskivor är ett synnerligen läckert kapitel i konst- och design-historien. I synnerhet om skivorna kom ut på bolag som Blue Note, Verve eller Prestige.

Miles Davis 50-talsskivor är alla klassiker, mer eller mindre, och det är hans gulddecennium, vad man än föredrar i övrigt av hans livslånga, dynamiska karriär. Men eftersom mängden Miles-skivor är så stor är det svårt att orientera sig. Själv har jag hittills hållit mig till hans CBS-skivor från 50-talet. Det har varit mycket nog.

Det här är egentligen en "rest" av kontrakten. Han skrev på sitt lyckosamma avtal med CBS (Columbia Records) 1956. Det skulle sedan hålla sig vid liv ända tills 1985 års "You're Under Arrest" plus någon rest efter det. 30 år på samma bolag! En sådan trohet har man nog sällan sett hos någon annan artist.

Men före debuten på CBS, "Round 'Bout Midnight"  1956, hade Miles Davis spelat in för de Blue Note och Prestige. För Prestige var Miles enligt kontraktet bunden att ge ut ytterligare fyra LP. Dessa producerades i ett svep : "Workin'", "Steamin'", "Cookin'" och "Relaxin'", alla med följden "with Miles Davis' Quintet". De gavs ut samtidigt 1957-58, men spelades in under 1956.

Och detta är alltså : "Relaxin' wih Miles Davis Quintet" (Prestige LP 1957). Radarparet Miles på trumpet och John Coltrane på tenorsax, Red Garland på piano och i kompet unge Paul Chambers på bas samt Philly Joe Joes på trummor. Vem som målat det snyggt minimaliska konstverket på omslaget har jag inte lyckats utröna.

Fem låtar, varav fyra standars och en var av kollegorna Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. Inga egna kompositioner alltså. Min favorit här är "I could write a book" av Richard Rodgers. Den har också fått en speciell, personlig betydelse för mig. Min gode vän, den fine TV-programledaren och kulturjournalisten Christoffer Barnekow dog hastigt och tragiskt i början av 2018. Precis då jag skaffat denna skiva.

Christoffer älskade och var uppväxt med jazz, som Chet Baker och Miles Davis. För mig handlar "I could write a book" om honom, och låttiteln om den spännande memoarbok han höll på att skriva, som aldrig blev fullbordad eller utgiven. En tanke till dig i himlen, käre Christoffer.

Betyg: ****

torsdag, februari 14, 2019

ETT STORT HOPP FRAM TILL ROCKENS 50-TAL

Här blir det ett sådant där skönt hopp mellan genrerna igen. Bill Haley var en man som drogs med otur i sin karriär. Han var pionjär i 50-talets tidiga rock och upplevde en mycket kort guldålder runt 1955-56.

Så blev han brädad av den mycket yngre, mycket snyggare och mycket bättre Elvis Presley som sjöng skjortan av alla. Bill Haley framstod redan då som en töntig, överårig, småfet rockare med sin hopplösa hårlock i pannan.

Bortglömd och ute under flera år. I slutet av 1960-talet, mitt under hippieeran, fick Bill Haley & The Comets en liten renässans i en "rock revival"-vindpust. De turnerade runt och öste på efter bästa förmåga. I intervjuer upprepade Bill Haley patetiskt samma uttalande: "OK, vi är kanske inte bäst. Men vi var först." (De var inte först heller).

Sedan blev det åter glömska. Bill Haley sjönk in i bitterhet, alkoholism och psykisk sjukdom. När han så dog, i början av 1981, kom även den nyheten i skymundan. En kort tid innan hade John Lennon mördats brutalt utanför Dakota House i New York. Ett vansinnesdåd som skakade om hela världen, alla som växt upp med Beatles och popen. Inte många lade märke till notisen om gamle Bill Haleys död.. Till och med hans bortgång hamnade i skymundan och periferin.

Jag vill hävda att Bill Haley med sina Kometer är en djupt underskattad artist. Han har alltid fått leva med töntstämpeln. Musikaliskt sett aldrig tagits riktig på allvar. Elvis sopade vägen, OK. Och, jovisst, Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis hade säkert större påverkan på utvecklingen. Men Bill Haley hade något annat. Ett skönt gungande, ganska flyktigt stomp som hade rötter i country och jazzig Western-swing. En rockabilly kanske inte var så hård, men hade både spelglädje och elegans.

"Ultimate Legends" (Ultimate Legends saml.-CD 2003) är en samling så god som någon. Serie-utgåvans omslag ser ut som något man hittar i reabacken på macken. Men det gör inget. "Rock around the clock" har såklart alla hört. "See you later, alligator" är också en skönt gungande sak med Rudi Pompillis honkande tenorsax. Många roliga låtar med nonsenstexter ("Razzle dazzle", "ABC Boogie").

Och visst har covern av Big Joe Turners "Shake, rattle and roll" inte alls samma råa sexgung som originalet. Inte heller samma våldsamma, snabba racersväng som Elvis cover av den. Men Bill Haley & The Comets vaggar smidigt framåt i sin bakåtlutade mediumtempo. Den här skivan är kanske inte världens viktigaste att ta med sig på en öde ö. Men den är välkommen - och kul. Sådant räcker långt.

Betyg: ***

onsdag, februari 13, 2019

SJOSTAKOVITJS FEMTE SYMFONI

Det här blir den sista skivan av klassisk musik på ett tag. Sedan väntar helt andra grejor. Den rysk-sovjetiska kompositören Dmitjij Sjostakovitj är i mitt tycke mycket fräckare och roligare i sin musik än den nyligen nämnde Sergej Prokofjev (som han ofta jämförs med).

Sjostakovitj var / är också ibland kontroversiell. Han kunde ibland hemfalla åt lojala, propagandistiska verk i dåtidens Sovjetunionen. Om detta kan vi inte döma. Att verka som konstnär i Stalins grymma diktatur var behängt med eftergifter, anpassningar och tvång om man skulle överleva.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är förtjust i Sjostakovitj båda 20-talsfuturistiska "Symfoni nr 2, Till Oktoberrevolutionen" och "Symfoni nr 3, Första Maj". Här finns en måhända naiv resning, lika bisarr och stiliserad som de muskulösa revolutions-affischer från den tiden, eller som Eisensteins film "Pansarkryssaren Potemkin".

De två symfonierna är nog de som har lägst status av Sjostakovitj hela 15 stycken. Det vet jag för jag följer kommentarfälten i Facebook-forumet "Vi som älskar klassisk musik", där både den djupa kunskapen och koketteriet har stora omfattningar.

Här är vi istället framme vid rejäla saker. "Symfoni nr 5, d-moll" (Mirare CD 2013), här med Jurij Temirkanov och St Petersburgs Symfoniorkester, är istället en av de tyngsta och mest statusfyllda av tonsättarens verk. Skriven 1937, mitt under den mörkaste skräcktiden av Stalins paranoida utrensningar.

Den lojale och politiskt ointresserade Dmitrij Sjostakovitj komponerade såväl underhållningsmusik som filmmusik och "jazzmusik" (låter inte som jazz), men den tyngsta essensen utgörs ändå av symfonierna, operorna, instrumentalkonserterna och kammarmusiken. Symfonierna är brett anlagda med dramatiska, episka skeenden och mycket detaljer. Ibland kom han på kant med regimen när det gällde själva musikestetiken. Men på något sätt klarade han sig i slutändan.

En tung Sjostakovitj-femma med en rysk mästerdirigent som Jurij Temirkanov är väl det bästa man kan önska. Men ibland känns hans musik väl krigisk och tung. Jag har ännu inte lyssnat in mig tillräckligt utan har en bit kvar att fördjupa mig i. Tills dess:

Betyg: ***

onsdag, februari 06, 2019

HARY JANOS GALNA ÄVENTYR

Bra klassisk musik kan ofta frammana någon slags pojkaktigt naiv vision av sagor och äventyrs-lystnad. Så är det till exempel med "Tavlor på en utställning" och "Nötknäppparsviten", liksom med nyss nämnda Prokofjev.

Dit hör definitivt också ungerske Zoltan Kodály och "Hary Janos-svit", här med "Danser från Galanta" på en skiva med titeln "The Best Music of Zoltan Kodály" (Mangora Classical CD 2013) med Ferenc Fricsay och Radio-Symphonie Orchester Berlin.

"Hary Janos-svit" är en pigg och rolig 20-talsmusik, full, av fantasi och lekfullhet i en brokig musikalisk modernism. Den korta satsen "Wiener Spielwerk" är en rolig imitation av ett mekaniskt klockspel, med rikhaltigt slagverk och en barnramse-aktig melodi som sig bör.

Satsen om "Napoleons nederlag" är en förvriden marsch med fokus på en solistisk altsaxofon. Det är bra. Sax i klassisk musik är alltid en rolig krydda, från Bizet till Ravel och här hos Kodály. Finalsatsens ståtliga brassfanfaren i satsen om kejsarens och hans hov är mycket, mycket mäktig. En orkestersättning med åtskilligt utökat bleckblås får triumfera.

Däremellan finns också den folkloristiskt sångbara satsen "Lied", med solo på ungersk cimbalon (!), ett sträng-instrument som slås an med strängar. Snyggt och mycket melodiöst. Det här är glansfull musik för stor symfoniorkester, med framträdande solister i de enskilda satserna. 

"Danser från Galanta" har inte riktigt samma glans och styrka, men den ungerska folktonen ger en paprikastark färgsättning. Jag är glad åt att jag äntligen hittade fram till denna inspelning med Ferenc Fricsay. Det här är en återutgivning (Fricsay dog redan 1963), och skivans omslag är tradigt och banalt, som det ofta är på återutgivningar. Men musiken, den glänser.

Betyg: ****

tisdag, januari 29, 2019

PROKOFJEVS SVITER

Det finns omslag och omslag. Nyligen nedan hade vi det förskräckliga konvolutet som fått fronta Blomstedts Sibelius-CD. Här har vi exemplet på motsatsen. Ett val av konstverk som bildat stommen för ett riktigt snyggt designat omslag.

 Det hör ju till saken att skivomslag till klassisk musik kan se ut lite hur som helst. Från menlösa solnedgångar och illa valda konstverk till fräck design som verkligen kan ge relief åt och förhöja musiken.

Så finns det vissa klassiska kompositörer som man (jag) aldrig har riktigt fastnat för på allvar. Mendelssohn, Schumann, Brahms och Bruckner är några sådana för min del. Och dit måste jag nog tyvärr också räkna Sergej Prokofjev.

Det hör till saken att jag gillar modernism. Är svag för speciellt tidiga 1900-talets musikaliska utflykter och äventyr. Därför halkade jag fel när jag som introduktion hamnade på Prokofjevs nyklassicistiska "Klassisk Symfoni" från 1910-talet. Ett verk som vill likna Haydn men inte gör det. Det är ett lättsmält verk jag aldrig förstått mig på, och där satt jag fast länge.

Här är emellertid lite andra, roligare grejor. Sergej Prokofjev : "Löjtnant Kijé-svit" samt "Svit ur Kärleken till de tre apelsinerna" (Exton CD 2010) med Vladimir Ashkenazy (dirigent) och Sydney Symphony Orchestra. "Löjtnant Kijé"-musiken är mest bekant för sitt strama, speldoseliknande huvudtema (som Blood, Sweat & Tears lånat i sin låt "40.000 headmen", därav min ingång). I Prokofjev-sviten finns även vokala inslag. "Kärleken till de tre apelsinerna" är det fantasifulla namnet på en opera, och därur är det den omtyckta och ofta spelade "Marsch" som utmärker sig.

Till detta adderar jag ett annat fristående Prokofjev-stycke. "Riddarnas dans ur Romeo & Julia" med Seiji Osawa och Boston Symphony Orchestra. Numera bekant som vinjettmusik till "Kulturfrågan Kontrapunkt" med Ella Petersson och Eva Beckman i SVT. Ett fräsigt och dramatiskt, sagolikt lekfullt stycke som slutgiltigt slår undan mina fördomar mot Sergej Prokofjev.

Betyg: ***

tisdag, januari 22, 2019

ANTON WEBERNS SPARSMAKADE TONER

Jag tycker mycket om Anton Weberns musik. Den är så tonknapp och sparsmakad och försynt att den ibland knappt märks. Styckena är så parodiskt korta. Det sägs att hela hans samlade produktion, hela hans livsverk, skulle rymmas på en dubbel- eller trippel-CD.

Lägg därtill att det oftast är tolvtonsmusik, så har man väl skrämt iväg den största delen av publiken. Det är så långt man kan komma från en klämmig hitlåt.

Men modernisten Webern har något speciellt. Det handlar just om koncentrat. Hans "omöjliga" småstycken ger någon slags omvänd attraktion. Sedan spelar kanske vetskapen in om att han privat var en lågmäld, introvert man. Det mest dönande och dramatiska i hans liv var hans dramatiska och brutala död.

1945 hade Hitlers "tusenåriga rike" störtats samman efter kort tid. Segrarmakterna intog Wien och allt var fullständigt kaos. En kväll rådde utegångsförbud. Anton Webern visste inte om det. Han hade fått en god cigarr av sin svåger, som sysslade med svartabörs-affärer. Webern gick ut i trädgården för att röka sin cigarr. En amerikansk ockupationssoldat, som var ute efter svågern, tog fel och trodde att den rökande Anton Webern var svartabörshandlaren. Med några välriktade skott sköt soldaten ner Anton Webern som dog omedelbart.

Så slocknade livet för en konstnär som alltså ägnat hela sin konst åt att krympa, destillera, sparsmaka det han ville uttrycka. Som den ena eleven till Arnold Schönberg (den andre var Alban Berg), var de pionjärer för modernism och tolvtonsteknik på 1910-talet. Högt respekterade av Igor Stravinskij (och senare av Frank Zappa) och andra mera mediakända profiler. Men själv förblev Anton Webern alltid en musikalisk outsider. För hopplöst "svår" för en större lyssnarkrets.

Därför är det så unikt att här får höra Anton Webern på en skiva. I förra omgången här hade jag ett förvärv där Antal Dorati tecknade verk av den där legendariska trion Schönberg - Webern - Berg. Korta stycken som ofta (när de sällan men någon gång framförs) ofta presenteras tillsammans eller i kombination med varandra.

Men här är det alltså enbart Anton Webern i tre av hans mest kända (alltså relativt sett - mest kända - verk "Fem orkesterstycken", "Passacaglia" och "Symfoni" ,med Takuo Yasa och Ulster Symphony Orchestra (Naxos CCD 2001). Symfoni måste vara världens kortaste symfoni. Med sina två korta satser skulle den förmodligen drunkna bland den gängse symfoni-repertoarens i historien.

Jag gillar denna musiken av Anton Webern. Den är speciell och givande i sin icke-inställsamma inåtvändhet. Här finns detaljer att upptäcka och nyanser som kan tyckas omärkbara. Själva framförandet kan jag inte bedöma, men jag har absolut inga invändningar.

Skivan är för min del ett personligt minne från en fin resa till Oslo (NRK) och ett givande studiebesök på rundvisning i Oslos vackra operahus. Anton Weberns musik har förvisso inget med opera att göra, men jag köpte skivan i butiken där, och ett minne är ändå ett minne.

Betyg: ****

tisdag, januari 15, 2019

ÅRETS ÅRETS 2018 - OCH NU ETT NYTT ÅR!

Brukar alltid teckna ner en Årets Årets vid nyår, och beklagar att den här blivit lite försenad och slunkit in två veckor på det nya året. Men - let's go! :

Årets konsert 1 : Kim Larsen & Kjukken i Malmö Folkets Park (hans sista framträdande).
Årets konsert 2 : The Grandmothers avskedsturné på Kulturhuset, Sthlm, med bl.a Don Preston och Bunk Gardner.
Årets konsert 3 : Pugh Rogefeldt på ångbåten s/s Blidösund.
Årets konsert 4 : Nils Landgren med gäst Lena Philipsson på Kulturhuset, Sthlm.
Årets  TV-dramaserie : Vår tid är nu, på SVT. Definitivt.
Årets TV-underhållning : Kulturfrågan Kontrapunkt, SVT.
Årets skivor : Sarah Klang - Love in a Milky Way,
Stina Wollter - Garden Songs.
Årets svenska bok : Elisabeth Åsbrink - Orden som formade Sverige
Jens Liljestrand - Mannen i skogen, en biografi över Vilhelm Moberg.
Årets svenska film : Ted - För kärlekens skull.
Årets utländska film : Colette.

Årets verkliga otäcka rysare : Riksdagsvalet.
Årets mest deprimerande : De kommunala valresultaten i Skåne.
Årets utländska depressioner : Donald Trump, Brexit, Ungern, Polen, klimathoten.

Årets personliga födelsedagsfest : SVT Arkiv 60 år.
Årets signum : Vårt första hela år på Finnboda Varv.
Årets egna, minnesvärda resor : Oslo, Kreta, Köpenamn.
Årets varma julfirande : Puerto de Mogan med familjen.

Årets mest saknade vänner : Christoffer Barnekow, Carl-Ivar Ringdahl, min kusin Ingrid.
Årets saknade musiker : Kim Larsen, Martin Balin, Bo Nilsson, Ahmadu Jarr, Aretha Franklin, Lill-Babs, Jerry Williams.
Årets saknade övriga : Kofi Annan, Ingvar Kamprad, Åke Ortmark, Lisbet Palme.

måndag, januari 14, 2019

SIBELIUS BARKBRÖDSYMFONI

Herbert Blomstedt är fantastisk. Född 1927 och alltså över 90 år gammal är han fortfarande en i högsta grad aktiv dirigent. En krutgubbe värd all beundran och respekt. Och naturligtvis - en lysande interpretör med världen som arbetsfält.

Med San Francisco Symphony Orchestra (bara DET är roligt) spelade han in Jean Sibelius : Symfoni nr 4, "Barkbröd-symfonin" och Symfoni nr 5, Ess-dur (Decca CD 1991), som en del av sin fruktbara chefdirigenttid i den forna Flower Power-staden åren 1985 - 1995.

Sibelius femma är en av mina älsklings-symfonier över huvud taget, alla kategorier. Den ljusa, förtröstansfulla urkraften reser sig och kulminerar med de ståtliga hornfanfarerna i finalsatsen. Den otroliga fortissimot mynnar ut i de spektakulära generalpauserna som ger symfonin ett slut som inte liknar något annat. Alla som tror att Sibelius bara är tung  och dyster borde lyssna på denna positiva injektion av livskraft. Jag får medge att jag föredrar Karajans täta tolkning, men Blomstedt är klart godkänd.

Sibelius fyra, kallad "Barkbrödsymfonin" är däremot annorlunda. Den ÄR tung, tungsint, svårmodig och mörk. Komponerad mitt under första världskriget är den ett koncentrat av dysterhet. Men BRA. Sannolikt var Sibelius mycket svårmodig som person, och kanske just därför hittar han rätt. Det är en dysterhet som är njutbar. Jämför med Velvet Underground eller Ingmar Bergman, om ni förstår mig rätt.

Men omslaget? Vad är det för gräsligt omslag DECCA har gett skivan? Bilden är inte bekant för mig. Sannolikt ett konstverk med fornnordiskt motiv. Men vackert är det inte. Varken som konstverk eller som illustration till två av Jean Sibelius vassaste symfonier.

Betyg: ****

torsdag, december 13, 2018

LETANDET EFTER DEN RÄTTA ELDFÅGELN

Det var ju tusan vad det här skulle vara svårt. Alltså - en av min ungdoms häftigaste upplevelser vid ingången till klassisk musik var Igor Stravinskijs "Svit ur Eldfågeln", och då speciellt den mäktiga finalsatsen från 1919.

Just den satsen är ett tillägg. Den egentliga balettmusiken "Eldfågeln" och den ursprungliga sviten därur skrev Igor redan 1910. Den blev starten till Stravinskijs betongtunga grund som modernist på 1900-talet. Treenigheten bestod av balettmusik-verken "Eldfågeln", Petrusjka" och "Våroffer".

Detta sagt trots att "Våroffer" första gången blev ett praktfiasko och en skandal som är känd i historien. Men efter det kom upprättelsen och den excentriske franske ryssen blev ett pelarhelgon för alltid. Att han efter det komponerade åtskilligt med musik i olika stilriktningar under många decennier blev nästan överskuggat.

Nåväl, den här extra finalsatsen från 1919 då? Tillägget. Den blev min ungdoms förälskelse, men jag har förstått senare i olika sammanhang att just den finalsatsen ratas av kännarna. Av finsmakarna. Den är inte "på riktigt" liksom. Räknas inte. Den en aning svår att hitta på skiva, för de flesta stora dirigenter och skivbolag vill gärna kokettera med att göra inspelningar av den "riktiga" "Eldfågeln" från 1910. Utan det där bihanget.

Men om man nu vill ha den där gnistrande finalen då, den som man tydligen inte ska gilla?. Jag har en utmärkt DG-inspelning på vinyl med Lorin Maazel och Berlins Radioorkester. Än så länge kan jag inte rippa CD till digital fil (MP3). Hittade till slut en Maazel-Eldfågel (med 1919-final) på CD. Men det visade sig vara en annan, senare, och mycket sämre tolkning. En underlig variant med haltande rytmisering i slutliga crescendot. Ett tilltag som helt förstörde musiken.

Så ny chansning med denna som jag tog i blindo. Igor Stravinskij "Svit ur Eldfågeln" (version 1919) plus Alexander Borodin "Uvertyr till och Polovtiska Danser" ur "Furst Igor" (TelArc CD 1990) med Robert Shaw och Atlanta Symphony Orchestra and Choir. Kören medverkar i delar av Borodins danser ur operan.

Robert Shaw (för mig obekant dirigent) lyckas bättre än den sene Lorin Maazel men sämre än den yngre dito. Det är förvisso "rätt" i rytmisering och så. Men någon större magi eller värme är det väl knappast. Och man bara undrar : Hur svårt kan det vara att träffa rätt?

Här har vi alltså rysk musik från typiskt nationalromantiskt 1800-tal och från förmodernistiskt, tidigt 1900-tal. Om Borodins musik kan jag inte säga mycket mer än att den är vacker och mustig (all rysk musik är "mustig") och att man blir glad av igenkänningen av de förtrollat österländska melodi-slingor i den sats ur "Polovtiska Danser" som är någorlunda mest känd, och som också kopierats i otaliga populärmusikaliska sammanhang. En ganska bra skiva, men något saknas, och den lär knappast bli den mest spelade i hyllan eller i det digitala biblioteket.

Betyg: **

tisdag, december 04, 2018

MED HUGO ALFVÉN I SKÄRGÅRDEN

Hugo Alfvén var bland de första klassiska kompositörer jag fastnade för i min ungdom. Jag var runt 15 år och nyfiken på musik. Den tidens jazzpop, latinrock, symfonirock och folkrock m.m. hade lett mig till andra områden utanför rockens ramar.

Beethovens 5:a blev min definitiva port in i den symfoniska musikens värld, full av möjligheter, äventyr, dynamik och helt nya färgsättningar. Orkesterns intrument var paletter till mästerverk ur spännande musikens historia.

Efter Beethoven ramlade jag över Hugo Alfvén. En LP med Festspel, Midsommarvaka och Dalarapsodi. Färgstark musik full av nordiskt vemod och förtrollande skönhet. Sedan blev det Stravinskij, Sibelius, Ravel, Gösta Nystroem och mycket annat.

Hugo Alfvén återvänder jag alltså nu till, efter ett helt livs ganska passivt förhållande baserat på den där nyss nämnda, tidiga upptäckten. Här har vi "Symfoni nr 1, f-moll" plus "En Skärgårdssägen" (Swedish Society Discofil CD 2000), här med min absolute favoritdirigent Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester. Inspelningar är uppenbarligen gjorda långt tidigare, eftersom Westerberg dog 1999, men årtalet avser utgåvan. Snyggt designa, som alltid på Swedish Societys skivomslag.

Alfvéns första symfoni från 1897 är en tidstypiskt nationalromantisk, brett uppmålad skönhet. Dock inte med samma utmejslade reliefer som de båda ovan nämnda svenska rapsodierna, som jag ändå har som undermedvetet jämförelseobjekt. Men jag tror nog att symfoni växer med lyssningarna.

"En Skärgårdssägen" är däremot en läcker sak. Skriven 1904, samma år som det glada, berusande och mycket lättillgängliga mästerverket "Midsommarvaka". Jag har alltid förknippat Hugo Alfvéns musik med skogen och Dalarna. Här är det alltså hav och skärgård. Inte lika händelserikt per tidsenhet i sin egenskap av programmusik, men med dramatiskt rullande sjögång och en känsla av svalkande sjöbris. Jag älskar all musik som har med havet att göra. Här sammanfaller det också så fint med en storhetstid inom svensk konst och senromantik.

Betyg: ****

tisdag, november 27, 2018

SIBELIUS PIANOMUSIK MED ANDSNES

Finske tonsättar-giganten Jean Sibelius är en av mina absoluta husgudar. Ingen har skrivit så kraftfullt vacker, expansiv och underbart melankolisk, vidsträckt skogsromantik som han. Men han var symfoniker. Orkestern var hans forum.

Sibelius pianomusik är märkligt lite känd. Eller är den bara överskuggad av de mäktiga orkester-satserna (och i någon mån av kammarmusiken).

Bland finsmakare på "Forum för klassisk musik" och liknande på Facebook är det omtvistat hur bra hans pianomusik egentligen var. I alla fall bedöms den som högst ojämn, och att den fine, norske pianisten Leif Ove Andsnes här lyckats samla det bästa, på "Sibelius : Pianoverk" (Sony CD 2017). En del menar att han komponerade pianomusiken mera av kommersiella skäl. Att den var lättare att ge ut och att han behövde finansiera sina stora mängder av konjak och cigarrer.

Det må vara hur det vill med det, men denna Andsnes-skiva är verkligen en njutbar brygd av småstycken. Här finns t.ex. den vackra "Valse Triste" från 1904, som urspungligen skrevs för ståkensemble och då som teatermusik. I denna piano dräkt får den nytt skimmer.

Förutom en liten svit med det finskklingande namnet "Kylikki" är det mest uniforma titlar som "Tre stycken för piano", "Sonatin", "Bagatell" och "Impromptu". Varje stycke är kanske inte speciellt märkvärdigt i sig, men det finns en innerlig senromantisk fruktsaft i dessa små kakor och det är tilltalande nog. En så spirituell och känslig uttolkare som Leif Ove Andsnes är precis den rätta att hantera dessa. Denna skivan är, liksom Andsnes Grieg-CD nyligen, köpt i skivbutiken i Oslos vackra operahus, och ett minne från den fina Oslo-semestern våren 2018.

Betyg: ****