SIMON MOSERS DOKUMENTÄR

"Vi ville spränga Vasa" av Simon Moser (SVT2 2012-01-19). En kort liten tv-dokumentär som går direkt till mitt hjärta. Jag ska strax förklara varför.

Filmen handlar om honom själv, Simon Moser, ung journalist utan pengar och framgång. Söker det stora scoopet och funderar på något som verkar vara en släktmyt han länge hört talas om. Att en släkting redan på 1920-talet skulle ha upptäckt varket av regalskeppet Vasa på Saltsjöns botten. Är det sant?

Efter en något rörig inledning där Moser placerar sig själv som loser börjar strax besattheten av släktgåtan leda in i ett detektivspännande researcharbete. Simon besöker Kungliga Biblioteket, Sjöhistoriska Museet, pratar med marinhistoriker och får snart bekräftat att hans släkting Rafael Orlodsky (med reservation för efternamnet) verkligen upptäckte Vasa-vraket på 1920-talet, ansökte om dyktillstånd men fick avslag.

Gåtan växer och Simon vädrar revanch. För under tiden har han hunnit irritera sig ordentligt på svenska hjälten Anders Franzén, som visserligen såg till att Vasaskeppet bärgades 1961, men som också fått all heder för att ha upptäckt det (på 1950-talet).

Var det så - detta sägs inte uttalat i dokumentären men är en tanke som är lätt att tolka in - att Simon Mosers gamle släkting mörkades i historien pga sitt utländska namn och judiska påbrå? Han bjuder in släkten (där Moser målar in sig själv som lite av svarta fåret) till träff och presenterar sina nya rön, det VAR vår släkt som verkligen upptäckte Vasa, 30 år före Franzén.

Då tar sig historien en vändning. Mosers fortsatta forskning visar på uppgifter som inte alls är glamorösa, och hela skattsökandet tar sig en ända med förskräckelse. Jag ska inte avslöja hur eller varför (mer än att dokumentärens konstiga titel får sin förklaring). Simon Mosers skattsökande slutar i besvikelse. Moser kunde ha klippt innan dess eller ändrat tesen eller lagt ner. Men han bjuder på sin besvikelse, delar med sig. Det finns något oerhört ödmjukt i det som berör.

Jag kommer plötsligt att tänka på en likande vändning i ett helt annat program. Eva Beckman gjorde 1996 en radiodokumentär i SR P1 kallas "Kvinnorummet i Bollstabruk". Tesen var att 70-talets roman "Kvinnorummet" av Marilyn French hade förändrat liv och livssyn, också för kvinnor i ett litet, norrländsk samhälle. Hon åkte runt i sin barndomstrakt och kollade upp vilka låntagare som lånat "Kvinnorummet" då (i sig ett tveksamt grepp, men det är en annan sak). När hon sökte upp dessa kvinnliga läsare visade det sig att "Kvinnorummet" (omtyckt eller ej) inte alls hade förändrat deras liv. En amerikansk, intellektuell feminist i radikal universitetsmiljö låg för långt från bondkvinnornas dagliga slit.

Beckman kunde klippt eller lagt ner där. Men att bjuda på insikten (besvikelsen) att egna tesen var helt fel, och detta under resans gång, visar på samma lyhörda ödmjukhet. Det visar på ett stort journalistiskt mod.

Tillbaka till Simon Mosers Vasa-dokumentär (behagligt koncentrerad på 28 minuter). Roligt, collage-aktigt filmad. Och behöver jag säga att den illustreras med föredömligt välvalt arkivmaterial från SVT:s arkiv, varvat med egna, personliga dialoger med mamma, släkt och forskare.

CHUNGA'S REVENGE

Den här hade jag länge missat. Mest för att jag aldrig gillat Zappa-perioden med Flo & Eddie, "Live at Fillmore East, June 71" och allt det där.

Frank Zappas skiva "Chunga's Revenge" (Reprise/Bizarre 1970) är en övergång och en nystart. Mot rockigare, tyngre sound. Ajöss till gamla Mothers of Invention-kapitlet med frijazz och Stravinskij-klarinetter. Fast riktigt konsekvent är det inte. "Chunga" är ett splittrat album som på skickligt Zappa-vis redigerats ihop till något spretigt men hållbart.

Pentatonskt avancerat gitarrmangel i öppnande "Transylvania Boogie" och titellåten (med fine Ian Underwood på el-altsax). Titellåten som vi senare hört i en underbar version (på dragspel!) med Gotan Project.

Vidare några rätt poänglösa raka rock- och blueslåtar (inte är t.ex. "Road Ladies" någon stor låt), ett fruktansvärt rörigt jamparti kallat "Nancy & Mary music" osv.

Men här finns också briljanta enskildheter. Korta "Twenty small cigars", ett underbart poem med gitarr, cembalo, kontrabas och trumvispar (lär vara överblivet från "Hot Rats"-inspelningarna). Och de två avslutande sångerna "Rudy wants to buy Yez a drink" och "Sharleena". Bedårande doowop och surfpop. Och där är det just de två sångarna Flo & Eddie (dvs Mark Volman och Howard Kaylan från The Turtles) som lyfter. Så jag får väl ge mig.

MILES DAVIS & GIL EVANS

Klassikers klassiker. Det började nog redan runt 1949-50. Unga trumpetlöftet Miles Davis samarbetade med arrangören Gil Evans och var inne på att hitta något nytt. Ett nytt sätt att arrangera blåsare. Som stämmor i en kör. Inte som den då vanliga storbandsjazzen med alla sina klichéer. Miles och Gils första inspelningar är de som senare blivit kända som "The Birth of the Cool".

Men sedan dröjte det några år. Miles var en jazzstjärna och från 1956 blev han ännu mer stjärna, när han fick ett präktigt kontrakt med Columbia (=CBS) och kunde sälja skivor i rekordupplagor.



1957 möttes Miles och Gil Evans stora orkester igen på skivan "Miles Ahead". Och 1958 följde deras tolkning av hela George Gershwins svarta opera "Porgy and Bess" (bilden ovan). Succé! Och en given klassiker, även om den subtila musiken idag kan kännas bitvis sölig i tempot.

1960 så nästa succé, "Sketches of Spain" (bild). Vilket stilfullt omslag! Med stämning av kastanjetter och brännhet, spansk inlandsjord framförs här bl.a. en färgrik improvisation över troget original, adagio-satsen ur Joquim Rodrigos "Concierto de Aranjuez" (ursprungligen för gitarr och orkester). Komponerad 1939 när spanska inbördeskriget var slut.

Det påstås (hörsägen, jag kan inte belägga det) att den annars så lugne Gil Evans senare fick ett vredesutbrott och brände noterna till sina arrangemang. Trots det har en del musiker senare försökt rekonstruera musiken - utifrån gehör.

Miles och Gil Evans fortsatte samarbeta på orkesterskivorna "Someday my Prince will come" (1961) och "Quiet Nights" (1962). Men de är inte lika kända. Alla nämnda album alltså på skivmärket CBS.

THE WATERBOYS - FISHERMAN'S BLUES

Åren runt 1988 var folkrocken stark och i synnerhet med en touch of Irland. Van Morrison gjorde några av sina bästa skivor, U2 var kungar. Runt omkring fanns också punkiga folkslyngelbandet The Pogues med sina roliga dragspelsrykare i snabbt tempo. Där fanns allvarsamma Sinéad O'Connor, spelglada Hothouse Flowers.

Och där fanns inte minst det romantiska folkrockbandet The Waterboys. Ursprungligen skottar men vid denna tid stationerade på Irland. Anförda av rockpoeten Mike Scott som sjöng sina ljusa, färgrika, innerliga sånger och spelade mandolin. På "Fisherman's Blues" (Ensign 1988) tar de steget fullt ut med en palett av fioler, folkmusikslingor, en melodisk innerlighet och ett energiskt driv.

Skivan är gruppens mest kända, och ändå inte lika bra som den följande, "Room to Roam" (1990). För den skivan är en klar källbäck av ren lycka, en skiva att ta med sig på en öde ö. Men på "Fisherman's Blues" är man på god väg dit.

KONSTUTSTÄLLNINGAR

Vintern har hittills bjudit fantastiska möjligheter att se stor konst i Stockholm. Mest unik och minnesvärd den välmatade "Peredvizjniki - Banbrytare i ryskt måleri" på Nationalmuseum. Den ryska realismen under sent 1800-tal var en skarp reaktion mot tsarväldets påbjudna mytologimålande. Istället målade Ilja Repin (1844-1930) och andra i opinion vardagliga motiv där bönder, pråmdragare, kringresande, soldater på väg till fronten etc, lyftes fram i klassiska kompositioner som gav nerv och liv åt berättelserna.

Att studera Ilja Repins "Pråmdragare vid Volga" (bilden) är som att se HD-TV. Då menar jag att personerna inte bara är en anonym massa ("folket") utan att varje enskilt ansikte lyfts fram. Arbetarna är enskilda individer med egen färg och karaktär. Det är gripande. Detta ryska för-revolutionära måleri har länge varit omtyckt i Ryssland - men nästan okänt i Väst. Samlingen är också generöst utlånad från St Petersburg och Moskva.



På Moderna Museet kunde man samtidigt se en djärvt men sällsynt lyckat ihopsatt trio av impressionister - före och efter impressionismen, så att säga. Brittiske William Turner (1775-1851), vars tidiga romantiska landskapsmålningar upplöstes mot abstrakta fartyg och ånglok i dimma och dis (bilden hans "Begravning till havs", 1842) och förebådade franska impressionismen. Självaste franske mästaren Claude Monet (1840-1926), här mest representerad med sina många näckrosmålningar, och den nutida amerikanen Cy Twombly (1928-2011). Ny för mig och skönt dekorativ med sina sparsamt exploderande roskaskader.

Båda dessa utställningar publikmagneter så man höll på att storkna. Metervis köer i vinterkylan till båda. Synd att klaga på kulturintresset. Samtidigt på Fotografiska som aldrig sparar på pr-krutet: Holländske rockfotografen Anton Corbijn. Inte hans mest intressanta verk denna gången, men heller aldrig ointressant. Här får man se porträtt av Mick Jagger som tant (?) tidigt 70-tal.

Återstår att se: Märklige 1800-talsmålaren Carl Fredrik Hill (1849-1912) i övergripande samling på Valdemarsudde. Och där kommer senare i vår en av mina favoriter: Blåmålaren, sekelskiftesdepparen och homoerotikern Eugéne Jansson (1862-1915), annars mest sedd permanent på Thielska Galleriet. Men denna större utställning på Valdemarsudde något att se fram emot.

TYRA LUNDGREN

Glad åt ny bekanstakp med fantastiska konstnärinnan Tyra Lundgren (1897-1979). Hon gjorde sig mest känd som keramiker. Människoskildringar i folkloristisk anda, inte olik Bror Hjorts. Och rörande fina fågelfigurer i keramik. Men det som tilltalar mig mest är hennes många frodiga självporträtt. Kraftfulla i färg och form, med ett stolt allvar .

Som denna målning från 1921. Omslag på bok, en omfattande konstnärsbiografi skriven av konstvetaren Marika Bogren (Carlssons 2011).

GOTT NYTT ÅR, 2012!,

önskar jag Eder alla! En SKÅL på tolvslaget!

ÅRETS ÅRETS 2011

Det blir nog mera av alla världshändelser och mindre av kulturevent i återblicken på detta omtumlande 2011. Bara en tredjedel av allt, och man kunde tala om ett nyhetsmättat år.

Årets helvete på jorden-1: Massakern på Utöya, Norge
Årets helvete på jorden-2: Jordbävning, tsunami och kärnkraftskatastrof i Fukushima, Japan
Årets försiktiga optimism: Den arabiska våren
Årets kaos: Greklands ekonomi
Årets inrikesnyhet: Avslöjandena av Caremas vårdskandaler
Årets inrikes-utrikesnyhet: Johan Persson och Martin Schibbye fängslade i Etiopien
Årets halaste ål: Carl Bildt
Årets loser: Håkan Juholt
Årets icke-saknade: Moammar Khadaffi, Usama Bin Laden, Kim Jong-Il
Årets bok (tippad på förhand): Elisabeth Åsbrink - "Och i Wienerwald står träden kvar"
Årets konsert: Berwaldhallen - Larsson, Dvorak, Debussy & Ravel med Rafael Frühbeck de Burgos och Radiosymfonikerna
Årets veterankonsert: Tom Jones på Sofiero, Helsingborg
Årets konsert trots fula byxor: Jane Birkin i Filadelfiakyrkan, Stockholm
Årets konstutställning: Gösta Adrian-Nilsson (GAN) på Waldemarsudde
Årets svenska film: "En enkel till Antibes" med Sven-Bertil Taube
Årets utländska film: "Midnatt i Paris" av Woody Allen
Årets rockmemoarer: Patti Smith, Keith Richards
Årets svenska CD: Svante Thuresson - "Regionala nyheter; Stockholmsdelen"
Årets utländska CD: vet inte, kanske Feist - "Metals"
Årets resmål: Korsika
Årets sällsamma konsert: Meridianu i ett citadell i Calvi, Korsika
Årets saknade, personligt: Min mor Karin
Årets saknade scenartister: Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Sif Ruud, Lena Nyman, Lasse Brandeby, Elizabeth Taylor
Årets saknade musikprofiler: Hans Leygraf, Per Grundén, Anders Loguin, Amy Winehouse
Årets saknade, övrigt: Steve Jobs, Vaclav Havel, Sven "Plex" Peterson, TV-eken
Årets lyckligaste och välförtjänta: Tomas Tranströmer
Årets missbedömning: DN:s "förnyelse" med katastrofalt typsnitt
Årets minimediahändelse: TV-ekens fällning på Oxenstiernsgatan, Gärdet
Årets ordvits: "Var det Granskningsnämnden som fällde TV-eken?"

GOD JUL TILL ER ALLA!

Och idag är det Lille Julafton, som vi säger i Skåne. Härligt, jag fick massvis av kommentarer på Facebook på min statusrad angående denna dialektala egenhet. Vad är väl "dan före julafton" eller "den 23 december" mot det trivsamma Lille Julafton? Nå, hur som helst. En RIKTIGT GOD JUL önskar jag eder alla, goa vänner och kära läsare! Och grattis till alla som heter Eva!

FLERA SKIVBUTIKER - MED ÅTERBRUKAT



Tänk att det finns ställen som Mickes serier, CD & vinyl. Oasen på Långholmsgatan vid Hornstull. "Öppet 11 - kvällen" står det på skylten. Och Micke själv eller någon av hans kumpaner är alltid på plats. Hit kan man komma en söndsgkväll eller när som helst. Eldsjälen driver mer än konventionella öppettider. Och här är alltid samlarna på plats. Eller "spisarna" som man sa förr i tiden. Bland mycket annat har Micke en fin hylla för "progressive rock" (i bred bemärkelse).



På Söder kan man också titta in hos Söders skivbörs på Rosenlundsgatan (samma buss 4). Också här en butik med hjärta i 60-talet. Fler skivbörsar av mer eller mindre (ibland mindre) fräsch modell finns annars också kring Mosebacke och Högbergsgatan. Och i Blå Bodarna mitt inne i Slussen. Så länge gamla Slussen nu finns kvar.

Annars är det i trakterna krings St Eriksplan skivbutikerna ännu ligger tätt. Förr ännu tätare. Då fanns t.ex. Vinylpalatset i två våningar. Nu återstår The Beat Goes On och några till. Ytterligare några småbutiker återfinns på promenadvägen bortåt Odengatan och Upplandsgatan. En sympatisk av dessa är t.ex. Marquee Records i en källare på Odengatan. Där finns bra urval av jazz och klassiskt. Ja, kanske den enda second hand-butik jag vet som har ett utbud av klassisk musik att tala om.

Denna promenadväg St Eriksgatan - Odenplan kan lämpligen landa i lilla Stockholms Serie- & Skivhandel på Sveavägen. Som många andra en lite rörig men charmig nördbutik.



Men det finns också annat. Varje söndag slår Solna Skivbörs upp bordet bland stånden på Hötorget. En pärla att glädjas över. CD-skivor och DVD:er osorterat i backar. Men bläddrar man kan man göra rejäla fynd för en billig peng.

SKIVBUTIKER - JO VISST FINNS DE FORTFARANDE

Trots alla rykten om skivdöd och nedladdningar och andra hot finns de kvar. Skivbutikerna. I Stockholm till och med ganska gott om. Om man räknar både de för nya och secondhand. De två självklara att börja med är Bengans på Drottninggatan. Perfekt läge vid största affärsstråket nära Sergels Torg. Bengans är sannolikt den största, välsorterade skivaffären med generösa utbud av extrapriser.



Så självklart förstås anrika Pet Sounds (bilder ovan och t.v.) på Skånegatan på Söder. Både brett utbud och finsmakarbutik i ett. I skyltningen ovan kan kanske skymtas en box med Beach Boys mytomspunna "Smile"-inspelningar. Lämpligt nog med tanke på att butiksnamnet smakfullt nog hämtats från en annan Beach Boys-klassiker. Genuint musikkunnig personal.



Inte långt ifrån Pet Sounds, på Ringvägen, finns den lilla, lilla butiken Skivfönstret. Det är spillran som blev kvar när kedjan för flera år sedan lade ner sina större butiker på bl.a. Götgatan och i Fältöversten. Skivfönstret idag är en liten rock- o jazzbutik driven av entusiasm. Sparsmakat med hyllor med eget utbud av essens. Alltid trevlig att titta in i.

En annan nyskivbutik på Söder är Space Records i Söderhallarna. De har en hel del annars svåråtkomligt, bl.a. inom äldre populärmusik och humor. Men med påträngande säljare och höga priser är den inte min favorit.

Av den på 1990-talet jättelika MegaStore, som i CD-epokens glansålder svällde ut på flera våningar vid Sergels Torg, återstår sedan några år bara en krympt butik på Mäster Samuelsgatan bredvid Akademibokhandeln. Det är något sorgligt över den. Svunnen storhetstid. Det skymmer lätt det faktum att den är välsorterad, inte minst när det gäller klassisk musik och även jazz.

Vad gäller klassisk musik är annars NK:s skivavdelning den bästa valet. Också jazz, populär och världsmusik är bra där, medan rockutbudet medvetet är begränsat till ordinärt.

Utanför tullarna kan nämnas i Farsta Centrum, där Rocks finns, en mycket bra CD- och DVD-butik med bra utbud och rikligt med extrapriser. (Har jag helt fel för mig, men var inte detta också en Skivfönstret-butik tidigare? Vill minnas det men är inte helt säker).

Oj, det här blir ju långt. Får återkomma i nytt inlägg till Mickes och andra, ofta färgstarka, secondhand-butiker.

EKEN BORTA

Så är den då väck. Natten till i fredags, ca kl 01 den 25 november, fällde alltså den numera riksbekanta TV-eken, alternativt radioeken, eken på Oxenstiensgatan utanför SVT på Gärdet, Stockholm. Det hade då gått ganska precist en månad sedan första beskedet om fällning, vilket resulterat i en konstant ockupation av trädkramare, flera av dem säkert veteraner sedan almarnas tid 1971.

Det är sorgligt att det blev så. Den 500-åriga eller tusenåriga (ingen vet) eken var en fantastisk skönhet, en silhuett med historiens vingslag som överlevt sekler av kavalleriepoker och modern bebyggelse. Nu är den väck.

Konspirationsteorierna gör gällande att kommunen hittat på allt snacket om ekens sjukdom för att det egentligen handlar om en planerad spårvagnslinje. Almarna i Kungsträdgården står ju kvar friska än idag fast de påstods vara sjuka 1971 när de i själva verket låg i vägen för en tunnelbaneuppgång.

Jag tror faktiskt tiden är en annan nu. 1971 var man ännu inne i 1960-talets rivningsraseri. Jag misstror inte expertisen som säger att tv-eken var sjuk, rutten i rötterna och en fara för trafik och människor. Att i det läget hålla på med utdraget trädkramande känns patetiskt. Att stammen/stubben nu ser frsik ut motsäger inte att rötterna var ruttna.

Men en sorg efter förlusten av evighetssymbolen är det. Man kan konstatera att EKEN väckte oerhört starka känslor. I olika läger. Romantiserade passioner för trädets evighet och överlevnad. Medan andra reagerat aggressivt mot själva kramandet ("bort med ekjäveln") och en hel del ute i landet retat sig på Stockholmsfixeringen i nyhetsrapporteringen. Det finns andra träd som fälls ute i landet, på längre avstånd från nyhetsmediernas redaktionsbord.

Själv tänder jag gärna ett ljus för den försvunna eken. Men accepterar beslutet om fällning.

ELDKVARNS AVENY

Jag är väl sådär-fan av Eldkvarn. Imponeras av dem som band, deras historia, konsekvens och kontinuitet. Deras låtskrivande, arrangemang, produktivitet och kapacitet som grupp. Men kanske inte alltid av Pluras icke-sångröst och förtvivlade rockmyter.

Hur som helst. Kan inte låta bli att gilla omslaget till deras nya album "De Berömdas Aveny" (EMI). Med klara referenser till Beatles "Sgt Pepper" (bilden) och till Bob Dylans "Desolation Row" (titeln). Slitna referenser, jovisst. Men Eldkvarn bär upp dem med självklarhet, pondus och självdistans. Det är snyggt.

Detta sagt om omslaget. Skivan har jag ännu inte hört. Den återstår.

MAHAVISHNU ORCHESTRA

Väntar på dessa två. Hur står de sig nu? Mahavishnu Orchestra, i den andra uppsättningen. Albumen "Apocalypse" (CBS 1974) och "Visions of the Emerald Beyond" (CBS 1975).



Det var länge sedan. Lyssnade mycket på dem DÅ. Jag gick i gymnasiet och lät "Apocalypse" ackompanjera Harry Martinsons diktsamling "Passad" i en symbios av österländsk visdom i livets jakt på mening. "Apocalypse" var supergruppens möte med London Symphony Orchestra under ledning av Michael Tilson Thomas . Det var både vackert meditativt och explosivt energifullt i en yin-yang-balans. Och bakom spakarna satt faktiskt gamle Beatles-producenten George Martin.

"Visions of the Emerald Beyond" (vilken titel! "Vision av smaragden där bortom") tog steget ännu längre. Ett närmast fanatiskt - extatiskt utspel av snabbspelande virtuoser i en högljudd musik med religiöst tillbedjande utspel.

Där någonstans tröttnade jag - då. Där blev det för mycket. Mitt inne i min mest intensiva fusionperiod på 70-talet älskade jag Chick Corea, Herbie Hancock, Weather Report, Billy Cobham, George Duke, Stanley Clarke..... Men jag övergav Mahavishnu och satte dem längst bak i skivhyllan där de stått orörda sedan dess.

Nu - som 55-årig alltmöjligt / livs-retro älskare, struntar jag i tidens dogmer och kastar mig tillbaka 40 år i tiden. Nyfikenheten leder mig tillbaka till de sedan länge ratade Mahavishnu Orchestra. Ska bli intressant. Ja, gitarrvirtuosen Mahavishnu John McLaughlin är kontroversiell i sin spelstil och måste på nytt förhållas till. Men underbare, franske violinisten Jean-Luc Ponty tar jag från början till mitt hjärta.

JANE BIRKIN LIVE I FILDAELFIAKYRKAN, STOCKHOLM

Mammas begravning över. Dags att gå vidare. Vi kopplar av med att se Jane Birkin levande på konsert i Filadelfiakyrkan i Birkastan, Stockholm. Vi är många frankofiler som fyller den sakrala salen fredagkvällen den 4 november. Jane Birkin turnerar med ett program Serge Gainsbourg-sånger, nu i japansk dräkt. För ca 10 år sedan gjorde hon succé med ungefär samma Gainsbourg-sånger arrangerade som algerisk-arabisk rai-musik, förevigad på den mycket personliga och lyckade live-cd:n "Arabesque" (bilden, EMI 2002).

Jag trodde att det nu skulle bli Serge i japanska arrangemang, men det var fel. Istället handlade det om ackompanjeman av fyra helt underbara, japanska musiker i en konsert initierad efter Fukushima-katastroferna tidigare i år.

Så stod hon då på scenen, sångerskan/skådespelerskan som för alltid förknippas med skandalsuccé-sexhitlåten "Je t'aime, moi non plus" i flåsande duett med Serge redan 1969. Den ständige skandalmakaren Serge Gainsbourg dog redan 1991. Men Jane Birkin har sannerligen en konstnärlig integritet på egen hand. Hon har gjort underbara skivor på 2000-talet. I tur och ordning: "Arabesque" (2002), "Rendez-vous" (2004), "Fictions" (2006) och "Enfant d'hiver" (2008).

Och på scen denna kväll. Ja, någon stor röst har hon inte. Istället så skör så den ibland knappt bär. Men ändå fungerar det, tack vare hennes varma, personliga lyskraft. Hon är enkelt klädd i fula byxor och sjunger avslappnat vaggande med ena hande i byxfickan. Musikaliskt är det bitvis svajigt, men den japanska kvartetten spelar gudabenådat och bär upp henne, efter en haltande öppning. Sättningen är piano, fiol, trumpet och trummor (vilken lyhörd trumslagare!). Skönt att slippa bas, det blir istället ett ljust, luftigt, mjukt sound. Och i centrum står Jane Birkin och vi alla i publiken bara älskar henne. Trots skavankerna.

EKEN VID TV-HUSET

Säkert tusen år gammal. Den stod där innan Östermalm och kavallerierna och Birger Jarl fanns. I mannaminne har den alltid varit en vacker, stolt, naturskön profil och levande evighetssymbol. Den står där, mitt på Oxenstiensgatan utanför TV-huset (Sveriges Television, SVT) och Radiohuset (Sveriges Radio, SR) på Gärdet i Stockholm. Mitt i stråket har den gamla eken alltid stått orubblig. Sett från 56:ans busshållplats är den en harmonins blickpunkt och en oemotståndlig silhuett.

Nu ska den gamla eken rivas. På måndag, den 24 oktober, kommer gatukontorets motorsågar. Eken har befunnits sjuk, angripen och presumtiv trafikfara. Visserligen ska den begravas på Djurgården för att behålla sin fauna. Men eken faller. Har det månne något med planerad spårvagnslinje att göra? Gatukontoret förnekar det. Men konspirationsteorierna frodas på Gärdet. Det finnas paralleller till almarna i Kungsträdgården 1971. De räddades efter vilda protester.

Men den älskade, tusenåriga eken lär säkerligen falla död till marken i övermorgon. EKEN PÅ OXENSTIERNSGATAN, urtid ca år 1000 - 24 oktober år 2011.

(Tagg: Radioeken, tv-eken, teveeken)

ODE TILL MIN MOR

Nu salig i himlen och i varmt minne. Min mor Karin Lorentzon (1924 - 2011) dog denna månad, närmare bestämt den 6 oktober. Hon finns alltid med oss. Liksom naturligtvis min far Åke Lorentzon (1918 - 1993), borta sedan länge.

Detta foto på mor och mig måste vara från tidigt 1990-tal. Tiden när våra barn var små och vi träffades i Stockholm eller hemma i Skåne.

DIVA - SOUNDTRACK

Fick så äntligen tag på den svårfångade filmmusiken till den svårfångade kultfilmen "Diva" (eller "Diva - dödligt intermezzo") av Jean-Jacques Beinex från 1981. Alltså: CD:n "Diva soundtrack" med i huvudsak pianisten och kompositören Vladimir Cosma (Pomme/Largettho Music/Sony, denna utgåva 1993/2002). Upphittad via amazon.com

Jag har tidigare prisat den mästerliga, franska thrillerfilmen "Diva". En i mitt tycke världens bästa film med sin sällsamma blandning av hårdkokt gansterstory, råa industrimiljöer, överjordiskt sköna operaarior, estetiskt blåvackert foto och en minst sagt snårig deckarintrig med flera parallellhandlingar som korsar varandra. I korta drag en förväxlingshistoria om korruption och piratinspelningar av operasångerskan, divan. Och om en ung brevbärarkilles besatthet av den vackra, skönsjungande sångerskan, divan. Hon spelas av sopranen Wilhelmina Fernandez. Filmen nådde rejäl kultstatus åtminstone på Stockholms biografer på 1980-talet, men ses numera sällan.

Fast jag redan har DVD:n var det en fjäder i hatten att få tag på skivan. Till skillnad från många soundtrackskivor lever den här sitt eget liv och står sig bra. Filmens skarpa kontraster speglas också här. Filmstoryns bärande operaaria, "Air" av den inte alltför kände senromantikern Wally hörs kort i inledningen.

Vladimir Cosmas eget vackra solopiano i "Promenade Sentimentale" är det mest minnesvärda partiet. Scenerna vid fyrtornet om natten. Meditativt längtansfullt, som vore det pianospel av en Bill Evans eller en lugnare Chick Corea. Vad jag däremot hade glömt bort var alla de metalliskt hårda, minimalistiska inpassen med titlar som "Métro Police" och "Le Curé et l'Antillais". Inte helt lättuggade ljudmoment som skaver mot nerverna. För "Diva" är ju trots allt en hårdkokt thriller. Men med utrymme för kontrasterande stillsam skönhet. Det är det som skapar mystiken. "Diva" liknar knappast någon annan film jag sett förr eller senare.

GEORGE DUKE - ANNO 1975

Han spelade med Zappa & The Mothers och han spelade med Billy Cobham och hans grupp. Åren kring 1975. Och han gjorde suveräna egna skivor. Alltså, förstås - George Duke, den fina klaviaturspelaren, jazzpianisten och soulsångaren som lyfte Zappas skivor och spelade med "alla" just då.

George Dukes skivor från t.ex. anno 1975 är fullfjädrade. "The Aura will prevail" (BASF/Polydor 1975) har en dunderskön, enhetlig stämning med sina sexiga funkrytmer, sköna syntmattor och fina musikalitet. George Duke själv på Fender elpiano och massa syntar, Alphonso Johnson på elastisk funkbas och Leon "Ndugu" Chansler på flyhänta, svängiga trummor. Alla var de unga musiker på modet just då. På något spår tillkommer Airto Moreira på brazil-slagverk och sångerskor. George Duke själv sjunger med ljus, tunn falsettsoul. Men soundet på "Aura" är enhetligt.


Delvis annorlunda är det på den samtidigt utkomna "I love the blues, she heard my cry" (BASF/Polydor 1975).

Skivan är George Dukes hyllning till då avlidne saxofonisten Cannonball Adderly, som Duke spelat med. Här finns en uppsjö av stilar, genrer, besättningar, spelsätt. Allt från rå blues, avancerad marimba-jazzrock, rakt sväng, soulsånger osv. Det blir ojämnt och spretigt och funkar inte alltid till hundra procent. Men här finns roliga infall, en del bra låtar och ett gott uppsåt.

Båda albumen finns på "Three originals CD" (Polydor ? 2-cd, 1994), där det tredje albumet är "Liberated Fantasies" (1976).

Detta inlägg har tidigare varit publicerat den 9 mars. Då just detta dragit med sig en massa skitkommentarer av värsta spamtyp gör jag ett försök att lägga om det här och radera det tidigare:





ARILD ANDERSEN - BLUE IN GREEN, EARLY QUARTETS

Äntligen! Äntligen finns Arild Andersens "Shimri" (ECM 1977) tillgänglig på CD. Här pratar vi ECM-jazz. Den sparsmakade cool jazz som i 40 år producerats av tyske Manfred Eischer. Om den speciella estetik han odlat med högklassiga musiker, improviserad musik, kristallklart ljud, kräsna skivutgåvor med sparsmakade skivomslag och ofta något meteorologiskt fenomen på foto eller teckning i stram design. Allt är mycket sofistikerat och trots att ECM-estetiken kan synas kommersiellt omöjlig har den mot alla odds under dessa år varit mycket framgångsrik. Detta tack vare Eischers envetna konsekvens och tro på kvalité. En slags jazzens motsvarighet till Brombergs bokförlag.

Det är förresten inte bara jazz det handlar om. ECM har också en betydande utgivninga av världsmusik och samtida konstmusik (Arvo Pärt, Steve Reich m.fl.). Däremot är rock, schlager och "lätt musik" sådant som icke göra sig besvär. Manfred Eischers pamflett av artister är mångkulturell och etniskt gränsöverskridande. Indiska musiker möter jojkande samer möter Brazil osv. Här uppstår verkligen möten.


Och många gånger är det just nordiska (inte minst norska) musiker som fått utrymme på ECM. Jan Garbarek, Terje Rypdal och Arild Andersen är några av dem.

Och just "Shimri" (1977) med fantastiske kontrabasisten Arild Andersen och hans kvartett är det enskilda album jag rankar allra höst. Ingen kontrabasist har en så ren, sjungande, melodisk klang i sin fela som Arild. Övriga i kvartetten är norkse trumslagaren Pål Thowsen, svenske pianisten Lars Jansson (som vid samma tid var med i Egba) och Coltrane-blåsande, fine finske tenorsaxofonisten Juhani Aaltonen.

Samma musiker spelar också på följande, lika förstklassiga albumet "Green Shading into Blue" (ECM 1978). Dessa två, tillsammans med Arilds allra första soloalbum "Clouds in my Head" (ECM 1975) finns nu alltså äntligen tillgängliga på CD som en 3CD-box med titeln "Green in Blue : Early Quartets" (ECM, utgiven 2010). Det är en utmärkt idé och efterlängtad utgåva.

En anmärkning bara: Sparsmakade konvolut som alltid. Men varför kunde man inte fått originalomslagens svalt designade fotokonvolut med? Nu bara snålt asketiska texter i tvåfärgstryck på vit kartong. Det här är ingen lågprisutgåva. Lågprisutgåvor är inte det sofistikerade ECM-bolagets grej.