Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, december 04, 2018

MED HUGO ALFVÉN I SKÄRGÅRDEN

Hugo Alfvén var bland de första klassiska kompositörer jag fastnade för i min ungdom. Jag var runt 15 år och nyfiken på musik. Den tidens jazzpop, latinrock, symfonirock och folkrock m.m. hade lett mig till andra områden utanför rockens ramar.

Beethovens 5:a blev min definitiva port in i den symfoniska musikens värld, full av möjligheter, äventyr, dynamik och helt nya färgsättningar. Orkesterns intrument var paletter till mästerverk ur spännande musikens historia.

Efter Beethoven ramlade jag över Hugo Alfvén. En LP med Festspel, Midsommarvaka och Dalarapsodi. Färgstark musik full av nordiskt vemod och förtrollande skönhet. Sedan blev det Stravinskij, Sibelius, Ravel, Gösta Nystroem och mycket annat.

Hugo Alfvén återvänder jag alltså nu till, efter ett helt livs ganska passivt förhållande baserat på den där nyss nämnda, tidiga upptäckten. Här har vi "Symfoni nr 1, f-moll" plus "En Skärgårdssägen" (Swedish Society Discofil CD 2000), här med min absolute favoritdirigent Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester. Inspelningar är uppenbarligen gjorda långt tidigare, eftersom Westerberg dog 1999, men årtalet avser utgåvan. Snyggt designa, som alltid på Swedish Societys skivomslag.

Alfvéns första symfoni från 1897 är en tidstypiskt nationalromantisk, brett uppmålad skönhet. Dock inte med samma utmejslade reliefer som de båda ovan nämnda svenska rapsodierna, som jag ändå har som undermedvetet jämförelseobjekt. Men jag tror nog att symfoni växer med lyssningarna.

"En Skärgårdssägen" är däremot en läcker sak. Skriven 1904, samma år som det glada, berusande och mycket lättillgängliga mästerverket "Midsommarvaka". Jag har alltid förknippat Hugo Alfvéns musik med skogen och Dalarna. Här är det alltså hav och skärgård. Inte lika händelserikt per tidsenhet i sin egenskap av programmusik, men med dramatiskt rullande sjögång och en känsla av svalkande sjöbris. Jag älskar all musik som har med havet att göra. Här sammanfaller det också så fint med en storhetstid inom svensk konst och senromantik.

Betyg: ****

tisdag, november 27, 2018

SIBELIUS PIANOMUSIK MED ANDSNES

Finske tonsättar-giganten Jean Sibelius är en av mina absoluta husgudar. Ingen har skrivit så kraftfullt vacker, expansiv och underbart melankolisk, vidsträckt skogsromantik som han. Men han var symfoniker. Orkestern var hans forum.

Sibelius pianomusik är märkligt lite känd. Eller är den bara överskuggad av de mäktiga orkester-satserna (och i någon mån av kammarmusiken).

Bland finsmakare på "Forum för klassisk musik" och liknande på Facebook är det omtvistat hur bra hans pianomusik egentligen var. I alla fall bedöms den som högst ojämn, och att den fine, norske pianisten Leif Ove Andsnes här lyckats samla det bästa, på "Sibelius : Pianoverk" (Sony CD 2017). En del menar att han komponerade pianomusiken mera av kommersiella skäl. Att den var lättare att ge ut och att han behövde finansiera sina stora mängder av konjak och cigarrer.

Det må vara hur det vill med det, men denna Andsnes-skiva är verkligen en njutbar brygd av småstycken. Här finns t.ex. den vackra "Valse Triste" från 1904, som urspungligen skrevs för ståkensemble och då som teatermusik. I denna piano dräkt får den nytt skimmer.

Förutom en liten svit med det finskklingande namnet "Kylikki" är det mest uniforma titlar som "Tre stycken för piano", "Sonatin", "Bagatell" och "Impromptu". Varje stycke är kanske inte speciellt märkvärdigt i sig, men det finns en innerlig senromantisk fruktsaft i dessa små kakor och det är tilltalande nog. En så spirituell och känslig uttolkare som Leif Ove Andsnes är precis den rätta att hantera dessa. Denna skivan är, liksom Andsnes Grieg-CD nyligen, köpt i skivbutiken i Oslos vackra operahus, och ett minne från den fina Oslo-semestern våren 2018.

Betyg: ****

torsdag, november 22, 2018

TJAJKOVSKIJS NÖTKNÄPPARSVT OCH VINTERDRÖMMAR

Claudio Abbado och Chicago Symphony Orchestra framför Pjotr Tjajkovskij - Symfoni nr 1, g-moll, "Vinterdrömmar" och "Nötknäpparsvit" (Sony CD 1996) på denna skiva.

"Nötknäpparsviten" från 1892 är ett kärt barndomsminne som jag åter sluter till mitt hjärta efter många års kylig distans. "Blommarnas vals" är väl något av det mest pudersöta man kan höra. Samtidigt som det är svårt att inte höra gamle Sergio Celibidache repetera med Radiosymfonikerna i ett parodiskt "Tiiii-ta / tiiii-ta / tiiiiii....." i något antikt TV-inslag ur SVT:s arkiv.

Men hela sviten är tilltalande i sitt barnperspektiv med förtrollade sagofigurer. "Arabisk dans" och "Kinesisk dans" låter kanske varken arabiska eller kinesiska, men är bra. I "Sockerfeernas dans" frå en celesta spela solo, och det är ovanligt. "Marsch"har vi hört i rockversion med Emerson, Lake & Palmer och gamla twistgrupper från typ 61. "Uvertyren" är också stilsäker. I det hela blir "Nötknäpparsviten" en väl balanserad dessert utan att bli för sockrad (trots allt).

Hans Symfoni nr 1, "Vinterdrömmar" från 1866 är storslaget skön, vacker och expansiv på ett högromantiskt vis, där de tsar-ryska drömmarna nog drog mera åt Central-Europa och Wien. En titel som "Vinterdrömmar" är förföriskt enkel och vacker nog för att få mig knäsvag. Fastän jag inte tycker om vinter, och föreställer mig rysk vinter som något av det värsta man kan tänka sig.

Min Tjajkovskij har tidigare mest varit centrerad till den gripande dödssymfonin "Pathétique" (nr 6) från hans dödsår 1893. Den är ett av de enskilt mest känslostarka och vackra musikverk jag vet. Genomsyrad av kvalen och den kluvna plågan av så kallad "förbjuden kärlek". I relief av detta är det därför roligt att få stifta bekantskap med den yngre Pjotr Ilja, och början av hans symfoniska utveckling.

Betyg: ***

onsdag, november 14, 2018

ANDSNES OCH GRIEGS LYRISKA PIANOMUSIK

Några härliga besök i Oslo hösten 2017 och våren 2018, så är jag helt betagen av staden. Först resor med jobbet till de alltid så lyckade Arkiv- & Research-konferenserna när de anordnas av våra kära kollegor på NRK. Dit hörde också en fin visning av den vackra Operan (ej föreställning, bara visning).

Sedan reste Eva och jag dit på semester i april. Förtrollade dagar i ett vårrusigt Oslo vid bryggorna kring Aker Brygge. Med besök på den rent magiska restaurangen Engebret Café, med en air av Ibsen, Björnsen och Obstfelder.

Naturligtvis köpte jag en CD med Grieg på nämnda Operan. Norske mästerpianisten Leif-Ove Andsnes framför dels den berömda "Pianokonsert a-moll", dels "Lyriska Stycken för piano". Den förstnämnda ihop med Dmitrij Kitajenko och Bergens Filharmoniker, den sistnämnda solo (Erato CD 2013).

Jag tycker mycket om Andsnes fylliga, spirituella spel. Pianokonserten är vacker och virtuos, men som komposition drar den kanske åt det lite stabbigt senromantiska. Mycket valthorn bland fjordar och fjälltoppar. Mera uppskattar jag solopiano-styckena, som verkligen är som porlande bäckar av ren och andlig skönhet. En bra skiva och framför allt ett fint minne från våra dagar i Oslo.

Betyg: ****

tisdag, november 13, 2018


WAGNERS MÄKTIGA KÖRSATSER

Maffigt! Jag har aldrig varit någon operafreak av den anledningen att operor är för stora, svulstiga format för mig. Recitativ (atlsång) mellan arior är bland det löjligaste man kan höra (ursäkta), och stora Wagner-operor, där gränserna är mera flytande mellan recitativ och arior, blir för outhärdliga i sina femtimmars-Maraton.

Men UTDRAG, det är grejor det. Och här tycker säkert operavänner att jag är urlöjlig. Men så får det vara. Att höra en CD med bara arior, ur samma eller olika operor, är som att höra rena Greatest Hits-pop-LP. Koncentrerade melodiösa mästerverk, laddade av känslor och starka uttryck i format av ca 3 minuter. Detsamma gäller självfallet för körsatser.

Vibrerarnde, mänskliga stämmor i konstfulla harmonier till komp av jättelik symfoniorkester, där är gamle Richard Wagner mästerlig. Att samma musik samtidigt vibrerar av stortysk, arisk storslagenhet i någon knepig forngermansk och fornnordisk mytologi försöker jag bortse från. Wagner verkade trots allt hundra år före Hitlers tusenåriga rika, och man måste kunna ta det rent historiskt, även om det kan skava.

Här kan man trots allt njuta av vacker musik och det är gott så. "Wagner : Operakörer" (Naxos CD 2004) innehåller svenska inspelningar med Kungl. Operans körer och Hovkapellet, dirigerade av Leif Segerstam. Bland de många solisterna finns Folke Alin, Lars Cleveman och Christina Hörnell.

Körsatser ur "Mästersångarna i Nürnberg", "Den Flygande Holländaren", "Tannhäser", "Lohengrin", Rienzi" och "Parsifal" står på programmet. Och det där med treminutershits får jag väl ta tillbaka. Här drar det upp ända mot 20 minuter. Mera som symfonisk rock än poplåtar alltså. Men bra är det.

Betyg: ***

måndag, november 12, 2018

MENDELSSOHNS SKOTSKA UTFLYKT

All musik som har med havet att göra lockar mig. Allt ifrån Taube och Procol Harum till - inte minst - klassiska verk som fångar havets storhet, skönhet, kraft och lugn. Där är förstås mitt absoluta älsklingsverk "Sinfonia del Mare" av Gösta Nystroem, likväl som Debussys "La Mer", Rimskij-Korsakoffs "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schehérázade", verk av Vaughan-Williams, Britten och så vidare.

Felix Mendelssohn-Bartholdy har rent allmänt aldrig tillhört mina större favoriter. Vackert men lite för snällt, för duktigt och fläckfritt. Ungefär samma invändningar som mot Mozart. Här framförs Mendelssohns konsert-uvertyr "Hebriderna" från 1832, lämpligt nog ihop med "Symfoni nr.3, "Den Skotska"" på en skiva med Herbert von Karajan och Berliner Philharmikerna (Deutsche Grammophon LP 1967).

"Hebriderna", som från början kallades "Fingals Grotta", är en lagom präktig symfonisk dikt med en stillsamt inneboende dramatik. Som havsskildring, sådär tycker jag. Nog finns det annan havsmusik som är betydligt mer levande, gungande och farligt dramatisk. Och nog borde naturens våldsamma härjningar och förföriska skönhet utgöra motiv som hand i handsken vid denna högromantikens känslosamma epok. Tänk bara på alla Beethovenska utbrott (10 år tidigare visserligen) och Berlioz stormar. Eller tänk på oljemålningar av C.D. Friedrich och William Turner.

Men Felix Mendelssohn hade inte deras temperament. Istället blir det en snäll tablå som en rätt oförarglig tavla i ett borgerligt hem. Det är gott nog så, och tonsättaren stod alltid för melodisk kvalitet och gott hantverk. Men särskilt spännande är den inte. Hur som helst så tar jag mig den an till samlingarna. Det är ändå trevligt med en vägg full av marina motiv.

Betyg: **

torsdag, november 08, 2018

BACHS FRANSKA SVITER FÖR PIANO

Varför har jag ibland haft lite svårt för den av kritiker och av alla så ofantligt hyllade Glenn Gould-inspelningen av Bachs "Goldberg-variationer" för piano?

Jag har 1955 års-inspelningen. Han gjorde också en ny inspelning av samma verk 1981, året innan han dog. 1955 års Goldberg-Gould är allmänt klassad som en av de mest kända och mest sålda skivorna med klassisk musik över huvud taget.

Kanske är det bara det vanliga : Att man ryggar tillbaka inför oantastliga pelarhelgon. Eller är det av mycket mer triviala orsaker. Ljudet! 1955-inspelningen är i mono och innehåller dessutom märkliga missljud som tekniken lätt borde kunnat få bukt med.

Så mycket mer befriande då att snubbla på den här inspelningen, som jag knappt ens hade märkt att jag hade i hyllan. Den ikoniske mästerpianisten från Kanada igen, Glenn Gould. Nu istället med "Franska Sviter för piano" (Sony CD, insp 1973) av Johann Sebastian Bach, komponerade mellan 1722 och 1725. Eftersom min skiva är en enkel-CD gissar jag att detta handlar om utdrag.

Här stämmer allting. Här hör jag den excentriske mäster Glenn Gould spela som om han är ETT med Bach, ETT med musiken. Det sägs ibland att Gould var en en-tonsättar-tolkare. Att han var överjävlig på Bach men inte alls fungerade med en del andra stora ur piano-litteraturen. Det kan säkert stämma och det ger relief åt hans status som den store nörden. Bachs "Franska Sviter" för piano är behagliga, roliga, sköna, porlande och mycket spirituella.

Betyg: ****

tisdag, oktober 23, 2018

OCH NU HOPPAR VI TILLBAKS I HISTORIEN IGEN -
ÅTER TILL BACH

Historiens gång hade kommit fram till nutid 2018 med Stina Wollters "Garden Songs". Avslutat där tills vidare. Nu följer alla tillägg kronologiskt sedan sist, och då börjar vi med ett långt hopp tillbaka i historien.

Tillbaka till Bach. Johann Sebastian Bach - Violinkonserter i E-dur respektive a-moll samt dubbelkonserten för två violiner. Här med solisterna Monica Huggett och Alison Bury (endast i den sistnämnda) samt med dirigent Ton Koopman och The Amsterdam Baroque Orchestra (Erato CD 1996).

Bach är som ris och potatis. Bach hör till. Behövs. Jag har mitt inre behov av Bach fast jag varken är någon älskare av barockmusik eller håller Bach som någon egen husgud. Men hans vevande, malande, motoriska  kontrapunkt är som någon slags naturvetenskaplig pendel som frigör den krassa musikalitet som annars kan döljas i romantik, sentimentalitet och stora gester.

Bach bara ÄR. En musikalisk läromästare för alla efterkommande och en nykter bruksmusiker som massproducerade de mest himmelska toner utan någon som helst egen prestige. Tiden var inte sådan på tidiga 1700-talet. Tonsättarna var inga "genier" utan just bruksmusiker i kyrkans tjänst, och Fader Bach skapade all sin musik "till Guds ära". Det var ett fromt ideal, långt innan egotrippade, romantiska konstnärsdrömmar öppnade dörren med Beethoven på 1800-talet.

Och hur dessa tre av Bachs violinkoserter är jämförda med hans övriga verk kan jag icke bedöma. Inte heller hur dessa tolkningar är här, annat än att de i mina öron låter mycket bra. Men jag är som sagt ingen kännare av barockmusik eller Bach. Hans musik, för olika besättningar och i olika skepnader, är som porlande vatten i en aldrig sinande ström. För mig är detta en slags utgångspunkt eller konstant i den mångfacetterade, globala världen av alla tiders och alla genrers musik.

Betyg: ***

onsdag, september 12, 2018

EN KONSTNÄRS TRÄDGÅRDSSÅNGER

Stina Wollter var genant nog närmast okänd för mig innan jag hörde den här utmärkta skivan. Den heter "Garden Songs" (Olga CD eller LP eller strömmad tjänst 2018) och är hennes första album.

Ändå är hon ingen nybörjare. Född 1964 och, jodå, namnet förpliktar, Hon är dotter till Sven Wollter. Enligt uppslagsverken är det konstnär, eller konstnärinna, som är hennes främsta gebit.

Att hon varit välkänd radioprofil i Sveriges Radios "Karlavagnen" har jag helt missat. Likaså att jag måste ha sett henne i "På spåret" i samma bur som pappa Sven. Att denna enorma mångsysslare då bara har sången och musiken som en slags bisyssla är häpnadsväckande, när man hör den mogna soul och bluesiga country som hon sjunger här.

Det är trädgårdssånger om olika skeden i livet. Barn som flyttar hemifrån, kärlek, döden och allt annat som vindlar runt i livets trädgård. Egna texter tonsatta av hennes partner Micke Olsson och snyggt arrangerade av Pecka Hammarstedt.

Stina har en auktoritet i sin mörka altröst som fick mig att bitvis haja till och undra om det var en tidig Nina Simone jag hörde. Hon har ett mellanregister som ibland kan låta maskulint. Ett starkt uttryck av värme och mycket snyggt framfört. Jag hoppas hon kommer att fortsätta med musiken vid sidan av måleriet och allt det andra, för som vokalist och artist är hon unik.

Betyg: ****

måndag, september 03, 2018

SARAH KLANG OCH DET SVENSKA VEMODET

Sarah Klang är en av alla dessa unga, nya, begåvade sångerskor som kommit fram senaste åren. Hon är också en av de som framträdde som gäster i SVT:s "På spåret" och lyfte programmet till rejäla höjder.

"Love in The Milky Way" (Ferryhouse Production CD, LP eller strömmad tjänst 2018) är hennes mycket hyllade debutalbum. Hon är född 1992 och har redan en djupt personlig röst och ett uttryck av ett poetiskt svårmod som placerar henne i fokus bland alla de kvinnliga vokalister som varit mest intressanta.

"Left me on fire" heter albumets hitlåt. Ett skönt svårmodigt, mollstämt epos med en rullande, brusande orgel (är det en riktig Hammond-orgel?) och tungt komp i ett makligt, sävligt tempo. Ja, faktiskt gå mina associationer till självaste "A whiter shade of pale". Inte som plagiat utan för anslaget och stämningen i sången. Sarah Klang gör den mycket, mycket bra och - klangfullt. 

Hela albumets låtmaterial på inalles tio titlar håller med knappt godkänt samma klass. Det blir ibland lite jämntjockt över det. Men ändå, garanterat en stark debut. Och så Rösten! Sarah Klang har definitivt framtiden för sig.

Betyg: ***

måndag, augusti 27, 2018

SYSTRARNAS SAGOLIKA SKÖNSÅNG

Jag gillar verkligen First Aid Kit. De har musikalitet av högsta klass. Vackra, mycket melodiösa sånger i en America-tradition där jag känner mig hemma, med en resväska av åtskilliga klassiska singer- / songwriters och gamla hippie-trubadurer i backspegeln.

Systrarna Klara och Johanna Söderberg sjunger harmonier med en samstämmighet som är helt enastående. Bara det i sig, deras täta sång, är en källa till njutning.

Nya albumet "Ruins" (Flora Recording CD, LP eller strömmad tjänst 2018) är lika klockrent källvatten som de tidigare. Jag har mest lyssnat på "A Lion's Roar" från 2012, och kan väl i ärlighetens namn tycka att musiken och stilen är sig snarlik genomgående och att allt efter hand går in i vartannat.

Men, inte tröttnar man på vackert väder. "Ruins" är ett mycket bra album och den utmärks främst av den fina hitlåten "Fireworks". Tio nya sånger inspelade i Prtland, Oregon, USA. Gästspel av prominenta gäster från grupper som R.E.M. och Wilco. Systrarna Söderberg rör sig lätt över stora kontinenter och kan nog gå precis hur långt som helst.

Betyg: ****

torsdag, augusti 09, 2018

BENNYS EGET PIANOSPEL ÄR GRUNDEN

Det väckte en del förvåning förra året när Benny Andersson fick utgett ett eget album på anrika skivmärket Deutsche Grammophon Gesällschaft. Den gula status-etiketten av rang har alltid varit helt vikt för klassisk musik. Alltså "ren" klassisk musik. Inte några korsbefruktningar eller liknande.

Visserligen fick gitarristen Göran Söllscher göra en CD med Beatles-tolkningar i dräkt av klassisk gitarr på 90-talet. Men dessa två skivor med två svenskar är såvitt jag vet de enda som avviker från en ordinarie katalog av "seriösa" tonsättare till sitt innehåll.

För Deutsche Grammophon är status, och det känns därför både hedrande och förtjänstfullt att just Benny fått göra en soloskiva utifrån sina egna kompositioner. Benny Andersson har som vi alla vet ett CV som heter duga och en respekt som slår knockout i hela den internationella musikvärlden.

För mig som gillar olika sorters musik är hans bana på många sätt superintressant. Med början i Hep Stars på 60-talet var repertoaren i sig en resa, från bandets tidiga rätt raggar-liknande och slyngel-aktiga rock'n'roll-covers till Bennys egna, mycket melodiösa och väldigt snälla popballader.

Kort mellanspel i schlager i duett med Björn Ulvaeus kring 1970. Sedan historien om ABBA och den är så välkänd. De snyggt producerade, charmiga poplåtarna som växte mot disco- och syntpop-sound som levererades med stormsteg av denna kvartett världsartister och som idag har gedigen klassiker-status.

Så musikalerna. Den musikaliskt fräcka "Chess" och den episkt vackra "Kristina från Duvemåla", två stora opus som får även en musikalmotståndare som mig att smälta. Och Bennys egna utforskningar i svensk folkton (nykomponerad musik i dräkt av svensk folkmusik). Sedan genidraget att starta en "gammaldags", akustisk dansorkester som förenar folkton och traditionell, äldre svensk schlager. Naturligtvis : Benny Anderssons Orkester eller BAO. Därtill mängder med filmmusik och finstämda psalmer osv.

Ja, den minst sagt breda paletten är intressant. Och allt har sin grund i Bennys eget pianospel. Därmed är "Benny Andersson, Piano" (Deutsche Grammophon CD eller strömmat album) en njutning i sig. Urvalet är också intressant. Sparsamt med ABBA-låtarna. Några slitna, men min favorit, den sena och svårmodiga "The day before you came" finns med och blottläggs fint i sin avskalade version.

Melodier från musikalerna, däribland "Anthem" och "Mountain duet". Bäst är nästan ändå filmmusik som "Målarskolan" och "Flickornas rum" (bl.a. från Roy Andersson-filmer) och den vackra "Tröstevisa", ett stycke som är bland det mest önskade vid begravningar.

Sedan kan man förstås invända mot hela grejen. Det hela är vackert pianoklink, men kan också kännas en smula utjämnat. Jämför med Steve Dobrogosz skiva Beatles-tolkningar i långsamma solopiano-versioner, där det tyvärr blir som att sitta i en pianobar. Vad gäller Bennys skiva kan nog hända att den klassiska publiken finner den för banal och ABBA-fansen tycker den är för tråkig. Men sa,tidigt finns här en intressant kärna av mångsidigheten och musikaliteten i Bennys skapande. Jag är kluven men ändå nyfiken. Och Benny gillar jag.

Betyg: ***

tisdag, augusti 07, 2018

REBECKA GOES AVANTGARDE

Rebecka Törnqvist har jag alltid gillat ända sedan den suveräna debuten "A Night Like This" 1993. En av de bästa svenska vokala jazzskivor som gjorts. Den är också en av de stora skivorna (CD-skivorna) från det i mitt tycke rätt haltande 90-talet.

Därefter tappade jag bort henne, men vet att hon har växlat i ett brett fält av soft jazz, pop och visor. Lysande låtskriverska och underbar vokalist, med en sval, vacker altröst. Dessutom har hon alltid omgett sig med bra musiker, alltifrån debutens Pål Svenre, Anders Widmark och Per "Texas" Johansson - och vidare.

Men från tiden mitten av 90-tal tar jag nu alltså ett huvudstupa hopp till nutid och hennes förra årets platta "Home Secretary" (Moule Recordings album 2017). Jag övergår härmed till att skriva "album" eftersom CD inte längre är särskilt gångbart som format. "Album" kan lika gärna vara strömmad fil eller vinyl-LP.

"Home Secretary" möttes av lysande, helt översvallande kritik när den kom ut hösten 2017. Det triggades vår nyfikenhet att återupptäcka henne och se henne live. Biljetterna till Nils Landgrens utmärkta konsertserie med olika gäster på Stockholms Stadsteater var snabbt utsålda den gång Rebecka var gäst. Synd, för det kunde ha varit en fin inramning och presentation för oss som behövde uppdateras. Men som tröst fanns biljetter till en ren konsert senare på hösten med Rebecka Törnqvist och eget band på samma stadsteater.

Vi såg denna konsert, och blev grundligt besvikna. Ja, jag kan inte dölja det. Hon samarbetar denna gång med Johan Lindström på gitarr och klaviatur. Uppsättningen innehåller bland annat basklarinett (som jag gillar), men tonspråket är genomgående dovt, monotont på ett sätt som har svårt att engagera mig. Den säkra melodikänslan från förra är också transformerad till detta dova, strama. Kanske är det i en experimentell tradition som växt fram bland singer / songwriters och alternativrock de senaste 20 åren som jag helt enkelt missat, och därför har svårt att greppa.

Vidare försök att från konserten sedan tränga in i detta hyllade album har slirat hit och dit. Jag brukar gilla experiment och visst tuggmotstånd (i alla fall det också). Men Rebeckas mörka altröst i dessa abstrakt monotona sånger förmår i alla fall inte engagera mig. Sedan - när det gäller konserten - är hon kanske inte den bästa på mellanprat och att presentera sin musik på ett attraktivt sätt.

Kanske är "Home Secretary" en skiva med musik som växer med tiden. Men hittills har den inte gjort den för mig. Och de översvallande recensionerna ställer jag mig frågande till.

Betyg: **

onsdag, juli 11, 2018

HYLLNING TILL WEATHER REPORT

"Oddjob Plays Weather Report" (Amigo mini-CD 2016). Ja, jag blir glad redan av uppslaget. Att en samtida jazzgrupp vill hylla de ikoniska jazzrock-veteranerna Weather Report - med storhetstid på det gränsöverskridande 70-talet, är ett välkommet drag och ett bevis på att vissa tidigare utskällda musikstilar nu är med i strömmen igen.

Svenska kvintetten Oddjob , med bland andra blåsarna Goran Kajfes (trumpet) och Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax) har tidgare gjort ett tiotal tuffa och fruktsamma album under 2000-talet, och detta förkortade hyllningsalbum är ett logiskt steg för dem.

Fem låtar av Vädergubbarna blev det här. Man kan undra varför de inte slagit på stort och gjort ett fullängdsalbum. Det finns en riklig katalog av (i huvudsak) Joe Zawinul och Wayne Shorter, med stor variation och rikt färglagda klangmöjligheter att välja mellan från de 15 år som Weather Report existerade.

Men av någon anledning har man alltså nöjt sig med sparsamma fem stycken, och då några väl valda och aningen udda låtar. "Badia" är en mycket långsam, mystisk ballad med det abstrakt folkloristiska drag som var så vanligt hos Zawinul. Ett av deras mest spännande nummer (från bästa skivan "Tale Spinnin'). Långsam är också den märkliga "Scarlet woman" som i original gränsar till tjatig. Här blir den faktiskt bättre.

"Herandu", "Three clowns" och den minimalistiska "River people" är de andra coverlåtarna. Således hoppar man över "hitlåtar" som "Birdland" och "Teen town". Oddjob tillför naturligtvis en del, med sina musikaliska temperament och spelarnas frihet. Samtidigt är Weather Reports musik redan från början rätt hårt strukturerad (bortsett från deras allra tidigaste skivor). Det handlar mycket om dynamik, elektriska klanger, slagverk och rytmer, tänkta panorama-vyer och så de där abstrakt etnologiska, folkloristiska dragen. Som helhet är Oddjobs hyllningsskiva rätt lågmäld och sticker inte ut särskilt mycket. Men de spelar bra, och framför allt är alltså gesten med tributalbum mycket välkommen.

Betyg: ***

tisdag, juli 10, 2018

SOFT PIANOJAZZ I NEW YORK

Ett minne från vår New York-resa våren 2016 när jag fyllde 60 år. Vi bodde en vecka i anrika Greenwich Village. Det ösregnade hela tiden, men det var på sitt sätt stämningsfullt. Som i gamla sånger av Simon & Garfunkel.

Området är välkänt för sin kulturhistoria. Folksångar- bohemerna och medborgarrätts-rörelsen runt 1963. Den unge Bob Dylan förstås. Poeterna, konstnärerna, jazzen, Electric Ladyland-studion, Andy Warhol och alla myterna.

Vi fick en utmärkt privat guidning i kvarteren om allt detta av trevlige New York-bon Gregory S Marro och hans eget guidepaket "Greg Walks". En annan upplevelse denna regniga vårvecka var anrika jazzklubben Blue Note där pianisten Matt Baker spelade.

Matt Baker, för mig tidigare okänd. En charmig australiensare från Sydney, nu bosatt i New York. Han spelar och sjunger en snygg kammarjazz. Pianoveteranen Oscar Peterson är uttryckligen en förebild. Det är traditionellt rakt igenom. Inget fel i det. Matt Baker, född 1976, tillhör den generation efter jazzrock-fusion-generationen som istället gärna vänder sig demonstrativt bort från det flummigt elektriska och istället klär upp sig i kostym och återknyter till bland annat 50-talets Cool Jazz à la Stan Getz och Chet Baker. Eller den välklädda, "rena" pianojazzen modell Oscar Peterson och Erroll Garner.

Större delen av musiken på denna skiva "Almost Blue" (JazzElm CD 2016) är således triojazz. Ibland sjunger Baker med sammetslen röst helt fri från skrovel och jazzrök. Och här finns några snilledrag. En jazzversion av Brian Wilsons och Beach Boys gamla "Pet Sounds"-spår "Wouldn't it be nice" är riktigt njutbar. Några standards som "In the ww small hours", "The end of a love affair" och "Autumn i New York" är också smakfulla val och rätt givna val. Mer otippad är Ray Charles "Lonely avenue" i en nersoftad version. Men den fungerar.

Bland sångnumren finns också filmmusiktemat till "The Appartment", en film som gått mig helt förbi. Men också detta tema passar homogent in i den trivsamma cocktailjazzen. Det är inget märkvärdigt eller speciellt i Matt Bakers musik. Men han är en god hantverkare och levererar behaglig musik med snygg stil. Sådant räcker långt. Både skivan och nämnda konserten på Blue Note-klubben var trivsamma möten med denne Sydney-bo i New York.

Betyg: ***

tisdag, maj 29, 2018

TÄNK ATT STENARNA ÄNNU RULLAR!

Så fick vi då äntligen till slut se och uppleva The Rolling Stones live! Tidigare har alltid svindyra biljetter gått åt på ett nafs, innan man ens hunnit blinka när de släppts har alla arenor varit helt utsålda.

Hopplöst. Skulle vi aldrig få uppleva dem live? Något man såklart BÖR ha gjort. Och vem vet hur länge de gamla gubbarna orkar hålla på? Varje stor turné har förväntats vara den sista.

Men i oktober 2017 fick vi äntligen se dem. På en fruktansvärd arena, Friends Arena. Men vad gör man inte? Hade det inte varit för Rolling Stones hade vi aldrig satt våra fötter där i musiksammanhang. Ljudet studsade och lät orent i den monstruösa betonghallen. Aldrig mer. Men nu hade vi inget val för vi ville se Stones.

Och de var bra. Ja, de var faktiskt helt lysande. Jag gissar att de säkert låtit smidigare, bättre, med mer attack och även tajtare i yngre dagar, De många konsertfilmer jag sett med dem skvallrar om det. Men ändå. Att Mick och Keith vid 74 års ålder (!) öste på med en öppning av "Sympathy for the devil" och en generös brygd med "Gimme shelter" och "Paint it black" som höjdpunkter var nog för att göra oss lyckliga. Gamle Micks fysiska uthållighet kan man häpna över. Gemytlige Charlie Watts var för övrigt 72 år och Ron Woods 71.

Framför allt har den vältränade Mick Jagger sin fantastiska röst i behåll. Världens bästa rockröst. Man kan bara ta avstånd från den föraktfullt ålders-fascistiska recension som PO Tidholm kräkte ur sig i Dagens Nyheter efter konserten. Den recensionen var om något patetisk.

Men det här skulle ju handla om skivan och inte om konserten. Året innan hade de släppt sitt nya album "Blue and Lonesome" (Polydor 2016), elva år efter den förra "A Bigger Bang". Denna gång är det fråga om ett rent cover-album. Gammal blues, rhythm'n blues och tillbaka till rötterna. Det är hedervärt och det är helt logiskt för ett band som Stones. Det är som ett tack till den musik och de svarta artister som en gång för 65 år sedan satte Stenarna i rullning, när de var tonåringar i Richmond utanför London.

Det är låtar av Howlin' Wolf, Jimmy Reed, Wille Dixon, Little Walter, Memphis Slim och andra sedan länge döda storheter. Rolling Stones spelar här hårt och ruffigt. Det är helt i linje med att Stenarna nu är åldermän på samma sätt som de svarta förebilderna var när de själva var unga. Och det är väl bra att de gallrat bort varje tendens till att "snygga till" låtarna. Enkelt och primitivt och rått ska det vara.

Men där någonstans tycker jag också att nackdelen med skivan blir uppenbar. Rolling Stones har, i egna låtar och i sin stil, alltid haft en råhet och attack - men samtidigt en viss elegans inbyggd. På denna nya skivan blir det däremot BARA hårt och rått. Det är en smaksak men jag tycker det blir lite väl träigt. En kul sak är däremot att även gamle Eric Clapton medverkar bitvis på skivan. Också det en veteran som ständigt bejakar sina rötter.

Betyg: ***

torsdag, maj 24, 2018

PAUL SIMON SNICKRAR PÅ SITT TRETTONDE

Paul Simon är verkligen en fantastisk sångskrivare. Fem album på 60-talet med Simon & Garfunkel, varav alla var absolut förstklassiga. Därefter den långa, krokiga men samtidigt märkligt homogena karriären som soloartist under 50 års tid.

Jag får erkänna att jag till stor del missat hela hans solokarriär. Tar igen det nu retroaktivt. Allt på en gång. Och går man lös på flera skivor samtidigt så blir det ibland svårt att skilja dem åt.

Men från hans kreativa 70-tal, plus den berömda Sydafrika-plattan "Graceland" från 1986, tar jag ett huvudhopp fram till en alldeles (nästan) färsk platta, "Stranger To Stranger" (Concord Music Group 2016). Numera känns det fel att skriva "CD 2016) eftersom album vanligen levereras som strömmade tjänster. Därav bara skivbolag och årtal.

Och "Stranger To Stranger" är för mig direkt kopplad till en konsert vi såg med Paul Simon på Stockholm Waterfront i oktober 2016. En lysande konsert. Stort band med gitarrister, blåsare, slagverkare. Bra arrangemang har han alltid varit noga med. De afro-amerikanska inslagen är rikliga i hans musik, liksom inspirationer från diverse amerikanska rötter : gospel, doo-wop, cajun etc. Det mesta utom ren blues.

Sångerna på "Stranger To Stranger" är som alltid av hög klass, även litterärt. Titellåten skildrar en gammal kärlek och ett möte på stan där de två försöker att hitta rätt genom att föreställa sig varandra som två främlingar som möts på. nytt. Andra fina sånger är "The werewolf", "Cool Papa Bell" och "Insomniac's lullaby".

Det som också är påfallande - jag har sagt det förr - är Paul Simons gitarrspel. Vilken otrolig virtuos han är på akustisk gitarr! Det är inte fråga om en trubadur som bara står och kompar sig själv med raka ackord. Paul Simon lägger ut, broderar, använder fingerspel, spelar solo och komp samtidigt i en målande musikalitet.

Betyg: ****

torsdag, maj 17, 2018

DAVID BOWIES SISTA ALBUM

Året 2016 har redan gått till historien som året då förfärligt många stora artister dog. Det dör alltid en mängd kända och okända personer varje år, men just 2016 sticker ändå ut vad gäller flera tragiska och för många helt oväntade bortfall, inte minst i rockvärlden.

David Bowie fyllde 69 år den 8 januari och aviserade samtidigt släppet av ett helt nytt album, "Blackstar" (Columbia 2016). Det var ett mörkt album med sånger präglade av dödsmedvetande och patologisk ångest.

Det var i sig inget uppseendeväckande. David Bowie har gjort många album och visuella gestaltningar präglade av mörker, klaustrofobi och mycket experimentella uttryck. Så många av oss jublade av glädje när gamle mästaren nu hade skapat ännu ett underverk. Det lät mycket bra trots sin dysterhet. Bowies alltid lika nyskapande kreativitet fanns där mitt i mörkret.

Så - bara några dagar senare kommer nyheten att rockartisten och låtskrivaren David Bowie har avlidit efter en lång tids cancersjukdom. Var det sant? Var det någon slags sjukt rollspel? Hade David Bowie verkligen dött? Ja, det var sant. Det bekräftades snabbt, och helt otippat blev han ännu en i raden av döda popstjärnor. Sorgen blev enorm.

Och plötsligt blev "Blackstar" - både musiken och videon - helt ruggigt kusliga, med vetskapen att han verkligen VAR sjuk och döende vid inspelningen. I videon ligger han bandagerad på en sjukbädd med någon slags titthål till ögon. En plågsam metafor för döden. David Bowie hade alltid varit besatt av rollspel, teater och sceniska gestaltningar. Var han så till den milda grad besatt att han till och med hade iscensatt sitt eget döende - och gjort konst av det? Det hela var ju på riktigt!

Det är svårt att lyssna objektivt på "Blackstar" eftersom den är så intimt förknippad med hans tragiska död. Det är för mig som med John Lennons "Double Fantasy", släppt kort innan hans bortgång. Men där var det en i grunden optimistisk skiva som brutalt fick en annan innebörd pga mordet. David Bowie var däremot medveten om sin snara död.

"Blackstar" är en musikaliskt bra skiva. I titellåten experimenterar han med rytmer och basala uttryck. Sjunger som alltid utmärkt, i uttryck av sorg och hjälplöshet. I andra låtar, som mina favoriter "Dollar days" och "Lazarus", låter han en svalt jazzig tenorsax svepa över fonden i en förförisk touch. Det är väldigt tilltalande. Synd att Bowie aldrig varit inne på jazz förut.

Det hör kanske till saken att artisten och skaparen David Bowie regelbundet gjorde skivor fram till "Reality" 2004. Sedan drabbades han av hälsoproblem och var inaktiv ändå tills "The Next Day" 2013. En (som alltid) avantgardistisk platta som i mitt tycke var VÄL mörk. Förutom det spår där han återvänder till 70-talets Berlin-trilogi och besöker Potsdamer Platz. Det är magiskt.

David Bowies sista skiva - och uppenbart uttänkta avskedsskiva ,"Blackstar" går inte att bedöma i ord av bra eller dålig. Den är mer än så. Den handlar om liv, död, lidande och farväl. Svår att lyssna på -det medger jag gärna. Med tuggmotstånd musikaliskt men framför allt svår på det emotionella planet. Konstnärligt sett förstklassig. Men samtidigt kanske inte den Bowie-LP jag helst sätter på när jag vill höra något stärkande.

Betyg: ***

tisdag, maj 08, 2018

SKÖNKLINGANDE GITARRKASKADER

En svensk EP med i huvudsak instrumental, gitarr-baserad stämningsfull musik. "Sunburst" (Version Studio EP-CD 2015) med Valley är som färgstark filmmusik till något som inte är film.

En kvintett från Stockholm som sveper ut i stora färgsjok, lika läckra som omslaget, signerat band-medlemmen Erik Svallingson. EP är förresten abstrakt begrepp i sammanhanget eftersom albumet främst lanserad som strömmad tjänst.

För mig som en gång var inne på ECM och det skivbolagets ordlösa, klangsköna men karga jazz och new age-liknande musik känns Valley som att komma hem. En annan skärningspunkt kan vara den lounge och electronica som produceras (påfallande ofa i Frankrike) som sofistikerad ljudkuliss för restauranger och barer. En tredje infallsvinkel kan vara Brian Eno och hans landskapsmusik.

Men Valley har en egen, tilltalande touch. Stråk av jazz, folk och psykedelia vävs in i sköna trådar. I ett av de fyra spåren bryts den instrumentala linjen av med en svalt viskande kvinnoröst som förstärker det drömlika uttrycket. Här knyts vi plötsligt närmare till den nämnda lounge-musik som ger en lyxig känsla. "Sunburst" är debutalbumet av denna unga gruppen med det lite anonyma namnet Valley. Jag vill gärna höra mera.

Betyg: ****

torsdag, maj 03, 2018

FÄRGSTARKA PALETTER AV ANDREA TARRODI

Jag gillar verkligen den unga kompositrisen Andrea Tarrodi. Hon är född 1981 och ställer lätt in sig i raden efter Beethoven, Sibelius och Ravel som stor tonsättare.

Hon är den allra mest intressanta i fältet av skapare av dagens  konstmusik. Jag kan inte påstå att jag hört särskilt mycket av hennes kompositioner, men det jag hört attraherar mig verkligen.

På denna skiva kallad "Total Tonality" (DB Productions CD 2015) finns sex orkesterverk av Andrea Tarrodi. De är "Camelopardalis", "Serenade in seven colours", "Highlands" (för cello och orkester), "Zephyros", "Lucioles" och "Birds of paradise". Fantasifulla titlar med färger och djur.

Spelar gör Västerås Sinfonietta och dirigenter är växelvis Andreas Stoehr och Johannes Gustafsson. Fine cellisten Jakob Koranyi är solist i "Highlands". Det är läckra färgpaletter i behagliga format på ungefär femton minuter var. Att "måla i toner" kan låta som en klyscha, men hos Andrea Tarrodi är det verkligen sant. Snygga instrumenteringar och läckra klanger som glider in och ut i varandra, växer, förtätas och formas i ständiga rörelser. Det är verkligen måleriska kompositioner som lätt framkallar bilder i ens inre.

Samtidigt finns det en slags lätthet och lekfullhet i hennes musik. Den föreställer eller symboliserar inget annat än sig själv. Associationerna till fåglar och djur är tacksamma men utan pretentioner. Jag har - om man nu ska jämföra med en annan nutida svensk kompositör - mycket lättare att ta till mig Tarrodis tonvärld än Anders Hillborgs, som jag också haft uppe här i spalten. Hillborg är spännande men kan lätt slå över i ett storvulet allvar och en slags statiskhet.

Andrea Tarrodis musik tycker jag bara om, rakt av och utan omsvep. Den talar åtminstone till mig direkt. Hon är nu 37 år och hon kan gå hur långt som helst som kompositör.

Betyg: *****