DAVID BOWIE - ROCKENS KAMELEONT

I gymnasiet var David Bowie superhet. Speciellt när denna skiva kom, "Aladdin Sane" (RCA LP 1973). Inlindad i ett omslag som fått konsthistoriker att slå knut på sig i djupa analyser.

Det tog ett tag innan jag fattade grejen. Jag som hade varit brådmogen "popexpert" under sent 60-tal. Sedan halkat in på klassisk musik och fastnat där. Under tiden hade rockscenen förändrats radikalt utan att jag hängt med.

Det som nyss var hippie-estetik hade ersatts dels av hårdrock, dels av en estetik som låg flera mil från 60-talet. En spektakulär "sminkrock". En teatralisk glitter-scen som jag inte förstod. Där befanns sig fånar som Sweet och Slade och annat trams. Men framför allt den märklige David Bowie. (Och Roxy Music, första LP:n som jag nyss skrev om, men den upptäckte jag långt senare).

Att David Bowie verkligen var en stor artist upptäckte jag efterhand. En aktör som spelade olika roller i en konstgjord, sexuellt tvetydig värld. Med en avancerad musik som både hade omedelbar hitkänsla och progressivt nyskapande fronter. På det sättet lik Beatles. Musikaliskt framåtskridande,  men alltid med hitmelodier mitt i de marigaste experimenten.

Men framför allt var (och är) David Bowie en stor vokal konstnär. En tekniskt skicklig sångare som kan sjunga både rockigt, vackert högt, pratsjunga kyligt och göra förtvivlade, starka utspel. Hans register är stort. En aktör som kompletterar sina märkliga röstroller med smink, dräkter, agerande och sceniska uppsättnningar på gräns till opera och musikal.

"Aladdin Sane" (kan utläsas "A lad insane") är en musikaliskt lysande skiva. Stark inledning med snabba, utlevande rocklåten "Watch that man" (en Jesus-parafras?). Och titellåten "Aladdin Sane" är något av det mest fantastiska jag hört. Bowie sjunger en svalt dekadent melodi om "swinging an old bouguet...", varefter avantgarde-pianisten Mike Garson går loss med ett av de mest vansinniga friform-pianosolo jag hört. Detta mot en rak rockrytm. Effekten blir häpnadsväckande spöklig. Enorm!

"Drive-in Saturday" tar avstamp i amerikanskt jukebox-50-tal. Jag är mindre förtjust i hårda rocklåtar som "Cracked actor" och "The Jean Genie", men desto mer i de Brecht-lika, teatraliska balladerna som "Time", "The prettiest star" och den drömska "Lady Grinning Soul". Även där med Mike Garson på fantastiskt pianospel. Framstående musiker är också Bowies då trogne gitarrist Mick Ronson.

Jag tycker mycket om David Bowies tidigare album "Hunky Dory" (1971), fast jag (ännu) inte har den med i denna räkning. Jag har däremot aldrig fastnat för hans mest kända,  "Ziggy Stardust" (1972). Den är många andras favorit, inte min. Men jag tycker mycket om "Aladdin Sane",  med sitt märkligt smink-stylade, gåtfulla och utmanande omslag.

Betyg: ****