NINA HAGEN BAND

Nina Hagen var den enda punkartist jag verkligen gillade. Och hennes debut-LP "Nina Hagen Band" (CBS 1978) den enda punkskiva jag fäst mig vid. Men så var Catharina Hagen inte heller någon vanlig, svart/vit punkare, utan mera förankrad i en berlinsk teatertradition. Det är så oerhört mycket BERLIN över hennes tidiga period. Född 1955 i Östberlin i gamla DDR, styvdotter till trubaduren Wolf Biermann och lyckades flytta till (bli utkastad till) Västberlin på 1970-talet. Där hittade hon sitt minst sagt speciella uttryck mellan Brecht-traditionen, västtyska underground-kulturen och samtida punkrock. Allt med mycket svärta, cynisk satir och bizarra teatraliska uttryck.

Det som skiljer Nina Hagen från alla andra är RÖSTEN. Hon kan sjunga "opera" med magstöd över fyra oktaver (!) och brister ut i groteskt "fula" vokala utbrott. Och som bäst sjunger hon allt på TYSKA, vilket ger en ytterligare ovanlig särprägel. Debuten "Nina Hagen Band" från 1978 är hennes bästa och oöverträffade album. Märkligt nog svårt att hitta på CD idag. Där finns fantasifulla rocklåtar som "Unbeschreiblich weiblich" och "Auf'm Bahnhof Zoo". Och den makalösa "opera"-punkballaden "Naturträune". Efter denna fulländade LP följde en rätt dyster rad av skivor och tydligen rätt förvirrade scenframträdanden. Ojämna "Angstlos" (CBS LP 1983) har sina poänger (bl.a. Zarah Leander-hyllningen "Zarah (Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehen"). Sedan flyttade (såvitt jag vet) Nina Hagen till USA och hon blev snart bortglömd.

Men jag återvänder gärna till hennes härliga debut "Nina Hagen Band". Där får hon blomma ut och komma till sin rätt.

KARL GERHARD

Jag lyssnar på Karl Gerhard och blir konfunderad. Han var eleganten och satirikern i svensk underhållning under flera decennier. Men hans sånger är knepiga att höra nu eftersom de är så hopplöst tidsbundna. Staplar av referenser till dagsaktuella händelser som knappast någon kommer ihåg. Storpolitiska resonemang mitt i världskriget. Och rent kändisskvaller (hur många minns Pauline Brunius?) Samt homoerotiska dubbeltydningar som man undrar om dåtidens breda publik fattade ("Om jag finge som jag ville", 1942).


Det roliga med Karl Gerhards är hans roll som gayikon. En fjollig aristokrat i frack som är njutbar att lyssna på just därför. Det man inte hänger med på i de ordrika, ofta pratiga texterna kompenseras av hans charm. Och att så tidigt som 1922 ha skrivit "Jazzgossen" vittnar om en otrolig trendkänslighet. Hur många i Sverige hade hört talas om jazz 1922?

Det jag inte fattar är den täta vänskapen med Zarah Leander. Radikal motståndsman kontra sångstjärna som glatt åkte till Nazi-Tyskland och "opolitiskt" gjorde karriär. Låg gemenskapen istället i en dold, kodad homoerotik (Zarah i den klassiska rollen som primadonna)?

Karl Gerhards har en färgstark lyskraft, men någon Taube eller Povel har han aldrig blivit. Därtill är hans satirer alltför begränsade i sin egen tid.
(Ovan: "Klassiska sångfavoriter", Odeon saml-LP ca 1960. Nedan: Trolig omslagsbild "En kväll med Karl Gerhard", RCA LP insp 1955).

TEVEARKIVET 50 ÅR!
(Foto tårtan: Lasse Nilsson)

Jag brukar normalt sett inte prata jobb i den här spalten, men är beredd att göra ett undantag. Min arbetsplats Tevearkivet vid Sveriges Television AB fyllde 50 år den 13 oktober. Det var alltså 1958 som Lennart Ehrenborg, och senare Stellan Norrlander, startade upp Tevearkivet (då Filmarkivet) vid företaget som på den tiden hette Sveriges Radio. Båda var på plats vid 50-årsfirandet i TV-husets entré. SVT:s VD Eva Hamilton talade och allt var mycket trevligt. Göran Åhgren gjorde också ett kul inslag som gick i Rapport samma kväll (klicka här).


Legenden Ulf Thorén.
Foto: Ulf Stråhle/SVT Imagebank (SVT Bild)

Ja, SVT:s väldiga arkiv är verkligen en tillgång att vara stolt över. Och arkivmaterialet som sådant är säkrat och kommer att bli mera lättillgängligt, lätthanterligt på filer. Men processen är smärtsamt värkande.

Synd bara att AVDELNINGEN Tevearkivet är under nedmontering. Bit för bit. Ja, så är det. Egentligen kunde jag vara svartsynt drastisk och säga: "Tevearkivet 1958-2008. Vila i frid. Det var roligt så länge det varade." Eller ändra "Tevearkivet 50 år" till "Tevearkivet BLEV 50 år". Som av en händelse var vi många arkivredaktörer som gick svartklädda till jubileet.

Hur kan det kraftcenrum av kvalificerad research som en kundtjänst innebär bara plånas ut? Hur blir sökbarheten när katalogisering (bildbeskrivning etc) av tv-program läggs ut på redaktioner (som är redan slimmade och inte får ett uns mer av resurser)? SRF-teknikerna i Ånge gör ett fantastiskt arbete med digitalisering. Men vem tar egentligen ansvar för SVT:s bristande samordning när det gäller att ta emot dessa Ånge-filer? Varför stryks "Arkivmaterial: Tevearkivet" ur programmens creditlistor i en tid när VARUMÄRKET Tevearkivet är extra viktigt att slå vakt om i kanalkonkurrensen? Och vad blir kvar av en stympad, vingklippt AVDELNING som fram till nu har hetat Tevearkivet?


Frågorna är många, svaren blåser i vinden. Jag vet att detta är frågor som borde dryftats internt. Men jag är trött på att mötas av välmenande "Det är aldrig lätt med förändringar och omställningsprocesser"-tugg. Trött på att det är långt mellan korridorerna i det egentligen så kunskapsstarka, stolta och häftiga företag som heter SVT. Och det står mig upp i halsen att jämt få höra att allt är redan bestämt och vi kan ingenting göra.

AMY WINEHOUSE

Den här är helt enkelt skitbra. Amy Winehouse "Back to Black" (Island CD 2006). Hennes kärleksfullt kreativa återbruk av gamla nattklubbs-, rhythm'n blues & Tamla Motown-klichéer blir till stor soulpop, och hon sjunger med en stark, orubblig, kaxig röst som är enastående. Varje låt är perfekt utmejslad med precis de storvulna arrangemang som inte en Phil Spector kunde gjort bättre.

Amys onyttiga leverne med hårt drogbruk är omvittnat. Där ställer hon in sig i en tragiskt destruktiv tradition av självförbrännande sångerskor - jämte Billie Holiday, Edith Piaf och Janis Joplin. Och visst vilar det en tung air av berusad vampighet i hennes konstnärliga uttryck. Men skitskriverierna i tidningarna får inte skymma det faktum att unga Amy Winehouse är en verkligt begåvad låtskrivare och sångerska med en personlig skaparfärg som är alldeles unik. Och varje låt har dessutom en pophit-potential av stort format.

NINA IGEN

Jo, nu så! Till slut hittade jag en riktigt bra samling med Nina Simone. Den fanns närmare än jag trodde. Heter bara "The Greatest Hits" . Hur många skivor med henne finns med den titeln? Utgiven på märket Camden 2003 och omslag som ovan. Med hennes egna brinnande raspolitiska sånger från 60-talet, hennes underbara covers (som ofta överträffar originalen av tidens pophits) och även något av hennes jazziga sånger från 50-talet (även om andra av dem än "My baby just cares for me" fortfarande är svåra att hitta). Hör hennes säregna altröst som är både hård och ytterligt känslig på samma gång. Hennes queera diva-framtoning och hennes lysande pianospel. Hör "Save me" från 1969 och man blir helt rubbad i balansen.

Och imorgon är det dags - "Årets Nobelpris i litteratur 2008 går till..." Fått en hett tips på Hertha Müller, rumänska-tyska. Och jag sätter en slant på Lille Don, Don DeLillo. Har inte läst honom. Men han har roligast namn.