TRUMMÄSTARE - OCH JAZZFUNK MED KNOCKOUT!

Det var i gymnasiet. Min bäste kompis Peter Fors och jag var nyfikna på allt nytt. Vi hade hört jazz blandas med rock hos Björn J:son Lindh, hos Zappa förstås, och annat.

Men när Peter köpte skivan "Spectrum" (Atlantic LP 1973) med trumslagaren Billy Cobham, då ramlade vi in i väggen och tjöt av förtjusning. Det här var rena tornadon!

Billy Cobham, vem var han egentligen? En muskelstark, svart slagverkare född i Panama. Han hade just lämnat Mahavishnu Orchestra. "Spectrum" var hans första album i eget namn. Ett laddat paket av soul- och funk-rytmer parat med jazz och rock.

I det makalösa öppningsspåret "Quadrant 4" dundrar Billy Cobham in med explosiva trumkaskader i expressfart. Gitarristen Tommy Bolin öser på som den värste hårdrockare. Lee Sklar på elbas och Jan Hammer på elpiano och Mini-Moog fyller på. Det är denna kvartetten som spelar på alla ytterspåren (på LP-skivan räknat). Spänningsladdad funk i titlar som "Stratus" och "The Red Baron".

I de två mittenlåtarna (åter igen på LP-skivan räknat) är det mera jazzprägel. Ett jazzrock-band med blåsarna Joe Farrell (sax, flöjt) och John Owens (trumpet). Samt musiker som Ron Carter (kontrabas) och Ray Baretto (congas). De är också skönt funkiga men har en jazzprägel som balanserar fint mot de mera rockiga ytterspåren. En av de två jazzlåtarna, titellåten "Spectrum", var f.ö. signatur till SVT:s kulturmagasin "Centrum" med Eva Beckman, om ni kommer ihåg det.

"What is Life but a Spectrum / and what is Music but Life itself", lyder Billy Cobhams enkla men kloka programförklaring. I de korta trumsolo-spåren mellan låtarna hörs vilken enastående musiker han är. Jo - visst har han ofta beskyllts för att vara teknisk robot. Hans säkerhet och kraft är nästan övermänsklig. Men hör vilka nyanser han har i sina väl komponerade slagserier. Med "Spectrum" var Peter Fors och jag definitivt frälsta på det nya: Fusion.

Betyg: *****