Ännu en underbar TV-film av Lars Molin på TV. Repris av "Saxofonhallicken" från 1987. En stämningsbild från en dansrestaurang någonstans i Sverige. Stillsam tragikomisk humor, enkel historia om raggning på Stadt. En medelmåttig och uttråkad dansorkester spelar på trött rutin, men roar sig med att iaktta publiken och vad märkligt som händer i parbildningen på dansgolvet.

Gamla dixieland-balladen "Petite fleur" (känd från Chris Barber's Jazz Band) spelar en bärande roll i filmen. Bara den låten kan locka ett trevande par tillsammans... Därav den märkliga filmtiteln. Lars Molins TV-noveller är bara SÅ BRA !!!

I Lars Molins underbara TV-film "Badjävlar" från 1971, som sändes i efterlängtad repris i SVT nyligen, finns en liten och intressant detalj. När stadens borgare, affärsmyglare och societetslejon roar svinaktigt i den avslutande festen som går över styr - då spelas bossanova. Innan snobberifesten spårar ut i fylla och hångel, då är stämningen fortfarande uppsluppen, salongsberusat yster. Och kommunens högerpolitiker vinglar runt i en mondän men ostadig tryckardans.

Det är Stan Getzs "Desafinado" som spelas. Den luftiga bossan från LP:n "Jazz Samba" med Stan Getz & Charlie Byrd från 1962. En skön klassiker, en cool easy listening som idag står sig hur bra som helst. Scenen i "Badjävlar" - kanske ett asberusat helgerån mot Stan Getz fina musik ?

Ändå är just den här scenen i "Badjävlar" så rätt. Allt stämmer så väl. På 60-talet var brazil och bossanova en jättestor genre (Astrud Gilberto, Sergio Mendez). Då - en sensuell cocktailmusik till grillfester, ett alternativ för "de vuxna" (typ 25-30 år) som var fem år för gamla för Jimi Hendrix, men då en tydlig generationsgräns. Idag - samma bossanova som en tidlös "easy listening"-musik som levt allt för länge i skuggan av svulstig mainstream-rock. Länge leve Astrud Gilberto !

Vissa tonsättare bara skrattade man åt -

Anton Bruckner, Paul Hindemith, Camille Saint-Saëns. Och Peterson-Berger, förstås. Hur kunde torre stofilen Bruckner mäta sig med unga, potenta lejon som Mahler och auktoritära tungviktare som Sibelius runt 1890-talet?

Men så vaknade jag till när jag fick höra ett maffigt verk på P2. Det visade sig vara "Helgoland", en kantat för manskör och orkester av Anton Bruckner. Måste ha varit ett av hans sista opus, han dog 1896. Mycket maffig musik! Mina fördomar fick sig en törn.

Fördomar mot Peterson-Berger har jag fortfarande. Men av andra skäl.

"Pavane för en död prinsessa" -

vackraste musikstycket på länge. Maurice Ravel skrev det för piano 1899. Arrangerade om det i lätt avklädd orkesterversion 1909. Två akvareller i olika färger. Bland det mest smärtsamt vackra man kan höra. Så enkelt, avskalat, rent.

Jag vet ingen som kan trolla med orkesterklanger så raffinerat som Ravel. Hör hans Rapsodie Espagnol, hans arrangemang av Musorgskijs "Tavlor på en utställning". Ravel är mycket mera än "Bolero". Men även den är ett mästerverk, både instrumentellt och idémässigt.

Eleonor Rigby

Just här just nu känner jag mig som Eleonor Rigby:
".... picks up the rice in the church where a wedding has been / Lives in a dream..../ All the lonely people / Where do they all come from ?... /...Nobody came... (Lennon-McCartney 1966)

Eller som den ensamme kapten Simonsson i Roy Anderssons film "Giliap", som gång på gång tjatat på servitören: "Är det VERKLIGEN ingen som har sökt mig?"

Syns min blogg? Är det någon som ens får tag i den? När jag söker på valda ord på Google får jag inte upp min blogg. På www.sweblogs.com syns den inte som senast uppdaterad. Eller ska jag bara ge mig till tåls? Vill bara veta om man skriver i blindo eller inte...
/ Lorre

"Soul Deep - soulmusikens historia" -

bra ny BBC-serie på SVT. Salig Ray Charles i fantastiska arkivinslag, nu sällan hörda storheter som Louis Jordan & his Tympani Five, Big Joe Turner och Ruth Brown. Samtidigt en annan Brown, desto mer patetiske och överskattade James Brown. Rapp, välgjord, insiktsfull historik kring 1950-talets svårt segregerade USA.

Vilka makalösa musikhistoriker BBC får till med sina skickliga berättare och grundliga arkivresearchrar. Nu soul, tidigare historiker över populärmusik, country etc.

Däremot var jag aldrig förtjust i den hyllade rockhistoriken "Dancing in the street". Bitvis lysande, men också tendensiös och snäv. Alltför mycket RK (rockhistorisk korrekt, eller recensentmässigt rätt). Så utmanövrerades t.ex. symfonirocken med en föraktfull fnysning i en enda mening.

Minns hellre den amerikanska CBS-serien "Ken Burns' Jazz". Fantastiskt välgjord om jazzhistoria. Även om jazzens historia där konstigt nog tog slut på 60-talet.

Musikfilmer:

Såg om "Woodstock"-filmen på SVT nyligen och blir lika beklämd varje gång. Filmen är så överlastad och uppblåst. Falsk romantik och t.o.m. musiken kommer i andra hand efter flummeriet. Tidsdokument och uppsamling av tidens största artister, men musiken är ofta tradig och substanslös och försvinner ut i vinden ut över jättefälten av publikhav.

Två brännade undantag: Santana, som verkligen glöder av lava, och Sly & The Family Stone i högform. Både svänger något makalöst. Men dessemellan : tradiga Ten Years After, The Who och Jimi Hendrix uttjatade friform-stjärnbanér är inte kul.

Mike Wadleighs "Woodstock" (1970) känns träig. Helt annorlunda känns D.A. Pennbakers "Monterey Pop" (1968), svart/vit dok från Kalifornien 1967. Kanske med samma falska romantik, men här är det sann gryning. Jimi, Janis, Jefferson, Otis, Simon & G, Mamas & P, Ravi Shankar. Alla i sin bästa, mest inspirerade dager. Rekommenderas!

Och så...den kanske bästa, "Jazz on a Summer's Day" (1960). Inspelad av Bert Stern vid Newport 1958. Armstrong, Monk, Mulligan, Guiffre m.fl. m.fl. It's cool, cool jazz, you know...

Är Tältprojektet bortglömt?

När Totta Näslund dog nyligen skrev alla tidningar i sina runor om den ärrade sångaren i Tottas Bluesband, hur han skapade svensk rockhistoria med Nationalteatern (och möjligen kom någon ihåg Nynningen). Men (nästan) ingen nämnde Tältprojektet.

För min del var Tältprojektet "Vi äro tusenden - ur den svenska arbetarklassens historia" mitt livs teaterupplevelse. Glömmer aldrig hur Tältet slog upp pålarna där vid Berga kaserner i Helsingborg de där dagarna i augusti 1977. Totta Näslund hade huvudrollen som den blinde tiggaren, berättaren som förblev oföråldrad genom historien. Hur han, i gestalt av en gammal, vis man och blixtstilla, sjöng den blytunga rocksången "Aldrig mera kriiiig!" Vilken tyngd, vilken pondus!

Dilemmat med Tältprojektet var att det bara existerade ett enda år, 1977. För alla som inte hade lyckat att uppleva det saknas ordentlig dokumentation. Skivan finns förstås (Nacksving 1977) och den är bra. Filmen "Tältet - vem tillhör världen?" är tråkig och ger ingen rättvis av festen, färgen, de galna upptågen i Tältet. Och så finns Johan Fornäs avhandling, men den är ju på forskarnivå.

Tänk om Tältprojektet - "Vi äro tusenden" hade gjorts idag. Allting hade dokumenterats och getts ut på snygg DVD. Men de politiska och kulturella förutsättningarna för "Vi äro tusenden" är pinsamt avlägsna idag.

År 2005 handlar Tältprojektet om Lena Philipson, Magnus Uggla och Robert Gustafsson. "Ironi" var ordet.

"...I cannot move, my fingers are all in a knot / I don't have the strength to get up and take another shot / and my best friend, my doctor, wouldn't even say what it is I've got...."
("Just like Tom Thumb's blues"), Bob Dylan 1965

Vart tog Ruth Underwood vägen? Hon spelade slagverk med Frank Zappa & The Mothers under bästa perioden, cirka 1973-1975. Innan dess spelade hon med Mothers under den experimentella, fantastiska Uncle Meat-perioden runt 1969. Då hette hon fortfarande Ruth Komanoff och hade ännu inte gift sig med saxofonisten Ian Underwood i bandet.

Ruth spelade på skivor med George Duke, Billy Cobham och Alphonso Johnson runt 1975-1978. Sedan dess har åtminstone inte jag sett något spår av henne. Någon som har?