KEBNEKAISES STOLTA FOLKROCK

Liksom Samlas "Måltid" en svensk klassiker från året 1973. Proggklassiker, om man så vill. Kebnekaise, och deras andra album "Kebnekaise" (Silence LP 1973) är en sådan som borde ingå i en svensk kulturkanon.

Vi talar folkrock. Svensk folkrock. Men det stora bandet Kebnekaise hade vid denna tid en egendomlig sättning som kanske inte såg ut som folkmusik: Tre elgitarrer, elfiol, två elbasar, två trumslagare och congas.

De alternerade inte, utan alla spelade samtidigt. Hela tiden. Varför gjorde man så? Jo, förklaringen är att detta stora Kebnekaise i själva verket var en sammanslagning av två band: Homo Sapiens och tidiga Kebnekaise. Rötterna längre tillbaka fanns bl.a. i psykedeliska Mecki Mark Men.

Det dubbla bandet blev alltså till mera av en slump (alla får vara med) än av någon beräkning. Med dubbel uppsättning gitarrer, basar och trummor, plus fiol och slagverk, borde det bli ett ganska klumpigt sound och svårhanterligt. Japp. Men det blev också poängen. Det tungfotade stompet passade utmärkt till att räkna in en svensk polka och driva detta suggestivt repeterande.

För det var repertoaren hos Kebnekaise. Svenska folklåtar. Fem titlar totalt på detta album, varav fyra är traditionella. Vissångerskan Turid (Lundqvist) är gäst och trallar ordlöst i högt läge i inledande "Rättvikarnas gånglåt". Det blir en märklig, spännande hybrid mellan folklig trallning och tunga rockklanger. En spännvidd mellan fäbod och rockhall.

I "Horgalåten" och "Skänklåt från Rättvik" drar kompet igång tunga, lunkande rytmer som får växa. En minimalism som länger plattformen för Kenny Håkansson och Ingemar Böcker på elgitarrer. De spelar folkmelodierna ganska rakt av, men den expansiva formen gör att musiken ändå känns improvisatorisk. Det är stort, mäktigt och vackert.

"Barkbrödlåten" är en rak folkmelodi (hade också spelats in av Monica Törnell året innan). Så den avslutande, långa sviten "Comanche Spring". Den enda egna låten på plattan, skriven av Ingemar Böcker. I stora vyer frammanas bilderna av en morgon på prärien hos indianerna. Bland de nio fina musikerna i denna kollektiva grupp kan också nämnas Mats Glenngård - fiol, Göran Lagerberg - bas (han som var med i Tages på 60-talet), Pelle Ekman - trummor och Hassan Bah - congas.

För många renläriga folkmusik-puritaner blev Kebnekaises tunga rocksound och dånande elgitarrer påfrestande. Men för många av oss som gillade musikaliska korsbefuktningar var Kebnekaise ett unikt, spännande folkrockband. Detta album, som ofta kallas "Kebnekaise 2", är deras bästa. På nästa, "Kebnekaise 3" (1975) hade man förlorat ena trumslagaren, och därmed tappade man en del av sitt unikum i soundet.

Betyg: ****