Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, mars 31, 2015


SYMFONISKA EVA DAHLGREN MÖTER HILLBORG

I SVT-programmet "Min sanning" berättade nyligen Eva Dahlgren om bakgrunden till denna, för henne väldigt ovanliga platta.

"Jag Vill Se Min Älskade Komma Från Det Vilda" (Record Station CD 1995) är hennes samarbete med seriöse tonsättaren Anders Hillborg, dirigenten Esa-Pekka Salonen och med Radiosymfonikerna (Sveriges Radios Symfoniorkester).

Hon hade några år tidigare upplevet sin största konstnärliga och kommersiella skivsuccé någonsin, "En Blekt Blondins Hjärta" (1991). Gjort slut på ett långvarigt samarbete med producenten Anders Glenmark. Turnerat under stort ståhej med Rocktåget och kört slut på sig själv.

I vakumet efter detta hade vännen Esa-Pekka föreslagit henne en utomhuskonsert med symfonikerna, något som hon var skeptisk till. Istället kom kompositören Anders Hillborg in i bilden. Eva tände, och detta att sjunga egna texter till någon annans tonsättning, som inte nödvändigtvis följde traditionella musikstrukturer, blev en attraktiv utmaning för henne.

För många Eva Dahlgren-fans är kanske "Jag Vill Se Min Älskade..." alltför svår, för abstrakt. Samtidigt blev det en veritabel succé när hon, Esa-Pekka och Radiosymfonikerna framförde hela konceptet liv, på Stockholms Central, av alla ställen. Projektet var en del i en välgörenhet för aids-drabbade.

Och Anders Hillborg, som är en av de mest spännande nutida seriösa tonsättarna, visar här samtidigt en publiktillvänd sida, utan att ge avkall på sin konstnärliga dignitet. De typiska, orkestrala flödena hörs i inledande "Lava". Första sången "Stenmannen" förs fram i raka, markerade ackord. Det kanske enskilt bästa spåret på skivan, som ändå framför allt är en organisk helhet.

"När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen" är eteriskt stillastående i en tyglad skönhet. Mycket vacker. Helt annorlunda är den lakoniska "En gul, böjd banan", en förvriden tango med ylande valthorn, som blir en tragikomisk skapelse. Så fortsätter det med växelvis breda orkesterpaletter och mera avskalade sånger i viskaraktär.

När vi når sista spåret, "Vild i min mun", brister allt ut i en orgiastisk extas. Block av orkester, med adderade slagverk av André Ferrari och ordlös sång av Mija Folkesson och Margareta Folkesson byggs en närmast sexuell dansvirvel till bristningsgränsen runt Eva Dahlgrens sparsmakade sång. Det är ett mäktigt och starkt slut.

Betyg: ****

fredag, mars 27, 2015

DEN FÖRTRÄFFLIGE OLLE LJUNGSTRÖM

Med denna tredje soloskiva upptäckte Eva och jag på allvar Olle Ljungström. Den där trulige, inåtvände sångpoeten som verkade rätt knepig (men bra) när han gästade Eva Beckman i "Nästa Nybroplan" i SVT 1993.

Nu stod han uppklädd i skotsk-rutig kostym och sjöng "Bara himlen ser på" (av Eric Gadd) i "Söndagsöppet" och charmade sin känsliga uppsyn och spröda, ljusa röst.

Vi köpte "Tack" (Telegram CD 1995) som var en fullträff. Här var det en omedelbar, poppig och mycket melodiös sångpoet som framträdde med en knippe rent geniala låtar.

Öppningslåten blev en mindre radiohit, fast den inte är bäst. Den heter "Överallt" och matchar Magnus Ugglas "Jag mår illa", när det gäller att spy över hypade mediakändisar. "Norrländska präriens gudinna" berättar en solig historia om en bilfärd från Östersund (något Olle återkommit till), där hela bilen sjöng av glädje. Typisk för Olles kryptiska, lekfullt intellektuella bildspråk och med en smidigt flygande sångmelodi.

Så "Bara himlen ser på", som ovanligt nog är en cover (som nämnts efter Eric Gadd). Olle gör den till en drömskt sexig, förförisk kärleksballad. Fin favorit är annars dem naivistiska "Bara på lek". En popbagatell med solfläckade tillbakablickar på barndomens somrar och oskuldsfullhet.

"Solen sken (yeah yeah) / man var hel och ren (yeah yeah)..:" och "Allting var svart-vitt då / maskiner gick ännu att förstå...." "Det fanns blommor och staket / i vår verklighet / men det var bara på lek / utan allvar...:" För mig som är besatt av minnen och återblickar träffar den rakt i hjärtat.

Det finns flera fina poplåtar, ibland drar det åt det malande dryga, men alltid med samma melodiska finess och textmässiga klurighet. Olle gör allt för att undvika schabloner och skapar istället sina egna metaforer. Han sjunger varmt och personligt. Det är därför ett mysterium att han aldrig blivit större.

Alltför stockholmsk? Alltför bohem eller "knepig"? Kanske, men med tanke på hur många andra habila, svenska sångpoeter som nått betydligt större positioner känns det orättvist att en så färgstark konstnär som Olle inte blivit mer allmänt bekant. Vid denna tid var han närmast okänd utanför 08-området. "Tack" är ändå hans mest lättillgängliga album.

Betyg: ****

tisdag, mars 17, 2015

KELTISK FOLKMUSIK I MÄRKLIGA MÖTEN

Det här är verkligen en lustig skiva. Irländska folkmusik-gruppen The Chieftans med gäster. "The Long, Black Veil" (RCA Victor CD 1995).

Kända sedan länge för sin genuina, keltiska instrumental-musik på flöjter, fiol, irländsk harpa och bodhran (keltisk trumma). Så långt ifrån rock man kan komma.

Men irländsk musik fick en enorm renässans i slutet av 1980-talet. Van Morrison, The Pogues, Sinéad O´Connor, U2, Hothouse Flowers, och så The Waterboys irländska period och mycket mer.

Gamle Van Morrison gjorde en skiva ihop med The Chieftains, "Irish Heartbeat" (1988), med helt traditionella folksånger. Dessutom levde Irland upp rent ekonomiskt på 1990-talet, med EU-medlemsskap och ständiga segrar i Eurovision Song Contest. Allt detta bidrog till en "grön våg" (hehe) för turistnäringen. Och mitt i allt det här stod veteranerna i The Chieftains, nu med världens kultstatus.

Så varför inte göra en crossover-skiva där man bjöd in olika rockartister som gäster? Resultatet "The Long, Black Veil" är både kuriost och underhållande, om än inte omistligt på något sätt. En fantastisk lista på inbjudna vokalister upptar både Mick Jagger, Sting, Mark Knopfler, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Sinéad O'Connor, gamle Tom Jones (som verkar trivas finfint i denna folkliga inramning), och så - inte helt otippat, Van Morrison.

En ganska öppet hållen folklig visskatt med "Tennessee Waltz / Tennessee Mazurka" (som Tom Jones sjunger, han tar som vanligt i från tårna) till Vans "Have I told you lately?" och andra sånger av respektive artister. Det konstigaste spåret är det sista. "The rocky road to Dublin" med The Chieftains och The Rolling Stones i möte. Irländarna spelar sina flöjtslingor medan hela Stones plötsligt kommer in med "Jumpin' Jack Flash"-riff. Det blir en märklig hybrid. Bra eller dålig, det vet jag inte. Mest konstig.

Betyg: ***

fredag, mars 13, 2015

AMERICANA MED JOAN OSBORNE

Ja, det här kan man väl kalla America. Country och rå rotrock i ett möte på personlig singer / songwriter-nivå. Jag har aldrig varit någon större fan av country. Men jag gillar Joan Osborne och hennes expressiva sånger.

"Relish" (Blue Gorilla / Mercury CD 1995) var hennes andra album. Den vackra, innerliga och mycket varma balladen "One of us" blev skivans hit och en av hela 1990-talets största hits, mycket välförtjänt.

Sången är ändå ett undantag, för resten av albumet "Relish" är betydligt råare och fränare i sitt uttryck. Det är vinande bottleneck-gitarrer och starkt, vokalt uttryck. Många har jämfört med Bonnie Riatt, men det tycker jag är orättvist för hon sjunger som en kratta. I Joan Osbornes röst finns en hårdhet men samtidigt en poesi och en känslighet som berör.

"St Teresa"; "Pensacola", "Dracula moon", "Spider web" och "Let's get naked" är några titlar. "Man in the black coat" är en tung sång av Bob Dylan, från dennes "Oh Mercy"-album från 1989. "Help me" är av bluesmannen Sonny Boy Williamson och till "Right hand man" står faktiskt Captain Beefheart som medkompositör, jämte Joan Osborne själv.

Ibland kan hennes stil tangera en poppig, modern country som kan erinra om både Shania Twain och Jill Johnson. Men oftare glider det långsamt ut i en tung träsk-countryblues där hennes röst och hennes sångskrivande får nästan andliga vibrationer. I övrigt vet jag inte mycket om denna lysande sångerska, född 1962 i Kentucky. Men jag ser i Wikipedia att hon samarbetat både med Phil Lesh (i Grateful Dead) och The Dixie Chicks. Inga dåliga sällskap precis.

Betyg: ****

onsdag, mars 11, 2015

VÄLVALDA COVERS MED ANNIE LENNOX

Det där med cover-album har inte alltid så hög status. Har den här artisten inget eget att komma med nu då? Och visst kan det vara så. Men rockhistorien har också ett pärlband av en rad mycket personligt gjorda, mycket personligt valda sådana.

Bryan Ferry har väl varit en mästare på den linjen. Men även sådana som Siouxie & The Banshees, Echo & The Bunnymen, Ricky Lee Jones och David Bowie har gjort avtryck. I Sverige kan väl nämnas Ulf Lundell, Lars Demian och Anne-Lie Rydé.

Cover-skivor kan både ge en intressant fingervisning om rötter och smak, och för stora artister kan det dessutom visa på ett mod. Den egna integriteten finns där ändå, här kan man bjuda på något annat och sätta sin personliga färg med respekt för originalen.

Annie Lennox sluter sig till skaran med "Medusa" (RCA-BMG CD 1995). Hon hade avslutat sin framgångsrika karriär med Eurythmics och hade väl inte på allvar fått fart på sin egen solokarriär. "Medusa" präglas framför allt av det goda låtvalet. Musikaliskt är det inte mycket annorlunda än Eurythmics elektroniska sound.

Vi slipper visserligen de hårt programmerade rytmerna. Men det är samma stålblanka syntmattor i fonden. Det hade varit oerhört skönt att få höra en så skicklig och röststark sångerska som Annie Lennox i mera avskalade arrangemang, gärna med även akustiska, jazzbetonade instrument. Men alls icke.

Och låtvalet alltså. Intressantast för min del är superklassikern "A whiter shade of pale" av Gary Brooker, Matthew Fisher och Keith Reid i Procol Harum från 1967. En låt som jag älskat mer än något annat. Här i en mera blank version på - åter igen - enbart syntar som. Annie lyfter fram den surrealistiskt, poetiska texten bra. Versionen kan inte på något sätt mäta sig med originalet. Men klart godkänd, och intuitionen väger upp allt.

"Take me to the river" av Al Green är kanske mest känd med Talking Heads. Neil Young finns på låtlistan med vackra balladen "Don't let it bring you down (it's only castles burning)" från 1970. Älskvärd är också "Something so good" av Paul Simon. Därtill bra tolkningar av Bob Marley, The Clash och av Eurythmics närliggande grupp The Pretenders, då med den skakande texten i "The thin line between love and hate".  

Denna skivas öppning och hitlåt heter "No more I love yous" och är en cover av mindre kända The Lover Speaks från 1986. Den blev mera känd med Annie Lennox. Som enbart en B-sida på en CD-singel från detta album hamnade Joni Mitchells underbara sång "Big yellow taxi". Den finns således inte med på "Medusa" och det är synd. Förbannat synd. Annie Lennox sjunger Joni Mitchell hade jag gärna velat höra.

Betyg: ***

måndag, mars 09, 2015

JAZZIG ELECTRONICA FRÅN PARIS

Lika bra att gå händelserna i förväg. Fem år senare, året 2000, ska skivan "Tourist" med franska St. Germain bli min absoluta favoritskiva. Jag blir svag för Paris-orienterad electronica med jazziga överlager (St. Germain, Gotan Project, Hotel Cõstes-serien).

Jag blir nyfiken på de där St. Germain. Vad är det för en grupp? Är det ens en grupp? En musiker eller DJ vid namn Ludovic Navarre ligger bakom det här. Jag blir förbryllad av det här DJ- och remix-fenomenet som är så vanligt i dans- och klubb-kretsar. Vem är det egentligen som spelar?

Jo, en del riktigt bra jazzsolister spelar med, både här på "Boulevard" (FCommunications CD 1995), och på den följande "Tourist". Solister i form av saxofonister, trombonister, vibrafonister etc. Rytmer och grooves liksom vissa röster verkar vara samplade och nermixade i en pulserande gryta.

Medan det andra albumet "Tourist" från 2000 är ett riktigt läckert stycke electro-jazz av hög klass är detta debutalbum "Boulevard" med St. Germain (vad det nu är - grupp, DJ, projekt ?) en märkligt haltande kompott. Långa partier med bara en liggande groov-rytm. Eller en "tom" rytm där övriga instrument tonas in först efter flera minuter.

Värst blir det i en reggae-rytm som inte är någonting annat än just en naken reggae-rytm. Bäst blir det i "Deep in it", där ett skönt jammande elpiano spelar över en garanterat cool electro-rytm. Eller i "Sentimental Mood", där fräcka solister på tenorsax och sordinerad trumpet släpper loss jazzens innersta själ över en programmerad rytm. Det ligger en paradox i det. Jazzen har alltid byggts på levande trumrytmer med piskande cymbalspel och fria variationer på virvelkagge.

På något sätt så fungerar det här. Fri improvisation mot en tryckknapp på en dator som ger rytm. Så visst finns här något eggande i den coola attityden. En utmaning mot hela sättet att skapa musik, precis som hos hiphopen. Men här på debuten "Boulevard" är St. Germain ännu inte framme.

Dessutom fattar jag inte varför man inte tar vara på den franska, parisiska särarten istället för att helt hänge sig åt amerikanska subkulturer och låtsas vara ghetto. Förutom titeln då förstås, "Boulevard", som sätter en fransk kliché på denna electro-jazz.

Betyg: **

fredag, mars 06, 2015

ÄNNU EN LIVE MED ROLLING STONES

Live-skivorna med The Rolling Stones brukar väl vara så där. Med få undantag. Deras fora är studioalbum och naturligtvis live-konserter. Där är de oslagbara mästare.

Men just live-albumen brukar inte vara så mycket mer än upprepningar av redan inspelade låtar och troféer från konserter. De har sällan någon mer att tillföra.

"Stripped" (Virgin live-CD-rom 1995) är inget undantag. Här finns hyggliga men inte särskilt spännande versioner av gamla och nya låtar: "Street fighting man", "Dead flowers", "I'm free", "Not fade away", "Wild horses", "Sweet Virginia" och "Angie" ännu en gång. Nu i mera akustiskt präglade, avskalade versioner. Däremot inte helt akustiskt "unplugged", som den felaktigt har lanserats som.

Men det som verkligen lyfter just den här skivan trots allt, är en enda låt. Den ligger som spår 2 på skivan. Och det är deras cover av Bob Dylan - "Like a rolling stone". Den är sensationellt lyckad. När världens bästa rockband ger sig på världens bästa rocklåt, ja då blir det så här. Något större än bara summan av delarna.

Dylans frenetiska rockkomp blir hos det åldrade Stones ett säkert, elegant hantverk i det lediga samspelet mellan Keith Richards och Ron Woods gitarrer. Charlie Watts lägger tryggt ut den säkra rytmen. En fin orgel matchar Al Koopers gamla spel. Och Mick Jagger är helt hemma när han rabblar upp Dylans textrader med de välkända, "Once upon a time you dressed so fine....... Didn't you?" osv. Refrängen med det dubbeltydiga "Like a Rolling Stone" blir rena lovsången, både till Dylan och sig själva. Och naturligtvis blåser Jagger munspelet.

Denna, Rolling Stones tolkning av (och hyllning till) brodern och förebilden Bob Dylan, är unik och finns bara på denna skiva. Och det gör den till något lite mer än bara ännu en tradig live-Stones-platta, obligatorisk efter varje världsturné. "Stripped" är för övrigt inte bara en CD utan en CD-Rom. Ett nytt format som man testade utan större avtryck.

Stones tolkar Bob Dylan, ja. Drömde jag inte också om att Mick och Stenarna skulle göra en version av The Beatles "Come together"? Nej, det var nog bara som jag drömde.

Betyg: ***

tisdag, mars 03, 2015

OASIS - 90-TALSJÄTTEN FRÅN MANCHESTER

Jag var väl bara sådär förtjust i 1990-talet stora, brittiska indie-pop-våg. Men jag tyckte å andra sidan bättre om den än den fruktansvärda, amerikanska grunge-rock-våg som gjort mest väsen av sig runt 1991. Nirvana var knappast min cup of tea.

Brittiska Oasis på Manchester fick positionen som ett av 90-talets främsta band. Det var delvis välförtjänt, delvis inte. Oasis blev bland annat kända för att ha en stil som var påtagligt inspirerad av The Beatles. Noel Gallagher skrev låtar med John Lennons melodik och George Martins cello-färgade klanger.

Detta var något stort. Att Oasis satte ljuset på Beatles rockiga OCH melodiösa sida. De visade på kraften i Beatles musik. Jo, så kan man säga. För bröderna Noel och Liam Gallagher och de andra i bandet framhävde gärna själva sina kopplingar till The Fab Four.

Ända sedan punkens tid (egentligen ända sedan Beatles upplösning 1970) hade det funnits en schablon om att Rolling Stones stod för det vilda (OK) medan Beatles stod för en "snällare", mer anpasslig pop. Det är fel, för Beatles var farliga och "konstiga" i sina ständiga, oväntade steg framåt där man aldrig kunde veta vad man hade att vänta härnäst.

Sedan är det väl en annan sak att Oasis VAR inga The Beatles. Den bredd, kompetens, och färgrikedom i utveckling ligger inte i närheten av vad Lennon-McCartney och Harrison åstadkom.
Men Oasis var rätt bra för det. Denna skiva, deras andra album, är också det bästa och mest lyckade.

"What' the Story? (Morning Glory)" (Sony CD 1995) är inte bara en lång, ovanlig och konstfull titel. Det är också en stark skiva med några riktigt bra hitlåtar. "Wonderwall" och "Don't look back in anger" är två av periodens starkaste sånger. Riktigt stora, svepand, refrängstarka melodier i Lennons och McCartneys anda. Glidande stämmor förstärkta med celli (violonceller), fast det är nog mellotron (vilket det ofta också var hos Beatles).

Resten av skivan är väl mera sådär. Enhetligt i still visserligen. Men också med larmande rocklåtar som "Role with it" och "Champagne supernova". Melodiösa jovisst, men musiken blir i mina öron lite bullrigt monoton. För en yngre generation är det förstås annorlunda.

Omslaget är stramt snyggt, i sin enkelhet. De körde med en enhetlig design med enkla foton och logga på de följande omslagen. Efter de två första, ändå välgjorda skivorna skulle Oasis snabbt dala i kvalitet och intressehalt.

Betyg: ***

måndag, mars 02, 2015

PEPS SJUNGER EN SCHLAGER

En bagatell. Men en rolig sådan. Änu en singel. "Stjärnan i ditt liv" (HiFidelity CD-singel 1994) med Peps Persson och Nisse Hellberg (från Wilmer X).

Peps har alltid varit en proffsig stilist, lika väl som en proffsig musiker, sångare, låtskrivare textförfattare och producent. Med
sin vagga i blues, reggae och salsa brukar han då och då svänga ut i helt andra stilar.

"Stjärnan i ditt liv" är en schlager. En slagdänga i samma refräng-starka 6/8-takt som när Wilmer X gjorde sin "Vem får nu se alla tårar?"

Och Peps fixar det. Elegant, melodiöst och mycket charmigt. Schlager med ett underliggande bett när han drar några takter på gitarren i ett mellanspel. Det hela albumet heter "Röster från Södern" med Nisse och Peps är däremot ingen stor skiva. Inte för någon av dem. Flera låtar är rätt tjatiga och de har gjort mer spännande saker än så. Men just Peps lilla schlager-pastisch är en pärla som sticker ut. Jag nöjer mig med den.

Betyg: ***

söndag, mars 01, 2015


TED GÄRDESTADS SISTA SINGEL

Det här är så sorgligt. Fast det började egentligen rätt bra. Något av våra barn, om det var Malin eller Matilda, fick denna singel i födelsedags-present, tror det var av Ove och Margareta, våren 1995. Det var "Ge en sol" / Lyckliga dagar" (Polar CD-singel 1994) med Ted Gärdestad.

Våra barn var för små för att känna till Ted Gärdestad. Vi föräldrar hade ju upplevt Ted på 70-talet. Men det var länge sedan. Han hade varit försvunnen. Det begåvade underbarnet som hoppade av - mitt i karriären. Hamnade i konstiga, önsterländska religiösa sekter och annat flummigt, Han mådde av allt att döma inte så bra nu. Hade gått in i dimman. Ett förvirrat TV-framträdande hos Jacob Dahlin i "Caramba" i SVT 1991 bådade inte gott.

Men han hade kommit tillbaka, Gjort en ny skiva ("Äntligen på väg", 1994) och hittat sin gamla stil. Hur som helst, Malin, som då var 6 år, blev stormförtjust i den här Ted Gärdestad och hans melodiösa, varmt mänskliga sång "Ge en sol (till jordens barn)". Hon ville höra den om och om igen. Och vi tyckte också om den. Min fru Eva plockade fram sina gamla Ted-LP från 1973-74. Så bra de var!

Vi tyckte alla, i hela familjen, om Ted Gärdestad. Han blev vår favorit. Jag tyckte också om Ted, trots att jag hade lyssnat på helt andra saker vid åren runt 1973. Men nu blev Ted "vår" familjära favorit. Den medryckande och djupt humanistiska "Ge en sol" och baksidan (kan man tala om "baksida" på CD-singel?) "Lyckliga dagar". Den sistnämnda var vackert, vemodigt sorglig. Ted sjunger i sitt gamla tonspråk om en idyll, om lyckliga dagar och en andfamilj. Men idyllen är bedräglig.. Det är en tungsint, sjuk person som krampaktigt försöker hitta en idyll.

Men Ted Gärdestad var vid den här tiden rätt okänd. Bortglömd (eller känd som "en knepig typ") av den gamla publiken som inte hört honom på 20 år. Och okänd för yngre. Utom för våra små barn, som händelsevis, tack vare denna singel, upptäckt en "Ted" och hans fina schlagerpoplåtar.

Det skulle bara dröja två-tre år till. En sommardag i juni 1997 skulle Ted Gärdestad bli allmänt känd igen för alla, och då av mycket sorgliga orsaker. Hans tragiska död är ett kapitel för sig. Och efter det följde äntligen den rättmätiga upprättelsen och uppmärksamheten. Ted i våra hjärtan. Men när denna fina singel "Ge en sol" kom ut var Ted ännu bara "vår" egen favorit.

Betyg: ****