ROLLING STONES - "AFTERMATH"

Jag hade just hört The Beach Boys "Pet Sounds", en skiva som jag kan utan och innan. Den är ju med rätta omtalad för sina nyskapande, märkliga klanger (tyvärr i mono). Precis därefter hörde jag The Rolling Stones LP "Aftermath" (Decca 1966). Och Stones är ju omhuldade för mycket; rockkänsla, blueskänsla, klös, sex, attack, Mick Jaggers utspel. Men jag har aldrig hört någon tala om Stones som nyskapande i klang och form. Redan i skivans andra låt, den stillsamma balladen "Lady Jane" bjuds man in i en spröd, sällsam väv av sitar, cembalo och akustiska gitarrer. Vad är det, om inte annat än en glittrande klangväv - och det i den renaste stereo.

"Aftermath" är Brian Jones stora ögonblick. Med gitarr, orgel, marimba, sitar, vibrafon eller munspel sätter han färg på Jagger-Richards underbara låtar. Hör hans marimba i "Out of time"! På "Aftermath" spränger Stones också gränser för låtlängd. Bland alla treminuterslåtar kommer plötsligt "Going home", en enkel bluestolva som får växa i 11 minuters improvisation.

"Aftermath" kom ut 1966. Samma år kom också Beatles "Revolver", Beach Boys nämnda "Pet Sounds" och Bob Dylans "Blonde on Blonde". Liksom Simon & Garfunkels "Sounds of Silence" och Frank Sinatras "Strangers in the Night".

Vilket år! Jag blir helt matt. Ändå kom året 1966 att stå i skuggan av det mäktiga, kulminerande 1967.

BEATLES OCH CORNELIS !!!

Roligt att ramla igenom Beatles. Äntligen framme. Från första, hastigt inspelade LP:n "Please, please me" (1963) som innehåller både missar och skevheter, men som med sin ENTUSIASM är en av de mest underbara skivor som finns.

På "With The Beatles" (1963) och "A Hard Day's Night" (1964) har de finslipat sitt hantverk. Sitt magnetiska låtskrivande. Fjärde LP:n "The Beatles For Sale" (Parlophone 1964) är "bara" en mellanskiva, i den hektiska skivutgivningen. Jämte de hektiska, hysteriska världsturnéerna. Sista skivan där de ännu kör till stor del covers. Jo, lite ojämn är den allt. Men bra. Inledande Johns inledande svartsjuke-trilogi "No reply", "I'm a loser" och "Baby's in black" är en oslagbar öppning. Och omslaget är snyggt!



Cornelis Vreeswijk är en annan husgud. Alla hans studioskivor på Metronome från 60-talet är guld värda. Senare blev hans skivutgivning en ojämn röra. Men här är han så rätt, så rätt. "Ballader och Grimascher" (Metronome 1965), hans andra LP, är kanske hans bästa. Kort speltid, koncentrerad. Sylvassa visor som "Balladen om censuren" och "Sportiga Marie". Hur kan man skriva så inkännande rakt om horor och hallickar? Bisarra små berättelser som "Esmeralda" och "Jultomten är faktiskt död". Och den vackert, sorgligt svarta "Horoskopsvisa". Tala om att behärska ett språk!

MONICA OCH ANDRA - TIDIGT 60-TAL

Nu har det rullat på. Snabbt. Med kronologin. Över tröskeln med bluesgubbar som Howlin´Wolf och John Lee Hooker. I skarp kontrast till Stan Getz, Astrud Gilberto och de andra bossanova-lirarnas cocktailparty i svala salonger.

Och så inte minst, den fina svenska skatten av visa/folk/jazz. Tänk Jan Johansson, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Lars Gullin, Cornelis och Fred Åkerström i någon slags riktigt smakfull brygd. Räkna kanske även in Povel ("The birth of the gammeldans") och Hasseåtages sångnummer.

Men vi tar Monica Zetterlund. Hennes första LP på svenska, "Ahh Monica!" (Philips 1962). Nu mer känd under titeln "Sakta vi går genom stan". Vilken perfekt, självklar mix av schlager, visa, jazz, humor, sensualism och sväng. Sånger/texter av Beppe Wolgers, Owe Thörnquist m.fl. "Katten Felix", "När min vän", "Stick iväg Jack!", "Mr Kelly". Hitlåtar rakt igenom. I underbara arrangemang av Georg Riedel.

Monicas samlade skivkatalog är en konstig, osammanhållen och ojämn röra. Men en handfull av albumen är helt igenom lyckade. Och detta är definitivt ett av dem.

1950-TALET (MITT I NATTEN-MUSIK)

Och mitt 50-tal gick vidare in i en nattlig dimridå av bitterskön cool jazz. Visserligen också bruten av mot Povel Ramel, Karl-Birger Blomdahl och Elvis Presley. Och själfulla vokalister som Nina Simone och Ray Charles. Liksom av Edith Piaf och Frank Sinatra.

Men scenen dominerades ändå av cool jazz. Mycket Chet Baker och Gerry Mulligan. Väldigt mycket Miles Davis. Och mot slutet också Dave Brubeck och mera vildsinte Charles Mingus.


Någonstans i en stor sal sjöng en hes, ärrad och utbränd Billie Holiday vackra sånger till en stor stråkorkester. Inte jazzgrupp som hon brukade tidigare. Ljudbilden annorlunda, eko på sången. Låter stort som i en kyrka. Billie är i dåligt skick och svajar betänkligt ibland. Men hon balanserar på en lina och det är smärtsamt vackert. Det är hennes sista album, "Lady in Satin" (1958) och det är sent på nattens småtimmar.

Miles Davis: "Round 'bout Midnight" (CBS LP 1956)
Billie Holiday: "Lady in Satin" (CBS LP 1958).

1940-TALET

Tillbaka till kronologin. Mitt 40-tal blev inte lika matigt som 30-talet. 40-talet blev en bisarr mix av Charlie Parker och bebop, franska schlagers à la Edith Piaf och Charles Trenet, avantgarde av K-B Blomdahl och så Gösta Nystroems stora havssymfoni "Sinfonia del Mare".

Och så var det Karl Gerhard! Suveräne Karl Gerhard. Även om man inte idag fattar hans referenser till skvaller si och så, och dagsdebatt hit och storpolitisk spänning dit, så är det ändå en njutning att tjusas av pusslen i hans ordrika texter, hans komiskt teatraaaliska självdistans och - inte minst - hans rimkonst som inte är av denna världen:

"Herr Stalin inbjöd Churchill über die ganze Gross Welt /
- Ta på dej blåställ't /
och låt oss tala om Roosevelt"

kan det t.ex. heta i "Vem vet hur länge vi har varann" (1942).
Karl Gerhard - "Svenska sångfavoriter" (Oden / EMI samlings-CD 1994).

JOHN LENNON 70 ÅR IDAG!

Och idag firar vi John Lennon, 70 år!
"I was the dreamer / but now I'm re-born. / I was the Walrus / but now, I'm John. / And so, dear friends, who just have to carry on / The dream is over".
Kanske ändå inte. (Ur "God", 1970)

Bild: "John Lennon / Plastic Ono Band" (Apple LP 1970).

MARTIN LJUNG DÖD

Fine Martin. Han var en underbar komiker med vänlighet, värme, en smula knäppheter och bondkomik som ledord. Inte ironi och elakhet. Hans djupa röst och tydliga pauseringar var en självklar del av min barndom och uppväxt. Familjens första skiva var denna singel. På ena sidan "Guben i låddan". Hasse Alfredson och Martin i en sovkupé på ett skakigt tåg, och båda hette herr Larsson. På andra sidan den mindre kända och sällan hörda monologen "Skojten" med Martin. "Fööör ja e en liten skojt, ållråjt. Alltid redlös!"

Jag kan njuta av en gammal Knäppupp-film som "Far till Sol och Vår" (1957) som egentligen är usel som film. Men Martin Ljung lyste upp den tunna storyn med sin välvillighet och charm. I verkliga livet sågs han ofta vandra kring Östermalmstorg. Alltid lika välklädd, vänlig och elegant. En 93-årig gentleman är borta.

Hans Alfredson & Martin Ljung - "Guben i låddan" / Martin Ljung - "Skojten"
(Knäppupp live-singel 1960)