TURIDS TISTLAR FRÅN TUNDRAN

Vissångerskan Turid (Lundqvist) råkade illa ut inom den progressiva musikrörelsen på 70-talet. Hon hade gjort sina första skivor på Silence, som var "rätt" enligt rörelsen eftersom bolaget tillhörde densamma.

Runt 1977-78 bytte hon och skrev kontrakt med Metronome. Det utlöste en regelrätt mobbning från rörelsens dogmatiker. Det hackades på Turid i rörelsens tidning Musikens Makt och i andra sammanhang. Det här var ett uttryck för de allra sämsta och tråkigaste sidorna av svenska proggen.

För vad hade hänt? Turid hade gått till anrika Metronome. Visserligen ett etablerat, svenskt skivbolag med god försäljning (så vadå?). Men dessutom ett i högsta grad kreativt forum för mycket av det bästa inom den svenska musiken. Under Anders Burmans ledning hade stora artister som Cornelis, Fred Å, Pugh, Ola Magnell och Björn J:son Lindh både debuterat och gjort underbara klassiker-LP här.

Dessutom hade Metronome en tradition av svensk jazz och hade gett ut schlagerartister som Siw, Lill och Marie Bergman (om det nu skavde, Svensktopp gunås). Metronome var dessutom - då - inget multinationellt bolag (fast det senare skulle köpas upp av Warner, i en allmän trend som även skulle drabba progg-bolagen). För övrigt hade t.ex. Peps alltid spelat in på etablerade Sonet, men ändå "klarat sig" och "godkänts" av proggen. Så konsekvensen var det inget vidare med.

Med Turid fick alltså på nosen i den här soppan. Jag vet inte om det var därför hon skulle tröttna som artist någon gång på 80-talet och göra annat. För denna skivan tycks ha varit hennes senaste i eget namn. "Tistlar från Tundran" (Metronome LP 1980) är en mycket bra skiva som gärna kunde fått mycket mer uppmärksamhet.

Det är en välproducerad visskiva med sånger som spänner över det djupt personliga och det engagerade. Inledande country-låten "På väg" berättar om den ensamma mamman i Norrbotten som är fjättrad i hemmet och drömmer om kvinnokampen som förs i Stockholm. Det är en medryckande, refrängstark country-sång som faktiskt också letade sig in på Svensktoppen.

"Personligt brev" är en nyinspelning av ett original hon gjorde redan på "Tredje Dagen" 1975. Den är ett tänkt brev till Turids avlidna mor, med tankar man aldrig fick sagt. Sångmelodin för lätt tankarna till Joni Mitchell och hennes sätt att bygga berättande ballader till nyskapande (och inte helt enkla) melodier. Musikerna är genomgående lysande, och just här är det Hector Bingert på fin sopransax som väver slingor mot congas och Turids själfulla sång.

"Tobbes sång" är en annan favorit. Även här en berättelse om en ensam mamma i Norrland vars man far till Saudiarabien för oljeprospektering. Kärlek, saknad, längtan, sorg i en vispop med Jan Bandel på bra vibrafon. En underbar låt.

För övrigt finns här "Ballad för Penelopes systrar", sånger av Violetta Parra, texter av Jan Hammarlund, Stig Dagerman och Tove Jansson. Urval som signalerar både starkt engagemang och kulturhistoria. Så proggen och vänstern var verkligen ute och cyklade den gången de frös ut henne.
Sorgligt nog tycks detta ha fått henne att ge upp. Fina "Tistlar från Tundran" blev i praktiken hennes farväl till musiken.

Betyg: ****

SMIDIG JAZZROCK MED ABSURT OMSLAG

Om Talking Heads "Remain in Light" från 1980 var början på något nytt så var det tvärtom med Blood, Sweat & Tears "Nuclear Blues" (MCA LAX LP 1980).

Den fina jazzrock som Blood, Sweat & Tears hade presenterat runt 1969-70 hade åkt på ordentliga törnar med tiden sedan dess.  Jag gillade dem. Jag har alltid envisats med att gilla dem. Men tiden och den "allmänna smaken" sade något annat.

Först blev B, S & T omkörda av Chicago som hade en lite tuffare, rockigare stil. Sedan hamnade båda i någon slags hopplöst 70-tals mainstream-fack. Därefter kom revolterna med punken och Nya Vågen som fullständigt sopade mattan. En gammal jazzblåsgrupp som Blood, Sweat & Tears betraktades som totalt, hopplöst ute. Alternativ blev de helt bortglömda och dog i tysthet.

Så var läget nu, 1980. Och det var synd. För Blood, Sweat & Tears (som faktiskt var rätt tråkiga mot slutet av 70-talet) hade här fått en nykick. "Nuclear Blues" är bra. Den består av spänstig, smidig, svängig vokal jazzpop eller fusion. Utvecklad vidare från de välgjorda (men i längden kanske lite stolpiga) arrangemang man tidigare arbetat med. Här är det ett grundläggande, rullande sväng utifrån ett snabbt basspel.

David Clayton-Thomas är kvar som sångare. Men han är den ende från den gamla tiden. Egentligen var han inte med på debuten från 1968, där var det Al Kooper. Genom åren hade det varit hysteriskt med byten och utflöden av medlemmar i den nio man (!) stora kombon. Det där blev en plåga och förmodligen det som knäckte gruppen, bristen på kontinuitet.

Nå, här var eldsjälen David Clayton-Thomas motorn. Övriga medlemmar är - såvitt jag kan se - åter igen nya. Bobbi Economou på trummor, Bruce Cassidy på trumpet med flera. Blåsuppsättningen har här modifierats till två saxar och en trumpet. Av låtmaterialet märks covers på Jimi Hendrix "Manic depression" och Ray Charles "Drown in my own tears". Blood, Sweat & Tears har alltid sysslat med välvalda covers i snygga arrangemang.

Men det mest här på "Nuclear Blues" är eget. Så t.ex. fina "Agitato" och sviten "Spanish wine". Mycket fint musicerande och musikalitet av hög klass. Dessutom ett personligt signum med den här nya, funksvängiga stilen. Men skivan kom ut i en tid när den var helt omöjlig och namnet helt passé. Den fick ingen uppmärksamhet och sålde inte mycket. Det är sorgligt.

Så återstår frågan : Vem kom på det här omslaget? Målningen med en kärnvapen-strålskadad och demolerad stad där medlemmarna står sorglöst skrattande i förgrunden, klädda i trasor. En krigsfantasi som är både absurd och lätt motbjudande. En illustration till titellåtens förvirrade sångtext? Kanske avser den just det : Att hamna fel i tiden. Men uttrycket är makabert.

Betyg: ***

HUVUDSTUPA IN I FRAMTIDEN 

Året 1980. skivan som revolutionerade rockmusiken. Naturligtvis : Talking Heads "Remain in Light" (Sire LP 1980). För mig skulle det dröja rätt länge innan jag upptäckte denna dunderklump.

Jag var liksom i en annan, lite förvirrad fas rent musikaliskt 1980. Hade lyssnat mig sönder och samman på 70-talets introverta ECM-jazz och svulstiga jazzrock.

Hade kommit i total kollision med punken. Punken (och dess sympatiserande kritiker), klankade ner på allting som jag tyckte om. Den fick mig för första gången att känna mig gammal (jag var 24 år). Det var hårt att ta. Det alternativ som punken och nya-vågen erbjöd var ingenting som tilltalade mig.

Men jag hade ett behov av raka, enkla poplåtar efter all diffus ECM-jazz. Då vände jag mig bakåt istället. Återupptäckte 60-talets fantastiska, kreativa pop (som jag växt upp med men var lite för ung för då). Framför allt återupptäckte jag The Beatles. Köpte alla deras skivor och fick nya kickar. (Så bar sig det bisarra ödet att John Lennon mördades just i den vevan).

Min 60-talspop satt fint eftersom jag kände mig vilsen i tiden - det nya, ytliga, yuppie-betonade 80-talet och dess plastiga musik. 60-talet blev nostalgi, men inte bara det. Det tände också ett växande intresse för nutidshistoria, rent allmänt (politiskt, kulturellt osv). Det skulle senare landa i mitt arbete vid SVT:s arkiv där jag arbetar för fullt med just - nutidshistoria.

Nå, men så var det Talking Heads då. Såg omslaget 1980 och hörde talas om gruppen - bland många andra unga grupper i den nya rocken. Det dröjde några år innan jag insåg att Talking Heads var något speciellt. Att de verkligen förnyade musikspråket. Att de byggde broar mellan punk, new wave - och en intellektuell artrock. Att de med "Remain in Light" öppnade vägar mellan Afrikas rytmer och "västerlandets" elektronik. Att gruppens David Byrne och producenten Brian Eno var genier.

Jag upptäckte Talking Heads 1984 med deras funkiga skiva "Speaking in Tongues" när jag var i en personlig förändringsfas. Nyfiken på nytt liv, och ny musik. Först därefter fick jag höra milstolpen "Remain in Light".

Och "Remain in Light" är sannerligen en märklig skiva. Fylld med låtar som bygger - inte på melodier - utan på repetitiva rytmmönster och klanger skapade med en lager-på lager-metod. Låtar som ligger över ett ackord och bara pågår och pågår. En rätt marig avantgarde-musik som jag inte till att börja med hade helt lätt att ta till mig. Och då är jag ändå ganska härdad i experimentell musik. Jag är själv förvånad över att denna avancerade skiva ändå fick så stort genombrott inom rocken som den ändå fick.

Öppningen "Born ander the punch" är förbryllande, fascinerande i sin hoppande afro-rytm och snygga körsång, till David Byrnes nerviga deklamation, nästan som en predikant. "Crosseyed and painless" är lika snitsigt abstrakt som titeln. En snabb, pulserande funkrytm som drivs fram i minimalistisk monotoni medan ljudlooparna far runt i högtalarna. Adrian Belew spelar en kärv sologitarr (han spelade vid samma tid med både Frank Zappa och David Bowie). I "The great curve" höjs tempot till bristningsgränsen.

Med andra sidans öppning "Once in a lifetime" lyckas Talking Heads få till en hitlåt mitt i avantgardet. En medryckande, rullande rytm med en välkomnade kör, och åter till Byrnes surrealistiska textläsning. Sedan lugnas tempot mer och mer. Man passerar den drömskt reggae-liknande "Houses in motion" för att avsluta med en extrem minimalism i den nästa stillastående "The overload".

En fascinerande skiva är "Remain in Light", och en av de musikaliskt djärvaste som gjorts i rockhistorien. Den är inte min favorit med Talking Heads, därtill är den ändå alltför knepig. Men den är mycket speciell. Och Talking Heads skulle bli mitt favoritband, alla kategorier, på 80-talet.

Betyg: ****

EN ENDA SÅNG - KYSSANDE VIND

Poeten Hjalmar Gullberg skrev 1933 den fina dikten "Kyssande Vind", som då ingick i diktsamlingen "Kärlek i det Tjugonde Seklet". Den blev något av hans genombrott i ett mycket produktivt 30-tal.

Det är en av de finaste dikter jag vet. Ändå berör den något jag inte tycker om, nämligen otrohet. Men diktens subtila utformning med rim och allitterationer ihop med en febrigt tvetydighet inför den förbjudna kärleken är så rörande. "En kväll i syrenernas tid / och gullregnens månad."

Detta sorgligt vackra, smärtsamt sensuella poem har tonsatts ett antal gånger i Sverige. Inte konstigt, för Gullbergs språk är så underförstått musikaliskt i sig att det inbjuder till melodi och sång. Den går att höra på YouTube med Östen Warnerbring, Sven-Bertil Taube och en rad amatörer. Men fast jag gillar dessa artister (de två förstnämnda) vill jag slippa höra dessa tonsätningar, som bara låter fel.

Den finaste och för mig definitiva tonsättningen gjordes av en rätt okänd kvinna vid namn Ging Kutschbach . Den spelades in 1979 av Jan Malmsjö på en LP-skiva som bara heter "Jan Malmsjö" (RCA LP 1979). Den är svår att få tag på och har aldrig getts ut på CD. En bra skiva som också innehåller en del Jacques Brel-tolkningar och den då aktuella Eurovision-vinnaren "Hallelujah" och lite annat.

Det är obegripligt att Jan Malmsjös tolkning av "Kyssande vind" förbigåtts på t.ex. hans samlings-CD "En Sång- och Dansman" och andra antologier. Just detta enda spår, när han tolkar Hjalmar Gullbergs smärtsamt sköna dikt, till enkel, okonstlad melodi, med sparsmakat arrangemang och Jan Malmsjös vackra barytonröst med känslig frasering, det är något av det vackrast som finns att lyssna på.

Betyg: ****

CORNELIS SJUNGER JAZZ

Det fanns en tid då Cornelis Vreeswijk var nästan bortglömd. Det var runt 1980 och det var ljusår sedan hans storhetstid på Metronome på 60-talet. Han hade bränt ut sig fysiskt under 70-talet. Men också, faktiskt, tappat en hel del i konstnärlig vikt.

Cornelis skivutgivning på 70-talet var en osorterad röra. Han verkar ha skrivit kontrakt hur som helst och ofta med flera samtidigt. Om 60-talets Cornelis-album var fulländade och guld värda allihopa blev 70-talet en blandning av högt och lågt.

Spelfilmen om Cornelis från 2010 med Hans-Erik Dyvik kan man tycka vad man vill om, men i en belysande episod som utspelar sig någon gång 1978-79 sitter en sönderkörd, utblottad Cornelis och ringer någon arrangör, sugen på turné igen. Men tyvärr, inte många biljetter går att sälja.

Det är en sann bild och den är också ljusår från den högrespekterade, värdiga hyllning han skulle få senare, efter sin död, inte minst av den unga rockeliten och på hyllningsskivan "Den Flygande Holländaren" som gavs ut 1988, året efter hans bortgång. Om han ändå hade fått uppleva denna värme och kärlek. Hans betydelse för svenska sångpoeter och rockpoeter kan inte överskattas.

Men mellantiden var en svacka. Då handlade bilden av Cornelis mera om löpsedlar, skandalrubriker och missbruk än om en arbetande konstnär. Hans utgåvor nu var spretiga hit och dit. Han tonsatte olika nordiska poeter, sjöng lite Povel och gjorde några politiska skivor (som inte var helt lyckade).

I den vevan kom "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" (Four Leaf Clover live-LP 1979) tillsammans med jazzgruppen Jazz Incorporated. Den kan ses som ännu ett lite virrigt steg fram i en tid utan riktning. Men egentligen är den ett helt logiskt uttryck. Cornelis hade alltid gillat jazz. I hans breda bag av influenser fanns franska och svenska poeter, franska chansons, existensialism, blues, samba och inte minst jazz. Han älskade Charlie Parker och Thelonius Monk.

Redan på sina tidiga visskivor på 60-talet omgav han sig med fina jazzmusiker i studion, och hans bluesiga intonation rimmar mycket väl med vokal jazz. Således sjunger han här med Bertil Lövgren - trumpet, Nisse Sandström och unge Krister Andersson - tenorsaxar, Lars Sjösten - piano och i kompet Sture Nordin - bas och Egil Johansen - trummor.

På skivan inspelad vid konsert i Bergen, Norge (där Cornelis hade trogen publik, inte minst efter att ha tonsatt Arnuld Överland), får vi höra Monks "Round midnight" i en riktigt läcker version ("Vid tolvdraget"). "Ångbåtsblues", "Blues för Inga-Maj", "Ett gammalt bergtroll" och "En halvböj blues" är ganska givna i sammanhanget.

Det mesta är mycket bra. Jobbig blir däremot det hallucinatoriska eposet "Balladen om den beväpnade tiggaren", där den mångordiga texten (nästan som rapping) blir rent deliriskt aggressiv på ett sätt som känns rätt obehagligt. Plågsamt lång är den dessutom. "Jazz Incorporated : Cornelis sjunger Jazz" är ingen stor eller omistlig Cornelis-skiva. Men den visar på hans fina smak för jazz. Och - inte minst - bandet spelar suveränt bra och svängigt.

Betyg: ***

POETISK REGGAE FRÅN DEN SKÅNSKA LANDSBYGDEN

I mitt arbete vid SVT Arkiv fick jag för ett år sedan nöjet att jobba med research till en SVT- dokumentär om den svenska reggaens historia. Michael Ek från Pavement Productions producerade. Titeln blev "Styr den opp" och den sändes i SVT2 i februari 2017.

Under research-arbetet upptäckte jag gruppen Rockamöllan i arkivet. Det blev en påminnelse om en grupp som fanns i sinnevärlden i min ungdom och som nu var ganska bortglömda. Samtidigt fick jag kontakt med trevlige musikern Adel Källström i gruppen, som jag bara känt ytligt tidigare från min uppväxt i Helsingborg.

Vi går tillbaka i tiden. Under andra halvan av 70-talet var reggae stort i Skåne. Inte minst i de "proggkretsar" där jag befann mig. Det berodde dels på att reggae var stort rent allmänt och Bob Marley gick sitt segertåg över världen. Dels berodde det naturligtvis på Peps Persson och Peps Blodsband som alltid var aktuella i Skåne. De spelade otaliga gånger på musikställen hemma och personifierade en slags skånsk reggae med Peps färgstarka personlighet och idiom.

I den vevan bildades Rockamöllan, med säte på landet i närheten av Eslöv. Ett stort kollektiv med många musiker och med fine låtskrivaren Ronny Carlsson som motor. De producerades på skiva av (naturligtvis) Peps. Organisten och steelpan-spelaren Lester Jackman spelade med båda.

Jag var själv ingen större reggae-fantast på 70-talet, och inte senare heller. Tycker om en del av Bob Marleys inspelningar, men det räcker med små doser. Tycker reggae-rytmen är en rytmvariant bland många andra, utan att känna någon speciell magi av terapeutiskt storhet i den lojt gungande baktakten. Däremot har jag alltid gillat Peps. Alltid följt Peps genom åren och har de flesta av hans skivor. Oavsett vilken stil han jobbar med så älskar jag hans känsla, hans uttryck, hans enorma professionalitet och integritet.

Bandet Rockamöllan spelade ofta i Helsingborg åren 1978-79. De gjorde denna skiva "Var Ska Du Ta Vägen?" (Sonet LP 1979) och ytterligare en. På bas fanns nämnde fine Helsingborgs-musikern Adel Kjellström. Socialrealismen på omslaget var väl inte riktigt min grej, och jag hade inga starka intryck då mer än att det ibland var ganska stökigt runt gruppen vid parkfester och annat.

Hopp fram till nutid. Research vid datorn. Ett gammalt TV-program från 1978, "Upp med locket", producerat av Christoffer Barnekow. Rockamöllan medverkar (i sitt enda TV-framträdande) och framför sången "Poste Restante", skriven av Ronny Carlsson. En lugn reggae-ballad där tre vokalister (däribland Carlsson) sjunger unisont en lyriskt sorglig text om ett trasigt människoöde. Anette Eriksson sjunger med så stark inlevelse. Detta är en sång som berör, i sin sårbara svärta.  Och naturligtvis sjunger se på skånska.

Det är vackert, det är magiskt. Gitarristen "Leon" spinner nästan gråtande slingor som ackompanjerar textraderna. I TV-programmet framförs också den snabbare, samhällskritiska "Kvalm 78" som drar  mera åt ska-stil. Gruppen och skivan är värda att uppmärksammas.

Sångaren Ronny Carlsson lämnade gruppen redan efter denna första skivan. Han lär ha tröttnat på reggae och varit mera sugen på Dylan- / Tom Waits-baserat sångskrivande. Han skulle på 80-talet göra en lite knagglig solokarriär med spruckna, skrovliga sånger om livets skuggsida. Därtill blev det en diktsamling. Han avled 2014.

Betyg: ****