FRANK ZAPPA GOES JAZZROCK

Efter en kort Zappa-period som jag inte gillade (live-skivorna 1971-72 med Flo & Eddie), följde en annan mycket kort Zappa-period som jag tycker desto mer om. Den bestod egentligen bara av två skivor (plus inspelningar från samma veva som getts ut senare).

Det var de båda syskonskivorna "Waka Jawaka" (Reprise / Bizarre LP 1972) och "The Grand Wazoo". Båda innehöll rolig, nyskapande och samtidigt Zappaskt bisarr jazzrock eller fusison.

Men det är som alltid med Frank Zappas utpräglade signum och helt egna tonspråk. Staccato-artade blåsriff i snabba löpningar, udda taktarter, solon och temata i snirkligt kromatiska skalor. Klanger av gälla saxofoner, skarpa gitarrer, lustiga röster och rikligt med slagverk.

Bara fyra titlar, varav två längre jazziga excesser som inramar två korta sångnummer. "Big Swifty" är första långa spåret. Ett intrikat tema i täta blåsare öppnar för fina soloinsatser av George Duke på elpiano och, inte minst, Sal Marquez på trumpet, som har sin stora stund på denna skiva. Och så gitarrsolo av Frank Zappa själv, förstås. Konstigt vore det väl annars.

"Your mouth" är krämig rhythm'n'blues-jazz som sjungs (tror jag) av Janet Ferguson. Hon och Sal Marquez sjunger också den helt surrealistiska "It must be a one-shoot deal". En knepighet som bryts av med Jeff Simmons på tjusig slide-guitar.

Och i den avslutande, långa titellåten "Waka Jawaka" får bl.a. Don Preston glänsa och sträcka ut sig i fint solo på Mini-Moog. Preston var en av de burleska, färgstarka personligheterna i gamla Mothers of Invention. Han var ett förmodat musikaliskt geni, men samtidigt lite svår att få grepp om som solist. Därför välkommet att höra honom få visa framfötterna här.

Betyg: ****