LILLS UNDERBARA 60-TAL

Lill Lindfors är definitivt en av våra absolut bästa, mest proffsiga artister. Hon har haft en konstant karriär med klockren kvalitet sedan tidigt 1960-tal och framåt.

Men här är fokus på Lills 60-tal. "24 bästa, 1965-1970" (Universal saml.-CD 2004) är en bra samling. Särskilt bra därför att här finns den fräcka duetten med Svante Thuresson, "Axel Öhman" (1970), en rolig sång med en djärv doft av San Francisco -67.

Annars är Lill sensationellt bra på samba. Hon har riktigt genuin Brazil-känsla när hon sjunger "Hör min samba" (1967) och "Åh så intensiv" (1970). Det är ovanligt i Sverige med ett sådant latin-sväng och en sådan perfekt timing, fastän samba rent allmänt var på modet vid denna tid.

Annars spänner hon självklart över schlager, visa, jazz och många andra stilar. Mer än klassisk är "Du är den ende" (1967) efter spansk förlaga. En av de mest exakt balanserade inspelningar jag vet, med Marcus Österdals orkester och den markanta "Twin Peaks-basen". Den balansen finns också i "Så skimrande var aldrig havet" (1967) av Evert Taube.

Det finns mycket att nämna. Fräckisarna "En sån karl" (1967) och "En man i byrån" (1969). Sensuella "Älskar du mej också när jag vaknar?" (1969) och sorgliga "Ingen kom" (1965). Och även rena skämtvisor som "Amanda Lundbom" (1967). Många av nämnda titlarna är från hennes LP med titeln "Du är den ende" (Polydor 1967), en av svenska skivhistoriens verkligt klassiska album. Det är rätt ovanligt, eftersom populärmusik annars oftast är inriktat på singellåtar.

Betyg: ****

EN SÅNG- OCH DANSMAN

Det finns sådant man saknar. Bland det mest gripande jag vet är när Jan Malmsjö sjunger en tonsättning av dikten "Kyssande vind" av Hjalmar Gullberg. Den är från 1979 och den finns inte med här. Inte på CD ens.

Eller ta ett nummer som "I must know". Jan Malmsjö sjöng och dansade jazzbalett i TV-programmet "Estrad" (1967). Ett fantastiskt ögonblick. Det finns inte ens inspelat på skiva med honom.

Eller "Vår värld står i förvandling" (1968), en tolkning av Bob Dylans "The times they are a-changin'". Ingen av dessa finns alls med på "En sång- och dansman : Jan Malmsjös bästa" (EMI saml.-CD 1997). Det är frustrerande, när det en gång ges ut något så ovanligt som en samling med allkonstnären och geniet Malmsjö.

Istället är det här en ojämn blandning. Men med tillräckligt mycket riktigt bra. Som bäst är han i svårmodiga, eftertänksamma visor där hans mörka, vackra baryton kommer till sin rätt. Som tidiga "Snurra min jord" (1958) av Leo Ferré, eller "Under alla broar" (1961). Teatraliskt vass är hans tolkning av "Mackie Kniven" (1961) och fräckt temperamentsfull "Bygga upp ett stort berg" (1963).

När han sjunger schlagern (Tom Jones-låten) "En sång en gång för länge se'n" (1967) är han också teatralisk. Men jag älskar det. Hur mycket mer uttrycksfull är inte hans version jämfört med Hootenanny Singers stela. Och som bäst - som allra bäst - är Jan Malmsjö när han går loss i "Om jag hade pengar" (1967) ur musikalen "Spelman på taket". Här är hans maniska utspel alldeles underbart.

Annars drar hans sångnummer ofta åt det fjantiga. Det blir mycket champagne och korkar och bensprattel. Och ett senare slagnummer som "Vår bästa tid är nu" (1984) klarar jag tyvärr inte av. Tyvärr. Då saknar jag desto mer hans Gullberg-dikt "Kyssande vind". Något av det finaste som spelats in på skiva i Sverige. Och som alltså inte finns här.

Betyg: ***


 VEM MINNS BORIS OCH TELSTARS?

Är det överhuvudtaget någon som kommer ihåg bandet Telstars så är det för högertrafik-låten "Håll dej till höger, Svensson" (1967). Den dyker upp då och då så fort TV visar arkivbilder på temat högertrafik.

Den vann en TV-kampanj om låtar inför den stora trafik-omläggningen 1967. Men egentligen handlar sången (av Peter Himmelstrand) inte alls om trafik utan om otrohet.

Jag gillade verkligen Telstars, åren kring 1967. Och det är en glad överraskning att höra detta bortglömda band nu, på kulturgärningen "The Telstars" (Riveside saml.-CD 2003).

Jag förknippar Telstars framför allt med sångaren Boris Lindqvist. Han sjöng charmigt, lite slyngel-aktigt och med rockkänsla i botten. Han var en gång "Rock-Boris", alltså en av de tidiga rock'n'roll-pionjärerna i Sverige sent 1950-tal.

Telstars (utan Boris) var från början ett dansband. Inte dansband i senare smörig, strömlinjeformad betydelse, utan ett slags instrumentalt twistband. Musikerna Rolf Bäckman (sax) och Gösta Nilsson (trumpet) hade spelat jazz tidigare. På 1960-talet startade de Telstars för att spela instrumental "Jazz-Pop". Det där borde ju vara helt i min smak. Den där brytpunkten mellan jazzens solon och popens raka rytmer som är så läcker.

När jag skrev min uppsats om fenomenet "Jazzrock" i musikvetenskap på 70-talet missade jag helt denna infallsvinkel. Det fanns fusion även i Sverige - före Hansson & Karlsson, Björn J:son Lindh och Egba. När Telstars spelade "Pentecostal feelings" (1963) är det med touch av George Benson och Jimmy Smith. Mycket hammond-orgel. Men även gamla Johnny & The Hurricanes lurar i bakgrunden.

Och runt 1967 ansluter alltså sångaren Boris. De framförde roliga poplåtar (oftast covers översatta till svenska) och hamnade ibland på Svensktoppen. De flesta finns på denna samling. "En liten snobb" (1966) efter The Kinks, "Arthurs buss" (1968) efter The Who, "Balladen om Bonnie och Clyde" (1968) efter Georgie Fame. Och - inte minst - Procol Harums "A whiter shade of pale" i en utmärkt version, "Då är hon åter lika blek" (1967). Boris och bandet förmedlar faktiskt samma magi som originalet. Och den svindlande texten, vem har gjort den? Jo, en ung Lasse Tennander! Han har skapat nya metaforer, men behåller den berusande känsla med stor känslighet. Bra!

Det kunde gärna ha fått varit fler Boris-sånger. Jag saknar den märkliga sången om "Alexander Bell" (då en singel-B-sida). Och även en charmig bagatell som "Tänk att va' sjutton år". Bland de tidiga, instrumentala jazzpop-numren är nivån blandad. Från en tuff Ray Charles "I got a woman", med Kjell Öhman i högform på Hammond, till mera jönsiga saker. Men - någonstans gillar jag 60-talsgruppen Telstars. Och att dra fram dem ur glömskan är en välgärning.

Betyg: ***

TAGES FRÅN GÖTEBORG - FÖRE SIN TID

Tages var det största svenska popbandet omkring 1967, jämte Hep Stars och Ola & The Janglers. De kom från Göteborg och slog igenom som "Västkustens Beatles" i en popbands-tävling 1964.

Det som slår en nu är hur unga de var. Födda runt 1947 var de faktiskt t.o.m. yngre än många av de progg-musiker som senare skulle slå igenom på 1970-talet.

Deras tidiga, tonåriga singlar som "Don't  turn your  back"   (1965) låter charmigt slas-hasiga. Just som ett källarband i en replokal någonstans i Götet på 60-talet. Men Tages utvecklade snabbt en solid pop i låtar som "Miss MacBaren" (1966), "I'm going out" (1967), den oerhört fina "Every raindrop means a lot" (1967), Motown-covern "Treat her like a lady" (1967) i en lysande version, och flower power-klingande "There's a blind man playing fiddle in the street" (1968).

De var snabba med moderiktig mods-klädsel och de var faktiskt pionjärer med psykedelisk ljusshow. Böljande färgmönster projicerades mot deras vita kostymer på scenen. Tommy Blom och bassisten Göran Lagerberg sjöng växelvis solo. De åkte till London och spelade in i EMI-studion. En ny bok om Tages heter mycket fyndigt "Tages - från Avenyn till Abbey Road" (2012).

Tages var på väg någonstans. De ville vidare och experimentera, medan många andra i svenska popbandsvågen gav upp runt 1968. Ändå ville det sig inte. Ett sista försök under namnet Blond 1969 blev inte så lyckat. Men Tages var ett mycket bra popband runt 1966-67. Deras utveckling finns här på "Tages 1964-68" (EMI saml.-2LP 1983, senare som CD 1992).

En intressant utveckling har fine musikern Göran Lagerberg, som varit aktiv genom alla skeden. Först pop med Tages, så rock med Heta Linjen, proggig folkrock med Kebnekaise, jazzrock med Egba och Bolon Bata. Så åter pop med Grymlings. Och säkert mycket mer.

Betyg: ***


 LITE MERA AV HEP STARS

Denna senare samling med Hep Stars,"Cadillac Madness" (EMI saml.-2CD 2004), är snarlik "Hep Stars 1964-1969", men inte lika bra.

Att jag ändå har med den är bara som komplement med några låtar. Främst - "Sagan om lilla Sofi" (1968). Den saknas av någon anledning på andra samlingen. Kanske var det så att Per Gessle (som gjorde urvalet där) valde bort den. Och det kan jag ha förståelse för.

För visst är "Sagan om lilla Sofi" ett prekoral. Men bra. Texten av Lasse Berghagen, musiken av Benny och Svennes mjuka sång gör denna rätt märkliga sång med fredstema till något riktigt stort. Inte ett öga är torrt. Ett annat (pekoral eller ej) faktiskt bra spår är "Är det inte kärlek säg?" (1969), med paret Svenne och Lotta i duett. "Little green apples" har här fått en annan översättning av Peter Himmelstrand, än när Monica Zetterlund sjöng den samma år som "Gröna, små äpplen".

Men annars är det övriga materialet här (det som inte är samma som på andra skivan), mest inspelningar av tidiga Hep Stars. Raggarbandet Hep Stars. De spelade snabb, sunig rock'n'roll och lär ha varit helvilda på scenen. Covers som "Rented Tuxedo" (1965), Beach Boys "Hawaii" (1966) och The Trashmens vansinniga "Surfin' bird" (1965), med trummisen Krille Pettersson på spöksång, är alla kul men tillför inte så mycket nytt.

Ett plus för stiligt omlslag på denna CD-utgåva.

Betyg: ***

NÄR HEP STARS REGERADE...

Här finns den andra länken till förhistorien om ABBA. Den förra var Hootenanny Singers. På 1960-talet spelade Benny Andersson orgel i Hep Stars, som var omåttligt populära.

Han är andre från höger på bilden. Det är intressant att följa hela Benny Anderssons konstnärsskap i en linje från Hep Stars till ABBA, musikalerna och soloskivorna fram till Benny Anderssons orkester.

Men det är en linje. Den andra är att se Hep Stars i ljuset av svensk 60-talspop. Och där var det sångaren Svenne Hedlund som var frontfiguren. Ooo, vad alla tjejer i klassen på mellanstadiet var kära i Svenne!

Det lustiga är att Hep Stars började som ett riktigt rock'n roll-band - fast med långt hår! Tidiga Hep Stars spelade rediga raggarlåtar som "Kana Kapila" (1964), "Bird dog", "Cadillac" och "Farmer John" (alla 1965). Helvilda, råsvängiga nummer med fullt scenröj och Svenne som beundrade Elvis. Speciell är också hyllningen till Buddy Holly (1965).

Men snart övergick Hep Stars till en mjuk, melodisk pop signerad Bennys melodier. "Sunny girl", "Wedding", "Consolation" och inte minst den sensationellt fina "No time" (alla 1966). Och här var Hep Stars som allra, allra störst - just runt 1966. Då kom också den väl smöriga "Inatt jag drömde", som signalerade att man nu styrde in mot schlagerland.

Därefter tappade man fart. 1968-perioden blev en svår tid för både Hep Stars och många andra svenska popband. Den anglo-amerikanska rocken utvecklades nu så fort och våldsamt (Jimi Hendrix, Doors, blues, soul) och de svenska hängde inte med. Istället slutade Hep Stars som ett Svensktopps-band, nu med paret Svenne & Lotta i fronten. "Let it be me", "Speleman" och "Tända på varann" (alla 1968) är inga roliga historier. Den enda bra låten från den perioden, "Sagan om lilla Sofi", saknas märkligt nog här.

Det är faktiskt Per Gessle som gjort urvalet på denna samling "Hep Stars, 1964-69" (ursprungligen Olga/EMI saml.-2LP 1983, här som CD 1993). Det är i övrigt en utmärkt antologi, kronologiskt ordnad. Hep Stars genomgick på sätt och vis en baklänges utveckling. Men framför allt deras melodiösa pop från 1966 står sig mycket bra fortfarande.

Betyg: ***

CHESS SOUL SISTERS

Den här häftiga samlingen ramlade jag över av en slump i en skivaffär. En rhythm'n blues-sångerska sjöng en fräck, rapp nonsens-text med ett brutalt sväng. Det var "Liberation conversation" med Marlena Shaw från 1968.

Jag hade aldrig hört den tidigare, men den var skäl nog att köpa skivan. "Chess Soul Sisters" med diverse amerikanska soul-sångerskor från skivmärket Chess (Chess/Mojo saml.-CD 2005) är en lysande samling med många artister som åtminstone inte jag var särskilt bekant med.

Etta James, Irma Thomas, Laura Lee och Koko Taylor (hon med den livsfarliga rösten) är bara några av dem. Och bland de enskilda låtarna här bör framhållas "Seven day fool" med Etta James (1960), en stark blues med feministisk text, och svängiga "Take me for a little while" med Jackie Ross (1965), den låt jag tidigare nämnt med The Vanilla Fudge. Detta - tror jag - är originalet. Tjugo starka låtar inspelade 1960-1972. En kulturgärning av Mojo.

Betyg: ****

LYXSOUL FRÅN TAMLA MOTOWN

På den tiden gav jag inte mycket för The Supremes. Hade svårt för Diana Ross gälla, pressade röst, deras smöriga arrangemang och lyxiga nattklubbs-framtoning.

Nu med vuxna öron hör jag något annat. Drivet, dansglädjen, ett ständigt sex-beat som pulserar genom strömmen av hitlåtar. Och hitlåtar är en underdrift i sammanhanget.

På 1960-talet var The Supremes superstora. På nivå med The Beatles. De var omåttligt framgångsrika och glamorösa. Den välklädda lyxstil som Barry Gordon jr och Tamla Motown lanserade var något annat än de slappa hippie-ideal som rådde bland den mestadels vita publiken vid samma tid.

Men efter 60-talet, deras aktiva tid, hörde man inte mycket om The Supremes. Kännare av Tamla Motown klassade gärna The Four Tops, The Temptations och Marvin Gaye högre. De hördes sällan i den 60-talsnostalgi som odlades på 1980-talet. Därför ännu en aha-upplevelse att höra deras många klassiska inspelningar nu. "The Ultimate Collection" (Tamla Motown saml.-CD 1997) är en bra ingång.

"My world is empty whitout you", "You can't hurry love" , "You keep me hangin' on" (alla 1966), "The happening" (1967), "Love child" (1968). Ja, det är bara att räkna upp. Alla är säkra, slagkraftiga hits. Men om det var problem med tunn, föråldrad ljudmix på flera tidigare nämnda skivor är problemet snarast det motsatta här. Ljudet är överstyrt så in i helvete.

Betyg: ***

FINE OTIS REDDING

Otis Redding var en stilsäker soulsångare inom den s.k. sydstats-soulen. Kanske den bästa. Han kunde sjunga de känsligaste ballader och de ösigaste groove-låtar med sin speciella frasering i sin skrovliga, struphuvuds-rossliga röst.

Att Otis Redding bara var 26 år gammal när han dog i en flyg-olycka var mer än en tragedi. "The Very Best of Otis Redding"  (Atco saml.-2CD 2000) är en generös antologi med 40 spår, vilket är mycket med tanke på att han inte hann göra så särskilt många skivor.

Bland Reddings allra finaste låtar att plocka ur här, kan framhållas "I've been loving you too long" (1965), en långsam, intensiv kärleksballad där blåsarna smyger sig på som en änglakör. Just stillsamma ballader som byggs upp till kulmen är ett signum. "Try a little tenderness" (1966) är ett annat exempel. Men där tonas låten ut abrupt när den knappt hunnit börja.

Det stilsäkra kompet var en tillgång. Booker T & The MG's plus The Bar-Keys stora blåsar-sektion gav Otis ett skönt gung i "Mr Pitiful" (1964) och inte minst i "Fa-fa-fa-fa-fa" (sad song) (1966). I "I can't turn you loose" är det ett riktigt drag, med basgång och blåsriff som gör att låten flyger fram, medan Otis kämpar och stönar.

Ytterligare två sånger värda att nämna är "(Sittin' on) the Dock of the Bay" (1967, utgiven postumt 1968) som blev hans sista hit. Det hade aldrig slagit mig in att låten naturligtvis handlar om San Francisco. När vi var där nyligen spelades den ofta på temat San Francisco-låtar. Och den andra är den politiskt laddade "A change is gonna come" (1966), komponerad av Sam Cooke. Den spelades flitigt när Barack Obama blev president i USA.

Betyg: ****

FRANK ZAPPA & THE MOTHERS OF INVENTION

Dags för Zappas andra album, då utgivet som The Mothers of Invention, "Absolutely Free" (Verve LP 1967). De var ännu fullständigt underground och rörde sig vid sidan om hippie-rörelsen. De hade en mera ironisk, intellektuell och teatralisk hållning. Vid denna tid var de baserade i New York.

Mothers hade nu utökats med Don Preston, elpiano, Bunk Gardner, sax, och Billy Mundi, slagverk. Tre drivna musiker som öppnade för de där snabba fraserna, taktbytena och fräckt jazziga inslagen som är typiska för Zappas musik.

"Absolutely Free" är en underbar, oförskämd, rebellisk och rolig skiva. Den är bitvis sketch-artad och tänkt att uppföras live. "Plastic people" öppnar med virveltrumma, en känga till presidenten och dissonanser så att skägget kryllar sig. Sviten "The duke of prunes" har en egenartad melodi med konstig text, och bryts av när Bunk Garnder citerar "Våroffer" på sopransax i ett kaotiskt mellanspel.

Allt går i ett utan avbrott, och låtarna markeras av dråpliga tempo-byten och hejdlösa skrik. Ray Collins sjunger "Status back baby" och avslutande Dean Martin-fylle-parodin "America drinks & goes home". Men mest känd är nog sviten "Brown shoes don't make it" i collage-form. Ett svidande angrepp på amerikansk dubbelmoral.

Allt är mycket satiriskt och samhällskritiskt och dråpligt. Musiken är intensiv, pockande. Och det hela är fullständigt genialiskt. Även omslaget med sitt myllrande foto-collage.

Betyg: *****

SOULCOVERS SEGA SOM KOLA

Gruppen The Vanilla Fudge från New York hade ett eget koncept. De gjorde cover-låtar (oftast av Beatles eller Tamla Motown-soul) och stöpte om i sin mycket speciella form.

Långsamma, utdragna tempon med mycket tyngd. Nästan som hårdrock, men med Hammond-orgel. Och så deras ljusa, gälla röster ovanpå ångvälten.

Det blev ett personligt sound och minst sagt säregna tolkningar. Deras debutalbum "Vanilla Fudge" (Atco LP 1967) inleds med Beatles "Ticket to ride" med rullande sjögång. Deras val av covers var bra. "Bang bang" (Sonny & Cher), "She's not there" (The Zombies) och Curtis Mayfields vackra melodi "People get ready".

Mest kända spåret (och singelhiten) från denna skiva blev The Supremes "You keep me hangin' on" i en tungt, utdragen version. Soullåten "Take med for a little while" (inspelad av Jackie Ross, Dusty Springfield och andra) matchar i tyngd och kraft. Så avslut med Beatles "Eleonor Rigby" i en intill oikännlighet långsam, dynamisk dräkt. Det är läckert.

Mark Steins orgel är expansiv så att man nästan associerar till Hansson & Karlsson. Vince Martell (gitarr), Tim Bogert (bas) och Carmine Appice (trummor, senare med Rod Stewart) var de övriga. Och så, som sagt, deras röster. Ljusa, ylande röster med mycket vibrato. Men åter igen problem; tidens tunna ljudbild ger ingen rättvisa åt musikens kraft.

The Vanilla Fudge gjorde bara fyra album då, och blev aldrig riktigt stora. Möjligen hade de en viss påverkan på Deep Purple och Uriah Heep. Idag är de väl bortglömda. Men deras säregna powerrock var mycket speciell. Och deras roligaste album skulle dröja ett år till.

Betyg: ***


ERIC BURDON FLYGER TILL SAN FRANCISCO

Åter till vår fina resa till San Francisco. Denna sång blev vårt ledmotiv, "San Franciscan nights" med Eric Burdon & The Animals. "Strobe light's beam, creates dreams..../ on a warm San Franciscan night".

Spåren ledde mig till denna skiva, "Winds of Change" (MGM LP 1967). Märkligt okänt som album trots att 1967 var så fokuserat skivår. Sällan sedd eller hörd efteråt, vare sig på klassikerlistor eller i nostalgi-sammanhang.

Det är synd, för "Winds of Change" är en utmärkt och mycket speciell skiva. Eric Burdon hade lämnat "gamla" Animals ("House of the Rising sun" osv.) och bildat ett nytt, tungt psykedeliskt band som alltså fick heta Eric Burdon & The Animals. De var engelska, men höll till mycket i USA, främst då i just San Francisco, blomsteråret 1967.

Och skivan är MYCKET 1967, och MYCKET psykedelisk. Hälften av numren består av talad poesi till musik (något Burdon är mycket bra på, med sin djupa, allvarliga röst), och hälften rocksånger (med Burdon som lysande, dramatisk sångare). En kortväxt man med en stor rockröst.

I titelspårets öppning deklamerar han en dikt om förändringens vindar som lyft musikens utveckling. Här nämns, bland många, King Oliver, Ray Charles, Charlie Parker, Elvis, Beatles, Zappa, och förstås, Dylan. Är det något Burdon har sinne för så är det namndroppande. Efter denna böljande dikt till indisk sitar, fortsätter "spoken poetry" till musik i vackra "Poem by the Sea".

Sitar, elfiol, och elgitarrer drar vidare in i Stones "Paint it black", i en vidunderlig version. Det svarta övergår i verkligt svart. Gotiska dikten "The Black Plague" om digerdöden är rena skräckmystiken. En kuslig dödsmässa. "Det sjunde inseglet" som psykedelia.

Jimi Hendrix hyllas i "Yes I am experienced". Så följer då skivans enda kända låt, den bitterljuvt romantiska "San Franciscan nights", med sin värme och förbehållslösa kärlek till staden med kabelspårvagnarna och dess folkliv. Jag kan bara hålla med!

Resten av skivan är lika bra. Lika bluesrockigt, mystiskt psykedelisk och skönt poetisk. Och lika namndroppande (bluesmän, Ray C, Miles D m.fl. i "It's all meat"). "Winds of Change" borde verkligen förtjäna en grundmurad klassikerstatus, istället för att vara en svårhittad raritet i second hand-butiker. Det är Eric Burdons enskilt bästa album. Kanske var det digerdödspoemet som skrämde folk.

Betyg: *****


JEFFERSON AIRPLANE FLYGER IGEN

 Ja, som jag har sagt flera gånger så åkte vi till San Francisco på en underbar semestervecka i våras. Gammal dröm. Och naturligtvis köpte jag skivor med Jefferson Airplane och Grateful Dead i musikbutiken Amoeba i Haight Ashbury. Det hörde liksom till.

"After Bathing at Baxter's" (RCA LP 1967) med Jefferson Airplane var deras tredje album, och deras andra det hippie-året 1967, efter "Surrealistic Pillow". Men om "Pillow" var deras bästa album med lysande sånger (men som tyvärr led av svag ljudkvalitet), så är "Bathing" ett tyngre, men också mer abstrakt och knepigare album. På "Surrealistic Pillow" kunde deras lugnare låtar nästan förväxlas med The Mamas & The Papas folkrock, med ståtlig stämsång. Men "Bathing"-LP:n är betydligt flummigare.

Det är på gott och ont. De tar ut svängarna med. Sologitarristen Jorma Kaukonen (finsk-ättad, antar jag) får betydligt större utrymme, med Hendrix-fuzzade gitarrslingor. Bassisten Jack Cassidy, som knappt hördes på "Surrealistic Pillow", visar sig som en mycket kompetent musiker, med fylligt, melodiskt basspel. Och sångerskan Grace Slick var ju också bra på piano. Mera av det!

Inledande, monotont stompande "The ballad of you and med and Pooneil" är bra, och följs av ett Zappa-liknande ljudcollage. Därefter "Young girl Sunday blues" av Martin Balin och Paul Kantner. Men det blir snart något enahanda och mässande över deras rocklåtar med kollektiv sång. Grace Slick är ju en gudabenådad sångerska med sin starka, "isande" sång. Hennes "Rejoyce" lär vara en hyllning till James Joyce "Ulysses". På förra albumet hyllade hon en annan klassisk författare, Lewis Carroll.

"After Bathing at Baxter's" består av korta låtar, indelade i lite svårbegripliga sviter. Enda längre numret är "Spare Chaynge", instrumentalt med långa, modala improvisationer à la Grateful Dead. Det stycket sänker tyvärr hela albumet en aning. Men samtidigt - Jefferson Airplane var alltid en intressant, färgstark grupp med något eget.

Betyg: ***

FRÅN SAN FRANCISCO, THE BAY AREA...

Vi var nyligen i San Francisco och besökte de legendariska kvarteren i Haight Ashbury.  Speciell magi att se husen och parkerna där hippie-rörelsen blomstrade  1967. Riktigt ikoniserad, trots att det var en öppen drogkultur. Men jag är väl naiv som hellre ser bara estetiken som något böljande, fantasifullt, färgrikt, vackert.

Naturligtvis köpte jag skivor med Jefferson Airplane och Grateful Dead på Amoeba Records där. Men detta album hade jag redan sedan länge.

"Surrealistic Pillow" (RCA LP 1967) med Jefferson Airplane är en utmärkt skiva och deras bästa. Det är visst psykedelisk rock, men lika mycket folkrock. Mycket melodiös stämsång och tamburiner. En fin låt som "My best friend" låter mera som The Mamas & The Papas än acid rock.

Jefferson Airplane var en suverän sånggrupp med två så gudabenådade sångare som Grace Slick och Martin Balin i fronten. Fin öppning med bultane trummor och fallande melodi i "She has funny cars". Därefter hitlåten (jo, en slags hippierörelsens hitlåt) - "Somebody to love" som Grace sjunger. Hennes starka, isande sång känns i kroppen. En passionerat kärleksbudskap till drivande rytm.

Det finns gott om det där drivet, när Paul Kantner och Jorma Kaukonen spelar huggande gitarrer till Balins och Slicks mässande sång, t.ex. i "3/5 of a mile in 10 seconds". Man kan tänka sig den psykedeliska ljusshowen i böljande kaskader på väggen.

Men det finns också spröda ballader. Som när Martin Balin sjunger  "Today" med en sådan känsla att man blir tårögd. Och när Grace Slick i ett crescendo hyllar Alice i underlandet i "White rabbit". Ett slags Bolero på 3 minuter där hon når kulmen med "Feed your head!" En av periodens finaste låtar överhuvudtaget.

Nackdelen med "Surrealistic Pillow" är samma som med flera andra 1967-skivor: ljudmixen. En kraftfull musik med klen, daterad ljudmix hämmar tyvärr upplevelsen. Här är det basen som är näst intill ohörbar. Det gör att kraften i "Somebody to love" bara blir antydd. Men de starka sångerna väger upp. Och CD-utgåvans extraspår är verkligen bra, bland annat bluesen "In the morning" som Balin sjunger.

Betyg: ****


THE DOORS MÖRKA SIDOR

Det är The Doors andra album, "Strange Days" (Electra LP 1967), i full fart efter omedelbara succén med debuten "The Doors" tidigare samma år. Dessa två och sedan det tredje, "Waiting for the Sun" (1968) bildar en orubblig, stark trilogi.

På "Strange Days" fördjupar de sin stil från debuten. En dynamisk rock med Jim Morrisons mörka, vackra, uttrycksfulla röst. Spänningsfältet mellan ett dunkelt, metafysiskt mörker och brutal styrka mot de sköna klangerna från Ray Manzareks orgel, plus mycket starka låtar, gav The Doors från början en stark position.

Jim Morrisons poesi ekar av William Blake, Rimbaud, Baudelaire och även av Edgar Allan Poe. Hallucinatorisk 1800-talspoesi som den karismatiske rockidolen faktiskt gör något riktigt bra av. Det fantasifulla fotot på omslaget är en slags iscensättning av symbolismens olika skikt i sångerna.

Redan i öppningen "Strange Days" ekar Morrisons röst i spöklika skuggor. "Love me two times", "People are strange" och "My eyes have seen you" är andra låtar med både djup och hitkvalitet i sångerna. Medan t.ex. "Horse latitude" är ett skräckfyllt inferno och långa, avslutande eposet "When the music is over" är så där tungt deklamatorisk som The Doors riskerade bli ibland.

Men The Doors musik hade mera substans och tidlösa kvaliteter än t.ex. hippiebanden från San Francisco vid samma tid (som de stilmässigt skilde sig ifrån). Säkert därför The Doors fick en oerhörd betydelse för åtskillig senare rockmusik. Det lustiga är att ingen av de fyra egentligen hade bakgrund i rock'n'roll. Ray Manzarek (orgel), kom närmast från klassiskt, John Densmore (trummor) från jazz, Robbie Krieger (gitarr) från spansk flamenco. Och Jim Morrison hade sina rötter i skriven poesi. Men tiden var öppen och tillsammans gjorde de världens bästa rock.

Betyg: ****

THE DOORS FÖRSTA

The Doors (Electra LP 1967) med The Doors måste vara en av de starkaste debuterna någonsin. "Light my fire" blev en stor hit, men i en förkortad singelversion. Här på LP:n får sången växa ut med fina solon.

Jim Morrison sjunger så karismatiskt dynamiskt med sin djupa röst. Ray Manzarek lägger ut smakfulla orgelslingor och sätter The Doors speciella sound. Bobbie Krieger på gitarr har bakgrund i flamenco snarare än blues. Och John Densmore är en utmärkt trummis med små gester men effektivt, svängigt spel.

Frånvaron av elbas ger The Doors en luftig ljudbild (men ibland har Manzarek mixat in en bas). De öppnar starkt och snabbt med "Break on through (to the other side)". Som en programförklaring till Jim Morrisons mystisk-romantiska poesi. Namnet The Doors tog de typiskt nog från 1800-talspoeten William Blake. Mellan den verkliga och metafysiska varseblivningen finns Dörrar.

För mig som new age-skeptiker kan det annars bli tungt deklamatoriskt med t.ex. Jim Morrisons excesser i 11 minuter oidipala undergångsdramat "The End". En låt som också användes av Coppola i Vietnam-filmen "Apocalypse now".

Hellre lyssnar jag på ett spår som ödsliga balladen "Crystal ship". Eller oändligt vackra bonus-spåret "Indian summer". The Doors val av covers är intressanta. Fast de aldrig var någon blues-grupp gör de en säker tolkning av Howlin' Wolfs "Back door man". Och att sjunga "Alabam song  (Whiskey bar)" av Brecht-Weill är nog också en konstnärlig, litterär markering. Båda är väldigt lyckade.

Betyg: ****

P.S. Dagen efter detta inlägg läser jag i DN (22/5) att Ray Manzarek har avlidit. D.S.



DRÖMMAR OM DET SOLIGA KALIFORNIEN

Vi kastar oss tillbaka till vår fina resa till San Francisco i våras. "All the leaves are brown / and the sky is grey". Det är lätt att drömma om Kaliforniens kuster nu är hösten går mot sitt gråaste dis här.

Sången "California dreamin'" (1966) med The Mamas & The Papas må vara sönderspelad och uttjatad i alla nostalgi-sammanhang. Men antologin "Gold" (Geffen saml-2CD 2005) visar upp en imponerande, mycket musikalisk helheltsbild av sånggruppen, som flyttade från folksångarkaféerna i Greenwich Village, New York, till det soliga Kalifornien. De bosatte sig i Los Angeles, och tillsammans med The Beach Boys plus alla hippiebanden i San Francisco blev de del av ett ljust, flerstämmigt västkustsound runt 1967. "Flower power" var ordet.

The Mamas & The Papas sjunger faktiskt om sig själva, om sin historia och tillblivelse, i roliga sången "Creeque Alley" (1967). De existerade som grupp bara en kort tid, 1965-68, plus några återföreningar. Gjorde bara fyra album under dessa år. Ändå satte de starka avtryck med sin speciella fil och tidsfärg (ungefär som brittiske Donovan vid samma tid).

Mama Cass Elliot lyser med sin starka, varma stämma. John Phillips skrev de flesta låtarna. Denny Doherty och Michelle Phillips fyllde i med de mycket snygga, njutbara sångstämmorna. "Dedicated to the one I love" (1967), "Monday Monday" (1966), "Dream a little dream of me" (1968) och soulklassikern "My girl" (1968), är bara några av alla fina låtar.

Men bäst av alla, och den är inte ofta hörd, är den innerliga "Safe in my garden" (1968). En sång där kärleksbudskapen bara går direkt in. "En dag i juni" hette den när Family Four senare gjorde den på svenska. Den är sällan med på The Mamas & The Papas många samlingsskivor, men här finns den.

Betyg: ****

DEN MILDE DONOVAN

Skotske Donovan Leitch debuterade 1965 som en slags brittisk Bob Dylan. "Folksångare" med akustisk gitarr, munspel i ställ, keps och känsligt samvete.

Men han hittade snart ett mycket personligt uttryck. Hans mjuka röst, fina melodier och hans intresse för keltiska sagor och myter smälte in i den nyvaknade hippie-rörelsen. Donovan uppträdde gärna i kaftan och halssmycken, och åkte med The Beatles till Indien och mediterade.

Hans skivor hade titlar som "A gift from a flower to a garden" och pryddes med softade foton på honom i roddbåt vid skotska sagoslott. Han blev en ikon för hela "flower power"-epoken. Donovans sånger från denna blomstrande tid är fantastiskt fina. "Sunshine Superman" (1966), "Mellow yellow" (1966), "Wear your love like heaven" (1967), "Jennifer Juniper" (1968) och många andra.

"Donovan's Greatest hits" (Epic saml.-LP 1969) är en utmärkt antologi. Förutom själva melodierna är det slående vilka fina arrangemang Donovan hade. Alltid någon finess. En sitar, en jazzig flöjt med congas, en svällande Hammond-orgel eller Jimmy Page på ilsken gitarr i "Hurdy gurdy man" (1968). Tyvärr har jag inte den senare upplagan av detta album som även innefattar "Atlantis" och "To Susan on the westcoast waiting" (båda 1969).

Att Donovan var så intimt förknippad med en epok blev också hans nackdel. När "flower power"-perioden hade blommat färdigt, runt 1970, var också Donovan passé. Han fortsatte göra skivor på 70-talet och senare, men fick ingen uppmärksamhet annat än i nostalgi-sammanhang. Men Donovans gyllene år runt 1966-1969 är färgrika, färgstarka och mycket musikaliska.

Betyg: ****

"A WHITER SHADE OF PALE...."

Singlarna från 1967 - förutom "Hey Joe" och "Strawberry fields forever" var det naturligtvis "A whiter shade of pale" (1967)  med Procol Harum - låten som däckade mig och alla andra detta året.

Mäktig som en kyrkorgel. Den där texten, "We skipped the light fandango / and turned cartwheels 'cross the floor". Gary Brooker sjöng med en soulmättad röst. Trummor och Hammond tryckte på, medan de andra instrumenten knappt kunde urskiljas (låten finns tyvärr bara i mono).

Vad var det de menade med "Sixteen Vestal virgins / who were leaving for the coast"? Texten var surrealistiskt mystiskt vacker på 1967-vis. Men denna märkliga låt var mera gripande än någon annan. Och jag älskade den. Jag tror jag spelade den varje dag den sommaren.

Snart kom brittiska Procol Harum med den ny singel, "Homburg" (1967). Lika vacker, med Gary Brookers sorgsna sångröst. Här var soundet lättare att urskilja. Orgel och piano spelar bredvid varandra i öppna ackord, kompgitarren fulländar ovanpå tunga trummor. Och ännu en surrealistisk text.

På "Then & now - The best of  Procol Harum" (Salvo saml.-CD 2011) finns förstås dessa båda givna klassiker. Plus andra fina som bluesiga "Cerdes (outside the gates of)" (1967), "Shine on brightly" och "Quiet rightly so" (1968), sorgsamt vackra sjömans-poemet "A salty dog" (1969) och många fler.

Men i stort sett begår Procol Harum en baklänges utveckling. Frampå 1970-talet blir deras skivor tråkiga och högtravade. Kanske hämmades de av den oslagbara debuten. De nutida inspelningar som finns här är välvilliga (de har behållit sin stil), men inte mycket mer.

Hur som helst är det här en bra samling. "...as the miller told his tale / that her face, at first just ghostly, / turned a whiter shade of pale".

Betyg: ***

CREAM - GRÄDDAN AV BLUESROCK

Omslaget till "Disraeli Gears" (Reaction LP 1967) med The Cream finns alltid med som exempel när det gäller estetiken hos psykedeliska epoken. Ett häftigt collage i chockrosa / illrött med slingrande jugend och myller av detaljer. Överarbetat, men jag gillar det.

Och musiken är suverän bra. Detta är en av min favorit-skivor sedan gammalt. Ja faktiskt ända sedan dess. Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker hade 1966 bildat super-trion Cream, och utropat sig till Gräddan av kända blueslirare i Londons musikervärld. De gjorde succé och var rivaler till en annan supertrio inom bluesrock, Jimi Hendrix Experience, också förankrade i London.

"Disraeli Gears" är en underbar skiva. I "Strange Brew" hörs Eric Claptons krämiga blues-gitarrer med mycket fuzz, ovanpå Jack Bruces melodiska basspel och Ginger Bakers trumspel. "Sunshine of your love" har ett av historiens mest effektiva rockriff. Eric Clapton och Jack Bruce sjunger växelvis. Svårt att urskilja vem eftersom de har snarlika, ljusa röster.

Det finns ett varmt, melodiskt flyt i "World av pain", "Tales of brave Ulysses", snabba "Swlabr" och mycket långsamma "We're going wrong". Texterna är mycket färger och regnbågar och ögon och "bortom". Det är ju 1967. Jag föredrar att tolka detta poetiskt och struntar i drogreferenser.

Problemet med skivan är mixningen. Som många rockskivor från denna tid är musiken kraftfull men mixningen daterad och klen. Claptons fuzzgitarrer och även bas och sång hörs bra, medan Ginger Bakers trumspel är märkligt instängt och gömt. Att Baker var en furiös, innovativ trumslagare framgår inte riktigt här.

Trots detta tekniska ålderstecken är "Disraeli Gears" ett av epokens finaste album. Och omslaget, som sagt. Omslaget går inte av för hackor.

Betyg: *****  

"AND LET JIMI TAKE OVER..."

Jag kan aldrig glömma den omtumlande kicken när jag som mycket ung fick höra "Hey Joe" (1966). Av alla musikens revolutioner året 1967 stod Jimi Hendrix för den tyngsta.

Den utlevelse och virtousitet Jimi Hendrix stod för var något helt nytt inom rocken. Han hade varit en doldis-musiker under många år. När han "debuterade" och slog igenom 1967 var han redan erfaren med långt utvecklad konstnärlighet.

The Jimi Hendrix Experience, trion som var baserad i London (fast Hendrix var amerikan från Seattle) väckte omedelbar sensation och gjorde i snabb takt en lång rad skivor. Singlarna "Purple haze" och "The wind cries Mary", och LP-albumet "Are you experienced?" med bland annat underbara bluesen "Red house" (allt detta 1967). Bara för att nämna några.

Alla är klassiker och alla finns med på "The Ultimate Experience" (Polydor saml.-CD 2003). Där finns också underjordiskt psykedeliska "Burning of the midnight lamp" (1967) och hans fantastiska version av Bob Dylans "All along the watchtower" (1968). En cover som tillför helt nya dimensioner.
Eller ta ett spår som "Castles made of sand", från albumet "Axis: Bold as love" (1967).

Man kan prata länge om Jimi Hendrix som fenomenal, nyskapande gitarrist. Och hur han sjöng i en lugn, halvtalande stil som utgjorde kontrast mot musikens närmast kaotiska karaktär. Om Mitch Mitchells vilda trumspel och Noel Reddings torra basspel.

Sällan talas om vilken skön textförfattare Jimi var. Färgrikt dunkla, surrealistiska poem i tidens anda som stämde med musiken: "Jag stod bredvid ett berg / Jag slog sönder det / och byggde en ö av bitarna" (fritt efter "Voodo Chile"). Eller: "The traffic-lights turn blue tomorrow..." (ur mollstämda "The wind cries Mary").

Samtidigt finns begränsningar. En del inspelningar är röriga och hafsigt producerade. En del störs av fula nedtoningar (som vackra balladen "Angel", 1970). Ibland blir det övermättat. Hans friform-version av "Star spranled banner" från Woodstock 1969 orkar jag inte med. Det hade varit roligt att höra honom i annat än trio-formatet. Och på akustisk gitarr. Han var på väg mot nya inriktningar när han dog 1970. Det är så frustrerande att man aldrig får svar på hur det hade kunnat bli.

Betyg: ****

THE BEACH BOYS VILDHONUNG

The Beach Boys försök att tuffa till sig gick väl sådär. "Wild Honey" (Capitol LP 1967) innehåller t.ex. en cover på "I was made to love her" av Stevie Wonder, där Mike Love (tror jag) gör allt för att sjunga ut. Det blir lite krystat.

Å andra sidan levereras ännu en underbar hitlåt, något som de är proffs på. Det är "Darlin'", som jag tror Al Jardine sjunger solo på. En riktigt medryckande låt.

I övrigt är "Aren't you glad?", "Country air", "A thing or two", "Let the wind blow" och titellåten lätta, soliga sånger. Charmiga men inte oumburliga. "Mama says" som de sjunger à capella sticker dock ut. Deras stämsång i avklädd form är alltid njutbar.

Skivan hade oförskämt kort speltid när den kom ut som LP. Mindre än en halvtimme! Det har Capitol kompenserat fint i CD-formatet. Då är "Smiley Smile" och "Wild Honey" hopslagna till en. Dessutom får man en hel knippe alternativa tagningar. Sådan kan ofta vara strunt, men här är det värdefullt. Att höra Brian Wilson och Beach Boys göra olika försök med "Good vibrations" och "Hereos and villains" är som en titt in i trollkarlens verkstad.

Dessutom får man den längre sviten "Can't wait too long" (1967) som är sensationellt bra. Allt som allt, The Beach Boys mjuka pop är alltid behaglig att lyssna på. Och just runt 1967 var de inne i ett förvirrat men ändå spännande skede.

Betyg: ***

BEACH BOYS SMILE-SKISSER

The Beach Boys "Smiley Smile" (Capitol LP 1967) är egentligen skisser till en skiva som inte blev av. När Brian Wilson hade skapat "Pet Sounds" ville han ta ut svängarna ännu mer. Han ville utmana The Beatles och göra något riktigt stort.

Han ville skapa "Smile" som ett slags rockens Babylon. Men allt blev för stort och Brian var skör. Det påstås att när han fick höra Beatles "Sgt Pepper"-album gav han upp. Dessutom hade han inte de andra i Beach Boys med sig. De ville satsa på enkla singelhits.

Så "Smiley Smile" blev en "istället för"-skiva. Två hitsinglar tog man med. Den redan då gamla "Good vibrations" (1966) och den färskare "Heroes and villains". Båda fantasifulla kollage-låtar à la Brian. I övrigt är det ett anspråkslöst, avklätt Beach Boys vi möter. Och just därför är det så fruktansvärt bra.

Lekfulla, sparsmakade och väldigt flummiga småstycken som "Vegetables", "She's going bald", "Gettin' hungry" och "Wind chimes". Allt ger intryck av att ha spelats in i ett vardagsrum. Någon akustisk gitarr, en orgel, lite slagverk och lite elektronik. Och framför allt, Beach Boys oslagbara stämsång. Det ger en väldig närhet.

På så sätt är "Smiley Smile" en väldig kontrast till föregångaren "Pet Sounds", med dess orkestrala väggar och väldiga ekorum. Här är det ett vardagsrum. Och det lustiga är att jag tycker mycket mer om de varma skisserna på "Smiley Smile", än det där planerade, ack så duktiga och ambitiösa storverket "Smile", som Brian Wilson lyckades rekonstruera först år 2004.

Betyg: ****

MAGISK, MYSTISK TURNÉ

The Beatles utmanade former på alla sätt, även skivformat. Denna fantastifulla filmmusik kom först ut i England som dubbel-EP-bok (!). Ett kryptiskt format som aldrig har setts varken förr eller senare.

Men snart blev denna amerikanska version den vanliga. "Magical Mystery Tour" (Capitol LP 1967), varav en sida är filmmusiken och en sida samling av 1967 års singlar.

Därför är här ingen helhetskänsla som på "Sgt Pepper". Men samtidigt är The Beatles här på sin absoluta, konstnärliga topp, med en färgstarkt anlagd, uppfinningsrikt arrangerad popmusik. Och många av låtarna här är bland det bästa som någonsin strömmat ur en grammofon.

Från den flippiga, röriga filmen "Magical Mystery Tour" öppnas med titellåtens trumpetstötar och berusade spikpiano. Så Pauls underbart vackra "The fool on the hill" med sina blockflöjter. "Flying", den enda instrumentallåten med Beatles. En fin miniatyr med drömmande mellotroner. Och så Johns fullständigt galna, sanslösa "I am the walrus". En sågande stråksektion till en helt surrealistisk text. Det är en av de märkligaste rocklåtar som gjorts.

På andra sidan (alltså gamla LP-sidan) med samlingen av singlar får vi den allra, allra bästa singel som gjorts någonsin, någongång av någon: "Penny Lane" och "Strawberry fields forever". Den förra med Pauls målande beskrivning av gatulivet i Liverpool, och med fint Bach-trumpetsolo. Den senare den mystiskt dunkla, spöklika stämningen i Johns gripande melodi med Georges dova gitarr.

Samtidigt får man då också de triviala, rätt ointressanta hitlåtarna "Hello goodbye" och "All you need is love". Men det kan man ju gärna ta.

Betyg: ****

SGT PEPPER - OCH NU VAR DET 1967!

"Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (Parlophone LP 1967) med The Beatles var verkligen en revolution när den kom ut den 1 juni 1967. Jag minns det, fast jag bara var 11 år. Min svåger Leif köpte den så fort den kom ut.

Allt hände på kort tid inom rockmusiken och hela kultur- och medievärlden under dessa år. Och speciellt denna magiska och hypade sommaren 1967.

Problemet är bara att just denna milstolpe och jätte snart blev ett monument över sig själv. Den gav sådan respekt att den blev svår att lyssna förbehållslöst på. Paradoxalt nog känns banbrytaren "Sgt Pepper" som den Beatles-skiva som har åldrats mest.

Men självklart är ändå "Sgt Pepper" ett stort album, med en gräns-överskridande kraft 1967 som är svår att inse nu. Inledningens trilogi med titellåtens brassband, Ringos förtröstansfulla sång i "With a little help from my friends" och Johns surrealistiska "Lucy in the Sky (with Diamonds)" sitter som smäck.

Men även ett "mellanspår" som "Fixing a hole" är stor poesi. "I'm fixing a hole where the rain gets in / and stops my mind from wandering / where it will go..." I den minst sagt drömlika "Being for benefit of Mr Kite" virvlar bandlooparna runt som en berusad cirkus på drift. Det är läckert!

Som vanligt jobbar Beatles och George Martin mycket med kontraster. Pauls "When I'm sixty-four" kunde vara en bagatell, men lagd efter Georges mystiskt svävande sitar-slingor i "Within you, without you" blir kontrasten effektiv.

Finalen är kraftfull. När John (och också Paul) frammanar en ödslig, spöklik skuggvärld i hörnet av en skenande symfoniorkester är stämningen gripande. Texten är svartsynt, hemsk. "He blew his mind out in a car.." Körde bilisten ihjäl sig? John sjunger om en uppgiven alienation innan allt brakar samman i ett psykedeliskt kaos. Det evighetslånga utslocknandets pianoackord är omtalat.

Betyg: ***** 

 

LÖSRYCKTA BITAR - MED HASSE & TAGE OCH DE ANDRA

Det här handlar egentligen om en volym ur samlingsboxen "Hasse & Tages revylåda"  (Universal 10CD+1DVD-box 2009). Boxen köpte jag gladeligen och utan minsta tvekan när den kom ut. De enskilda revy-skivorna behandlas var för sig i denna spalt, på egna årtal.

Den enda ej tidsbestämda är alltså denna uppsamling "Lösryckta bitar - från revy, film och TV" (Svenska Ljud saml.-2CD 2008). Den är inte identisk med LP-versionen med titeln "Lösryckta bitar - från Gröna Hund till Under dubbelgöken" som gavs ut av Svenska Ljud 1982.

Omslagsbilden till "Lösryckta bitar" (samma på båda nämnda) hittar jag faktiskt inte på nätet. Därför får hela boxen "Revylådan" illustrera. Och det mesta från "Lösryckta bitar" finns alltså på revy-albumen och kommenteras i samband med dem.

Fast - jag vill nog än en gång framhäva "Varför ska jag va' me'?" med Gals & Pals från "Gula Hund" (1964). Deras jazziga, svängiga sång med text om att slippa världens elände, är en pärla och något av det bästa och mest musikaliska man kan höra från alla Hasse & Tage-verk.

Här finns förstås den allra första skivan på Svenska Ljud med paret Hans Alfredson och Tage Danielsson. En singel från 1962, den ganska töntiga "Sov lilla Totte" och den lite roligare "En torsdagkväll i Vedbaekk".

Från filmerna hör vi t.ex. Sven-Bertil Taube sjunga "Änglamark" från "Äppelkriget" (1971). Och mycket bra gör Jan Malmsjö "Ring isoleringen", hans paradnummer ur "Släpp fångarna loss, det är vår" (1975). Arne Domnérus spelar "Herkules Jonssons låt" ur TV-julkalendern (1969). De roliga sångerna med Helmer Bryds Eminent Five Quartet återkommer jag till i samband med Mosebacke Monarki.

I övrigt finns här Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Lena Nyman, Tommy Körberg, Hasse och Tage förstås m.fl. i rikligt med tal- och sångnummer ur "Gröna Hund", "Gula Hund", "Svea Hund", "88-öresrevyn" med mera, med mera, med mera. Och på så vis fungerar "Lösryckta bitar" utmärkt på egna ben som en förnämlig samling.

Betyg: **** 

 

POVEL-POP FRÅN FÖRRA ÅRTUSENDET

Tokigt egentligen, för den här blir min fjärde (eller egentligen femte) samling med Povel Ramel, och nu börjar det bli en hel del låtar i dubletter.

"Som om inget hade hänt : Povel-pop från förra årtusendet"   (Knäppupp saml.-2CD 2000) är det fyndiga namnet på denna samling som kom ut vid millennie-skiftet. Det var också namnet på hans turné (troligen den sista).

Det är på pappret en utmärkt samling med hela Povels långa, otroliga karriär, från "Johanssons boogie-woogie vals" (1944) till hans lek med samplingar och röstcollage i "Är det nån som har en våning åt mej?" (1991), där han på povelskt vis skildrar kaoset i ett lyhört hyreshus, med modern teknologi.

Mycket kan såklart höras igen. Barbershop-kvartetten i "Var är tvålen?" (1956), Bellman-travestin "Torstigaste bröder" (1961) och hela fantastiska, musikhistorie-sviten "Håll musiken igång" (1967) med Monica Zetterlund och Bengt Hallbergs orkester.

Annat är sådant jag saknat på tidigare samlingar. Tjatroliga släktkrönikan "Karl Nilsson" (1961), enorma rap-låten "Jag diggar dej" (1974) med Wenche Myhre, där Mikael Ramel klämt in en massa samtida rocknamn i texten. Tidig hiphop på svenska!

Mindre roligt på denna samling är att en del utlovade titlar presenteras i alternativa, mycket sämre versioner. Och så till sist en fråga: Varför är det mig veterligen INGEN Povel-samling som har med originalet av "Underbart är kort" från 1956? Denna vackra ballad med Nat King Cole-touch i sin första version måste betraktas som en raritet. Den finns inte heller här.

Betyg: ****

"DET GÅR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA..."

"Ramels klassiker, vol. 3, 1962-71" (Knäppupp saml.-CD 1992) är en skiva ur samlingsboxen "Ramels klassiker" som gavs ut i samband med hans 70-årsdag.

Boxen är ojämn men just denna volym är den bästa tänkbara när det gäller Povels minst sagt kreativa och konstnärligt högstående 1960-tal. (Tidigare Povel-epoker är redan avhandlade här på andra samlingar).

Öppning med den lika roliga som plågsamma "Liten turist-flamenco" (1963), om en sällsynt misslyckad charterresa. En fin raritet är "En ren familjeprodukt" (1965) i duett med då 16-årige Mikael Ramel. Hitlåten "Ta av dej skorna" (1965) tillsammans med Gals & Pals är mer än välkänd.

Så - höjdpunkterna - de båda storslagna, episka sviterna "The Birth of the Gammeldans" och "Håll musiken igång", båda från revyn "På avigan" 1967. Båda med Bengt Hallbergs orkester och den senare i duett med Monica Zetterlund. Här är Povels uppfinningsrikedom på sin absoluta toppnivå. Vilka detaljer, vilken skönhet, i sina skildringarna av svensk folkmusik resp den klassiska musikens historia!

En detaljrik, finstämd skildring är också "Mitt glada trettital" (1969). Barnets ögon på världen med Kreuger, Hitler och spanska inbördeskriget gör mig rörd till tårar var gång jag hör den. Och så den trotsigt blixtrande livsglädjen i "De sista entusiasterna" (1968) med Wenche Myhre (med textraden i rubriken).

Allt är jag inte lika förtjust i. "Varför är det ingen is till punchen?" (1965) har jag väldigt svårt för. Likaså "Vid pianot: P Ramel"-sessionen från 1971. Men det gör inget. Här finns tillräckligt mycket som är guld värt.

Betyg: *****

VISGRUPP VÄRD ATT (ÅTER)UPPTÄCKA

Hootenanny Singers väna visstil kan tyckas rätt ålderdomlig med våra dagars öron. Skulle kanske varit glömd, om det inte varit för kopplingen till ABBA. Att Björn var med i visgruppen Hootenanny Singers och Benny i popgruppen Hep Stars på 60-talet är en självklar del i ABBAs förhistoria.

Och faktum är att visgruppen med det krångliga namnet från Västervik var verkligen en begåvad combo. Konceptet var egentligen genialiskt. Man anammade den gruppstil inom den amerikanska folksong-vågen som företrätts av Kingston Trio och Peter, Paul & Mary.

Björn Ulvaeus, Hansi Schwarz, Johan Carlberg och Tony Roth överförde smidigt formatet till gammal, svensk vistradition: Dan Andersson, Evert Taube, Zacharias Topelius och folkvisor. Man sjöng fyrstämmigt till akustiskt komp i en mycket musikalisk brygd.

"Gabrielle", "I lunden gröna" (båda 1964), "Den gyllene fregatt", "Björkens visa" (båda 1965) är ypperligt framförda visor, väl värda att återupptäcka. Nackdelen är att stilen idag kan kännas väl snäll och polerad. Snart började man också sjunga egna, mera schlager-betonade visor som verkligen var lyckade. Den charmiga "Marianne" (1966) och den bästa, "Tänk dej de' att du och jag va' me'" (1966).

Den senare saknas tyvärr på "Hootenanny Singers Bästa"  (Polar saml.-CD 1991) , som trots det är den bästa av en handfull snarlika samlingar. Björn Ulvaeus har uttryckt att han egentligen hade en längtan till popen vid denna tiden. Hootenanny Singers tillhörde ju ändå popgenerationen. Några låtar på engelska med trumkomp och trumpet, som "Baby those are the rules" (1966) och "Mrs O'Grady"  (1967) visar att man lyckades mycket väl med pop.

Men sedan händer något gräsligt. Ljudbilden förändras från 1967. Producenten har lagt förfärligt eko på sången. "Fåfängans marknad" och "Så länge du älskar är du ung" är näst intill ohörbara. Vissång med groteskt bandeko blir bara så fel, så fel, så fel.

I slutet av 60-talet hade Björn Ulvaeus en lite bortglömd men lyckad solokarriär med några singelhits som också finns med här, alla covers. "Raring" är väl sentimental. Men "Fröken Fredriksson" (1968) är en rolig skröna och bra översättning av "Harper Valley PTA". Och "Saknar du något min kära" (1969) är en fin tolkning av "Where do you go to, my lovely?" av Peter Sarstedt. Men även dessa låtar störs tyvärr av det onödiga bandekot.

Betyg: ***

BITAR UR SVEN-INGVARS HISTORIA

Tidiga Sven-Ingvars är kult. Hemvävd pop på svenska med varm värmlänska som personlig touch. Alltid med ett mått av twist i botten. Samtidigt, musikalisk oskuld. Men ändå, med någon slags rockkänsla. Fast deras musik kallades schlager och inte pop.

Dessutom med roliga, ordvitsiga texter, vem som nu hade skrivit dem (Owe Thörnqvist, Thore Skogman osv). Det går en linje från tidiga Sven-Ingvars till svenska rockband som Torsson, Wilmer X och Docenterna. Kanske också till Gyllene Tider. Den där popbandskänslan, och så svenska språket.

"Sven-Ingvars Bästa : 54 oförglömliga klassiker 1961-96" (Frituna saml.-3CD 1996) är en stor samling. Kanske för stor. För ur hela Sven-Ingvars historia gäller det att gallra. Det är självklart den tidiga historien, 1960-talet, som är av intresse och kult.

"Te dans me Karlstatösera" (1961), "Luffarevisa" (1962), "Ett litet rött paket" (1963), "Ärter och fläsk" (1964), den riviga "Börja om från början" (1965), finstämda "En prästkrage i din hand" (1965), roliga "Jag ringer på fredag" (1967). Ja, sådär kan man hålla på. En rad av klassiker som kulminerar med deras "seriösa" Fröding-tolkningar på "Sven-Ingvars i Frödingland" (1971).

Sedan händer något. På 70- och 80-talen blir Sven-Ingvars ett dansband, ett i den stora floden av dansband. Låt vara med bättre sångare, men ändå. Den perioden hoppar jag över. Men vid 1980-talets slut, med retro och nostalgi och samlingen "25 av Sven-Ingvars bästa" (1988) får den tidiga perioden ett uppsving och ett erkännande i svensk pophistoria.

Och på 90-talet får Sven-Ingvars ett återuppsving och gör fina poplåtar (specialskrivna av svenska popeliten). Ballader med lätt country-touch och med bra texter. "Byns enda blondin" (1994) av Niklas Strömstedt och skilsmässo-skildringen "Hus till salu" (1996) av Peter LeMarc, till exempel. Här sluts cirkeln med värdighet.

Samtidigt hoppar jag gärna tillbaka till gamla "Börja om från början"  (1965). Med honkande tenorsax och med sköna rim: "Jag mötte en flecka / vi var så kära i varann / men efter en vecka / så löste hon våra band".

Betyg: ****

TIJUANA-TRUMPETER PÅ MODET

Det här är verkligen en bagatell. Det fanns en tid då Herb Alperts fladdrande trumpet var högsta mode. Det var i sena 60-talets vuxenvärld bland cocktailpartyn. Lätt-lyssnad populär-musik med Herb Alpert & The Tijuana Brass, vid poolen och i varuhuset.

"Easy listening" var en stor del mellan rock, jazz och svensktopp. Idag är denna musik i stort sett bortglömd och passé. Därför är det kul med ett återhörande i studiesyfte.

"The Very Best of Herb Alpert" (A&M Records saml.-CD 1999) ger ett återsken av denna daterade instrumental-musik. En del är riktigt charmigt. "A taste of honey" (1965) sitter fint med sina dubbla trumpeter, trombon och den obligatoriska marimban.

Hits som "Spanish flea" och "Tijuana Taxi" (båda 1965) känns bara hoppiga och jönsiga. Medan en tidig sentimental sak som "The lonely bull" (1962) bara låter konstig i sin underliga ljudmix (med jubel från tjurfäktningsarena).

I Burt Bacharachs fina ballad "This guy's in love" (1968) sjunger Herb Alpert för ovanlighetens skull. Men han är blek som sångare. Svante Thuresson är helt överlägsen när han gör samma låt som "Du ser en man".

På 70-talet var Tijuana Brass-epoken över. Herb Alpert ägnade sig åt egna bolaget A&M och producerade skvalpop som The Carpenters. Efter en smärre paus gjorde han comeback som trumpetare och hoppade på den nya jazzrock-/fusion-stilen. Det gick väl sådär, men han fick en skaplig hit med albumet "Rise" (1979). Men hans senare funkjazz-försök är förfärliga. Då roligare med den antika strandparty-kitschen från 60-talslåtarna.

Betyg: **

SÅNGER FRÅN FRANSKA KAFÉET

Skivmärket Putumayo gör en riktig kulturgärning med sina utgåvor av nedslag i olika musikkulturer och språk-områden. I serier med färgglada, naivistiska omslag har man sedan 2003 gett ut antologier med världsmusik, afrikansk jazz, Brazil, italienska visor och mycket annat.

"French Café" (Putumayo saml.-CD 2003) med diverse franska vis- och chanson-artister var en av de första. Det är en rolig, behaglig och fantasifull samling som rör sig obehindrat över ett stort tidsspann.

Bland de tidigaste är trubaduren Georges Brassens med sin lågmälda visa "Je m'suis fait tout petit" (1955). Från 60-talet finns en del riktigt fina sånger. Barbara, tidigare nämnd här, med sin sparsmakade "Si la photo est bonne" (1965). Och Brigitte Bardot sjunger en förföriskt stilfull ballad, "Un jour comme un autre" (1964). Bland de poppigare artisterna finns också Jane Birkin och Serge Gainsbourg, dock inte samtidigt.

Annars är jag svag för några av de nyare numren. Charmiga gatumusik-gänget Paris Combo drar sin "Fibre de verre" (2001). Besläktade med boulevard-lirarna Baguette Quartette (bra namn!). Och sofistikerade sångerskan Enzo Enzo ger en svalt jazzig "Just quelqu'un de bien" (1994).

Det är en enhetlig linje i urvalet. Här är inga bombastiska Gilbert Bécaud eller Mireille Matthieu, utan mera intima sångare med närhet i uttrycket. Som ett franskt kafé. Informativt och bra texthäfte följer också med.

Betyg: ****  

BOSSANOVANS DROTTNING

"Talkin' Verve" (Verve saml.-CD 1998) är en bra samling med Astrud Gilberto, den fina, brasilianska sångerskan som fått personifiera stilen bossanova. En svalare, mera loj variant av samba.

Men det märkliga är att samlingen inte alls upptar hennes inspel-ningar med Stan Getz, tenorsax. Det var hans album "Getz / Gilberto"  (1964) med Astrud och hennes make Joao Gilberto som förde fram henne på bred front, utanför Brasilien.

Således är detta en "Greatest hits" UTAN "The Girl from Ipanema", den sång hon alltid och för evigt förknippas med. Och det är märkligt. Skivmärket var ju Verve också då, så det kan inte vara hindret. Men någonting angående efternamnet resp skivkontrakt lurar i bakgrunden.

Hur som helst. Detta är alltså en bra skiva - ändå. Den upptar låtar från Astruds egna skivor åren 1965-1969. Och det är fördelen. Här får hon eget, välförtjänt ljussken. Skivan inleds makalöst bra, med "Beginnings" (1969). Det är en cover av gruppen Chicago från samma år (från deras debutalbum). Hos Astrud får samba-rytmerna blomma ut ännu svängigare, men enormt trombonsolo.

En unik låt är också bossan "Maria quiet" (1966). En överraskande stark feministisk text i ett kort, koncentrerat format. Tidigare kallade jag den "Eva Beckmans okända, feministiska samba", eftersom de ofta spelades som oidentifierad i hennes radioprogram i P1.

Bland övriga "Bom bom" (1965), "Bossa no Praia" (1967), "Windy" (1968) och ett tiotal andra läckerheter. Med smakfulla latin-arrangemang och med Astrud Gilbertos underbara, dämpade sång. Hon har en enorm närhet och en fantastisk frasering som gör henne till en stor vokalist. Men hur har Verve designat omslaget? Snurran är ju placerad så det ser ut som att vackra Astrud fått en smärre tandskada.

Betyg: ****

SKÖNSJUNGANDE DUSTY SPRINGFIELD

Så bra hon var - Dusty Springfield! Vilken lysande, stark sångröst, vilken klar frasering! Någonstans mitt emellan spannet av schlager - pop - soul stod hon som en stjärna och greppade över alla stilar hur självklart som helst.

"The Very Best of Dusty Springfield" (Universal saml-CD 1998) täcker åren 1963-1989, med tonvikt på hennes gyllene 1960-tal. Att höra henne sjunga "You don't have to say you love me" (1966) är att kapitulera. Den är bland de mest refrängstarka sånger som finns, alla kategorier. Den är hennes bästa inspelning och skulle lätt svept undan alla konkurrenter i en schlagerfestivaltävling. Men den är mer än så. Engelska Dusty Springfield var också starkt påverkad av Phil Spector-stallet och tidiga 60-talets tjejsånggupper. Pop med soulkänsla.

Samtidigt var Dusty utmärkt på att tolka Burt Bacharach, och hans välsnickrade, sofistikerade popschlagers från samma period. "The look of love" (1967), "Anyone who had a heart", "Twenty-four hours from Tulsa" och roliga "Wishin' and hopin'" (alla 1964) är fina exempel på det.

Så är det ju då hennes mest kända låt, "Son of a preacher man" (1968). Den har självklart sin plats här på en samling, men har aldrig varit min favorit. Den soulfärgade sången med Memphis-blås låter mest som en lång början på något som inte fortsätter. Men visst, i helhetsbilden i denna fina samling på 24 sånger får den ny färg. På svenska minns vi den med Sylvia Vrethammar.

Samlingen går inte kronologiskt, vilket jag brukar föredra. Från Dustys klassiska 60-tal blir det ett stort men välmotiverat hopp fram till sent 1980-tal, då hennes avsomnade karriär fick ny revansch tack vare samarbetet med Pet Shop Boys. "What have I done to deserve this?" (1987) och "In private" (1989) är syntsmattrande låtar med en värdigt åldrad Dusty. Denna samling gavs ut alltså ut 1998. Året efter avled hon, tragiskt och alldeles för tidigt.

Betyg: ****

ELEGANTEN SINATRA BJUDER UPP

"My Way - the Best of Frank Sinatra" (Reprise saml.-CD 1997), en fin och rak samling som verkligen täcker hans bästa från Reprise-perioden, dvs efter 1950-talet när han spelade in för Capitol.

Titellåten "My way" (1969) kan jag visserligen ha lite svårt för, i sin uppblåsta egocentricitet. Men sedan: "Strangers in the night" (1966), elegant, storslaget. Sinatra som bäst. "Do-be-do-be-doo..." Verkligen en filmisk känsla av ett kärlekspar på öde gator i natten.

Så älskar jag de där sentimentala minidramerna där Frank Sinatra bara är bäst. "It was a very good year" (1965). En sorgsen tillbakablick på livet, med Frankie framför ett hav av stråkar. Hämtad från en LP med titeln "September of my years", en finstämd bild av åldrandet.

Fantastisk är också hans jazziga, precisa frasering i "Summerwind" (1966). En låt där sång, text och arrangemang smälter samman i en perfekt enhet (Östen Warnebring gjorde också en bra version av den på svenska). Och allt varvas med "The lady is a tramp" (1974),  "I've got you under my skin"  (1963), de sentida hyllningarna till New York och L.A. och så vidare.

Från senare datum är också en suverän version av "Mack the Knife" av Brecht-Weill (1986). Han svänger loss, ser sin egen blygsamhet jämfört med andras tolkningar (Lotte Lenya, old Satchmo osv) och framhåller istället sitt band (med George Benson, the Brecker Brothers osv).

Samtidigt kan han sjunga en meningslös bagatell som "Love and marriage" (1965) och få det att låta bra. Ja, allt låter oförskämt bra här i denna koncentrerade samling. Hör hur han och bandet verkligen drar på med samma fantastiska frasering i "The best is yet to come" (1964).

Betyg: *****

BYRDS - FOLKROCK FRÅN VÄSTKUSTEN

Stilsäker, fin 60-talspop från Kalifornien. The Byrds med sin melodiösa stämsång, ringande kompgitarrer, ljusa sound och drivande beat. "The Byrds' Greatest Hits" (CBS saml.-LP 1967) kom ut tidigt i deras karriär. Efter bara två år. Då hade de redan levererat fyra album.

I ett färgrikt designat, blommande psykedeliskt omslag finns verkligen deras bästa låtar från 1965-1967. Roger McGuinn sjunger snyggt tillsammans med David Crosby och Chris Hillman.

"Mr Tambourine Man" (1965) av Bob Dylan kan tyckas alltför sönderspelad. Men andra Dylan-sånger som "All I really wanna do", "Chimes of freedom" och "My back bages" sitter fint och ger bättre bild av The Byrds säregna, tidiga folkrock-stil. Det gäller också protestsånger av Pete Seeger som "Turn turn turn" och "The bells of Rhymey".

I "Eight miles high" (1966), en låt som ofta tas som exempel på psykedelisk rock, svävar gitarrerna ut i modala utsvävningar med påtända övertoner. Men enligt The Byrds själva var låten inspirerad av jazzsaxofonisten John Coltrane.

The Byrds tidiga stil kan bli något enahanda i sitt uttryck (och deras senare countryrock lockar mig inte). Men ändå hade de som bäst en varm popkänsla. Till exempel i ett svängigt nummer som "I feel a whole lot better (1965). En kort skiva (även som CD) med bara 11 korta låtar. Det är helt OK. The Byrds är bra i små doser.

Betyg: ***

NÄR STONES FYLLDE 40...

...år 2002 gavs denna stora samling ut. "Forty Licks"  (Virgin saml.-2CD 2002) är den bästa och mest heltäckande antologi med The Rolling Stones som någonsin getts ut. Bättre än de många, ofta snarlika samlingar som finns.

"Forty Licks" är bra eftersom den spänner över hela tidsspannet, från 1964 till det då senaste albumet "Bridges to Babylon" (1997). Plus fyra nyinspelade låtar från 2002. Och dessa är sensationellt bra.

Samarbetet mellan Decca, ABKCO och Virgin gör att man kan greppa Stones historia utan att begränsas av olika kontraktsperioder. Det gör just denna samling unik. Upplägget är inte kronologiskt. Men det går bra ändå. Och man får ta den fula tungan på omslaget.

Från tidiga singlar som "Not fade away" (1964), "The last time" och "Satisfaction" (båda 1965). Och här någonstans kan jag väl sakna deras version av Howlin Wolfs "Little red rooster" och lite annat fint tidigt. Å andra sidan är här otroliga, psykedeliska singeln "Paint it black" (1966).

Sedan följer ett ganska givet pärlband av Stones stora hits: "Sympathy for the devil" (1968), "Brown sugar" och vackra "Wild horses" (1971), "Beast of burden" (1978), "Start me up" (1981) osv osv. Och de där nya låtarna då?

Bättre än någonsin. Ett avslappnat, chosefritt, åldrat men väl rutinerat Stones ger oss bl.a. "Stealing my heart", där Mick Jagger sjunger som en gud. Och Keith Richards gör en fantastisk, långsam, känslig ballad, "Losing my touch". Jag som tidigare tyckt att Richards var kass just som sångare. Här visar han oanade möjligheter.

Betyg: *****

UPPSAMLING AV BEATLESLÅTAR

Denna antologi med The Beatles, "Past Masters" (urspr EMI 2 saml.-CD Vol.1 och Vol.2 1988, här EMI saml.-2CD 2009), kan tyckas var en märklig soppa, av urvalet att döma.

Men det har sin förklaring. Detta är fråga om en ren uppsamling. Singelhits och singel-baksidor som inte fanns med på LP-albumen, några EP-spår och några udda spår.

Alltså, har man The Beatles samtliga 13 album så behöver man bara lägga till denna samling för att därmed äga ALLT som de fyra hann spela in under sin korta men dynamiska tid 1962-1970. Då räknar vi inte med tidiga Hamburg-upptagningar, live-inspelningar och annat icke-officiellt material. Inte heller de alternativa tagningar som gavs ut på "Anthology 1-3" på 1990-talet.

Nog om knappologin nu. "Past Masters" är alltså en blandad soppa om man bara lyssnar igenom den. Här finns de grundmurade, klassiska singelhits som blev The Beatles definitiva genombrott: "She loves you" och "I want to hold your hand" (båda 1963). För min del blev "She loves you" början till mitt enorma musikintresse - överhuvudtaget. Så roligt då att också får höra b-sidan, den sällan hörda men mycket fina "I'll get you".

Och i flödet här finns några andra oerhört fina singelspår, t.ex. "We can work it out" (1965) och "Rain" (1966). Men annars domineras första discen av tradiga rock'n roll-nummer. De behövs för samlandet, men är knappast de Beatles-låtar jag helst vill höra (skulle väl vara "Bad Boy", 1965, i så fall). Två hitlåtar översatta till tyska, "Sie liebt dich" och "Komm gib mir deine Hand", är kuriosa, inte mer.

På Disc 2 blir det ett märkligt hopp över de fina singellåtarna från 1967. Varför? Jo, för de finns ju redan uppsamlade på "Magical Mystery Tour". Istället ett skutt fram till "Lady Madonna", "Hey Jude" (båda 1968) osv. Och här blir det blandat. Inte är t.ex. "The ballad of John and Yoko" eller "Old brown shoe" (1969) några stora låtar? Så avväpnande avslut med en ren tramsploj, "You know my name (look up the number" (1970). En bizarr nonsenslåt de gav ut som b-sida på singeln "Let it be".

Betyg: ***