ELEGANTEN SINATRA BJUDER UPP

"My Way - the Best of Frank Sinatra" (Reprise saml.-CD 1997), en fin och rak samling som verkligen täcker hans bästa från Reprise-perioden, dvs efter 1950-talet när han spelade in för Capitol.

Titellåten "My way" (1969) kan jag visserligen ha lite svårt för, i sin uppblåsta egocentricitet. Men sedan: "Strangers in the night" (1966), elegant, storslaget. Sinatra som bäst. "Do-be-do-be-doo..." Verkligen en filmisk känsla av ett kärlekspar på öde gator i natten.

Så älskar jag de där sentimentala minidramerna där Frank Sinatra bara är bäst. "It was a very good year" (1965). En sorgsen tillbakablick på livet, med Frankie framför ett hav av stråkar. Hämtad från en LP med titeln "September of my years", en finstämd bild av åldrandet.

Fantastisk är också hans jazziga, precisa frasering i "Summerwind" (1966). En låt där sång, text och arrangemang smälter samman i en perfekt enhet (Östen Warnebring gjorde också en bra version av den på svenska). Och allt varvas med "The lady is a tramp" (1974),  "I've got you under my skin"  (1963), de sentida hyllningarna till New York och L.A. och så vidare.

Från senare datum är också en suverän version av "Mack the Knife" av Brecht-Weill (1986). Han svänger loss, ser sin egen blygsamhet jämfört med andras tolkningar (Lotte Lenya, old Satchmo osv) och framhåller istället sitt band (med George Benson, the Brecker Brothers osv).

Samtidigt kan han sjunga en meningslös bagatell som "Love and marriage" (1965) och få det att låta bra. Ja, allt låter oförskämt bra här i denna koncentrerade samling. Hör hur han och bandet verkligen drar på med samma fantastiska frasering i "The best is yet to come" (1964).

Betyg: *****