VISGRUPP VÄRD ATT (ÅTER)UPPTÄCKA

Hootenanny Singers väna visstil kan tyckas rätt ålderdomlig med våra dagars öron. Skulle kanske varit glömd, om det inte varit för kopplingen till ABBA. Att Björn var med i visgruppen Hootenanny Singers och Benny i popgruppen Hep Stars på 60-talet är en självklar del i ABBAs förhistoria.

Och faktum är att visgruppen med det krångliga namnet från Västervik var verkligen en begåvad combo. Konceptet var egentligen genialiskt. Man anammade den gruppstil inom den amerikanska folksong-vågen som företrätts av Kingston Trio och Peter, Paul & Mary.

Björn Ulvaeus, Hansi Schwarz, Johan Carlberg och Tony Roth överförde smidigt formatet till gammal, svensk vistradition: Dan Andersson, Evert Taube, Zacharias Topelius och folkvisor. Man sjöng fyrstämmigt till akustiskt komp i en mycket musikalisk brygd.

"Gabrielle", "I lunden gröna" (båda 1964), "Den gyllene fregatt", "Björkens visa" (båda 1965) är ypperligt framförda visor, väl värda att återupptäcka. Nackdelen är att stilen idag kan kännas väl snäll och polerad. Snart började man också sjunga egna, mera schlager-betonade visor som verkligen var lyckade. Den charmiga "Marianne" (1966) och den bästa, "Tänk dej de' att du och jag va' me'" (1966).

Den senare saknas tyvärr på "Hootenanny Singers Bästa"  (Polar saml.-CD 1991) , som trots det är den bästa av en handfull snarlika samlingar. Björn Ulvaeus har uttryckt att han egentligen hade en längtan till popen vid denna tiden. Hootenanny Singers tillhörde ju ändå popgenerationen. Några låtar på engelska med trumkomp och trumpet, som "Baby those are the rules" (1966) och "Mrs O'Grady"  (1967) visar att man lyckades mycket väl med pop.

Men sedan händer något gräsligt. Ljudbilden förändras från 1967. Producenten har lagt förfärligt eko på sången. "Fåfängans marknad" och "Så länge du älskar är du ung" är näst intill ohörbara. Vissång med groteskt bandeko blir bara så fel, så fel, så fel.

I slutet av 60-talet hade Björn Ulvaeus en lite bortglömd men lyckad solokarriär med några singelhits som också finns med här, alla covers. "Raring" är väl sentimental. Men "Fröken Fredriksson" (1968) är en rolig skröna och bra översättning av "Harper Valley PTA". Och "Saknar du något min kära" (1969) är en fin tolkning av "Where do you go to, my lovely?" av Peter Sarstedt. Men även dessa låtar störs tyvärr av det onödiga bandekot.

Betyg: ***