BOSSANOVANS DROTTNING

"Talkin' Verve" (Verve saml.-CD 1998) är en bra samling med Astrud Gilberto, den fina, brasilianska sångerskan som fått personifiera stilen bossanova. En svalare, mera loj variant av samba.

Men det märkliga är att samlingen inte alls upptar hennes inspel-ningar med Stan Getz, tenorsax. Det var hans album "Getz / Gilberto"  (1964) med Astrud och hennes make Joao Gilberto som förde fram henne på bred front, utanför Brasilien.

Således är detta en "Greatest hits" UTAN "The Girl from Ipanema", den sång hon alltid och för evigt förknippas med. Och det är märkligt. Skivmärket var ju Verve också då, så det kan inte vara hindret. Men någonting angående efternamnet resp skivkontrakt lurar i bakgrunden.

Hur som helst. Detta är alltså en bra skiva - ändå. Den upptar låtar från Astruds egna skivor åren 1965-1969. Och det är fördelen. Här får hon eget, välförtjänt ljussken. Skivan inleds makalöst bra, med "Beginnings" (1969). Det är en cover av gruppen Chicago från samma år (från deras debutalbum). Hos Astrud får samba-rytmerna blomma ut ännu svängigare, men enormt trombonsolo.

En unik låt är också bossan "Maria quiet" (1966). En överraskande stark feministisk text i ett kort, koncentrerat format. Tidigare kallade jag den "Eva Beckmans okända, feministiska samba", eftersom de ofta spelades som oidentifierad i hennes radioprogram i P1.

Bland övriga "Bom bom" (1965), "Bossa no Praia" (1967), "Windy" (1968) och ett tiotal andra läckerheter. Med smakfulla latin-arrangemang och med Astrud Gilbertos underbara, dämpade sång. Hon har en enorm närhet och en fantastisk frasering som gör henne till en stor vokalist. Men hur har Verve designat omslaget? Snurran är ju placerad så det ser ut som att vackra Astrud fått en smärre tandskada.

Betyg: ****

SKÖNSJUNGANDE DUSTY SPRINGFIELD

Så bra hon var - Dusty Springfield! Vilken lysande, stark sångröst, vilken klar frasering! Någonstans mitt emellan spannet av schlager - pop - soul stod hon som en stjärna och greppade över alla stilar hur självklart som helst.

"The Very Best of Dusty Springfield" (Universal saml-CD 1998) täcker åren 1963-1989, med tonvikt på hennes gyllene 1960-tal. Att höra henne sjunga "You don't have to say you love me" (1966) är att kapitulera. Den är bland de mest refrängstarka sånger som finns, alla kategorier. Den är hennes bästa inspelning och skulle lätt svept undan alla konkurrenter i en schlagerfestivaltävling. Men den är mer än så. Engelska Dusty Springfield var också starkt påverkad av Phil Spector-stallet och tidiga 60-talets tjejsånggupper. Pop med soulkänsla.

Samtidigt var Dusty utmärkt på att tolka Burt Bacharach, och hans välsnickrade, sofistikerade popschlagers från samma period. "The look of love" (1967), "Anyone who had a heart", "Twenty-four hours from Tulsa" och roliga "Wishin' and hopin'" (alla 1964) är fina exempel på det.

Så är det ju då hennes mest kända låt, "Son of a preacher man" (1968). Den har självklart sin plats här på en samling, men har aldrig varit min favorit. Den soulfärgade sången med Memphis-blås låter mest som en lång början på något som inte fortsätter. Men visst, i helhetsbilden i denna fina samling på 24 sånger får den ny färg. På svenska minns vi den med Sylvia Vrethammar.

Samlingen går inte kronologiskt, vilket jag brukar föredra. Från Dustys klassiska 60-tal blir det ett stort men välmotiverat hopp fram till sent 1980-tal, då hennes avsomnade karriär fick ny revansch tack vare samarbetet med Pet Shop Boys. "What have I done to deserve this?" (1987) och "In private" (1989) är syntsmattrande låtar med en värdigt åldrad Dusty. Denna samling gavs ut alltså ut 1998. Året efter avled hon, tragiskt och alldeles för tidigt.

Betyg: ****