EN SÅNG- OCH DANSMAN

Det finns sådant man saknar. Bland det mest gripande jag vet är när Jan Malmsjö sjunger en tonsättning av dikten "Kyssande vind" av Hjalmar Gullberg. Den är från 1979 och den finns inte med här. Inte på CD ens.

Eller ta ett nummer som "I must know". Jan Malmsjö sjöng och dansade jazzbalett i TV-programmet "Estrad" (1967). Ett fantastiskt ögonblick. Det finns inte ens inspelat på skiva med honom.

Eller "Vår värld står i förvandling" (1968), en tolkning av Bob Dylans "The times they are a-changin'". Ingen av dessa finns alls med på "En sång- och dansman : Jan Malmsjös bästa" (EMI saml.-CD 1997). Det är frustrerande, när det en gång ges ut något så ovanligt som en samling med allkonstnären och geniet Malmsjö.

Istället är det här en ojämn blandning. Men med tillräckligt mycket riktigt bra. Som bäst är han i svårmodiga, eftertänksamma visor där hans mörka, vackra baryton kommer till sin rätt. Som tidiga "Snurra min jord" (1958) av Leo Ferré, eller "Under alla broar" (1961). Teatraliskt vass är hans tolkning av "Mackie Kniven" (1961) och fräckt temperamentsfull "Bygga upp ett stort berg" (1963).

När han sjunger schlagern (Tom Jones-låten) "En sång en gång för länge se'n" (1967) är han också teatralisk. Men jag älskar det. Hur mycket mer uttrycksfull är inte hans version jämfört med Hootenanny Singers stela. Och som bäst - som allra bäst - är Jan Malmsjö när han går loss i "Om jag hade pengar" (1967) ur musikalen "Spelman på taket". Här är hans maniska utspel alldeles underbart.

Annars drar hans sångnummer ofta åt det fjantiga. Det blir mycket champagne och korkar och bensprattel. Och ett senare slagnummer som "Vår bästa tid är nu" (1984) klarar jag tyvärr inte av. Tyvärr. Då saknar jag desto mer hans Gullberg-dikt "Kyssande vind". Något av det finaste som spelats in på skiva i Sverige. Och som alltså inte finns här.

Betyg: ***


 VEM MINNS BORIS OCH TELSTARS?

Är det överhuvudtaget någon som kommer ihåg bandet Telstars så är det för högertrafik-låten "Håll dej till höger, Svensson" (1967). Den dyker upp då och då så fort TV visar arkivbilder på temat högertrafik.

Den vann en TV-kampanj om låtar inför den stora trafik-omläggningen 1967. Men egentligen handlar sången (av Peter Himmelstrand) inte alls om trafik utan om otrohet.

Jag gillade verkligen Telstars, åren kring 1967. Och det är en glad överraskning att höra detta bortglömda band nu, på kulturgärningen "The Telstars" (Riveside saml.-CD 2003).

Jag förknippar Telstars framför allt med sångaren Boris Lindqvist. Han sjöng charmigt, lite slyngel-aktigt och med rockkänsla i botten. Han var en gång "Rock-Boris", alltså en av de tidiga rock'n'roll-pionjärerna i Sverige sent 1950-tal.

Telstars (utan Boris) var från början ett dansband. Inte dansband i senare smörig, strömlinjeformad betydelse, utan ett slags instrumentalt twistband. Musikerna Rolf Bäckman (sax) och Gösta Nilsson (trumpet) hade spelat jazz tidigare. På 1960-talet startade de Telstars för att spela instrumental "Jazz-Pop". Det där borde ju vara helt i min smak. Den där brytpunkten mellan jazzens solon och popens raka rytmer som är så läcker.

När jag skrev min uppsats om fenomenet "Jazzrock" i musikvetenskap på 70-talet missade jag helt denna infallsvinkel. Det fanns fusion även i Sverige - före Hansson & Karlsson, Björn J:son Lindh och Egba. När Telstars spelade "Pentecostal feelings" (1963) är det med touch av George Benson och Jimmy Smith. Mycket hammond-orgel. Men även gamla Johnny & The Hurricanes lurar i bakgrunden.

Och runt 1967 ansluter alltså sångaren Boris. De framförde roliga poplåtar (oftast covers översatta till svenska) och hamnade ibland på Svensktoppen. De flesta finns på denna samling. "En liten snobb" (1966) efter The Kinks, "Arthurs buss" (1968) efter The Who, "Balladen om Bonnie och Clyde" (1968) efter Georgie Fame. Och - inte minst - Procol Harums "A whiter shade of pale" i en utmärkt version, "Då är hon åter lika blek" (1967). Boris och bandet förmedlar faktiskt samma magi som originalet. Och den svindlande texten, vem har gjort den? Jo, en ung Lasse Tennander! Han har skapat nya metaforer, men behåller den berusande känsla med stor känslighet. Bra!

Det kunde gärna ha fått varit fler Boris-sånger. Jag saknar den märkliga sången om "Alexander Bell" (då en singel-B-sida). Och även en charmig bagatell som "Tänk att va' sjutton år". Bland de tidiga, instrumentala jazzpop-numren är nivån blandad. Från en tuff Ray Charles "I got a woman", med Kjell Öhman i högform på Hammond, till mera jönsiga saker. Men - någonstans gillar jag 60-talsgruppen Telstars. Och att dra fram dem ur glömskan är en välgärning.

Betyg: ***