THE DOORS FÖRSTA

The Doors (Electra LP 1967) med The Doors måste vara en av de starkaste debuterna någonsin. "Light my fire" blev en stor hit, men i en förkortad singelversion. Här på LP:n får sången växa ut med fina solon.

Jim Morrison sjunger så karismatiskt dynamiskt med sin djupa röst. Ray Manzarek lägger ut smakfulla orgelslingor och sätter The Doors speciella sound. Bobbie Krieger på gitarr har bakgrund i flamenco snarare än blues. Och John Densmore är en utmärkt trummis med små gester men effektivt, svängigt spel.

Frånvaron av elbas ger The Doors en luftig ljudbild (men ibland har Manzarek mixat in en bas). De öppnar starkt och snabbt med "Break on through (to the other side)". Som en programförklaring till Jim Morrisons mystisk-romantiska poesi. Namnet The Doors tog de typiskt nog från 1800-talspoeten William Blake. Mellan den verkliga och metafysiska varseblivningen finns Dörrar.

För mig som new age-skeptiker kan det annars bli tungt deklamatoriskt med t.ex. Jim Morrisons excesser i 11 minuter oidipala undergångsdramat "The End". En låt som också användes av Coppola i Vietnam-filmen "Apocalypse now".

Hellre lyssnar jag på ett spår som ödsliga balladen "Crystal ship". Eller oändligt vackra bonus-spåret "Indian summer". The Doors val av covers är intressanta. Fast de aldrig var någon blues-grupp gör de en säker tolkning av Howlin' Wolfs "Back door man". Och att sjunga "Alabam song  (Whiskey bar)" av Brecht-Weill är nog också en konstnärlig, litterär markering. Båda är väldigt lyckade.

Betyg: ****

P.S. Dagen efter detta inlägg läser jag i DN (22/5) att Ray Manzarek har avlidit. D.S.



DRÖMMAR OM DET SOLIGA KALIFORNIEN

Vi kastar oss tillbaka till vår fina resa till San Francisco i våras. "All the leaves are brown / and the sky is grey". Det är lätt att drömma om Kaliforniens kuster nu är hösten går mot sitt gråaste dis här.

Sången "California dreamin'" (1966) med The Mamas & The Papas må vara sönderspelad och uttjatad i alla nostalgi-sammanhang. Men antologin "Gold" (Geffen saml-2CD 2005) visar upp en imponerande, mycket musikalisk helheltsbild av sånggruppen, som flyttade från folksångarkaféerna i Greenwich Village, New York, till det soliga Kalifornien. De bosatte sig i Los Angeles, och tillsammans med The Beach Boys plus alla hippiebanden i San Francisco blev de del av ett ljust, flerstämmigt västkustsound runt 1967. "Flower power" var ordet.

The Mamas & The Papas sjunger faktiskt om sig själva, om sin historia och tillblivelse, i roliga sången "Creeque Alley" (1967). De existerade som grupp bara en kort tid, 1965-68, plus några återföreningar. Gjorde bara fyra album under dessa år. Ändå satte de starka avtryck med sin speciella fil och tidsfärg (ungefär som brittiske Donovan vid samma tid).

Mama Cass Elliot lyser med sin starka, varma stämma. John Phillips skrev de flesta låtarna. Denny Doherty och Michelle Phillips fyllde i med de mycket snygga, njutbara sångstämmorna. "Dedicated to the one I love" (1967), "Monday Monday" (1966), "Dream a little dream of me" (1968) och soulklassikern "My girl" (1968), är bara några av alla fina låtar.

Men bäst av alla, och den är inte ofta hörd, är den innerliga "Safe in my garden" (1968). En sång där kärleksbudskapen bara går direkt in. "En dag i juni" hette den när Family Four senare gjorde den på svenska. Den är sällan med på The Mamas & The Papas många samlingsskivor, men här finns den.

Betyg: ****