"A WHITER SHADE OF PALE...."

Singlarna från 1967 - förutom "Hey Joe" och "Strawberry fields forever" var det naturligtvis "A whiter shade of pale" (1967)  med Procol Harum - låten som däckade mig och alla andra detta året.

Mäktig som en kyrkorgel. Den där texten, "We skipped the light fandango / and turned cartwheels 'cross the floor". Gary Brooker sjöng med en soulmättad röst. Trummor och Hammond tryckte på, medan de andra instrumenten knappt kunde urskiljas (låten finns tyvärr bara i mono).

Vad var det de menade med "Sixteen Vestal virgins / who were leaving for the coast"? Texten var surrealistiskt mystiskt vacker på 1967-vis. Men denna märkliga låt var mera gripande än någon annan. Och jag älskade den. Jag tror jag spelade den varje dag den sommaren.

Snart kom brittiska Procol Harum med den ny singel, "Homburg" (1967). Lika vacker, med Gary Brookers sorgsna sångröst. Här var soundet lättare att urskilja. Orgel och piano spelar bredvid varandra i öppna ackord, kompgitarren fulländar ovanpå tunga trummor. Och ännu en surrealistisk text.

På "Then & now - The best of  Procol Harum" (Salvo saml.-CD 2011) finns förstås dessa båda givna klassiker. Plus andra fina som bluesiga "Cerdes (outside the gates of)" (1967), "Shine on brightly" och "Quiet rightly so" (1968), sorgsamt vackra sjömans-poemet "A salty dog" (1969) och många fler.

Men i stort sett begår Procol Harum en baklänges utveckling. Frampå 1970-talet blir deras skivor tråkiga och högtravade. Kanske hämmades de av den oslagbara debuten. De nutida inspelningar som finns här är välvilliga (de har behållit sin stil), men inte mycket mer.

Hur som helst är det här en bra samling. "...as the miller told his tale / that her face, at first just ghostly, / turned a whiter shade of pale".

Betyg: ***