LYXSOUL FRÅN TAMLA MOTOWN

På den tiden gav jag inte mycket för The Supremes. Hade svårt för Diana Ross gälla, pressade röst, deras smöriga arrangemang och lyxiga nattklubbs-framtoning.

Nu med vuxna öron hör jag något annat. Drivet, dansglädjen, ett ständigt sex-beat som pulserar genom strömmen av hitlåtar. Och hitlåtar är en underdrift i sammanhanget.

På 1960-talet var The Supremes superstora. På nivå med The Beatles. De var omåttligt framgångsrika och glamorösa. Den välklädda lyxstil som Barry Gordon jr och Tamla Motown lanserade var något annat än de slappa hippie-ideal som rådde bland den mestadels vita publiken vid samma tid.

Men efter 60-talet, deras aktiva tid, hörde man inte mycket om The Supremes. Kännare av Tamla Motown klassade gärna The Four Tops, The Temptations och Marvin Gaye högre. De hördes sällan i den 60-talsnostalgi som odlades på 1980-talet. Därför ännu en aha-upplevelse att höra deras många klassiska inspelningar nu. "The Ultimate Collection" (Tamla Motown saml.-CD 1997) är en bra ingång.

"My world is empty whitout you", "You can't hurry love" , "You keep me hangin' on" (alla 1966), "The happening" (1967), "Love child" (1968). Ja, det är bara att räkna upp. Alla är säkra, slagkraftiga hits. Men om det var problem med tunn, föråldrad ljudmix på flera tidigare nämnda skivor är problemet snarast det motsatta här. Ljudet är överstyrt så in i helvete.

Betyg: ***