SOULCOVERS SEGA SOM KOLA

Gruppen The Vanilla Fudge från New York hade ett eget koncept. De gjorde cover-låtar (oftast av Beatles eller Tamla Motown-soul) och stöpte om i sin mycket speciella form.

Långsamma, utdragna tempon med mycket tyngd. Nästan som hårdrock, men med Hammond-orgel. Och så deras ljusa, gälla röster ovanpå ångvälten.

Det blev ett personligt sound och minst sagt säregna tolkningar. Deras debutalbum "Vanilla Fudge" (Atco LP 1967) inleds med Beatles "Ticket to ride" med rullande sjögång. Deras val av covers var bra. "Bang bang" (Sonny & Cher), "She's not there" (The Zombies) och Curtis Mayfields vackra melodi "People get ready".

Mest kända spåret (och singelhiten) från denna skiva blev The Supremes "You keep me hangin' on" i en tungt, utdragen version. Soullåten "Take med for a little while" (inspelad av Jackie Ross, Dusty Springfield och andra) matchar i tyngd och kraft. Så avslut med Beatles "Eleonor Rigby" i en intill oikännlighet långsam, dynamisk dräkt. Det är läckert.

Mark Steins orgel är expansiv så att man nästan associerar till Hansson & Karlsson. Vince Martell (gitarr), Tim Bogert (bas) och Carmine Appice (trummor, senare med Rod Stewart) var de övriga. Och så, som sagt, deras röster. Ljusa, ylande röster med mycket vibrato. Men åter igen problem; tidens tunna ljudbild ger ingen rättvisa åt musikens kraft.

The Vanilla Fudge gjorde bara fyra album då, och blev aldrig riktigt stora. Möjligen hade de en viss påverkan på Deep Purple och Uriah Heep. Idag är de väl bortglömda. Men deras säregna powerrock var mycket speciell. Och deras roligaste album skulle dröja ett år till.

Betyg: ***


ERIC BURDON FLYGER TILL SAN FRANCISCO

Åter till vår fina resa till San Francisco. Denna sång blev vårt ledmotiv, "San Franciscan nights" med Eric Burdon & The Animals. "Strobe light's beam, creates dreams..../ on a warm San Franciscan night".

Spåren ledde mig till denna skiva, "Winds of Change" (MGM LP 1967). Märkligt okänt som album trots att 1967 var så fokuserat skivår. Sällan sedd eller hörd efteråt, vare sig på klassikerlistor eller i nostalgi-sammanhang.

Det är synd, för "Winds of Change" är en utmärkt och mycket speciell skiva. Eric Burdon hade lämnat "gamla" Animals ("House of the Rising sun" osv.) och bildat ett nytt, tungt psykedeliskt band som alltså fick heta Eric Burdon & The Animals. De var engelska, men höll till mycket i USA, främst då i just San Francisco, blomsteråret 1967.

Och skivan är MYCKET 1967, och MYCKET psykedelisk. Hälften av numren består av talad poesi till musik (något Burdon är mycket bra på, med sin djupa, allvarliga röst), och hälften rocksånger (med Burdon som lysande, dramatisk sångare). En kortväxt man med en stor rockröst.

I titelspårets öppning deklamerar han en dikt om förändringens vindar som lyft musikens utveckling. Här nämns, bland många, King Oliver, Ray Charles, Charlie Parker, Elvis, Beatles, Zappa, och förstås, Dylan. Är det något Burdon har sinne för så är det namndroppande. Efter denna böljande dikt till indisk sitar, fortsätter "spoken poetry" till musik i vackra "Poem by the Sea".

Sitar, elfiol, och elgitarrer drar vidare in i Stones "Paint it black", i en vidunderlig version. Det svarta övergår i verkligt svart. Gotiska dikten "The Black Plague" om digerdöden är rena skräckmystiken. En kuslig dödsmässa. "Det sjunde inseglet" som psykedelia.

Jimi Hendrix hyllas i "Yes I am experienced". Så följer då skivans enda kända låt, den bitterljuvt romantiska "San Franciscan nights", med sin värme och förbehållslösa kärlek till staden med kabelspårvagnarna och dess folkliv. Jag kan bara hålla med!

Resten av skivan är lika bra. Lika bluesrockigt, mystiskt psykedelisk och skönt poetisk. Och lika namndroppande (bluesmän, Ray C, Miles D m.fl. i "It's all meat"). "Winds of Change" borde verkligen förtjäna en grundmurad klassikerstatus, istället för att vara en svårhittad raritet i second hand-butiker. Det är Eric Burdons enskilt bästa album. Kanske var det digerdödspoemet som skrämde folk.

Betyg: *****


JEFFERSON AIRPLANE FLYGER IGEN

 Ja, som jag har sagt flera gånger så åkte vi till San Francisco på en underbar semestervecka i våras. Gammal dröm. Och naturligtvis köpte jag skivor med Jefferson Airplane och Grateful Dead i musikbutiken Amoeba i Haight Ashbury. Det hörde liksom till.

"After Bathing at Baxter's" (RCA LP 1967) med Jefferson Airplane var deras tredje album, och deras andra det hippie-året 1967, efter "Surrealistic Pillow". Men om "Pillow" var deras bästa album med lysande sånger (men som tyvärr led av svag ljudkvalitet), så är "Bathing" ett tyngre, men också mer abstrakt och knepigare album. På "Surrealistic Pillow" kunde deras lugnare låtar nästan förväxlas med The Mamas & The Papas folkrock, med ståtlig stämsång. Men "Bathing"-LP:n är betydligt flummigare.

Det är på gott och ont. De tar ut svängarna med. Sologitarristen Jorma Kaukonen (finsk-ättad, antar jag) får betydligt större utrymme, med Hendrix-fuzzade gitarrslingor. Bassisten Jack Cassidy, som knappt hördes på "Surrealistic Pillow", visar sig som en mycket kompetent musiker, med fylligt, melodiskt basspel. Och sångerskan Grace Slick var ju också bra på piano. Mera av det!

Inledande, monotont stompande "The ballad of you and med and Pooneil" är bra, och följs av ett Zappa-liknande ljudcollage. Därefter "Young girl Sunday blues" av Martin Balin och Paul Kantner. Men det blir snart något enahanda och mässande över deras rocklåtar med kollektiv sång. Grace Slick är ju en gudabenådad sångerska med sin starka, "isande" sång. Hennes "Rejoyce" lär vara en hyllning till James Joyce "Ulysses". På förra albumet hyllade hon en annan klassisk författare, Lewis Carroll.

"After Bathing at Baxter's" består av korta låtar, indelade i lite svårbegripliga sviter. Enda längre numret är "Spare Chaynge", instrumentalt med långa, modala improvisationer à la Grateful Dead. Det stycket sänker tyvärr hela albumet en aning. Men samtidigt - Jefferson Airplane var alltid en intressant, färgstark grupp med något eget.

Betyg: ***