FRÅN SAN FRANCISCO, THE BAY AREA...

Vi var nyligen i San Francisco och besökte de legendariska kvarteren i Haight Ashbury.  Speciell magi att se husen och parkerna där hippie-rörelsen blomstrade  1967. Riktigt ikoniserad, trots att det var en öppen drogkultur. Men jag är väl naiv som hellre ser bara estetiken som något böljande, fantasifullt, färgrikt, vackert.

Naturligtvis köpte jag skivor med Jefferson Airplane och Grateful Dead på Amoeba Records där. Men detta album hade jag redan sedan länge.

"Surrealistic Pillow" (RCA LP 1967) med Jefferson Airplane är en utmärkt skiva och deras bästa. Det är visst psykedelisk rock, men lika mycket folkrock. Mycket melodiös stämsång och tamburiner. En fin låt som "My best friend" låter mera som The Mamas & The Papas än acid rock.

Jefferson Airplane var en suverän sånggrupp med två så gudabenådade sångare som Grace Slick och Martin Balin i fronten. Fin öppning med bultane trummor och fallande melodi i "She has funny cars". Därefter hitlåten (jo, en slags hippierörelsens hitlåt) - "Somebody to love" som Grace sjunger. Hennes starka, isande sång känns i kroppen. En passionerat kärleksbudskap till drivande rytm.

Det finns gott om det där drivet, när Paul Kantner och Jorma Kaukonen spelar huggande gitarrer till Balins och Slicks mässande sång, t.ex. i "3/5 of a mile in 10 seconds". Man kan tänka sig den psykedeliska ljusshowen i böljande kaskader på väggen.

Men det finns också spröda ballader. Som när Martin Balin sjunger  "Today" med en sådan känsla att man blir tårögd. Och när Grace Slick i ett crescendo hyllar Alice i underlandet i "White rabbit". Ett slags Bolero på 3 minuter där hon når kulmen med "Feed your head!" En av periodens finaste låtar överhuvudtaget.

Nackdelen med "Surrealistic Pillow" är samma som med flera andra 1967-skivor: ljudmixen. En kraftfull musik med klen, daterad ljudmix hämmar tyvärr upplevelsen. Här är det basen som är näst intill ohörbar. Det gör att kraften i "Somebody to love" bara blir antydd. Men de starka sångerna väger upp. Och CD-utgåvans extraspår är verkligen bra, bland annat bluesen "In the morning" som Balin sjunger.

Betyg: ****


THE DOORS MÖRKA SIDOR

Det är The Doors andra album, "Strange Days" (Electra LP 1967), i full fart efter omedelbara succén med debuten "The Doors" tidigare samma år. Dessa två och sedan det tredje, "Waiting for the Sun" (1968) bildar en orubblig, stark trilogi.

På "Strange Days" fördjupar de sin stil från debuten. En dynamisk rock med Jim Morrisons mörka, vackra, uttrycksfulla röst. Spänningsfältet mellan ett dunkelt, metafysiskt mörker och brutal styrka mot de sköna klangerna från Ray Manzareks orgel, plus mycket starka låtar, gav The Doors från början en stark position.

Jim Morrisons poesi ekar av William Blake, Rimbaud, Baudelaire och även av Edgar Allan Poe. Hallucinatorisk 1800-talspoesi som den karismatiske rockidolen faktiskt gör något riktigt bra av. Det fantasifulla fotot på omslaget är en slags iscensättning av symbolismens olika skikt i sångerna.

Redan i öppningen "Strange Days" ekar Morrisons röst i spöklika skuggor. "Love me two times", "People are strange" och "My eyes have seen you" är andra låtar med både djup och hitkvalitet i sångerna. Medan t.ex. "Horse latitude" är ett skräckfyllt inferno och långa, avslutande eposet "When the music is over" är så där tungt deklamatorisk som The Doors riskerade bli ibland.

Men The Doors musik hade mera substans och tidlösa kvaliteter än t.ex. hippiebanden från San Francisco vid samma tid (som de stilmässigt skilde sig ifrån). Säkert därför The Doors fick en oerhörd betydelse för åtskillig senare rockmusik. Det lustiga är att ingen av de fyra egentligen hade bakgrund i rock'n'roll. Ray Manzarek (orgel), kom närmast från klassiskt, John Densmore (trummor) från jazz, Robbie Krieger (gitarr) från spansk flamenco. Och Jim Morrison hade sina rötter i skriven poesi. Men tiden var öppen och tillsammans gjorde de världens bästa rock.

Betyg: ****