SGT PEPPER - OCH NU VAR DET 1967!

"Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (Parlophone LP 1967) med The Beatles var verkligen en revolution när den kom ut den 1 juni 1967. Jag minns det, fast jag bara var 11 år. Min svåger Leif köpte den så fort den kom ut.

Allt hände på kort tid inom rockmusiken och hela kultur- och medievärlden under dessa år. Och speciellt denna magiska och hypade sommaren 1967.

Problemet är bara att just denna milstolpe och jätte snart blev ett monument över sig själv. Den gav sådan respekt att den blev svår att lyssna förbehållslöst på. Paradoxalt nog känns banbrytaren "Sgt Pepper" som den Beatles-skiva som har åldrats mest.

Men självklart är ändå "Sgt Pepper" ett stort album, med en gräns-överskridande kraft 1967 som är svår att inse nu. Inledningens trilogi med titellåtens brassband, Ringos förtröstansfulla sång i "With a little help from my friends" och Johns surrealistiska "Lucy in the Sky (with Diamonds)" sitter som smäck.

Men även ett "mellanspår" som "Fixing a hole" är stor poesi. "I'm fixing a hole where the rain gets in / and stops my mind from wandering / where it will go..." I den minst sagt drömlika "Being for benefit of Mr Kite" virvlar bandlooparna runt som en berusad cirkus på drift. Det är läckert!

Som vanligt jobbar Beatles och George Martin mycket med kontraster. Pauls "When I'm sixty-four" kunde vara en bagatell, men lagd efter Georges mystiskt svävande sitar-slingor i "Within you, without you" blir kontrasten effektiv.

Finalen är kraftfull. När John (och också Paul) frammanar en ödslig, spöklik skuggvärld i hörnet av en skenande symfoniorkester är stämningen gripande. Texten är svartsynt, hemsk. "He blew his mind out in a car.." Körde bilisten ihjäl sig? John sjunger om en uppgiven alienation innan allt brakar samman i ett psykedeliskt kaos. Det evighetslånga utslocknandets pianoackord är omtalat.

Betyg: *****