EN RIKTIG SVENSK KLASSIKER

Producenten Anders Burman på Metronome fortsatte att hitta talanger och producera fantastiska skivor. Inte minst svensk vispop åren runt 1970.

Hade han ett knep så var det nog just att inte överproducera, utan låta artisterna spela ut och förse dem med bra arrangemang ur sitt starka musiker-stall.

Bernt Staf "När dimman lättar" (Metronome LP 1970) är en sådan där unik debutskiva som verkligen lyser som en juvel i svensk skivhistoria.

Bernt Staf, vem var han? Ung trubadur och sjöman från Stockholmstrakten. Gjorde egna visor och sjöng dem med gäll, hård och rätt skrikig röst. Egentligen helt osannolik som vissångare. Någon skönsångare var han väl inte, men hans oslipade uttryck hade en personlig färgstyrka som lyftes fram fint av Burman.

Sången "Familjelycka", som inleder skivan, blev en hit. En underfundig, varm kärleksvisa med originella strofrader. "Du är så söt när man ser spetsen på din tunga / Ja, jag vill locka dig att älska och att sjunga".

"Hovmästarsoppa" är något så ovanligt som den första, svenska funk-låten. Fast det visste ingen då. Man blev mer förbryllad av den långsökta texten som antyder revolution. "Mitt livs novell" är en skönt anspråkslös ballad, medan han i "Kalla stjärnor blinka" leker Schubert och tar i så stämbanden spricker i en naturlyrik till piano (av Björn J:son Lindh).

Samma naturlyrik och ustpel finns i vackra "Höststämning". Men skivans höjdpunkt är ändå "En nattdröm" i två delar. En hallucinatorisk, erotisk paradisdröm som för tankarna till Gustaf Fröding och "En morgondröm". men i sista versen väcks Staf brutalt ur drömmen. "Se'n kommer vardagen hit, bilar och skit / och bjuder ut husgeråd".

Den varma naturlyriken, med miljöengagemang och underfundiga ordvändningar var Bernt Stafs signum, förutom hans märkliga sångröst. Han skulle fortsättningsvis inte komma i närheten av sin debut "När dimman lättar". Han gled från det naturlyriska till det mera plakatpolitiska.

Betyg: *****

MÅNGSIDIGT PORTRÄTT AV CORNELIS VREESWIK

Cornelis sista album på Metronome (tyvärr!) blev en dubbel som tog ut svängarna. "Poem, ballader och lite blues"   (Metronome 2-LP 1970) . Ännu en fyndig programförklaring (liksom "Grimascher", "Telegram", "Vackra visor" osv).

Det blev ett storartat album. Ett personligt, varierat porträtt.  Lika trivsamt som tygapplikationen på omslaget. Och så det knäppa fotot på Cornelis och alla musikerna helnäck på inneruppslaget. Vem kom på den idén?

Det som ger relief åt albumet är just dessa korta dikter, poem, som Cornelis läser mellan sångerna. Surrealistiska, koncentrerade. "Såsom en svärdfisk faller tillbaka i havet / pendlar vi mot Copernicus". Man kan invända att dikterna bromsar tempot. Men när jag hörde skivan i en förkortad version, utan dikterna, märktes vilket starkt personligt avtryck de ger.

Musikaliskt är Cornelis också mer inspirerad än någonsin. Bluesmättade balladen "Huvudlösen för aftonen" är en av hans starkaste, mest drabbande sånger någonsin. En drivande melodi - fast texten handlar om död och förruttnelse. Stagnelius är inte långt borta.

"Fåglar" är en vackert svårmodig ballad. Björn J:son Lindh spelar Jan Johansson-likt piano. Starkt pacifistiska "Generalens visa" och roliga skrönan "Morbror Frans" är vassa visor à la hans första skivor. Medan "Ågren" och inledande "Rosenblad, Rosenblad" är avslappnade ballader i rusets efterdyningar.

Riktigt rockig är "Hopplös blues", elektrisk råsväng med bl.a. Jojje Wadenius och Tommy Borgudd i  kompet. Det gäller också för tunga bluesen "Ett gammalt bergtroll", där Cornelis läser Gustaf Fröding till Stones-liknande röj. En mycket originell och fyndig tolkning.

Det finns många andra minnesvärda spår på albumet. Jazzvalsen "Hajar'u de då Jack?" till exempel, om sonen Jack som ritar barnteckningar. Allt är bra, inspirerat och visar Cornelis mångsidighet. I sista spåret, "En viss sorts samba", svänger det loss ordentligt med stor orkester arr:ad av Georg Riedel. "Den rätta sortens samba är inte klok / man blir inte klok när man hör den / Särskilt när en vacker dam gör den..."

Betyg: *****


SÖKANDET EFTER SUGARMAN

Denna skiva är direkt knuten till dokumentärfilmen "Searching for Sugar Man" (2012) av Malik Bendjelloul, som var en ståtlig upprättelse av en bortglömd och förbisedd artist. Maliks berättelse i sig var som en rörande saga om återuppståndelse (rykten hade gjort gällande att Sixto Rodriguez skulle varit död sedan länge).

Det var också historien om hur denne Rodriguez, helt ovetandes, hade varit en idol i Sydafrika under den stängda tiden. Tydligen hade han också varit stor i Australien (vilket inte framgår i filmen). Hemma i USA hade han runt 1970 bara gjort ett par skivor som försvann i mängden. Sedan tröttnade han och drog sig tillbaka. Blev arbetare på en bilfabrik i Detroit och levde ett tillbakadraget liv.

Bland folkmusikkännare i USA, de få som kom ihåg honom, gick bisarra rykten om att han skulle begått självmord på scenen någon gång på 1970-talet, och liknande hörsägner. Den verkliga historien har allt av kontrast mellan berömmelse och vardagsmödor, liv och död, myt och sanning. Det var ett stort initiativ av Malik Bendjelloul att berätta historien, och att hitta den godmodige Sixto Rodriguez - som alltså var i högsta grad vid liv.

Så fick Askungesagan sin fulländning. I och med musikfilmens världsomfattande framgång (Oscar för bästa dokumentär 2013), fick alltså den amerikanske singer/songwritern Rodriguez drygt 40 år i efterhand sin välförtjänta uppmärksamhet. Albumet "Cold Fact" (Sussex LP 1970, återutgivet bland annat som LITA CD 2008), är verkligen bra.

Rodriquez placerar sig lätt in bland tidens Bob Dylan, Neil Young, Leonard Cohen, Tim Buckley och liknande skapare. Han sjunger starkt, känslosamt, nästan ropande med en varm röst. "Sugar Man", "Only good for conversation", "Crucify your mind" och "I wonder" är fantastiska sånger. Starka texter, både personliga och engagerade, med sparsmakade, väl färgsatta arrangemang.

Betyg: ****


PONTY SPELAR ZAPPA PÅ FIOL

Denna skivan är ett sidospår i Zappas diskografi. "King Kong : Jean-Luc Ponty plays music of Frank Zappa" (World Pacific / Liberty LP 1970), med franske mäster-violinisten Jean-Luc Ponty.

Jazzmusikern Ponty kom från den fina, franska fiolswing-traditionen med Stephane Grappelli och gitarristen Django Reinhardt i bagaget. Han reste till USA och var först med på ett spår på Frank Zappas jazzrock-LP "Hot Rats" (1969), för att i samma veva göra denna produktion med musik av och med monsieur Zappa.

Fyra coverlåtar med jazzfusion på elektrisk fiol. Ett eget nummer och en längre, nyskriven svit av Frank Zappa för Jean-Luc Ponty med orkester. Naturligtvis inleder "King Kong", det snitsiga jazzrock-valsen om jättegorillan. Zappa / Mothers spelade den på "Uncle Meat" året innan, och Ponty filar sig lätt igenom den svåra melodin.

"The idiot bastard son", "Twenty small cigars" och cocktailbar-parodin "America drinks & goes home" är de andra covernumren. Den längre, specialskrivna sviten heter "Music for electric violin & low-budget orchestra". Spännande tidigt prov på Zappa som (seriös) kompositör, och även här finns små fragment av tidigare Mothers-låtar.

Den längre sviten är skivans finaste nummer. Orkestern dirigeras av Ian Underwood, den begåvade Mothers-medlemmen. Frank Zappa själv medverkar som arrangör, men endast på ett spår som musiker. Hans närvaro präglar och färgar ändå skivan fullständigt.

Bland musikerna finns annars George Duke, den fantastiske pianisten / klaviaturspelaren, som sedan skulle bli Zappas följeslagare en lång tid efter. Dessutom blev Duke en lysande soloartist med soulmättade jazzrockskivor. Han skulle också ge Zappas musik en bra injektion av soul / funk (något gamla Mothers hade saknat helt).

"King Kong" är ett fint soloalbum av Jean-Luc Ponty. Och en kul variant av Zappa. Välkänt av fantasterna men svårhittat på marknaden. Sedan kan ju soundet av elfiol bli lite enformigt i längden, trots en så fin spelare som Ponty.

Betyg: ***

BOOKER T:s VARIANT AV "ABBEY ROAD"

Det är ju vanligt med covers på låtar. Det är mindre vanligt att någon gör cover av ett helt album. Men instrumental-soulgruppen Booker T & The MG:s gillade The Beatles LP "Abbey Road" så mycket att de tog hela albumet och gjorde en egen version av.

Den fick namnet "McLemore Avenue" (Stax LP 1970). Och naturligtvis gick de på rad över denna gata på omslaget. Gatan i Memphis där de hade SIN studio. En av många skivomslags- travestier som Beatles råkade ut för.

Men Booker T & The MG:s förhåller sig ganska fritt till musiken på "Abbey Road". De har stuvat om ordningen på låtarna och slagit  ihop dem till olika potpurrier (medleyn). Så är t.ex. "Golden slumbers / Carry that weight / The end / Here comes the sun / Come together" ett långt, läckert och väl varierat spår. Ett av totalt fem på  skivan. Endast "Something" ligger som ett eget.

Man har tillåtit sig att hoppa över några låtar ("Maxwell's silver-hammer", "Octopus' garden", "Oh darling!"). Men det gör inget. För Booker T-gruppens spelning av Beatles låtar är så behagligt lekfull och respektfull. Så avslappnad och så kärleksfull på en gång. Här rör det sig om en musikalitet på högsta nivå.

Booker T & The MG:s var verkligen en combo med kapacitet. De verkade alltid lite i skymundan. Blev mest kända som kompgrupp. Deras egna skivor (som var rätt många på 1960-talet) hamnade lite vid sidan av. Men de har alltid varit musikernas favoriter. Så är t.ex. Donald "Duck" Dunn sedd som en av världens bästa bassister.

"McLemore Avenue" är en härlig skiva, utan stora åthävor. Någon gång emellanåt kan de svaja över lite mot skvalpop, men mest blir man lycklig av Booker T Jones fina hammondorgel och elpiano.  Deras spelglädje och kapacitet är av det smittande slaget. Tyvärr fick inte denna, deras "Abbey Road"-album, någon större uppmärksamhet när den kom ut 1970 och har inte heller fått det senare. Synd, för det är den värd.

Betyg: ****

ZAPPA BYTER INRIKTNING

Det börjar med en aggressivt ettrig gitarrblues i någon knepig, modal tonart, "Transylvania boogie". En bra titel. Redan där markerar Frank Zappa att han byter inriktning, att han bryter med gamla Mothers-epoken.

"Chunga's Revenge"  (Reprise/Bizarre LP 1970) är en tung rockskiva, om än en experimentell sådan. Hälften sångnummer och hälften instrumentala. I sångnumren dyker duon Flo & Eddie (Marc Volman och Howard Kaylan) upp för första gången.

De kom från popgruppen The Turtles och skulle bli frontfigurer i den korta Zappa-period ("Live at Fillmore East-71") som jag inte alls gillar. Men här på detta album är de faktiskt riktigt bra. De sjunger den mycket humoristiska popparodin "Rudy wants to buy Yez a drink" och den avslutande snyftaren "Sharleena". Och ytterligare två snabba rocklåtar.

Zappa sjunger själv krämiga bluesen "Road ladies". Men resten är alltså ordlöst. Multi-instrumentalisten Ian Underwood (den ende kvar från gamla Mothers) spelar elektriskt flödande altsax-solo i den magiska titellåten. En musiker som dyker upp för första gången på denna skiva är George Duke, den fantastiske jazzfunk-pianisten. Han spelar elpiano, och även trombon (!) här. Dock utan att få glänsa riktigt.

"Chunga's Revenge" är ingen av de Zappa-skivor jag sätter främst. Men som alltid finns här enskilda  lysande partier. Ett sådant är "Twenty small cigars", en alltför kort, spröd jazzvals. Tydligen ett överblivet spår från "Hot Rats"-inspelningarna. Å andra sidan finns här också ett riktigt uselt spår. Röriga live-partiet "The Nancy & Mary music", som är onödigt och sänker helhetsintrycket.

Betyg: ***

SISTA SUCKEN MED GAMLA MOTHERS

Tiden kring 1969-70 upplöste Frank Zappa den ursprungliga, flexibla gruppen The Mothers of Invention. Så flexibel att den snarast var att betrakta som ett löst kollektiv där medlemmar kommit och gått.

Det gamla avantgarde-Mothers och underground-Mothers avslutade med "Weasels ripped my flesh" (Reprise/Bizarre LP 1970). Ett vilt hopsatt hopkok med lika sedvanligt knäppt omslag som alla andra Mothers-skivor.

Och det här är verkligen överkurs, mest för oss Mothers-älskare. Det är hopklippt på ett förbryllande sätt och ger i stort ett rätt disharmoniskt intryck. Delar av gamla Mothers framträdande, hur originella de än var, kan bli rätt påfrestande. Att höra Roy Estrada vråla falsett i "Didja get any onya?" är inte kul.

Men som alltid på Zappa-skivor finns det enskilda briljanta partier som lyser upp. Violinisten och bluesmusikern Sugarcane Harris överraskar rejält när han plötsligt vräker loss i råbluesiga "Directly from my heart to you", en låt av Little Richard.

Sångaren Ray Collins överraskar också med en sällsynt fin sångmelodi, "Oh no", följd av "The orange county lumber truck", ett snyggt tema som Zappa sedan återanvänt på andra skivor. Harmonisk, mitt emellan kaotiska ljudorgier, är också korta jazzvalsen "Toads of the short forest". En låt som faktiskt Monica Zetterlund och Monica Dominique gjort en cover på, då med titeln "Zäpo-vals".

Bland de intressanta konstmusik-avsnitten finns  "Eric Dolphy Memorial Barbecue" och "The Dwarf Nebula processional march", medan "My guitar wants to kill your mama" är en rätt tramsig rocklåt av Zappa. Men att avsluta hela skivan med en minuts kompakt, vitt brus är inget kul skämt.

Betyg: ***

MERA AV MOTHERS BISARRA KAMMARMUSIK

Gamla, ursprungliga uppsättningen av The Mothers of Invention upplöstes vid den här tiden. Gruppen, eller snarare kollektivet, Mothers hade varit en flexibel grupp sedan starten med "Freak Out!" 1966.

Med grund i rocksättningen (Zappa, Collins, Estrada, Jim Black) hade den fyllts på med mer virtuosa musiker: pianisten Don Preston, blåsarna Bunk Gardner och Ian Underwood, några slagverkare osv. Gamla Mothers var en skev grupp med MYCKET underground-känsla och bisarr humor. Men de hade en speciell integritet som gjorde dem unika.

Deras, och Zappas, utveckling hade på denna korta tid gått från punkig, teatralisk rårock till spretig avantgarde, med gott om instrumentala äventyr i modernistisk konstmusik à la Stravinskij, Stockhausen och Cage, eller till brötig friform-jazz. Och hela tiden fanns de där 50-talslika doo-wop-parodierna med.

"Burnt Weeny Sandwich" (Reprise/Bizarre LP 1970) är ett ihoplappat paket utan riktig helhets-känsla. Men gillade man den bisarra kammarmusiken på "Uncle Meat" så gillar man definitivt spåren här. "Igor's boogie" del 1-2 är just en hyllning till Stravinskij. Två miniatyrer för träblåstrio. Kunde varit från "Historien om en soldat". Två satser är också "Holiday in Berlin", en drastiskt tillknycklad kabarémusik à la Kurt Weill. Framförd i den stampande tretakt som Zappa var så förtjust i.

Skivan börjar och slutar med var sin doo-wop-parodi, och dessa är hellre än bra. Speciellt inledande "WPLJ" som mest låter konstig och skev. Drar ner intrycket. Andra halvan av skivan är inspelad live och täcks mest av sviten "Little house I used to live in". En rörig och helt o-enhetlig svit som förmodligen klippts ihop av olika tagningar. Bluesviolinisten SugarCane Harris spelar ett solo så rått så att man tror han ska såga sönder fiolen.

En splittrad skiva och ingen av varken Zappas eller Mothers bättre. Men som alltid - här finns enskilda partier som är briljanta.

Betyg: ***

I HUVUDET PÅ GENTLE GIANT

Här kan man verkligen tala om "progressive rock", i dess brittiska bemärkelse. Engelska Gentle Giant debuterade med sitt album "Gentle Giant"  (Vertigo LP 1970), och visade från början upp en ytterst komplex, avancerad form av musik.

Gruppens sex musiker (tre av dem var bröder, Shulman) var alla drivna virtuoser, och alla var multi-instrumentalister. Just dessa ideliga byten av instrument gjorde de gärna en poäng av. För mig som älskar arrangemang och klangfärger var det här rena julafton.

För trots (eller tack vare) virtuositen var deras musik alltid lekfull, spefull, gäckande. Snarare humoristisk än högtravande. Skenbart lekte de fram sina svårspelade slingor ur flinka fingrar. Kompositioner med inslag av brittisk folkmusik och medeltida musik, blandat med rock, ny konstmusik, jazz och mycket annat.

Ideliga taktarts-byten och slipad stämsång. Solosångaren Derek Shulman sjöng med ljus, stark röst i underliga melodislingor. Förutom vanliga rockinstrument också färger av saxofoner, vibrafon, cello, fioler och blockflöjter (mycket blockflöjter). Med mera.

Jag kan ha svårt att särskilja Gentle Giants olika skivor. Alla är bra, och alla innehåller samma lego-byggen av underfundiga, komplexa musik-stycken. Men just pga intensiteten i händelse-förloppen riskerar de också att gå ihop. Detta första album är bra, men det bästa skulle dröja ett par år till.

Betyg: ***

GENESIS SYMFONISKA UTFLYKTER

Som sagt, rockmusiken expanderade och utvecklades starkt åt olika håll under dessa mycket kreativa år. Ett band som brittiska Genesis startade från början upp med en avancerad musik, byggd på längre låtar med olika variationer och ofta i sviter.

Tillsammans med Pink Floyd, The Nice och Procol Harum var de runt 1969 inne på den linje som kom att kallas "symfonisk rock" eller "symfonirock". Även tidiga Deep Purple befann sig där någonstans.

"Trespass" (Charisma LP 1970) är gruppens andra album, och här grundar de på allvar sin stil med längre låtar i progressiva utvecklingar och ofta teatraliska upplägg. Medlemmarna var mycket unga, sångaren Peter Gabriel var bara 20 år.

Som så ofta i symfonisk rock spelar orgel och klaviaturinstrument en grundläggande roll. Tony Banks står för dessa. Välgjorda, lite svårmodiga kompositioner som "Looking for someone", "Visions of angels", "The knife".

Jag har faktiskt aldrig varit förtjust i Peter Gabriels sångröst. Men här samstämmer den väl med musiken. En alldeles fantastisk trumslagare, John Mayhews, medverkar endast på denna skivan. Hans dynamiska trumspel är överlägset Phil Collins, som skulle komma in senare.

Betyg: ***

CHICAGOS ANDRA DUBBEL

Gruppen Chicago hade väckt stor sensation med sitt debut-album 1969. Formatet dubbel-LP var väldigt inne och trendigt nu. En slags kraftmätning för stora grupper och artister. Men att ha fått ynnesten att debutera med ett dubbelalbum var ovanligt.

Ännu ovanligare var att också uppföljaren blev en dubbel. Men Chicago tog snart patent på detta format. Dubbel-LP blev standard, och alla deras följande album fick enbart numrerade titlar, och samma Chicago-logotyp i olika, rätt fantasilösa variationer.

Detta är således "Chicago", vanligen kallad "Chicago 2" (CBS dubbel-LP 1970). De fortsatte att utmana Blood, Sweat & Tears om tronen i genren jazzrock. Men medan debuten "The Chicago Transit Authority" var en muskulöst uppspänd powerrock, bjöd detta album på betydligt mera nyanserad musik och rikligt med finesser.

Från snygga rocklåtar med som alltid stilfullt arrangerat blås (av trombonisten James Pankow): "Moving in", "Poem for the people", "24 or 6 to 4". Till roliga instrumentala miniatyrer som verkligen ger relief åt albumet. Sviten "Anxiety's moment" - "West Virginia fantasies" (med ganska så tydlig hälsning till Frank Zappas "Uncle Meat"). Den smarta kammarmusiken i "A.M. mourning" - "P.M. mourning", som mynnar ut i bitterljuva balladen "Memories of love".

Här finns också oväntade drag som jazzvalsen "Fancy colours", samtidigt som man slipper Terry Kaths plågsamma friform-helvetes-gitarrsolon från förra skivan. Det politiskt engagerade draget finns starkt närvarande, inte minst i avslutande sviten "It better end soon". Chicagos andra dubbel är ett bra, mångfacetterat album. På många sätt bättre än det första.

Robert Lamm sjunger de bästa låtarna. Terry Kath sjunger med sin råare rockröst. Och tyvärr sjunger Peter Cetera också. Hans gälla, vassa falsett är det som hindrade mig från att fortsätta intressera mig för Chicago.

Betyg: ****

MCCARTNEYS FÖRSTA SOLO

Om John Lennons solo-LP från 1970 var en blytungt personlig bekännelse, var Paul McCartneys första solo-LP "McCartney" (Apple LP 1970) en lättsam lekfullhet. Jag lägger ingen värdering i det. Men det befäste positionerna: John - lidelsefull sanningssägare, Paul - lätt underhållare.

Men "McCartney" är precis en behaglig bagatell. När riktigt stora musiker gör något anspråkslöst, då kan det bli riktigt bra. Just därför. Nu hade Beatles splittrats. Paul satt hemma på sitt lantställe och lekte, snickrade och pusslade ihop små melodier.

Han gjorde allt ensam. Linda är bara med på några sångharmonier. Paul sjöng, spelade gitarr, bas, trummor, orgel, piano och lite annat.  Sorglösa trudelutter som "The lovely Linda", "That would be something", "Every night" och "Maybe I'm amazed". Han kan hantverket mer än väl och lattjar även till några experimentella trumspår. Men helt utan minsta pretentioner.

De fina fotona på omslaget har naturligtvis Linda McCartney tagit. Linda kom från fotograffamiljen Eastman och var en utmärkt fotograf. Bilder på naturdetaljer och på deras små barn. Det är en familjeidyll på landet.

"McCartney" är inte någon stor eller viktig skiva. Men den har en harmonisk enkelhet framlekt och skapad av en riktigt stor musikbegåvning. En "lättlyssnad" skiva man väldigt gärna lyssnar på.

Betyg: ***

NÄR DRÖMMEN ÄR ÖVER....

Jag nämnde att Neil Young var en känsligt hudlös singer / songwriter och att hans skiva fångade den kaotiska tiden kring 1970 väl. Det gäller i så fall definitivt också "John Lennon / Plastic Ono Band" (Apple LP 1970) med dito.

Och jag har nämnt att det under dessa år var inne med natursköna gröna-vågen-omslag. Här är väl ett praktexempel på det. John Lennon och Yoko Ono ligger avslappnat förälskade mot en stor ek, förmodligen i Hyde Park.

1970 splittrades The Beatles officiellt. Samtidigt exploderade deras egna respektive kreativiteter. John, Paul och George gjorde alla lysande soloalbum detta år (Ringo gjorde två skapliga). Denna skiva var inte John Lennons solodebut, som man skulle kunna tro. Han och Yoko hade gett ut tre underliga album av ytterst experimentell karaktär. De hittas numera bara på obskyra raritets-sajter. Och en stökig live-rockskiva från Toronto kan vi också lämna därhän.

Men "John Lennon / Plastic Ono Band" är att räkna som hans "egentliga" debut. Och det är verkligen en hudlöst naken, utlämnande, självrannsakande och ytterst personlig skiva. En av de starkaste som finns, alla kategorier, när det gäller självutlämnat avtryck. Musikaliskt ytterst sparsam. John sjunger och kompar sig på piano eller gitarr. Klaus Voorman spelar bas och Ringo trummor. Phil Spector, som producerat, spelar orgel på en låt. Det är allt.

Tunga kyrkklockor på halverad hastighet öppnar och signalerar allvar. John sjunger "Mother" och skriker ut såren efter sin förlorade mamma Julia och sin fader som stack tidigt. Primalterapi är förknippad med denna skiva, och trasiga barndomsupplevelser. Men i "Hold on, John" säger han till sig och Yoko att ändå ha förtröstan.

"Working class hero" är mycket känd. Med naket gitarrkomp à la tidig Dylan målar Lennon upp en total illusionslöshet om uppväxtvillkor i arbetarklassens England. Den är magstark. Skivan växlar mellan känsliga ballader och råa, primala utbrott av primitiv rock som i "Well, well, well". En rätt krävande låt att lyssna på.

Slutet är fantastiskt. I eposet "God" - mera känd för upprepade textraden "The dream is over", förklarar Lennon att han tappat tron på allt och alla som människor trott på genom historien - Jesus, Buddha, bibeln, Ghita (dvs Bhagadvad Gita), kungar, Hitler, Kennedy, Elvis, Zimmerman (alltså Bob Dylan) - och The Beatles.

Uppräkningen mynnar ut i - "I just believe in me. Yoko and me". Och drömmen är över. "I was the Walrus, but know I'm John". Och så ett kort sista, sårigt spår, "My mummy is dead". Detta är en mycket speciell skiva. Krävande, men den ger mycket tillbaka.

Betyg: *****   

NÄR GULDÅREN VAR SLUT...

"Singer/songwriter" blev ett begrepp åren runt 1970, när de breda vissångar- och folksångar-tradionerna växte ihop med rockens uttryck i USA. Det var en vidöppen tid inom rock-musiken.

Neil Young kom egentligen från Kanada (liksom Joni Mitchell, Leonard Cohen och flera i The Band). Han hade spelat med The Buffalo Springfield i Kalifornien men blev från 1969 soloartist. Samtidigt slog han sig (kortvarigt) också ihop med sångskrivar-kollektivet Crosby, Stills & Nash.

Men "After the goldrush" (Reprise LP 1970) är alltså hans soloskiva, hans tredje. Det skulle bli en imponerande katalog och han är än idag synnerligen aktiv. Och redan tidigt fick Neil Young status som en av de viktigaste, ärligaste, mest hudlösa och trovärdiga låtskrivarna genom historien.

"After the goldrush" är en av hans bästa (även om jag inte har full koll på hela hans rigorösa produktion). Med sin ljusa, spröda, känsliga röst sjunger han egna, fina melodier på bädd av country och gammal ballad. "Tell me why", "After the goldrush", "Only love can break your heart" och "Don't let it bring you down (it's only castles burning)". Men i höjdpunkten "Southern man" brister han ut i en förtvivlans tunga gitarrock, i vreden över segregationen i USA:s sydstater.

"Efter guldruschen" är handfast symbolik för när rekordåren på 1960-talet dränktes i krevader från Vietnamkriget, rasmotsättningar, politiskt våld och allmänna bakslag. Neil Young har alltid varit en politiskt medveten observatör av omvärlden. Detta album är därmed både en utmärkt musikskiva och ett vittnesmål från en omstörtande tidsperiod.

Betyg: ****

ALBUMET SOM ALLA LYSSNADE PÅ

Ja, så var det. När jag gick i högstadiet, våren 1970, var detta skivan som ALLA lyssnade på. Denna och Creedence "Cosmo's factory". Creedence berörde mig inte, men det gjorde Simon & Garfunkel.

"Bridge over troubled water" (CBS LP 1970) blev en sådan makalös succé att den hämmade dem från vidare samarbete. De tröttnade också på varandra. Efter denna milstolpe gick de skilda vägar.

Det är ett storverk som börjar med den psalm-liknade, förtröstansfulla titellåten. De sjunger var sin vers för att förenas i den tredje. Det gospellika pianokompet ger samtidigt intryck av romans à la 1800-tal. Och Garfunkels höga, starka bröstton är mäktig.

Via indiansk folkmusik i "El condor pasa" och afro-rytmer i "Cecilia" går bryggan över i den raka poplåten "Keep the customer satisfied", med dess framrusande storbandsblås. Arrangemangen är sagolika på denna skiva. Varje sång har sina egna dräkter och finesser. Sådant är Paul Simon bra på. I vemodiga "So long, Frank Lloyd Wright" vävs en ödslig klangvärld med congas och flöjtsolo.

"The boxer" är nog ändå skivans höjdpunkt. Åter Paul Simons riktmärke: Vackra melodier med texter som kan vara hur hemska som helst. Det är verkligen en dyster storstadsvärld som ställs mot total ensamhet. "Seeking out for quarters where the ragged people go / looking for the places only they will know... "  Akustiska gitarrer mot oboe tills det tordönslika mardrömvågorna sköljer över som en domedag. Ett konstnärligt mästerverk!

Ytterligare några sånger följer, varvid särskilt bör framhållas "The only living boy in New York". En orgel och tunga trummor kastar skyskrapslika skuggor över Arts sång. "I got all the news I need on the weather report...." Albumet "Bridge over troubled water" blev en mäktig final i deras samarbete. Senare tiders återträffar har mera handlat om nostalgi. Men framför allt Simon fortsatte som bekant sitt mycket kreativa skapande på egen hand.

Betyg: ****

PINK FLOYDS SYMFONISKA KO

Vi börjar med omslaget. Varför står det en ko och blänger på omslaget till "Atom Heart Mother" (Harvest LP 1970)? Vad menade Pink Floyd med den gåtfulla titeln? Fotot är vackert, exakt, avskalat. Omslaget nästan helt utan text.

Titeln och bilden antyder natur, liv och ursprung. Men vi låter det gåtfulla få vara. Det är en del av Pink Floyds konstnärsskap. När "Atom Heart Mother" kom ut var det ännu den post-psykedeliska epoken. Det var vanligt med överlastade omslag (se Santana "Abraxas" här nyss). Samtidigt var det inne med naturromantiska gröna vågen-omslag. Creedence "Green river", Dylans "Self portrait", Pugh "Ja, dä ä dä". Och detta.

Bakom Pink Floyds omslag med en blängande ko som vänder rumpan till, möter vi på LP-sida 1 en lång, ordlös, symfonisk svit. Den är så vilsam, så vacker, så mäktig och så mystiskt beslöjad att man blir lycklig. Sättningen är Pink Floyds rockkvartett, en cello, en handfull bleckblåsare (trumpeter, tromboner) och en blandad kör.

En spännande svit med flera variationer. I ett avsnitt spelar David Gilmour bluesigt gitarrsolo medan kören smyger på med djärvt modernistiska sångstämmor. I ett annat får blåsarna spela ut i smattrande fanfarer. I ett tredje körs allt igenom en bandspelare med hiskliga loopar. Men helt igenom, detta lugna tempo. Denna klara melodik. Det är stort.

På LP-sida 2 finns tre stillsamma sånger. Drömskt vackra, nästan berusat sömniga. Så avslutas albumet med ännu en instrumental svit, "Alan's psychedelic breakfast". Ett stillsamt vansinne som är musikaliska variationer över corn-flakes, kaffepanna, stekt bacon och morgonsömnigt mumlande. Hur kan man komma på en sådan vansinnig idé?

Den psykedeliska frukosten är lika genialisk som allt annat på detta märkliga album. Allt utspelas på en grön äng, och genom hela musiken står den trygga kossan lugnt och genomskådar oss. "Atom Heart Mother" är ett mästerverk av Pink Floyd. Skulle en skiva som denna kunna gjorts i någon annan tid?

Betyg: *****

BLOOD, SWEAT & TEARS 3

Efter stora succén med sin andra LP följde Blood, Sweat & Tears snabbt upp med "Blood, Sweat & Tears 3" (CBS LP 1970). Tvåan och trean har exakt samma niomanna-sättning och samma idéer om konstfulla arrangemang.

Det är ännu ett lysande album. David Clayton-Thomas sjunger bättre än någonsin. Dick Halligan och Fred Lipsius har skrivit världens bästa blås-arrangerang. Ja, när det gäller briljanta arrangemang vill jag påstå att Blood, Sweat & Tears än idag är oöverträffade. Fast gruppen är nästan bortglömd.

Man öppnar med mäktiga "Hi-De-Ho", en ballad av Carol King som förstärks med gästspel av en jättelik gospelkör. Steve Katz sjunger i spröda "The battle", där instrumenterings-konsten når nya höjder. I svängiga storbands-sviten "Lucretia MacEvil" sjunger Clayton-Thomas igen, och trumpetaren Lew Soloff får spela ut i solo som en riktig jazzstjärna.

Det mesta på albumet är covers, och det är ingen nackdel. Balladerna "Fire and rain" av James Taylor och "Lonesome Suzie" får utsökta tolkningar. I mitt tycke överträffar de originalen med råge. Mera problematiskt är det med Rolling Stones "Sympathy for the devil", som byggts ut till spöklika sviten "Symphony för the devil". Den kan kännas väl konstruerad, men är ändå rolig i sitt trevande bygge.

Cool-jazziga "He's a runner" av Laura Nyro, "Something's comin' on" av Joe Cocker, och avslutande "40.000 headmen", som bygger på en låt av Traffic men har byggts ut med citat av Bartók, Prokofjev och Thelonius Monk, fulländar denna mycket musikaliska skiva.

Jag älskar tidiga Blood, Sweat & Tears och deras speciella form av jazzrock (eller jazzpop). Så synd bara att gruppen har mobbats bort ur den allmänna rockhistorien av rådande smakdomare. Just därför går jag så innerligt till försvar för dem.

Betyg: *****

SANTANAS MÄSTERVERK

Carlos Santana och hans grupp Santana hittade en egen nisch i sena 60-talets öppna musiklandskap, där olika fält korsades och skapade spännande fusioner.

"Latin-rock", Santana var och blev ganska ensamma i den nischen. Unge, begåvade gitarristen Carlos Santana (född i Mexico), hade startat sitt Santana Blues Band i San Francisco. Förkortat till Santana fick de en rivstart med första LP:n och med ett explosivt framträdande på Woodstock-festivalen.

Konceptet var en latinsk rock byggd på salsa-rytmer, mycket congas och slagverk, riff från hårdrock och Santanas varma, modalt klingande sologitarr. Med andra albumet "Abraxas" (CBS LP 1970) nådde de sin konstnärliga fulländning. Titeln togs från en roman av Hermann Hesse.

Det post-psykedeliska omslaget anger tonen i musiken. Färgrik, fantasifull, erotisk, exotisk. Böljande gitarrslingor över rytmiska congas och ett mjukt elpiano öppnar upp i "Singing winds, crying beasts". "Black magic woman / Gypsy queen" är (i första delen) en cover av Fleetwood Mac. Men Santana gjorde den till sin egen.

En annan mycket lyckad cover är "Oye como va", en salsa av Tito Puente. Att Santana och hans mannar sjunger på spanska ger förstås autencitet åt latinfärgen. "Incident at Neshabur" är en underbar, instrumental jazzrock / fusion.

På LP-sidan 2 finns, insprängd mellan två snabba hårdrock-nummer, den meditativt vackra "Samba pa ti". Den är skivans höjdpunkt och det är ett av de ljuvligaste musikstycken jag vet. Carlos Santanas precisa, intensiva gitarrton har en värme som gör en helt lycklig.

Efter 1970 hade Santana många framgångsrika år med skivor i samma stil (både i gruppens och i eget namn). Många var bra. Men de skulle aldrig komma att överträffa en sådan höjdpunkt som albumet "Abraxas".

Betyg: *****

THE BEATLES I NYA DIMENSIONER

Detta är ett mycket märkligt album, som - faktiskt - ger helt nya perspektiv på The Beatles musik. "Love"  (Apple/Capitol remix-saml.-CD 2006) kom till som underlag till en föreställning med franska Cirque du Soleil satte upp i Las Vegas.

Bakom det triviala omslagen och den töntiga titeln "Love" döljer sig märkliga ommixningar av Beatles inspelningar, gjorda av gamle Beatles-producenten, den nu åldrade gentlemannen Geoge Martin och hans son Giles Martin.

Projektet är omtvistat och kontroversiellt. Många gamla Beatles-fantaster har muttrat surt "Och vad är det för fel på originalen?"  Jag säger bara så här: Hade någon annan, helt utomstående, gjort remixarna hade jag också varit skeptisk. Men med maestron Martin själv bakom spakarna och med tillstånd av Paul, Ringo, Yoko Ono och Georges änka Olivia har jag fullt förtroende.

Det är en spökligt märklig upplevelse att höra Beatles-låtar tonas in och ut ur varandra. Att höra Pauls skrik från "Helter skelter" sjunka in som nödställda rop i de väldiga svallvågorna i "I want you, she's so heavy". I andra avsnitt kan trumpetfanfaren ur "Penny Lane", sitaren ur "Tomorrow never knows", trumsolot i "The end" eller gitarr-introt till "Sgt Pepper's....reprise" dyka runt som lösryckta fragment och kastas runt i en psykedelisk gryta.

Det kan tyckas onödigt eller det kan tyckas lekstuga. Men det finns faktiskt ett värde i det här. Gamle Martin lyckas frammana den ursprungliga känslan av Beatles farlighet. Deras konstighet och oberäkneliga sätt att överraska med nya grepp. För det är mest Beatles psykedeliska sidor som bejakas här. Från "Revolver" fram till "Abbey Road".

Att höra "Strawberry fields forever" i en avskalad, ursprunglig version som gradvis fylls på med mystiska bandloopar är en upplevelse. Och att höra George sjunga "While my guitar gently weeps" i en spröd, akustisk version får den oerhört vackra melodin att lyfta. Denna Beatles-CD från 2006 är ett album att älska eller förakta. Jag tycker mycket om det.

Betyg: ****

ALTERNATIVA "LET IT BE"

Eftersom Beatles sista LP "Let it be" kändes ihoplappad och ofärdig (det var tydligen fler än jag som tyckte det), så gav EMI ut en alternativ utgåva drygt 30 år senare.

"Let it be... Naked" (Apple alternativ-2CD 2003) är ett försök att rekonstruera albumet som det ursprungligen var tänkt, innan Phil Spector tog över projektet som gavs ut som The Beatles sista album i maj 1970.

Paul McCartney var inblandad i denna "Naked"-ugåva från 2003. Detta är som han hade önskat "Let it be" (som från början var tänkt att få albumtiteln "Get back"). Det som skiljer sig är främst låtordningen och - i några fall - mixningen. Borta är de överlastade orkester- och körpålägg som Phil Spector var skyldig till.

Gemensamt är däremot den enkla inspelningen. Till stor del live i studion utan extra pålägg. På så sätt ville Beatlarna få fram en råare, mera ursprunglig rockkänsla, "naked". Eftersom "Let it be" inte är min favoritskiva, känns det inte som någon revolution att höra den här. Mera som ett jämförelseobjekt med en liten aha-upplevelse.

Den största förtjänsten är att vi här får höra Pauls vackra ballad "The long and winding road" UTAN Phil Spectors överlastade pålägg. Även Johns något jolmiga "Across the universe" är hörbar här. En annan fördel är att Johns snygga rockballad "Don't let me down" tagits med. Den var annars enbart singel-B-sida på "Get back".

Extra-CD:n som har fått titeln "Fly on the wall" är 20 minuters småprat och småjam med Beatlarna i studion. En överkurs som kan tyckas som strunt. Men för mig och andra nördar är det roligt att få inblick i Johns, Pauls, Georges och Ringos trevande ackord och skämt och gnabbanden. Det känns som en blick in i trollkarlens verkstad. Men - det är kanske inget man hör mer än en gång.

Betyg: **

BEATLES SIST UTGIVNA ALBUM

"Let it be" (Apple LP 1970) blev The Beatles sist utgivna, officiella album. Det var väl synd. För "Let it be" är det enda Beatles-album som jag tycker faktiskt inte är särskilt bra.

När skivan släpptes, rejält försenad, i maj 1970, hade nyheten redan kablats ut i världen att The Beatles hade splittrats. Singeln "Let it be" är förtröstansfull och ståtlig, en värdig final-singel.

Men tänk om Beatles sist inspelade LP-album, den briljanta "Abbey Road" (1969) också hade fått bli deras sista. Istället blev det alltså det röriga hopkoket "Let it be" som fick trona som gruppens adjö.

Det är i och för sig inget större fel på låtarna. Men produktionen är hafsig. Det är alltså den enda Beatles-skiva som inte till fullo är producerad av George Martin. Här blev istället också Phil Spector inkopplad. Och demonproducenten Phil Spector är inte min favorit. Han förespråkade ett burkigt, homogent mono-betonad ljud. Raka motsatsen till George Martins klarhet och tydliga struktur.

Det börjar charmigt med country-låten "Two of us", som Paul sjunger. Men skramliga "Dig a pony" av John är verkligen inte mycket till låt. Inte med Beatles-mått mätt. Johns ballad "Across the universe" har en unik, modal melodik. Men här har Phil Spector lagt på yrvakna stråkar och körer som förstör sången.

Samma sak med Pauls "The long and winding road", en vacker ballad som också (mot Pauls vilja) förstörts med såsig kör och dova horn. Sorry, den går bort. Titellåten "Let it be" och rocklåten "Get back" är här i sämre versioner än på singlarna. "I've got a feeling" och "One after 909" är rocknummer som inte tillför mycket.

George gör i och för sig en fin insats i "I me mine" (men den där Spector igen...). Och hans countryblues-travesti "For you blue" är en kul bagatell. Men en bagatell. Jag saknar en obligatorisk Ringo-sång här. "Let it be"-albumet har kort speltid och kunde mycket väl rymt en matigare låtlista. Men samtidigt, Beatles lägsta-tröskel, var ändå alltid rätt hög.

Betyg: ***

GALENSKAPER FRÅN MOSEBACKE MONARKI

Illustrationen här får faktiskt bli lite fusk. Den åsyftade skivan är "Nyheter och bulletiner från Mosebacke Monarki"  (Svenska Ljud LP 1969) med Hans Alfredson och Tage Danielsson med flera artister. Den skivan finns har funnits med neutralt, skapligt omslag på LP och med tråkigt omslag på CD. Ingendera tycks finnas sökbar på nätet.

Istället får bilden bli det skönt antika omslaget till "Swingin' Mosebacke!" med Helmer Bryds Eminent Five Quartet (Svenska Ljud EP 1968) med fyra låtar som också ingår på nämnda LP/CD.

Nyhetsparodi-serien "Mosebacke Monarki" började som radioserie redan 1958 och fortsatte hela 1960-talet som älskade galenskaper i radions annars rätt högtravande utbud. 1968 blev den också TV-serie och det är från den perioden stoffet på skivan är hämtat.

Humor är svårt. Humor åldras. En del på Mosebacke-skivan är ännu roligt, dråpligt (inte minst de vilda uppslagen). Annat är inte roligt för att det anspelar på dagsaktuella händelser som är glömda. Och annat är inte roligt helt enkelt för att skämten känns mossiga och från en annan tid.

I stora drag håller inte "Mosebacke Monarki" på skiva idag (TV-serien är lite annorlunda eftersom bilden tillför en del). Olle Palin rabblar frenetiskt upp satiriska "nyheter" som ett speedat ankare. Den vansinninga signaturen är ett hopkok av flera ljudspår (bl.a. Jussi Björling) som körts ihop till en festlig soppa (tala om sampling!).

Hasse Alfredson som astronaut som blickar ner över jorden är rolig. Och ett nummer är en verklig favorit: "Att sköta apparaten", om hur TV-innehavare behöver en tillsats för att få in nya TV2. Hasse som tekniske direktören Henrik von Infall (istället för verklige Johan von Utfall) flippar ut i påhittat tekniksnack som blir värre och värre. Den sketchen stämde väl in i snacket om nya digitalboxar för några år sedan.

Och nämnda husbandet Helmer Bryds (med Gunnar Svensson) gör några sköna sångnummer, bl.a. "Madrassen" och "Doktor Sloans liniment"  (parodi på psykedelia). Däremot har jag aldrig förstått poängen med Moltas riktigt elaka "Norge"-visa, som ställde till rabalder.

Betyg: **

SCHUBERT GOES SPADER MADAME

Det är lätt att tro att ALLTING Hans Alfredson och Tage Danielsson skapade (revyer, filmer, böcker osv) blev omedelbar succé och snabbt fick klassikerstatus. Men det stämmer inte. Hasse har berättat att t.ex. revyn Spade Madame på Oscars-teatern inte alls slog och fick rätt ljumma recensioner då, 1969.

De hade skapat en stor, ambitiös musikrevy (kallad "ett överklassnöje") med kostymer à la tidigt 1800-tal och byggt alla sångnummer på musik av Franz Schubert. Kanske blev det för långsökt för publiken.

När man nu efteråt lyssnar på skivan "Spader Madame"  (Svenska Ord LP 1969) kvarstår framför allt en rad fantastiska musiknummer. Gunnar Svensson och Lasse Bagge hade arrangerat temata från romanser, symfonier och kammarmusik av mäster Schubert från den tidiga romantiken. Revyns solister och alltid lika skickliga Gals & Pals sjöng.

Bland det mest minnesvärda här är "Donna Juanita (syster till Don Juan)" med Monica Zetterlund, "Blodsvisan" med Grynet Mollvig, och så förstås temat "Forellen". Alla sångnummer är njutbara, inte minst för dess varsamma arrangemang.

Övriga partier, talnumren (som alltså inte har något med Schubert att göra) är denna gång mindre lyckade. "Språket" med Birgitta Andersson, Martin Ljung och Hasse är faktiskt väl långsökt. "Trio i fyra satser" är ett halvlyckat försök att skapa ett poem av bilder i musikalisk form, av Hasse, Martin och Monica Z. Däremot är "Fria lördagar" en mera slående, rolig monolog av Hasse.

Mycket välgjord musik men halvlyckad som kostym-revy alltså. Finns även i filmversion och på DVD. Men som del i min Hasse & Tage-samling är den förstås självklar.

Betyg: ***

TIDIG PEPS I BLUESSVÄNGEN

Redan 1968 hade Per-Åke "Peps" Persson gett ut sin första LP "Blues Connection" under det fantasifulla namnet Linkin' Louisiana Peps. Den fick ingen större uppmärksamhet då, men står sig idag som en förvånansvärt stilsäker debut. Det var inte vanligt med blues i Sverige.

Här är Peps andra LP, "Sweet Mary Jane" (Sonet LP 1969), utgiven som Peps & Blues Quality. Den fick däremot uppmärksamhet. Inte för musiken utan för att de gröna växterna som bandet hyllar på omslaget var marijuana. Därmed fick titeln "Mary Jane" sin illa dolda innebörd.

Omslaget och titeln censurerades. Fortsättningsvis gav Sonet ut skivan med ett tråkigt omslag och med bara titeln "Peps & Blues Quality". Naturligtvis blev originalutgåvan åtråvärt samlarobjekt. Med CD-utgåvan (1994) har vi åter originalfoto och -titel.

Musikaliskt sett skulle det dröja ända till 1974, när Peps (Blodsband)  började sjunga på skånska, som det verkliga genombrottet kom. Då hade han spelat blues i nästan tio år och var en fullfjädrad, erfaren och väl profilerad musiker.

Därför är det synd att Peps tidiga karriär har kommit så i skymundan. "Sweet Mary Jane" kom alltså ut samtidigt med Pughs första LP. Mecki Mark Men, Made in Sweden, Hansson & Karlsson, Atlantic Ocean m.fl. var halvt obskyra grupper som experimenterade och tog ut svängarna. Men inte heller där kom Peps riktigt med på linjen.

"Sweet Mary Jane" är ett lysande album. Peps sjunger ännu på engelska. Sju egna låtar, varav bl.a. "Copenhagen blues" bör framhållas. Krämig, elegant bluesrock med mycket hammond, gitarr och Peps ljusa, flexibla röst. Redan då med säker blueskänsla. Bosse Skoglund spelar trummor. Han skulle komma tillbaka senare i Blodsbandet. Den utmärkte  saxofonisten heter Magnus Tingberg.

Musiken på "Sweet Mary Jane" ligger ganska nära vad John Mayall gjorde vid samma tid. Men Peps har definitivt egen gestaltning. En av Peps bästa skivor någonsin. Och det säger inte lite.

Betyg: *****

TVÅ TROTZIGA TRUBADURER

"Fräcka trubadurer" blev ett begrepp på 60-talet, i den stora visvågen med Cornelis, Fred och alla på Vispråmen Storken. Bland de fräckaste var Bengt Sändh och Finn Zetterholm.

De var ofta med i Ulf Thoréns roliga TV-program "Var fjortonde dag" och de dök senare upp i Lars Molins mustiga TV-film "Badjävlar" (1971). Däremot fick de inte alltid spelas i radio.

Bengt Sändh och Finn Zetterholm hade ingenting av Cornelis lyriska sidor och djup. Istället gick det på satir och provokation. De var retstickor och sjöng supvisor, vänsterpolitiska slängor, fräckisar och drev med företeelser som boxning och James Bond-filmer.

"Hemtjörda visor"(Sonet LP 1969) är en rolig skiva och ett kul tidsdokument. De sjunger växelvis sina låtar. Sändh börjar med valsen "Ett recept", som är ett noggrant recept på hur man bränner sitt eget brännvin. Den blev förbjuden i radio. Fast jag är emot hembränning kan jag inte låta bli att tycka att sången och tilltaget är roligt.

I "Tack min Gud" gisslar Sändh reaktionära frikyrkor och krigföring i Guds namn. "Butiksråttan" är ett trotsigt försvar för snatteri. Också det moraliskt tveksamt men roligt. Fackföreningar, tvåsam trohet och Cornelis fiktiva Cecilia Lind får också sina slängar.

Bengt Sändhs visor står sig bäst. Till exempel den sorgliga visan "Dygdens lön" om det meningslösa med renlevnad. Finn Zetterholms sånger är roliga men känns mera präktiga och övertydliga. Men visst finns poänger i "Boxarvisan", "Psalm 007", "Miss Spray Net" och "Den siste raggaren".  "Balladen om pensionärerna" har han dock knyckt rakt av från Thore Skogman och satt egen, skarp text till utan att Thore ens är nämnd.

Betyg: ****

ROBBAN BROBERGS "TJEJJER"

1960-talet, tidiga Robban. Det var så han slog igenom. Den festlige, charmige, lite småfräcke underhållaren. Det var då han kallade sig Robban eller Robban Broberg. "Tjejjer" (Columbia LP 1969) är hans roligaste skiva från den epoken, innan sökaren utforskade andra vägar och uttryck.

Temat är förstås tjejer. Alla låtar (utom en) har flicknamn som titlar. Och alla handlar egentligen om sex, fast i lätt förtäckta omskrivningar.

Några av dessa titlar är välkända hits. "Carola", om fantasier om en nakenmodell, "in einen Deutsches Naken-Magazin gefunden". Och den svängiga "Ingela", som skapar kaos i trafiken. "Uppblåsbara Barbara", en då riktigt fräck sång om en sexattrapp. Långt senare skulle Robban ta upp temat kontaktlös sex i mera allvarliga sammanhang ("Zero"-epoken).

Men 1969 sjunger Robban allt på skoj. "Blenda", "Rut", "Mariga Mary" och "Lotta" är några av de andra sångerna här. Roliga popvisor med omväxlande arrangemang. Allt med gott humör och med sprudlande ordlekar och vitsigheter. Robban odlar en klurig, svensk ordleks-tradition. Det går en linje från Povel Ramel och Owe Thörnqvist (även Thore Skogman). Till Robban. Och vidare till Samla Mammas Manna, Just D och Bob Hund.

Det är omöjligt att inte tycka om charmige Robban från 1969. Senare skulle han få nog av show-business, vända ryggen och göra introverta, eftertänksamma skivor i namnen Robert Karl Oskar Broberg eller Zero. På 1980-talet kom han tillbaka till den bredare publiken igen i vansinniga enmans-föreställningar. Han blev något så ovanligt som en folkkär avantgardist. Då som Robert Broberg. Men, som sagt. Här är det ännu 1969, Robban och roliga "Tjejjer".

Betyg: ****

UR CORNELIS SAMLINGSBOX

Sex år efter Cornelis död utgavs boxen "Cornelis Vreeswijk : Mäster Cees memoarer" (Metronome saml.-5CD-box 1993). Det är en enastående antologi. Samtliga Cornelis tidiga Metronome-album i sina helheter, plus ett vettigt urval från övriga. Den boxen är värd varenda krona.

Det är svårt att inte jämföra med den ambitiösa box med Monica Zetterlund, "Ett lingonris som satts i cocktailglas", som RCA-BMG gav ut 1995 och som jag tidigare refererat här. I en snyggt designad låda hade man förtvivlat försökt få med ALLT. Där resultatet blev hela 6 CD med osorterat innehåll, utan att en enda CD höll rakt igenom.

Eftersom innehållet i denna utmärkta Cornelis-box till största del är hela ordinarie album, har jag behandlat dessa separat i denna spalt. Återstår här bara det övriga att skriva om. Och, det är klart, då är det mindre bagateller i Cornelis produktion det handlar om. Fräckisen "Hönan Agda" (1968) till exempel. Singellåtar som "Första vackra dan i maj" (1970) och "En fattig trubadur" (1971) som var en cover av Edvard Persson (!).

Cornelis senare produktion känns faktiskt mindre intressant. Han gav med tiden ut en mängd skivor på en vild flora av bolag. Han tappade i fart och kom långt från den koncentration och täthet som finns på de tidiga Metronome-albumen. Men det finns undantag, och ett sådant är den lysande sången "Sambaliten" (1981).

Betyg, hela boxen: *****
Betyg, detta utdrag: ***

CORNELIS SJUNGER TAUBE

 Denna skiva blev lustigt nog Cornelis första verkliga storsäljare. "Cornelis sjunger Taube" (Metronome LP 1969) med Cornelis Vreeswijk kom ut samtidigt som Pughs "Ja, dä ä dä". Båda har liknade porträtt i sommargröna vattenbryn på omslagen.

Natursköna, grönskande omslagsfoton var allmänt en trend runt 1969 (Creedence m.fl.). En slags rockens gröna vågen i takt med att visrock och singer/songwriters utvecklades. Men att Cornelis var naken väckte rabalder. Förmodligen en vink till Taubes "Nudistpolka".

Det var Cornelis sjätte album, men det första som helt tillägnades en annan sångskrivare. Att Cornelis då valde Taube väckte en del förvåning. Den bluesige, skandalomsusade skäggisen tycktes ligga långt från tungt etablerade, åldrade nationalskalden Evert Taube och hans högtravande seanser på Gröna Lund vid samma tid. Men Cornelis visade att de var väl besläktade.

"Cornelis sjunger Taube" är en härligt charmig skiva. Så livsbejakande i sin glädje och oräddhet för konventioner. Den skiljer sig också från hans tidigare album som hade sparsamma viskomp. Här är det orkester med fantasifulla arrangemang av Kjell Andersson, och på några spår Jojje Wadenius och Made in Sweden.

"Sjuttonde balladen" blev en singelhit. En revanschsång som dittills varit en ganska okänd Taube. "Vals i Valparaiso", "Ingrid Dardels polka", ångestfyllda "Jag är fri, jag har sonat" och inte minst recitationen "Cervantes" är nummer med inramning av instrumentell briljans. I "Nudistpolkan" och "Fritiof Anderssons paradmarsch" svänger Jojjes rockkomp till ordentligt. Kunde Taube verkligen låta såhär? Naturligtvis var det Anders Burman som producerade också denna utmärkta Metronome-platta.

Betyg: ****

PUGH SKRIVER SVENSK ROCKHISTORIA

Det kan inte sägas nog vilket lyft det var när Pugh Rogefeldt öppnade upp den svenska rockhistorien med sin fantastiska debut-LP "Ja dä ä dä" (Metronome LP 1969). Den är verkligen värd alla vackra ord den fått genom åren.

OK, han var inte först. 1960-talets popbandsvåg ska inte underskattas. Hansson & Karlsson experimenterade, och Peps var igång. Cornelis Vreeswijk fick avgörande inflytande på kommande svensk rock. Men han räknades som visa. Man kan dra linjerna ända tillbaka till Owe Thörnqvist.

Men det var Pughs bredd och publika genomslag, hans skarpa personlighet och det faktum att han sjöng rock (inte svensktopp) på svenska språket, som gjorde honom till en sådan pionjär. Lägg därtill att han producerades av Anders Burman på Metronome, som alltid lyckades lyfta fram det personliga särdraget. Och lägg till musikerna Georg "Jojje" Wadenius (bas, gitarr) och Janne Carlsson, senare känd som "Loffe" (trummor) och formeln blir fulländad.

Tio låtar fulla av temperament, experimentell lekfullhet, makalöst sväng och så Pughs kluriga texter i en fantasifull nonsensstil som också skulle bilda skola i svensk rock. "Här kommer natten" är sanslöst, mäktigt vacker i sin regniga nattstämning. "Små, lätta moln" är skenbart en spröd visa, men Pugh har lika mycket rockkänsla även när han sjunger en visa. "Dä ä bra, dä ä fint" är hårdsvängande rock'n roll från mellansvenska gnällbältet.

Enda icke-egna låten är "Surabaya-Johnny" av Brecht-Weill. Men den gör Pugh verkligen till sin egen. Börjar som tango (!) och mynnar ur bluesigt jam. "Signe" och "Colinda" har samma vilda fantasi, liksom övriga nummer. Wadenius och Carlsson spelade samtidigt med sina grupper Made in Sweden respektive Hansson & Karlsson, båda i framkanten med improvisations-musik. Och, glömde jag säga, Pugh Rogefeldt har en av de bästa rockrösterna någonsin i Sverige. "Pugh - Ja, dä ä dä" - en sådan debut är svår att överträffa. Också skivomslaget är föredömligt snyggt designat.

Betyg: *****

DUBLINERS IRLÄNDSKA FOLKMUSIK

Jag nämnde nyss att Nina Simones diskografi är en enda röra. Det är i så fall ingenting mot irländska The Dubliners. "The Essential The Dubliners" (Capitol saml.-CD 2006) är en samling av flera med samma titel. Det finns åtskilliga "Best of", medan original-albumen är sällsynta på CD.

The Dubliners är / har varit en riktig institution på Irland. Barney McKenna och Luke Kelly var några av de tongivande medlemmarna. Men flera dublinbor har passerat genom åren.

Jag har ibland haft lite svårt för deras sätta att ta i från tårna i varje sång, varje fras. Det kan bli tröttande i längden. Men det tycks vara praxis i irländsk folksång. Samma ropande, klämmiga magstöd finns hos Clancy Brothers, Tommy Makem och andra. Dubliners liveskivor kan bli väl tjoiga. Men på denna samling hör vi deras bästa sida.

Uråldriga, mustiga ballader. Rysliga berättelser. Ofta fyllesånger, som "Seven drunken nights" (1967) och "Whiskey in the jar" (här nyinspelad 1993). Ordet whiskey nämns oräkneliga gånger. Längtansfulla kärlekssånger som "Black velvet band" (1967). Historiska berättelser som "The Irish navy" (1968). Vardagliga skildringar som "The Galway races" (1968).

De sjunger kraftfullt på bred dialekt. Kompar sig själva på gitarrer, banjo, fiol och tennflöjt. Däremot saknar de kontrabas eller annat basinstrument. Tydligen också vanligt i irländsk folkmusik. Kan ge lite naket intryck med enbart diskanter. Men samtidigt fyller deras starka röster ut mer än väl. En bra samling. Dags för en kall Guinness.

Betyg: ***

FOLKROCK MED FAIRPORT CONVENTION

Så ja. Tillbaka efter två härliga semesterveckor i Skåne. Nu fortsätter diskografin.

Jag hade nog väntat mig mer av Fairport Convention. Vi är här inne i en spännande, vidöppen period (åren runt 1969), när rocken utvecklades rasande snabbt och tog intryck från andra musikformer. Vi fick hårdrock, folkrock, jazzrock, latinrock, countryrock, progressiv rock ("symfonirock") etc etc etc.

Säg då brittisk folkrock och man associerar genast till Fairport Convention. Bandet som startade i en psykedelisk anda men snabbt utvecklade sin egen nisch. Gamla, engelska ballader, sjömanssånger och snabba folkdanser - spelade på rockens instrument plus fioler, mandolin etc. Fairport Convention var från 1967 till ca 1977 ett kreativt band med många medlemsbyten.

De som hoppade av startade nya band. På så sätt blev allt runt omkring Fairport som en plantskola och ett släktträd av Englands folkrock. Bland de tongivande i fanns sångarna Richard Thompson och Simon Nicol, sångerskan Sandy Denny och violinisten Dave Swarbrick.

Jag upptäckte Fairport Convention bakvänt. Först älskade jag The Waterboys och deras underbara brittisk-irländska folkrock åren runt 1990. Väl medveten om att de inspirerats av gamla Fairport. Därefter gick jag tillbaka till Fairport. Och denna antologi, "The History of Fairport Convention" (Island saml-2LP 1972, här CD), bör vara den bästa ingången.

Det är här jag nog väntat mig mer. Det är tunggrodda, långa ballader, "Sailor's life", "Matty Groves" (båda 1969), "Angel delight" (1971), "Sloth" (1972). En del traditionella, andra nyskrivna i gammal stil. Bygger mer på episka sångverser än på instrumentella finesser. Bäst är de där Sandy Denny sjunger. Som charmiga "Si tu dois partir" (1969), en Bob Dylan-låt på franska (!).

Men vem är den manlige sångaren som sjunger så irriterande tvättat? De instrumentala lekar jag efterlyser inskränker sig på denna samling till jigen "The hen's march" (1972). Begåvade Sandy Denny omkom tragiskt i en fallolycka 1978.

Betyg: ***