NÄR GULDÅREN VAR SLUT...

"Singer/songwriter" blev ett begrepp åren runt 1970, när de breda vissångar- och folksångar-tradionerna växte ihop med rockens uttryck i USA. Det var en vidöppen tid inom rock-musiken.

Neil Young kom egentligen från Kanada (liksom Joni Mitchell, Leonard Cohen och flera i The Band). Han hade spelat med The Buffalo Springfield i Kalifornien men blev från 1969 soloartist. Samtidigt slog han sig (kortvarigt) också ihop med sångskrivar-kollektivet Crosby, Stills & Nash.

Men "After the goldrush" (Reprise LP 1970) är alltså hans soloskiva, hans tredje. Det skulle bli en imponerande katalog och han är än idag synnerligen aktiv. Och redan tidigt fick Neil Young status som en av de viktigaste, ärligaste, mest hudlösa och trovärdiga låtskrivarna genom historien.

"After the goldrush" är en av hans bästa (även om jag inte har full koll på hela hans rigorösa produktion). Med sin ljusa, spröda, känsliga röst sjunger han egna, fina melodier på bädd av country och gammal ballad. "Tell me why", "After the goldrush", "Only love can break your heart" och "Don't let it bring you down (it's only castles burning)". Men i höjdpunkten "Southern man" brister han ut i en förtvivlans tunga gitarrock, i vreden över segregationen i USA:s sydstater.

"Efter guldruschen" är handfast symbolik för när rekordåren på 1960-talet dränktes i krevader från Vietnamkriget, rasmotsättningar, politiskt våld och allmänna bakslag. Neil Young har alltid varit en politiskt medveten observatör av omvärlden. Detta album är därmed både en utmärkt musikskiva och ett vittnesmål från en omstörtande tidsperiod.

Betyg: ****