NÄR DRÖMMEN ÄR ÖVER....

Jag nämnde att Neil Young var en känsligt hudlös singer / songwriter och att hans skiva fångade den kaotiska tiden kring 1970 väl. Det gäller i så fall definitivt också "John Lennon / Plastic Ono Band" (Apple LP 1970) med dito.

Och jag har nämnt att det under dessa år var inne med natursköna gröna-vågen-omslag. Här är väl ett praktexempel på det. John Lennon och Yoko Ono ligger avslappnat förälskade mot en stor ek, förmodligen i Hyde Park.

1970 splittrades The Beatles officiellt. Samtidigt exploderade deras egna respektive kreativiteter. John, Paul och George gjorde alla lysande soloalbum detta år (Ringo gjorde två skapliga). Denna skiva var inte John Lennons solodebut, som man skulle kunna tro. Han och Yoko hade gett ut tre underliga album av ytterst experimentell karaktär. De hittas numera bara på obskyra raritets-sajter. Och en stökig live-rockskiva från Toronto kan vi också lämna därhän.

Men "John Lennon / Plastic Ono Band" är att räkna som hans "egentliga" debut. Och det är verkligen en hudlöst naken, utlämnande, självrannsakande och ytterst personlig skiva. En av de starkaste som finns, alla kategorier, när det gäller självutlämnat avtryck. Musikaliskt ytterst sparsam. John sjunger och kompar sig på piano eller gitarr. Klaus Voorman spelar bas och Ringo trummor. Phil Spector, som producerat, spelar orgel på en låt. Det är allt.

Tunga kyrkklockor på halverad hastighet öppnar och signalerar allvar. John sjunger "Mother" och skriker ut såren efter sin förlorade mamma Julia och sin fader som stack tidigt. Primalterapi är förknippad med denna skiva, och trasiga barndomsupplevelser. Men i "Hold on, John" säger han till sig och Yoko att ändå ha förtröstan.

"Working class hero" är mycket känd. Med naket gitarrkomp à la tidig Dylan målar Lennon upp en total illusionslöshet om uppväxtvillkor i arbetarklassens England. Den är magstark. Skivan växlar mellan känsliga ballader och råa, primala utbrott av primitiv rock som i "Well, well, well". En rätt krävande låt att lyssna på.

Slutet är fantastiskt. I eposet "God" - mera känd för upprepade textraden "The dream is over", förklarar Lennon att han tappat tron på allt och alla som människor trott på genom historien - Jesus, Buddha, bibeln, Ghita (dvs Bhagadvad Gita), kungar, Hitler, Kennedy, Elvis, Zimmerman (alltså Bob Dylan) - och The Beatles.

Uppräkningen mynnar ut i - "I just believe in me. Yoko and me". Och drömmen är över. "I was the Walrus, but know I'm John". Och så ett kort sista, sårigt spår, "My mummy is dead". Detta är en mycket speciell skiva. Krävande, men den ger mycket tillbaka.

Betyg: *****