MÅNGSIDIGT PORTRÄTT AV CORNELIS VREESWIK

Cornelis sista album på Metronome (tyvärr!) blev en dubbel som tog ut svängarna. "Poem, ballader och lite blues"   (Metronome 2-LP 1970) . Ännu en fyndig programförklaring (liksom "Grimascher", "Telegram", "Vackra visor" osv).

Det blev ett storartat album. Ett personligt, varierat porträtt.  Lika trivsamt som tygapplikationen på omslaget. Och så det knäppa fotot på Cornelis och alla musikerna helnäck på inneruppslaget. Vem kom på den idén?

Det som ger relief åt albumet är just dessa korta dikter, poem, som Cornelis läser mellan sångerna. Surrealistiska, koncentrerade. "Såsom en svärdfisk faller tillbaka i havet / pendlar vi mot Copernicus". Man kan invända att dikterna bromsar tempot. Men när jag hörde skivan i en förkortad version, utan dikterna, märktes vilket starkt personligt avtryck de ger.

Musikaliskt är Cornelis också mer inspirerad än någonsin. Bluesmättade balladen "Huvudlösen för aftonen" är en av hans starkaste, mest drabbande sånger någonsin. En drivande melodi - fast texten handlar om död och förruttnelse. Stagnelius är inte långt borta.

"Fåglar" är en vackert svårmodig ballad. Björn J:son Lindh spelar Jan Johansson-likt piano. Starkt pacifistiska "Generalens visa" och roliga skrönan "Morbror Frans" är vassa visor à la hans första skivor. Medan "Ågren" och inledande "Rosenblad, Rosenblad" är avslappnade ballader i rusets efterdyningar.

Riktigt rockig är "Hopplös blues", elektrisk råsväng med bl.a. Jojje Wadenius och Tommy Borgudd i  kompet. Det gäller också för tunga bluesen "Ett gammalt bergtroll", där Cornelis läser Gustaf Fröding till Stones-liknande röj. En mycket originell och fyndig tolkning.

Det finns många andra minnesvärda spår på albumet. Jazzvalsen "Hajar'u de då Jack?" till exempel, om sonen Jack som ritar barnteckningar. Allt är bra, inspirerat och visar Cornelis mångsidighet. I sista spåret, "En viss sorts samba", svänger det loss ordentligt med stor orkester arr:ad av Georg Riedel. "Den rätta sortens samba är inte klok / man blir inte klok när man hör den / Särskilt när en vacker dam gör den..."

Betyg: *****


SÖKANDET EFTER SUGARMAN

Denna skiva är direkt knuten till dokumentärfilmen "Searching for Sugar Man" (2012) av Malik Bendjelloul, som var en ståtlig upprättelse av en bortglömd och förbisedd artist. Maliks berättelse i sig var som en rörande saga om återuppståndelse (rykten hade gjort gällande att Sixto Rodriguez skulle varit död sedan länge).

Det var också historien om hur denne Rodriguez, helt ovetandes, hade varit en idol i Sydafrika under den stängda tiden. Tydligen hade han också varit stor i Australien (vilket inte framgår i filmen). Hemma i USA hade han runt 1970 bara gjort ett par skivor som försvann i mängden. Sedan tröttnade han och drog sig tillbaka. Blev arbetare på en bilfabrik i Detroit och levde ett tillbakadraget liv.

Bland folkmusikkännare i USA, de få som kom ihåg honom, gick bisarra rykten om att han skulle begått självmord på scenen någon gång på 1970-talet, och liknande hörsägner. Den verkliga historien har allt av kontrast mellan berömmelse och vardagsmödor, liv och död, myt och sanning. Det var ett stort initiativ av Malik Bendjelloul att berätta historien, och att hitta den godmodige Sixto Rodriguez - som alltså var i högsta grad vid liv.

Så fick Askungesagan sin fulländning. I och med musikfilmens världsomfattande framgång (Oscar för bästa dokumentär 2013), fick alltså den amerikanske singer/songwritern Rodriguez drygt 40 år i efterhand sin välförtjänta uppmärksamhet. Albumet "Cold Fact" (Sussex LP 1970, återutgivet bland annat som LITA CD 2008), är verkligen bra.

Rodriquez placerar sig lätt in bland tidens Bob Dylan, Neil Young, Leonard Cohen, Tim Buckley och liknande skapare. Han sjunger starkt, känslosamt, nästan ropande med en varm röst. "Sugar Man", "Only good for conversation", "Crucify your mind" och "I wonder" är fantastiska sånger. Starka texter, både personliga och engagerade, med sparsmakade, väl färgsatta arrangemang.

Betyg: ****


PONTY SPELAR ZAPPA PÅ FIOL

Denna skivan är ett sidospår i Zappas diskografi. "King Kong : Jean-Luc Ponty plays music of Frank Zappa" (World Pacific / Liberty LP 1970), med franske mäster-violinisten Jean-Luc Ponty.

Jazzmusikern Ponty kom från den fina, franska fiolswing-traditionen med Stephane Grappelli och gitarristen Django Reinhardt i bagaget. Han reste till USA och var först med på ett spår på Frank Zappas jazzrock-LP "Hot Rats" (1969), för att i samma veva göra denna produktion med musik av och med monsieur Zappa.

Fyra coverlåtar med jazzfusion på elektrisk fiol. Ett eget nummer och en längre, nyskriven svit av Frank Zappa för Jean-Luc Ponty med orkester. Naturligtvis inleder "King Kong", det snitsiga jazzrock-valsen om jättegorillan. Zappa / Mothers spelade den på "Uncle Meat" året innan, och Ponty filar sig lätt igenom den svåra melodin.

"The idiot bastard son", "Twenty small cigars" och cocktailbar-parodin "America drinks & goes home" är de andra covernumren. Den längre, specialskrivna sviten heter "Music for electric violin & low-budget orchestra". Spännande tidigt prov på Zappa som (seriös) kompositör, och även här finns små fragment av tidigare Mothers-låtar.

Den längre sviten är skivans finaste nummer. Orkestern dirigeras av Ian Underwood, den begåvade Mothers-medlemmen. Frank Zappa själv medverkar som arrangör, men endast på ett spår som musiker. Hans närvaro präglar och färgar ändå skivan fullständigt.

Bland musikerna finns annars George Duke, den fantastiske pianisten / klaviaturspelaren, som sedan skulle bli Zappas följeslagare en lång tid efter. Dessutom blev Duke en lysande soloartist med soulmättade jazzrockskivor. Han skulle också ge Zappas musik en bra injektion av soul / funk (något gamla Mothers hade saknat helt).

"King Kong" är ett fint soloalbum av Jean-Luc Ponty. Och en kul variant av Zappa. Välkänt av fantasterna men svårhittat på marknaden. Sedan kan ju soundet av elfiol bli lite enformigt i längden, trots en så fin spelare som Ponty.

Betyg: ***