MERA AV MOTHERS BISARRA KAMMARMUSIK

Gamla, ursprungliga uppsättningen av The Mothers of Invention upplöstes vid den här tiden. Gruppen, eller snarare kollektivet, Mothers hade varit en flexibel grupp sedan starten med "Freak Out!" 1966.

Med grund i rocksättningen (Zappa, Collins, Estrada, Jim Black) hade den fyllts på med mer virtuosa musiker: pianisten Don Preston, blåsarna Bunk Gardner och Ian Underwood, några slagverkare osv. Gamla Mothers var en skev grupp med MYCKET underground-känsla och bisarr humor. Men de hade en speciell integritet som gjorde dem unika.

Deras, och Zappas, utveckling hade på denna korta tid gått från punkig, teatralisk rårock till spretig avantgarde, med gott om instrumentala äventyr i modernistisk konstmusik à la Stravinskij, Stockhausen och Cage, eller till brötig friform-jazz. Och hela tiden fanns de där 50-talslika doo-wop-parodierna med.

"Burnt Weeny Sandwich" (Reprise/Bizarre LP 1970) är ett ihoplappat paket utan riktig helhets-känsla. Men gillade man den bisarra kammarmusiken på "Uncle Meat" så gillar man definitivt spåren här. "Igor's boogie" del 1-2 är just en hyllning till Stravinskij. Två miniatyrer för träblåstrio. Kunde varit från "Historien om en soldat". Två satser är också "Holiday in Berlin", en drastiskt tillknycklad kabarémusik à la Kurt Weill. Framförd i den stampande tretakt som Zappa var så förtjust i.

Skivan börjar och slutar med var sin doo-wop-parodi, och dessa är hellre än bra. Speciellt inledande "WPLJ" som mest låter konstig och skev. Drar ner intrycket. Andra halvan av skivan är inspelad live och täcks mest av sviten "Little house I used to live in". En rörig och helt o-enhetlig svit som förmodligen klippts ihop av olika tagningar. Bluesviolinisten SugarCane Harris spelar ett solo så rått så att man tror han ska såga sönder fiolen.

En splittrad skiva och ingen av varken Zappas eller Mothers bättre. Men som alltid - här finns enskilda partier som är briljanta.

Betyg: ***