PUGH SKRIVER SVENSK ROCKHISTORIA

Det kan inte sägas nog vilket lyft det var när Pugh Rogefeldt öppnade upp den svenska rockhistorien med sin fantastiska debut-LP "Ja dä ä dä" (Metronome LP 1969). Den är verkligen värd alla vackra ord den fått genom åren.

OK, han var inte först. 1960-talets popbandsvåg ska inte underskattas. Hansson & Karlsson experimenterade, och Peps var igång. Cornelis Vreeswijk fick avgörande inflytande på kommande svensk rock. Men han räknades som visa. Man kan dra linjerna ända tillbaka till Owe Thörnqvist.

Men det var Pughs bredd och publika genomslag, hans skarpa personlighet och det faktum att han sjöng rock (inte svensktopp) på svenska språket, som gjorde honom till en sådan pionjär. Lägg därtill att han producerades av Anders Burman på Metronome, som alltid lyckades lyfta fram det personliga särdraget. Och lägg till musikerna Georg "Jojje" Wadenius (bas, gitarr) och Janne Carlsson, senare känd som "Loffe" (trummor) och formeln blir fulländad.

Tio låtar fulla av temperament, experimentell lekfullhet, makalöst sväng och så Pughs kluriga texter i en fantasifull nonsensstil som också skulle bilda skola i svensk rock. "Här kommer natten" är sanslöst, mäktigt vacker i sin regniga nattstämning. "Små, lätta moln" är skenbart en spröd visa, men Pugh har lika mycket rockkänsla även när han sjunger en visa. "Dä ä bra, dä ä fint" är hårdsvängande rock'n roll från mellansvenska gnällbältet.

Enda icke-egna låten är "Surabaya-Johnny" av Brecht-Weill. Men den gör Pugh verkligen till sin egen. Börjar som tango (!) och mynnar ur bluesigt jam. "Signe" och "Colinda" har samma vilda fantasi, liksom övriga nummer. Wadenius och Carlsson spelade samtidigt med sina grupper Made in Sweden respektive Hansson & Karlsson, båda i framkanten med improvisations-musik. Och, glömde jag säga, Pugh Rogefeldt har en av de bästa rockrösterna någonsin i Sverige. "Pugh - Ja, dä ä dä" - en sådan debut är svår att överträffa. Också skivomslaget är föredömligt snyggt designat.

Betyg: *****